Inlägg taggade tv

Folkbildning och public service

I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.

Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som finfolkbildning runt bordetns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.

Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.

Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.

Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.

Annonser

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Vi skapar berättelser för att inte bli galna

För att kunna skapa bra erbjudanden behöver vi förstå våra användares drivkrafter. Varför tittar vi på TV blir frågan för mig rätt ofta. Tidsfördriv räcker inte som svar, för när det bara är tidsfördriv är det inte roligt. Det räcker inte heller med att man vill vara uppdaterad eller att kunna dela upplevelser med varandra. Det är den djupare drivkraften jag letar efter, som gör att vi vänder oss till just video-tittning… eller till att läsa en bok… eller till att lyssna på radio – när man har tråkigt, eller vill dela upplevelser. Varför lyssnar vi på berättelser? Vilka berättelser är roliga? Vilket behov möter och täcker historier i våra liv – oavsett om det är nyheter, fakta eller drama?

John Yorke avhandlar i Into the Woods – How stories work and why we tell them, vad storytelling är och varför det är viktigt för oss. Han förklarar

’Bad writing explains; good writing shows.’

Vi behöver få pussla ihop delar till en helhet utifrån våra egna erfarenheter och förkunskaper, och utmanas inte när information är för rak och tydlig. Bra historier, de där som fångar vårt intresse, sätter våra hjärnor i arbete. De försätter oss i ‘flow‘. Vi fokuserar på berättelsen och tappar bort tiden och omvärlden när vi utmanas att förstå. Är det för komplicerat orkar vi inte fortsätta lyssna eller titta, och är det för banalt eller rakt på sak blir vi inte utmanade, utan istället uttråkade. Det är ju lite konstigt och till och med lite sorgligt att traditionell journalistik, utbildning och information har kunnat ägna sig åt att tala om för alla vad som är sant, rätt och fel så länge och jag tänker att det är en befrielse med Internet och sociala media som ställer helt nya krav när användaren har så stora valmöjligheter. I den enorma mängd av innehåll som Internet har vinner det personliga tilltalet, överraskningarna, motsättningarna frågorna och det oväntade över det förmyndigande.

”Explanation kills drama, as does the impulse to make everything everyone says immedieately clear”

Yorke reflekterar vidare över hur man bygger karaktärer som vi behöver för att tro på för att vilja skapa pusslet av vår historia. Han menar att karaktärer behöver ha en fasad som till och från faller isär för att vara verklig. Det behövs två sidor – fasaden och personen, för att den ska vara trovärdig. Det här, menar han, kommer ur en motsägelse inom oss människor. Yorke beskriver hur vi alla har den djuriska självbevarelsedriften inom oss, samtidigt som vi har förmågan att tänka rationellt. Vi håller oss rationellt till vår agenda, men tappar kontrollen ibland när driften att premiera oss och de våra tar över.

There is a contradiction within us all. We are all animals yet we are al capable of rationality. We all have our own personal survival to ensure, yet we all have to live in society.

Han påpekar hur frånvaron av identitet tillåter det inre djuret att göra och säga saker vi inte kan när kravet på rationellt tänkande finns med. I internetforum behöver vi t ex inte ta ansvar för våra uttryck. När vi skalar bort behovet av att vara tolerant inför andra får vi se den ilska och okontroll som finns där också.

Seeking safety, ironically, entails repressing these other desires, consciously or unconsciously, so that one can live within a group. Unbridled sexual desire, or a thirst for revenge, simply isn’t compatible with the consesnus on which societies tend to depend. Such desires therefore have to be repressed, creating a conflict between the way we want to be seend and the deeper feelings we are reluctant to admit to both in others and in ourselves.

Poängen i det här är att karaktärer varken är intressanta eller trovärdiga när de enbart berättar vem de är – vi vet alla att det bara är en sida av personligheten. En karaktär är bara spännande när vi får se hur den beter sig. Vi älskar det vi sympatiserar med och beundrar och avskyr eller ömkar det vi inte uppskattar. Den kommer till liv genom sitt eget rätt ocensurerade beteende. Inte konstigt att youtubers och bloggare har mycket större attraktionskraft än de flesta andra berättelser vi har sett hittills. Genom alla den verkliga personens egenskaper måste vi skapa vår egen relation till dem, vi måste lägga pusslet själva, vilja ha varje pusselbit för att förstå nästa del. TV-serier har länge svarat på dessa behov men det är svårt att få karaktärerna i tv-serier att kännas verkliga över tid.

”How do they create change in a world where their characters must always stay the same?”

För att behålla dynamiken i en serie, för att den ska förbli samma serie, kan karaktärerna inte förändras. De åldras inte så att vi tänker på det, de flyttar knappt, de glömmer alla trauman och lär sig aldrig något av det som hände. Antingen är de med eller inte. Det kan vara en fruktansvärd flygolycka där man förlorar barn eller kollegor ena veckan för att två veckor senare låta livet fortsätta som vanligt med nya intriger. Det finns däremot något oerhört lockande för tittaren av en tv-serie och det är löftet om lösning.

Truth without hope is as unbearable as hope without trust

Serier visar ett tryggt och säkert familjeliv som utsätts i varje avsnitt, men de jobbar tillsammans för att övervinna faran. De lyckas alltid. Det är en tröst att se och tro att det, hur otroligt det än är, alltid finns ett lyckligt slut på allt. Det ger oss hopp.

Ytterligare kan historier fungera som träning för verkliga livet – att få se scener i förväg och få förslag på hur man hanterar dem.

Slutligen anger Yorke en grundläggande anledning som känns oerhört spännande att tänka mer på. Vi människor försöker skapa historier av precis allt för att förstå verkligheten – för att skapa ordning och kunna återberätta den för andra men också för att förstå konflikten mellan djur och rationellt tänkande människa vi har inom oss. Som engagerade tittare upplever vi i våra egna huvuden vad den vi tittar på upplever och då förstår vi.

Kärlek är att riva sönder tapeter.

The Kulshov Effect innebär att tittaren/läsaren/lyssnaren blir ledd att utifrån egen intresse vilja förstå mer. Hjärnan försöker förstå kopplingen mellan kärlek och sönderrivna tapeter och börjar direkt att jobba. Motsättningarna eller frågorna sätter oss i arbete. Jag relaterar till det jag vet, får direkt bilder i huvudet som jag försöker pussla ihop. Jag vill förstå, vill få ordning, vill vara klok.

’When two opposites are juxtaposed correctly, an explosion occurs, and story comes alive… As such, its structure – because it generates conflict and the desire for its resolution – is fundamentally dramatic.’

Mental hälsa är att kunna hålla ordning.

Stories act as a map for us, a pathway to greater individualism and consequent mental health.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Nya tittarbeteenden, nya företag

Jag var på MIP i Cannes idag och eftersom jag inte varken köper eller säljer TV-program, eller innehåll som det ändå har börjat kallas, passade jag på att gå på så många presentationer med onlinefokus som möjligt istället. Det finns just nu två sorters videokanaler i en grov sortering – de som har en tv-kanal med tillhörande sajt eller online-produkt och de som har en eller flera online-produkter eller -kanaler. Dessa företag är rätt olika varandra ur de flesta aspekter – innehållsmässigt, processmässigt och organisatoriskt. De traditionella tv-kanalerna påminner gång på gång om att data och teknik minsann bara är verktyg för bättre innehåll, medan de nya digitala företagen förstås vet att data och teknik är lika mycket deras ryggrad som innehållet är. Men MIP är en innehållskonferens och många av de digitala kanalerna huserar på YouTube och behöver åtminstone inte fundera så mycket över tekniken. Det finns en oro hos de som berättar historier att data kommer att gör att allt blir likadant – att vi bara gör mer av det som går bra. Företag som Spreadfast, Tubular Labs får nästan försvara sig med att data kan vara bra för att få veta mer om sin publik.

Machinima har funnits i tio år, men jag misstänker att de var relativt okända för en stor del av publiken. Med sina 3,8 miljarder videovisningar varje månad är det nästan skamligt. Jag tror också att många hade svårt att relatera till det de gör – användargenererade spelvideos på bl a Minecraft. Men ju längre de spelnördiga grundarna pratade om sin nuvarande business, desto mer liknade den en helt vanlig tv-kanal. De har kört 256 episoder i en serie, de har samarbeten med de största Minecraft-youtuberserna vilket förstår driver oerhört mycket trafik, de köper innehåll från externa leverantörer och har noga tablå-läggning en eller flera gånger om dagen.

Mest spännande var Maker Studios som slängde upp galna siffror i kombination med att låta tre av sina unga innehållsproducenter förklara sin närvaro på olika plattformar. René Rechtman, President International, lät oss förstå att med en miljard videovisningar i månaden på deras innehåll har vi nått ’the tipping point’. De unga med ett helt nytt videotittarbeteende fylls på från de yngre åldrarna och blir bara fler och fler. Publiken i åldrarna 13-34 år tittar på 3 gånger mer video online än oss som är äldre och som youtubern Bart Baker senare fyllde i – ingen han någonsin har pratat med i den åldern har indikerat att de någonsin har tittat på tv. De liksom småäter video lite hela tiden, var som helst och när som helst, varför det främst handlar om väldigt korta videos. Ingen har något som helst attention span. Det finns oändligt med innehåll att välja mellan. Om något kommer emellan det användaren var på väg att se är man bortglömd på en sekund och för den här typen av innehåll kommer storytelling att förändras helt, menade de. Ett klipp måste vara fängslande direkt och hålla uppmärksamheten på topp hela klippet igenom. I en tidigare session med Sara Woods, från Unruly, lyfte hon dock att det inte finns någon koppling mellan ’shareability’ – hur mycket innehåll delas online – och längden på video. En mycket spännande siffra som åtminstone säger någonting var att 87% av Netflix mobiltittningar är under 10 minuter långa. Om framtiden bara skulle röra sig på mobiler skulle antagligen allt innehåll bli kort. Just dessa youtubers lyfte specifikt att så är fallet. Allt konsumeras via mobil, direkt när det hittas och det gäller att finnas på alla plattformar även om de har mycket olika format. På youtube och vine är det välproducerat men innehållet på Vine är mycket kort, något kul eller visuellt attraktivt ska hända på några få sekunder. På snapchat finns ingen press på kvalitet – det är bara att slänga ut precis vad som helst som är personligt för att skapa ytterligare närvaro, transparens och karaktär. Jag tänker att det finns ett annat behov vid andra tillfällen än då allt det här konsumeras. Eller jag vill tro i alla fall att även de som är unga nu någon gång framåt kvällen vill se en film eller ett program av något slag, något längre innehåll på laptopen eller så.

”Everyone can relate to the personal side Mr.Kate

De lyfte också att artister och kreatörer från och med nu sitter i förarsätet, och ännu mer så om de förstår själva hur de kan använda sig av sin talang och publik. Slutligen var de också, liksom PewDiePie i Sommarpratarna, högst medvetna om att dessa idoler bara är så värdefulla som det förtroende de skapar hos sin publik. Det förtroendet byggs helt genom transparens, äkthet och genom upplevelsen av att följaren träffar sin idol en till en. De är deras kompisar, i deras sovrum, med dem var de än går. Det är helt avgörande att de inte missbrukar det förtroendet utan alltid är öppna och ärliga med vad som är en annons eller påhittat till skillnad från det riktiga de annars gör. AUTHENCITY + TRUST är formulan.

Slutligen var det en underlig halvtimme med BuzzFeed där Ze försvarade deras fokus på data på alla sätt han kom på. Det blev nästan ett cyniskt samtal där det fälldes kommentarer om användarna som ‘some of them don’t even listen to the sound’ när de ser videos online. Någon gång stod han på sig och förklarade att det de får ut av BuzzFeed är pengar, data och strategiska relationer, men i nästa försökte han istället med greppet att omdefiniera vad storytelling faktiskt är – att det inte måste handla om en historia utan att den kan bygga på karaktärer och t ex igenkänningsfaktorer. Det har han helt rätt i, men fick hårt mothugg av sin kollega Michael Shamberg som också är oscarsnominerad regissör. Jag misstänker att Ze har haft många trassliga konversationer om vad data och historier har med varandra att göra, vilket blir min take away från hela MIP.  Det är uppenbarligen ännu många som inte förstår att innehållet är en del av en större helhet online där datan är helt avgörande för ens överlevnad. Vad data och historier har med varandra att göra är jag mindre säker på… tål att funderas över.

, , , , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Hur jag hittade till helt nytt och rätt innehåll på TV

Någon tipsade om att bästa sättet att hitta i SVT Play:s stora utbud är att gå in på A-Ö-sidan och scanna igenom allt. Jag ser nu att tipset inte fungerar något vidare i webbversionens ‘Program-tabb’ som bara visar programmen i text och inte i bilder, men det var framgångsrikt liggande i sängen via AppleTV och jag blev mycket riktigt lockad att testa allt möjligt innehåll. Det stod snart klart för mig att tröskeln att spontant testa ett okänt program är lägre om programmet är kort. De program som också visas i SVT Flow är möjligtvis anpassade efter detta, istället för efter programtablå och därför blev kvällens val flera program som är max 15 minuter långa.

Jag tittade igenom flera avsnitt av Dansa! , ca 8 min per avsnitt, eftersom jag såg på bilden att min gamla lärare Lasse Khuler och mina nuvarande hjälpdansare på samma skola var med. I am Icon, om Icona Pops turnéliv, var rätt segt och fick inget andra försök, men vad gör det, endast 5 minuter bortslösad tid. Jag scrollade vidare till M och hittade Modellflickor, ett program jag aldrig hade valt att se annars, men nu kändes 13 minuter helt ok för att testa.

Modellflickor var en för mig missvisande titel, och jag kan ju hoppas att andra målgrupper blir nyfikna och att även de får upptäcka något nytt. Det är ett antal personporträtt av modeller som älskar eller inte älskar sitt jobb och som har väldigt olika inställning och attityd till hur det påverkar dem och deras omgivning. Efter fyra avsnitt fick jag en ordentlig tankeställare, när vi får träffa Henrietta som blev upptäckt som nittonåring och som varvar sina castings med att spela World of Warcraft och att spotta flygplan. Det är väldigt sällan vi får se den typen av kvinnor, den sortens kvinnlig nördighet, på tv alls, och det kändes plötsligt väldigt underligt att det är i ett program som Modellflickor som hon (nördtjejtypen) får synas för första gången. Den här typen (nördtjejtypen) finns så närvarande i onlinevärlden, men nästan aldrig på TV. Jag vill bara se mer. En tagg med ‘nördtjejtyp’ kanske…

, ,

Lämna en kommentar

Hur man får glada användare, medarbetare och beställare

Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.

  1. Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
  2. Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?
  3. Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’.  När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
  4. Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
  5. Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?

När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de

Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?

När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?

Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi

  • lyssnar på och engagerar våra användare

o   börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.

o   testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.

o   mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.

o   releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.

  • sätter tydliga mätbara mål

o   får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.

o   gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.

  • levererar en kvalitativ produkt i slutändan

o   Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.

Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten.  Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.

Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.

 

, , , , , , , ,

1 kommentar

Vi vill bara bygga rätt saker!

Det kostar att bygga appar, interaktiva tjänster och webbplatser. Utvecklare kostar dyra timmar och det är svårt att fånga dem på fasta tjänster. Det är utvecklarnas marknad. Och det tar nästan alltid lite tid att bygga hela digitala erbjudanden. De behov och hål man ser att man kan fylla i januari ett år är ofta realiserat först ett år senare… om man har lagom snabba beställarprocesser. Kanske är det den typen av förutsättningar som gör att de allra flesta av oss som utvecklar webb/app-erbjudanden desperat vill bygga det mest rätta och minst felaktiga. Vi har inte tid att bygga fel saker!!! Och kanske är vi lite responstokiga eftersom allt vi gör går att mäta så detaljerat. Varenda justering ska gå att se förändrade och helst förbättrade mätvärden på, annars är det inte värt det.

Barnplay på Barnkanalen.se har varit ett härligt bygge hittills. Vår konceptutvecklare började tillsammans med vår interaktionsdesigner att testa våra teser för snart ett år sedan. Teserna var att

– barn ska kunna hitta och navigera själva

– det finns direktvägar tillgängliga från de device barnen själva behärskar och har tillgång till

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll

– barn ska presenteras det utbud som är mest relevant för just det barnet

Med de tillgänglighetskrav som SVT har innebär det att detta ska fungera så bra som möjligt för 260 olika browsrar samt alla olika android-enheter, iOS-versioner och för Windows Phone. Det är en utmaning.

För att klara den utmaningen och för att bygga rätt saker var ett ingångsvärde att releasa kod så snart det gick. Vi började med att lägga ut en dold version som vi kunde använda för att låta familjer testa det vi byggde online hemifrån. Flera familjer deltog med feedback och egna filmer från tillfällen i deras hemmiljö med syskon, utan syskon, med trötta barn, glada barn och finurliga barn. Vår interaktionsdesigner träffar barn som är på besök på SVT så gott som varje vecka. Barn i alla åldrar får titta på allt från små detaljer som en uppsättning ikoner till att testa hela funktioner eller hela produkten, men hemmiljöer visar ofta på andra problem som kan vara svåra att upptäcka i kortare stunder på uppmaning.

Nästa steg var att releasa det vi byggde på för publiken så snart det gick. Vi hade i utgångsläget en ‘Program A-Ö-sida’ med bilder på samtliga våra 200 program där varje bild länkade till respektive programsida. Den sidan bytte vi ut så snart som alla programbilder kunde återfinnas i Barnplay och det gick att titta på respektive program direkt på plats med ett klick. Genom att släppa ut vårt bygge så tidigt, och genom att sedan förbättra releasemöjligheterna allt eftersom så att vi idag kan släppa ut vår kod dagligen, får vi kontroll över vilken kod det är som orsakar problem när en bugg uppstår. Det är inte heller någon som under hela tiden har behövt sitta och jobba långa nätter inför någon release eftersom allt redan är releasat och fungerar.

Det fina med att släppa ut det vi bygger på tidigt är också att vi får en bättre insikt i vad vi verkligen behöver lägga tiden på – nya features eller förbättra det som ligger ute. En stor del av arbetet har handlat om att förbättra de funktioner som finns så att alla barn är nöjda med upplevelsen. Små barn har ännu inte lärt sig att det inte hjälper att hetsklicka. De klickar och klickar och klickar och klickar med energiska små fingrar och då gäller det att responsen i gränssnittet svarar på de frenetiska små klicken. Det är mycket viktigare än att vi lägger till ytterligare en funktion.

Resultatet vi nu är framme vid är att barn kan

– hitta och navigera själva

– det finns direktvägar på de device barnen har tillgång till och själva behärskar

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll.

De skrivkunniga kan också snabbt hitta till det innehåll de var ute efter genom att söka, och favoritfunktionen i appen ger en lätt väg till respektive barns egna favoriter, men där finns mycket kvar att jobba på för att varje barn ska ha en så personlig upplevelse som möjligt.

En funktion la vi också till i slutet utifrån många föräldrars önskemål – autoplay av avsnitt för att föräldrar inte ska behöva komma till surfplattan och starta ett nytt avsnitt gång på gång, utan att barnet istället kan se många avsnitt av Fåret Shaun i rad utan att avbrytas. Vi har också sett att det blir en bättre tittarupplevelse för barnet som därmed kan själv lite bättre.

Nu är det bara att fortsätta att mäta, testa och justera för att förhoppningsvis lägga tid och kraft på rätt saker.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Twitter som TV-sällskap men inte för Debatt

Twitter har en riktigt stor fördel – det är enkelt. Det är fortfarande lite körigt att komma igång med att skapa sig en bra feed, men när man väl får upp ett flöde är det väldigt lätt att hitta nya kompisar – det finns alltid någon att snacka med vilken tid på dygnet som helst, ja som heta linjen… utan röster (för alla som kunde slå ett telefonnummer på 80-talet). Det är däremot svårt att diskutera något på riktigt – alla som har försökt lär sig snart att inte gå in i de politiska eller känsliga debatterna då de snabbt urartar i att det är omöjligt att föra sin sak i 140 teckensdialog. Man drar sig tillbaka och hänger hellre med något så när mer likasinnade. Som sällskap till TV’n är Twitter helt perfekt. talande

‘Opinionsplatsen’ State gör i mina ögon ett seriöst och gott försök att istället visualisera och äga just debatten och de skilda åsikterna.  Många TV-program väcker verkligen behovet, inte bara av sällskap, utan också eller istället av att få ge sin egen röst till debatten. Det är inte alls självklart vart den debatten ska föras idag. Twitter räcker inte till och det är svårt att föra hela publiken till respektive programformats egen plattform.

Alla flöden i registreringen och uppstarten av mitt konto i State är väl genomtänkt för att jag inte ska tappa intresset och falla ur, upplevelsen av åsikter i olika ämnen är fint spelifierad och nu hoppas jag att de lyckas få mig att komma tillbaka och vara nyfiken varje dag på vad som händer i åsiktsmolnet – att de framstår som intressanta och viktiga och inte meningslösa och tjafsiga. Det kommer att bli spännande att se om State kan övervinna min nätverksmättnad och bli ytterligare en plats för mig när varken Twitter, Facebook eller Instagram räcker till.

state

 

 

, , , , , , , , ,

Lämna en kommentar