Inlägg taggade team
Jag hade möte med Lisa Simpson i veckan
Skrivet av malinstroman i mångfald, team, april 22, 2016
Vi fick en rolig uppgift från chefen häromdagen. Vi skulle ta med en grej som representerade en fiktiv film- eller seriefigur som vi vill vara/är. Jag funderade inte en sekund på vad uppgiften skulle resultera i. Välj utifrån ert hjärta, var uppgiften. Jag visste direkt.
Programchefen kom iförd vitt pärlhalsband och Lisa Simpsonmask, programutvecklaren bar slips och Hemione’s trollspö och kanalchefen hade Bilbos håriga stora fötter. Själv är jag Berger i Hair. Med oss i gruppen var även Professor Xavier, Fantomen och Vargen i Bamse. Vi förklarade alla varför och blev bevakare av våra drivkrafter i vår gruppdynamik. Och det fungerade fantastiskt. Vi hade valt hjältar som motsvarar våra egna hjärtan. Jag är hädanefter Rebellen som bevakar alla människors frihet.
Jag är Berger när han vägrar låta sig eller andra bedömas utifrån fint folks idéer om hur man ska vara och vad som är värt någonting. Jag är Berger när han är helt gränslös i sina lösningar för att få äga sin frihet, och när han av lojalitet riskerar livet eftersom hans väns liv är lika mycket värt som hans eget. Och jag är Berger när han bara inte kan låta bli att utmana all makt och struktur som finns även om fighten inte är värd det. Varje människas lika värde är alltid värt att bevaka. Vill du vara Rebellen, frågade en kollega senare. Jag kan inte inte vara det.
I got life, mother
I got laughs, sister
I got freedom, brother
Read more: Hair – I Got Life Lyrics | MetroLyrics
Semesterledighet levererar värde för företaget
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, team, augusti 4, 2015
Vi jobbar med en numera mycket modifierad scrum-metodik i barnkanalens webbteam. Vi har haft ganska stabila team i ett par år varför våra processer har kunnat justerats och förändrats utifrån nya behov och gemensamma erfarenheter under lång tid. Vi är nu ganska långt från en klassisk scrum-process. Varken jag eller teamen har gillat att tidsestimera, det har vi så gott som aldrig lagt tid på. Som jag ser det är tekniken för snabbrörlig och föränderlig för att vi ska kunna få upp den fingertoppskänsla och erfarenhet som kan göra tidsestimat mer precisa. Och så är det rätt meningslöst när vi jobbar så fokuserat det går mot tydliga mätbara gemensamma mål. Det spelar inte så stor roll hur lång tid det tar, det kommer att ta den tid det tar, men vi jobbar förhoppningsvis hela tiden i rätt riktning med rätt resultat genom kontinuerliga releaser och uppföljning. Med det sättet att jobba blir förstås varje person, dess inställning och ambition, väldigt viktig.
The value of human capital, innovation, creativity, and people’s desire to contribute and make a difference is often the only value that exists, and it can walk out the door any day. Actually it does, every afternoon, often becoming even more valuable because people then reveal additional talents.(Bjarte Bogsnes, Implementing Beyond Budgeting)
Kunskaper och inspiration kommer förstås inte bara under arbetstid, eller snarare tvärtom – kanske hälften av all ambition och kompetens inhämtas utanför arbetsplatsen. Vår programmerare från Makedonien åkte hem i våras för att gifta sig och samtidigt passa på att gå upp med sin avhandling för att få examen, en annan åkte till Prag för att delta i VM i herrkonstsim och ytterligare en följer sällan med på teamaktiviteter för att han inte kan missa att dansa salsa på kvällarna. Utan allas möjligheter och tillfällen till inspiration skulle vi inte komma någon vart. Var och en skulle fastna i ett och samma tankemönster förr eller senare. De skulle antagligen ha samma kanaler att söka sig fram genom och ha svårt att leta ny kunskap inom programmering på egen hand. Att bara ge till ett företag och inte få någon egen personlig utveckling är ostimulerande och landar i tristess och tristess genererar ingen kreativitet eller hög ambition. Lika osunt är det för företaget att alla tänker lika. Judit Rodin reder ut i The Resilience Dividend, vad samhällen och företag behöver göra för att klara av och stå sig i en framtid med allt tätare ‘disruptioner’ – förändrade förutsättningar, och citerar William Saito när han förklarar vad som hade kunnat förbättra effekten av tsunamin i Fukushima 2011. Saito var chief technology officer i NAIIC – National Diet’s Fukushima Nuclear Indipendent Investiagation Commission.
“In groups, we actively work to eliminate the diversity needed to broaden our perspective,” Saito writes. “And we deliberately inhibit the free flow of information from the extremities to the brain.” This makes it difficult for groups to perceive important signals, especially about vulnerabilities, that could be addressed. “We need to embrace diversity: diverse perspectives and diverse identities, in terms of gender, ethnicitiy, age, and education,” Saito writes.
Jag uppmuntrar att alla demar den här typen av tillfällen för alla i teamen. Det inspirerar resten av teamet, ger förståelse för varandra och skapar trygghet i att tiden utanför jobbet inte är något dåligt för företaget, utan tvärtom, det som gör oss bra. Det är kostnad som levererar kreativitet och innovation i slutänden.
‘Cost’ is an accounting term for how a financial transaction should be classified and treated. Cost is something negative; it is something we must deduct from our revenues. It reduces our results. For internal performance management purposes, we should, however, distinguish between two types of costs: good costs and bad costs. Good costs are actually investments, which accounting rules requires us to classify as costs. You spend money but you get more back.(Bjarte Bogsnes, Implementing Beyond Budgeting)
Ledig personal är värdefullt för företaget.
Kulturen är nyckeln till kreativa team
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, innovation, strategi, team, maj 27, 2015
Att leda kreativa team i digitala utvecklingsprojekt… hur gör man det? Jag skulle berätta för en grupp ledare I olika företag hur vi gör på barnkanalen.se och tyckte när presentationen var satt att det lät lätt klyschigt och lite för enkelt och undrade om jag verkligen hade något spännande att komma med. Leda och leda… jag leder väl inte direkt… de bestämmer ju själva hur de ska jobba… Av en slump läste jag precis innan en liten bok av Margaret Heffernan – Beyond measure, the big impact of small changes, och insåg med ens vad det var min föreläsning handlade om.
We measure everything at work except what counts. Numbers are comforting – income, expenditure, productivity, engagement, staff turnover – and create an illusion of control. But when we’re confronted by spectacular success or failure, everyone from the CEO to the janitor points in the same direction: the culture.
Det är förstås kulturen vi har I ett team som är själva ramen för det kreativa arbetet och den kulturen jag försöker jobba fram är vänlig, trygg, utmanande, kunnig, lärande och målinriktad.
Creativity requires a climate of safety, but without social capital, no one will risk the fresh thought, the unpredictable idea, the testing question.
Var och en är alltid delar av helheten. Det är tillsammans som magin uppstår – i mötet mellan olika tankar och idéer. Frågor – både ifrågasättande och oförstående – utmanar oss att skärpa tanken, formulera den tydligare och i den processen kommer vi även att trycktesta den och förbättra den ytterligare. Det är alltid en tanke som leder vidare till en annan och till en annan. Alla behöver ge varandra rum och utrymme att få fram sina tankar och alla behöver vilja och kunna ta sig det rummet – utan att känna sig tvingad. Ett sätt att leda ett team som ännu inte till fullo har förstått modellen är att helt enkelt säga till dem att man vet att de kommer att göra bra ifrån sig. Då blir deras högsta ambition att göra det också.
Never mind who’s gifted, who’s talented. Expect great things and you are more likely to get them.
Det viktigaste i den kulturen är att det inte finns ett idégeni som bestämmer vad som ska göras och hur. Chefer är främst administrativa karaktärer som ser till att alla får lön, hittar rätt i organisationen och hjälper till med sådant som behöver hjälpas till med. Teamen sköter all utveckling själva – processer, idéer, uppföljning, dokumentation osv. Och så finns det någon sorts beställare som med teamens hjälp tar fram en vision som hen fortsätter att utveckla och prata om… tillsammans med teamen. För vad händer i en organisation där några lyfts till ett priviligerat chefslager? De som blir chefer känner sig bekräftade och får förstås energi ett tag.
But the rest? The bottom group is explicitly encouraged to disengage and leave – some managers have called this a kindness. But those in the middle group – the majority of the workforce – are completely stuck. Few at the top wish to mentor them because doing so jeopardizes their own elite status. Peers are reluctant to help and support each other for the same reason. But perhaps most telling of all, the segregatoin to of the ”best” sends a powerfully demotivating message: they’re leaders, you’re not. The advancement of the new comes at the cost of passivity and apathy in the rest. Why care for a system that doesn’t appear to care for you?
Inom scrum-metodiken finns det en mängd processverktyg för att börja skapa en sådan kultur, men teamen utvecklar sina processer och sitt sätt att jobba själva utifrån sina egna lärdomar och preferenser varför metodiken sällan lär vara exakt likadan i två team och till slut kanske lappövningar och satta format inte ens behövs för att kulturen sätter ramen för varje workshop eller forum.
Hur man får glada användare, medarbetare och beställare
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, innovation, produktutveckling, team, tillgänglighet, maj 13, 2014
Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.
- Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
- Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?’
- Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’. När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
- Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
- Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?
När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de
Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?
När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?
Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi
- lyssnar på och engagerar våra användare
o börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.
o testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.
o mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.
o releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.
- sätter tydliga mätbara mål
o får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.
o gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.
- levererar en kvalitativ produkt i slutändan
o Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.
Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten. Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.
Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.
Smidiga processer bästa jobberfarenheten i år
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, produktutveckling, team, december 26, 2013
Det är nu tredje året jag är på SVT vilket innebär att jag kan börja se förändringar ifrån tidigare mönster. Första året händer allt för första gången, andra året är några saker desamma och andra har förändrat sig och det tredje året går det att vara riktigt aktivt delaktig i att förändra det som inte fungerar så bra som man vet att det kan vara.
Det har varit en hel del stökiga beställnings- och projektprocesser på svt’s interaktivavdelning. Vi har i varje team minst två inflöden av uppgifter att göra – ett flöde av nyutveckling – projekt där vi tillsammans utformar och producerar, och ett flöde av redaktionellt behovsorienterade uppgifter – t ex leveransmottagning från externa produktioner och konfigurationer av lite större programsidor. På det har vi underhåll att sköta… och buggar att fixa. Och ibland mer övergripande tekniska strukturella uppgifter som teknikchefen lägger ut på teamen. Länge har det här varit väldigt rörigt. Under de tidigare två och ett halv åren har vi varit frustrerade, stressade och känt oss underbemannade och inte kunnat leverera enligt förväntningar.
Tack vare de stora förändringar som har skett på flera nivåer under hösten har åtminstone jag haft ett riktigt roligt och lugnt jobb med teamet som bygger på barnkanalen.se. Vad har hänt då?
Definierad tid för olika flöden
Varje team har fått en tydlig fördelning av den totala tiden, där hälften av tiden ska gå till nyutveckling, 25% till tekniskt underhåll och 25% till underhåll i form av löpande uppdateringar utifrån användarbehov. De externa leveranserna och konfigurationerna har släpat kvar på teamet under hösten men ska hanteras av ett separat team. Med hjälp av trello är det lätt att få överblick över hur mycket tid som läggs på vilken del över tid.
Målstyrd beställning
Vi har haft ett utvecklingsprojekt som sträcker sig från augusti till april. Det projektet beställdes från vår ledning som en målbild utan några detaljer alls i hur det skulle lösas. Jag som utvecklingsansvarig kunde sedan definiera en något mer konkret bild av var vi skulle börja för att bäst uppnå det målet och formulerade fyra ingångsvärden. Dessa ingångsvärden är mitt styrmedel för hela den produkt som teamet sedan bygger. I höstens projekt löd de ingångsvärden som jag upplevde som avgörande för slutleveransen
- Barn kan hitta och navigera själva
- Det finns direktvägar tillgängliga från de enheter barnen själva behärskar och har tillgång till
- Föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll
- Det är lätt för var och en att hitta ett utbud som är relevant
Inga detaljer alltså. Bara checkpunkter – Kan barn navigera själva? Då är vi klara. Check. I och med beställningen i form av ett mål behövs inga beslut tas på diverse nivåer, utan teamet kan ta alla beslut själva och därmed jobba på utan mellantider. Det är också direkt moraliserande att själva ta ansvar för det man producerar.
Pedagogisk projektöversikt
Konceptutvecklaren/projektledaren i nyutvecklingsprojektet visualiserade projektet i olika detaljerade format – en lök för den stakeholder som inte behöver/kan/vill sätta sig in i några detaljer alls men
bild fr fotoakuten.se
som ändå vill förstå vad man tror ska ingå i projektet för eller senare, en fasindelning med epic-stories insorterade per fas (lökring) och ytterligare en detaljerad prioriteringssortering per fas för att teamet ska veta vad som räknas som fluff och vad som är krav.
Löken visar vi för vår ledning, fasindelningen är för att jag som utvecklingsansvarig ska få en uppfattning om vad vi kommer att hinna på ett ungefär och den detaljerade priosorteringen är för att få balans i teamets detaljarbete.
Regelbunden och strukturerad planning
Varje gång som planningen av någon anledning uteblir eller inte får tillräckligt med fokus eller tid uppstår trassel. Så snart det är otydligt vad som ska göras tappar vi både fart och tid. Balansen i hur mycket eller lite information en story ska innehålla är också svår – utvecklarna hittar lösningen bäst själva, men vill också ha tydlig information om vad som ska lösas – inte alltid självklart. Mest fokus fick vi när vi satte upp ett visst antal saker som var tvungna att bli klara till ett närliggande datum för att vi skulle kunna releasa offentligt – och samtidigt tjatar vi alltid om att det inte går att jobba med scrum mot deadlines…
Lovar bara kärnan, allt annat är bonus
Den typen av deadlines som vi inte vill jobba mot är mer löften till stakeholders av leverans ett visst datum. Det försöker vi komma runt med två metoder. Redan från början när vi visar ’löken’ förklarar vi att vi bara lovar att leverera den innersta kärnan. Den kärnan ska bestå av det absolut mest väsentliga och avgörande för att användaren ska få en förbättrad upplevelse – det förhöjda värde som jobbar mot det mål som är beställt. Allt annat är bonus. Vi måste se till att arbetet med den kärnan ligger långt innanför den tidsram vi har fått – och sedan kan vi bara överleverera.
När vi någon gång under tiden får fram skisser på vårt arbete visar vi aldrig färdig tilltänkt design eftersom det är omöjligt att veta hur det kommer att se ut på riktigt till slut. Färdig form skapar lätt förväntningar. Istället får stakeholders titta på halvfärdigt arbete och så snart det går förstås på det som går ut i produktion. På så sätt bli de liksom användarna gladare ju längre vi får förbättra och addera i en iterativ process.
Jag har gjort många roliga projekt tidigare, men det här är det projekt som har flutit bäst av alla jag har deltagit i, och det är en viktig erfarenhet. Jag hoppas förstås att det inte var för bara en period utan att vi har hittat ett sätt gemensamt som fungerar.
Mångdubbelt så bra på 5 minuter
Skrivet av malinstroman i team, februari 2, 2013
Jag deltog som coach på presentationer på Hyper Island igår. Grupper i olika storlekar har i uppgift av Beata Wickbom att bilda en temporär byrå tillsammans, med namn, profil, arbetsprocess och målbild, för att få real cases att arbeta med. Byråerna startades för någon vecka sedan och nu skulle de sälja in sig själva till oss som lyssnade. Det är helt naturligt att man plockar fram power pointen och stolpar ner alla värdeord och principer och kunskaper man definierar i bullets på sida efter sida. Och så går en eller två ur gruppen fram och läser vad som står i Power Pointen.
Därefter ruskades så gott som alla grupper om av responsen – jag köper det inte. Ni har berättat om allt som är mindre viktigt än det jag köper – er själva. Några blev frustrerade av feedbacken, andra nervösa tror jag. De flesta grupperna ombads att ta fem minuter tillsammans och utifrån vad vi hade pratat om börja om, utan power point och ge oss vad vi ville ha.
På fem minuter kan otroligt mycket hända. Grupperna tvingas snabbt definiera vad som är absolut viktigast att få fram och hur detta ska kunna framföras utan textmassor. Allas kreativitet går på högvarv i totalt fokus och engagemang. De måste hitta en akut lösning tillsammans. De kan inte annat än att lita på varandra, ta en rejäl risk och göra något de inte hade gjort om de hade planerat allt ett par dygn i förväg.
Den grupp som gjorde entré med minst engagemang och mest frustration återkom med en häpnadsväckande intensitet och energi. Med tre meningar från tre olika gruppmedlemmar lyckades de träffa oss i hjärtat, skapa ett avtryck och få oss nyfikna och fulla av frågor. Jag trodde på dem, minns dem och tog reda på allt jag som kund behövde veta utifrån egen drivkraft och önskan.
Flera grupper var minst lika bra i sina presentationer. Det är alltid imponerande att se när någon antar en utmaning, vågar vända 90 grader om och levererar.
Trello – att-göra-verktyget för allt att göra
Skrivet av malinstroman i gamification, produktutveckling, team, tillgänglighet, januari 30, 2013
Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)
Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.
Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.
Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.
När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.
VP of Product, Stardoll
Skrivet av malinstroman i community, innovation, produktutveckling, april 18, 2012
När finska Liisa, 58, sjukpensionerades startade hon sajten paperdolheaven.com. En av Liisas fem söner hjälpte henne att bygga en mall till de interaktiva klippdockor som hon ville göra. Hon hade bestämt sig för att göra dockorna hon klippte ut kläder till som liten fast interaktiva på Internet. Mette-Marit var en av de första, och sedan gjorde hon en ny kändis och la upp en efter en. 2003 gav kändisnamnen bra söktrafik och snart hade hon en konstant växande och återkommande skara följare. Det fanns inget liknande i Västvärlden och konceptet var urgammalt, beprövat, älskat och framgångsrikt och fungerade lika bra i sitt digitala format. Efter inte så lång tid blev projektet för stort för Liisa och hennes son och samtidigt som de ville sälja sajten, fanns det köpare.
Mattias fick uppdraget att dra igång ett företag där jag var nummer två att bli anställd efter Henrik Thorstensson. Jag var tjej och därmed till att börja med rätt ensam om att förstå tjusningen med pappersdockorna på riktigt. Med ett ständigt växande designteam och ett contentteam byggde vi en plats där unga tjejer kunde utforska sin identitet och sina drömmar i trygghet. De följande fem åren var Stardoll min baby som jag kände utan och innan. Jag visste när Stardoll mådde bra eller dåligt. Jag visste både vad användarna och vad organisationen ville ha och behövde och var en del av att nära och vårda produkten från noll till 60 miljoner medlemmar. Vägen framåt såg däremot inte likadan ut för alla och när Facebook gjorde sitt segertåg 2009/2010 med väl integrerade, gamifierade konverteringsprocesser blev detta tydligt. Samtidigt växte min uppfattning om team som en summa av samtliga deltagares kunskaper och expertis sig starkare och jag ville jobba mer agilt och mindre hierarkiskt. Jag slutade på Stardoll i mars 2010.
Efter att ha följt resultatet av otaliga omprövningar av strategier och tester och lärdomar av startsidor, betalflöden och releaser är jag oerhört trygg online.
Och ja (alla undrar) – Liisa ritar fortfarande ansikten till dockorna på Stardoll som nu har över 160 miljoner medlemmar.
Tillit och Ramverk för innovationsförmåga
Skrivet av malinstroman i innovation, produktutveckling, team, februari 25, 2012
Jag fick en mycket anonym och icke informativ inbjudan till ett runda bordet samtal på Vinnova i slutet av december. Jag googlade Vinnova
VINNOVA är Sveriges innovationsmyndighet och ska öka konkurrenskraften hos forskare och företag i Sverige. Vår uppgift är att främja hållbar tillväxt i Sverige genom finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling av effektiva innovationssystem.
Det lät spännande utan att jag hade en aning om vad det var vi skulle göra eller varför jag var inbjuden. Det visade sig vara ett femtiotal personer från diverse företag som träffades under en dag och i olika gruppformat diskuterade vad som krävs för att en organisation ska ha en stark innovationsförmåga.
Vi kom från SEB, Volvo, Alfa Laval, WSP AB, Strandkliniken, Stora Enso, Scania, Avalon Innovation, Fiber Optic Valley, ASSA ABLOY, Saab, Triple Steelix, Centigo, Ecofin, Transformator, Sweco, BeFo, SECRAB, Luleå tekniska universitet, Kandel Group, Ericsson, Sparbanken ABB, Incessus, LOOOP, Pfizer, Arla, Skogfors, Skånes Livsmedelsakademi, LogicaSivers, IMA, Cultmedia Information, Innventia, SCA R&D, AstraZeneca och så jag från SVTi och tidigare Stardoll.
Min morgon började tillsammans med en raketforskare, en hr-chef från SEB och en organisationskonsult. Det hade jag inte trott när jag vaknade den morgonen. I små och stora grupper diskuterade vi
Ledarskap, organisation och kultur
Tre teman dominerade diskussionerna på den första frågeställningen
– processer för att testa, prototypa, a/b-testa och mognadsfasbedöma lyftes fram, för många som en väg till modet att våga göra nytt.
Chefer säger att de vill främja innovation men fan den som kommer med idéer – helst vill man bara få köra på så som man har bestämt och ingen ska säga något på vägen.
– sammanfattningen ovan från en deltagare ledde vidare till önskan om transparens och tydlighet för att de anställda ska ha samma ramverk och förståelse att verka inom som ledningen och på så sätt kunna tajma nya idéer rätt. Och därmed få gehör och rätt att genomföra.
– dialog med ledningen – att ge cheferna information om vad de anställda behöver för att kunna jobba framåt och tvärtom – vad cheferna behöver av teamet.
Gränsöverskridande samarbeten
Utrymme för entreprenörstypen var det som slutligen blev kärnan i gruppernas gemensamma diskussioner. Två tydliga problem för detta är att
– en fristående part behöver få tillit och mandat, vilket kan vara svårt med flera beställare och stake holders
– i den traditionella organisationen är inte entreprenörstypen särskilt populär utan mest besvärlig. Den typ som önskas och främjas är den som utför det som står på att-göra-listan utan att ifrågasätta eller komma med egna kreativa idéer och tillägg.
Mätning och styrning av innovation
Egentligen var alla rätt överens om att det är riktigt svårt att mäta innovation på ett vettigt sätt, mycket beroende på att tajming är en svårmätt parameter, samt att antalet innovationer inte på något sätt påvisar framgång.
Efter dagen grävde jag vidare på Vinnovas sida och hittade en rad intressanta publikationer, där bl a mätning kommenteras spännande
Effektivisering och förbättringar respektive förnyelse och innovation är två radikalt olika processer och bör också mätas och följas upp på helt olika sätt. Medan en effektivisering bör leda till en förbättrad lönsamhet i årets resultat, kan en förnyelseprocess i stället leda till ökade kostnader och därmed försämrad lönsamhet på kort sikt. Förnyelse och innovation syftar till en utveckling av företagets affärsmodell så att en framtida högre lönsamhet kan säkras men också till att säkra företagets position gentemot konkurrenterna. Effektivisering och förnyelsearbete bör således följas upp med radikalt olika uppföljningsparametrar.
Två återkommande nyckelord följde med mig hem efter dagen TILLIT och RAMVERK.
Avslut och frilansstart
Skrivet av malinstroman i mångfald, produktutveckling, tillgänglighet, februari 10, 2012
Raka vägen från ett uppdrag på CSR i praktiken ramlade jag för ett år sedan in som konceptutvecklare i barnteamet på SVTi. Sara Ohlsson var den engagerade och hängivna produktägare som sedan ett halvår tillbaka drev nova-projektet med Dobermans hjälp. Nova var ett projekt, en arbetsmetodik, för att ta fram kunskap om hur barn använder webben. Syftet med arbetet var att kunna bygga världens bästa barnwebb.
Första dagen på jobbet släppte teamet det första steget arbetet hade resulterat i – ett barnramverk som samlar alla barnsidor på svt.se på samma ställe – en egen fristående produkt. Samma dag släpptes även Saras egen bok ‘Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag‘. Stämningen i teamet var skyhög.
Mitt första projekt var en webbunik satsning med Elin Ek som karaktären Gloria. Ur det lärde vi oss att en blogg inte blir populär för att det heter blogg, utan för dess innehåll, kontakt med läsare, personlig avsändare och frekvens av uppdateringar.
Därefter inledde jag ett härligt samarbete med Lilla Aktuellt och med Lilla Sportspegeln. Jag hade uppdraget att strukturera om deras befintliga sidor och innehåll enligt nya nova-principer och resultatet var så lyckat det kunde bli utan någon som helst nyutveckling. Inför det stundande bytet av cms låg ingen utveckling i det gamla polopoly. Antalet sidvisningar niodubblades.
I och med detta cms-byte och en rad tråkiga sjukdomsfall i teamet skars mycket påbörjat arbete bort under hösten. Planerna vi hade för både Barda och Minimello blev minimerade. Under våren åkte jag tåg kors och tvärs över Sverige för att träffa redaktioner i Falun, Malmö och Växjö och jag träffade och studerade många barn – i alla olika åldrar, döva, samiska, internetvana eller ovana. Under hösten fick tyvärr det arbetet stanna av och energinivån i teamet dippade.
Sara lämnade sin tjänst till Erik som lämnade den till helt nytillkomne ex tv4veteranen Thomas som delade uppgiften som tillförordnad produktägare för barnteamet med tjänsten som produktägare för allmäntv-utbudet på webben. Under hösten har vi jobbat fram miniminivåer på prioriterade responsiva moduler till nya cms’et Escenic – tråkiga ord och termer men riktigt roligt att bygga något riktigt bra från grunden. Till min lycka tog vi in en knivskarp usability designer som blev det där bästa komplementet till mitt jobb. Björn blev kollegan som jackar i precis där jag själv tar slut och tillsammans gör vi bra saker.
Det slog mig tidigt hur public service värdena är närvarande både i utbudet och även internt i organisationen. Jag har deltagit i zebra-projekt för mångfaldsarbete i media och FUNKA-utvärderingar för tillgänglighet för alla. Jag påbörjade research för en teckenspråkig interaktiv produktion redan under våren och träffade under hösten åttaåringar på Manillaskolan som gav ytterligare insikter om teckenspråkiga barns behov. Även ett samiskt spel som släpps under våren 2012 föll in under mina vingar. Mycket av det arbete som är så viktigt men som aldrig går att motivera med kommersiella mål är prioriterat på SVT – en dröm för en humanistisk konceptutvecklare.
I december mejlade jag mest filer mellan olika parter och letade saknade filer för att vi skulle kunna få ut ett flertal inköpta speltitlar. Jag bevakade inköp för att tidigt kunna önska tillgängliga spel i kontrakten. Jag hoppas vi får se dem på svt.se/barn/spel ett efter ett under våren. Min andra scrummaster gick på pappaledighet och en av våra strålande redaktörer drog till Barcelona några månader. Jag pratade communitys i direktsändning i Lilla Aktuellt Skola.
Den sista januari var min sista dag. Det är mycket sorgligt att inte få träffa alla strålande kollegor varje dag. Emil som ständigt bjussar på sin egen kreativa photoshophumor, Feminsistiska Fanny som gjorde improviserad och spontan stand-up för utvecklarna, Johanna som ger allmänt hopp om att framtiden är ljus när det finns unga människor som hon, hela det briljanta konceptutvecklarteamet som har tagit mig milsteg framåt i kunskapspåfyllning, Linda som har energin som krävs, vår statistikstjärna Uddståhl som är som jag – och det är så kul att hitta sådana på arbetsplatsen också, ALLA fina utvecklare som är så välkomnande och tar sig tid att tålmodigt skapa förståelse för vad de gör och kräver.
Den första februari startade Labyrinten ett nytt programformat, med tillhörande spel
som jag kommer att vara grymt nyfiken på statistiken på eftersom jag precis hann få det färdigt för implementation innan jag slutade. Jag kommer också att spana nyfiket efter Kunskapskanalens kommande sida och det vore roligt att se redaktörerna presentera galor med ett nytt verktyg någon gång i framtiden.
Det tog mig ett halvår att greppa det ografiska statistikverktyget comscore, liksom att förstå vad meta, vision, klippsymfonier, responsive och resurscenter är. Jag hittar nu till UR, nyhetshavet, bolibompaköket och alla konferensrum. Jag hoppas att jag kommer få tillfälle i framtiden att plocka fram de kunskaperna igen.
Från och med nu frilansar jag!
Malin Ströman 