Hur subjektiva upplevelser uppstår är avgörande för mänskligheten

Cogito, ergo sum. Descartes tänkte sig att vårt medvetande är beviset på att vi verkligen finns, att vi inte bara är matematiska formler som beter sig enligt en viss struktur. Hans övertygelse byggde på att han var säker på att Gud finns och att Gud aldrig skulle lura eller bedra oss. Jag tänker, därför finns jag.

Så länge som hjärnan har varit ett svårutforskat organ har det varit lätt att hänvisa det vi vet mycket litet om till Gud och till själen. Vetenskap och religion har inte nödvändigtvis behövt ta ut varandra.

De senaste tio åren har möjligheterna att utforska hjärnan nått stora förbättringar. Läkarna vet nu en hel del om var i hjärnan olika funktioner sker, alltså vilken del av hjärnan det är som jobbar för att lösa vilka uppgifter, och när.

Arbetsminnet spelar en signifikant roll för den effekt som har med intelligens att göra förklarar Torkel Klingberg i Den lärande hjärnan. Arbetsminnet är en starkare prediktor för utveckling av matematik än intelligens. En dator har betydligt starkare arbetsminne än människan, och än mer omfattande kommer det att bli. Vi är helt rökta vad gäller intelligens.

Humans always die due to some technical glitch. If traditionally death was the speciality of priests and theologians, now the engineers are taking over.

Youval Noah Harari, pratar i Homo Deus om två olika framtidsscenarier – en där vi med hjälp av tekniken gör oss själva till odödliga gudar, och en mer sannolik, där människans värde står på spel i förhållande till den överlägsna artificiella intelligens som vi själva kommer att utveckla.

Max Tegmark i sällskap med flera framstående fysiker och filosofer, hävdar vikten av att vi förstår vad vi vill att AI ska vara, så att det som tar form har rätt mål och restriktioner i sin utveckling. Och eftersom det är en ny intelligens vi pratar om, har det nära koppling till hur vår egen hjärna fungerar. När vi utvecklar artificiell intelligens, är det högst relevant att ha koll på vad det är som gör oss människor unika. Om det finns någonting som gör oss unika.

Väsentliga frågor är  – kommer det att finnas någon skillnad mellan vår och AI:s intelligens? Har vi ett medvetande som AI kommer att få eller inte? Hur påverkar våra sensoriska förmågor vårt medvetande och vad händer om ett AI inte har samma, kanske t o m andra sensoriska upplevelser? Vad vill vi att AI ska göra? Kan vi ge AI etiska restriktioner? Vems etik är det som gäller i sådant fall? Hur länge gäller den etik vi tror är den rätta idag med tanke på hur vår uppfattning om människors, djurs och naturs värde har förändrats över tid? Bryr en intelligent överlägsen art sig som om vad en lågstatusart har att säga?

Max Tegmark beskriver ingående i Liv 3.0 hur någon forskare tänker sig att medvetandet uppstår när Fi – andelen sammanlänkande informationsnoder – är hög nog. Någon annan tror inte det räcker, utan tror att medvetandet är en emergens som likt vågor på vatten är ett beteende som uppstår när tillräckligt många vattenpartiklar samlas. Ytterligare andra tror att medvetandet finns i alla partiklar och att det blir mer och mer komplext ju fler partiklar som kopplas tätt ihop.

Fasta ämnen, vätskor och gaser är alla emergenta fenomen: de är mer än summan av sina delar eftersom de har egenskaper utöver dem som deras partiklar har. De har egenskaper som partiklarna saknar. Så kan medvetandet också vara – i stor grupp har de fler egenskaper utöver sina partiklar. När man sätter ihop en massa partiklar för att skapa allt från vatten till en hjärna uppstår nya fenomen med observerbara egenskaper (Tegmark)

Länge har människan grundat vår självkänsla på idén om människan som särart: övertygelsen om att vi är de smartaste på planeten, och därför både unika och högre stående. Det är klart att det krävs en hel del eftertänksamhet innan vi skapar våra övermän/robotar.

Filosoferna, menar Tegmark, vill kontrastera Homo sapiens (förmågan att tänka intelligent) mot Homo sentiens (förmågan att subjektivt uppleva qualia – en subjektiv upplevelse). Vi vet att vi kan skapa en högre intelligens än oss själva. Nu gäller det att förstå vad vårt medvetande  – det som skänker mening med livet – är. Och än är det ingen som vet – rent vetenskapligt.

descartes

Annonser

, , , , ,

Lämna en kommentar

Gemensamma berättelser är människans superkraft

Efter att länge ha trott att naturen är full av gudomliga väsen, och ytterligare en tid då Gud har ansetts vara allsmäktig, har vetenskapen lett oss att tro allt mindre på gudar och allt mer på att människan är den högst stående varelsen, upphöjd över djur, natur och andra eventuella krafter. Vi är allt mindre troende och allt mer humanister. Vi tar nu steg för steg från Gud som den enda domaren, till att på egen hand bedöma först vita män som de viktigaste varelserna, sedan vita manliga barn och med tiden även alla andra män och pojkar och till slut även kvinnor och flickor som lika viktiga. De flesta är numera överens om att människor är mer värda än djuren.

Men allt detta är bara påhitt påminner Yuval Noah Harari oss om i Homo Deus – The brief history of tomorrow. Det är likt pengar en kollektiv fantasi som bygger på att många tror på den. Vi föds in i en kulturellt bestämd ordning, som även om förändring går långsamt, går att förändra. Den är inte på riktigt och och det är just den förmågan, konsten att berätta historier och att återberätta dem, som är människans enda superkraft. Det är möjligheten att berätta och tro på en gemensam fiktiv idé som har lett oss fram till det vi är idag.

Ekonomiska system är lika fiktiva, en kollektiv uppfattning. Det var svårt för Columbus att få investeringar i sin första resa, men efter att denna och fler hade lyckats var det många som var villiga att satsa pengar på att de skulle återkomma med stora skatter. Ett kapitalistiskt system var påbörjat.

Credit finansed new discoveries, discoveries led to colonies, colonies provided profits, profits build trust, and trust translated into more credits.

Och likaså etik, menar Harari provocerande, är en sorglig historia av underbara idéer som ingen kan leva upp till.

Most Christians did not imitate Christ, most Buddhists failed to follow Buddha, and most Confucians would have caused Confusious a temper tantrum.

Men kapitalismen verkar vara ett starkt koncept som är lättare att uppfylla målen för. Kapitalismen verkar vara den första religion där människor verkligen gör det som förespråkas.

The new ethic promises paradise on condition that the rich remain greedy and spend their time making more money, and that the masses give free rein to their cravings and passions – and buy more and more.

Vad Harari leder oss fram till att kunna förstå, är att det sätt vi ser människan på inte är beständigt. Religioner av olika slag sorterar och värderar oss. Som humanister har vi sorterat oss högst på skalan, men om det kommer något annat som ger mer eller annat värde, om människan blir värdelös, kan ordningen ändras.

Harari förutser två varianter av framtiden, ett där människan använder tekniken för att förbättra, förstärka, förlänga fysiska och mentala förmågor och liv. Vi är med stor sannolikhet den sista generationen att leva ett naturligt långt liv. Våra barn har stor chans att leva till de är 150 och med tiden kommer människan att kunna köpa sig evigt liv. En kan väl ändå tänka sig att det inte gäller alla, utan att det krävs god ekonomi.

Det andra spåret är att AI överträffar människan och att om vi inte har något specifikt värde att erbjuda kommer vi återigen att jämställas med djuren. I den versionen är det svårt att förstå vad vi sysselsätter oss med, och med tiden kanske vi i bästa fall helt faller tillbaka till fridfullt självförsörjande hushåll.

Homo sapiens has no natural rights, just as spiders, hyenas and chimpanzees have no natural rights.

I som första bok (i serien), Sapiens, redovisar Harari för hur människan som ras inte på ett Darwinistiskt sätt verkar utvecklas för bästa möjliga sannolikhet att överleva, utan utifrån mer slumpmässiga processer, och att det ser ut som att vi inte är på rätt väg. Odling och domestisering av djuren bidrog till mer jobb, mer sjukdomar, mer girighet, mer hierarkier, större krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer kunskap, mer krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer teknik, mer förorening osv.

Häromdagen när Marielle Franco blev skjuten till döds tänkte jag att det är kört. Det finns ingen ordning. Den som jobbar sig till chansen att förändra och påverka, blir effektivt bortsorterad – inte bara i Brazilien utan överallt, av Trump, Putin, kungar, fundamentalister… Om en inte följer några grundetiska regler är det omöjligt att få till förbättring. Om människor inte längre låter sig samlas under någon gemensam värdering (berättelse, saga, historia) av vad vi tror är rätt och fel, så finns det bara väldigt många människor som bor på en jord där det också bor en massa andra djur. De fiktiva gemensamma idéerna är den enda superkraft vi har.

franco  https://edition.cnn.com/2018/03/16/americas/brazil-politician-killing/index.html

, , , , ,

Lämna en kommentar

Ett litet steg i taget går snabbare än ett stort

I våras fick jag några timmar med en chefscoach av jobbet. Det är en lyx att få ägna ett par dagar till att bara prata om och gräva i sig själv. När jag tittar tillbaka i anteckningarna tror jag också att det gav en del effekt.

Det jag verkligen har jobbat med under hösten är att inte bara hjälpa mina anställda att göra ett progressivt och effektivt jobb, utan även mina chefer och andra i omgivningen. Istället för att försöka tvinga på dem det jag kommer med har jag övat mig på att identifiera vilken hjälp de behöver för att ta sig framåt. I det lärde jag mig t ex att allt måste vara enkelt, annars blir den som inte vet rädd och då kommer vi ingen vart, och att ett litet steg i taget går mycket snabbare än ett stort. Det här kan man väl säga att jag har upptäckt trehundrafemtio gånger tidigare, men med en god coachs stöd kunde jag definiera det, skriva ned det och försöka jobba på det aktivt. Ibland funkar mantran.

Coachen hjälpte mig också att definiera att jag tack vare en rätt gränslös tonårsmiljö där jag inte kunde förstå mitt sammanhang, har behov av att förstå och se hela pusslet. Jag är van vid att vara utan ramverk och helt orädd för att attackera det om det inte verkar stabilt. Jag behöver ha förtroende för att allt runt omkring mig verkar för rätt målbild. Mycket frustration har kokat i mig när jag inte känner mig säker på att det jag gör är en effektiv del i en större helhet och det jag fick formulera var att ‘jag behöver prata mer om ramverket, hur det jobbar för målen’. Det är ingen idé att utmana det, det fungerar sällan.

Det visade sig vara enkelt. Jag får prata om precis hela ramverket så mycket jag vill, och många är lika intresserade som jag. Och ju mer vi pratar om det, desto mer förtroende får vi för att vi vill ungefär samma sak.

Jag kunde också rota fram orsaken till min ovilja att vara utelämnad till och beroende av dålig styrning. Det är en privat fight förstås. Vem som helst som har haft en förälder som har svikit vet ju att ledare inte är att lita på. Istället klarar jag mig själv. Det är nästa års övning – att försöka ta av mig den skylten och be mer om hjälp.

Ur anekdoten om min köksdominanta man som jag tidigt insåg inte behöver min hjälp i matlagningen, lyckades coachen locka den roligaste personliga egenskapen som effektiviseringsfascist. Det någon annan gör behöver inte jag göra. Jag vilar mig tills någon måste hoppa in, och då gör jag det allt vad jag kan. Det gör att jag är 100% av eller på och det finns inget mellanläge. Det stämmer så bra så. Sådan kan jag lugnt fortsätta vara.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Två kvinnoporträtt från andra världskriget

Jag läser gärna kvinnoporträtt och blev nyfiken på två kvinnor från andra världskriget. Jag visste ingenting om dem, men att vara gift med Joseph Goebbels väcker automatiskt en del frågetecken. Och en världsdiva är per se normbrytande och därmed intressant läsning.

Magda Goebbels (f 1901) tog livet av sig och sex av sina sju barn – Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun – dagen efter Hitlers självmord i samma bunker. Frågan i boken är förstås – vad kunde leda henne dit?

Värmländska extroverta flickan Sara (f 1907 d 1981) tog sig via Ernst Rolfs och Karl Gerhards revyer raka vägen vidare till att ersätta megadivan Marlene Dietrich som Tysklands största idol och mest dyrkade filmstjärna. Redan innan hon hade gjort en enda film. Var det rätt eller fel av svenskar och européer efter andra världskriget att fördöma henne som nazistsympatisör? Var det rätt eller fel att förlåta henne några år senare?

Det handlar om två kvinnor som båda två under andra världskriget gjorde sig beroende av och nära Tysklands gapiga propagandaminister.

När Zarah Leander kom till Tyskland var hon som en uppenbarelse från en annan värld. Ni måste förstå, de flesta tyska kvinnor sminkade sig knappt och gick aldrig ut utan huvudbonad år 1937. Och så kom denna vamp från Sverige med rödblonda svallande lockar, långa lösögonfransar och en ogudaktig mörk ögonskugga. Oerhört. Männen blev hänförda, kvinnorna fascinerades.

Magda verkar också till viss del ha haft svårt att rätta sig i den tyska nyordningen. Efter första världskriget öppnades både kvinno- och genusroller upp för nya möjligheter. Genom sitt inträde i arbetslivet kunde kvinnor nu tjäna egna pengar, klä sig för ett mer rörligt liv, röka, köra bil och rösta. Magdas käraste som ung var jude och hon engagerade sig politiskt för den sionistiska saken. Hon blev dock uppraggad av en äldre framgångsrik affärsman, Gunther Quandt, och sannolikt var det pengar och status, en klassresa, som lockade henne till att gifta sig. I äktenskapet ingick två barn från den tidigare bortgångna frun och snart en egen son. De adopterade ytterligare två barn vars föräldrar omkommit. Magda tog ensam (med tjänare förstås) hand om alla barnen och hemmet.

Tio år senare hade hon tröttnat på att det tråkiga hemmafrulivet och såg till att genom otrohet tvinga fram skilsmässa. Men även om hon saknade sammanhang går det ändå inte att förstå varför nazistpartiet lockade från början. Från första gången hon såg Goebbels mässa, var hon betuttad, men inte bara i honom, utan än mer i Hitler.

Hitler själv skulle likt påven visa att han hängav sig åt Tyskland och ingen annan, men han behövde en Tredje rikets första dam som förebild och den rollen ville han att Magda skulle ta. Hon ville vara en del av propagandan för den ariska kärnfamiljen, modern som sköter hem och barn, trots att hon hade utövat och förkastat den rollen för egen del. Föll hon för de coola lite farliga killarna och spänningen i det eller vad hände? Det är begripligt att hon (med trotsig ögonskugga) trivdes med att bli beundrad av folket och spelade en roll för det, men det finns ingen riktig god förklaring till varför hon inte accepterade alla flyktmöjligheter för henne och barnen vid Tysklands kapitulation. Hon såg bara inte något rimligt liv utan Hitler som ledare.

Zarah uppfyllde med råge regimens avsikter med henne. Det gällde inte bara intäkterna, utan även den verklighetsflykt hon erbjöd biobesökarna: I de tusentals tyska biosalongerna satt män som svärmade för Zarah och kvinnor som drömde om att vara lika vackra som hon. Där satt också de homosexuella männen och dyrkade den svenska stjärnan, hon som med sin sensualism, sin resliga kropp och sitt röda hår stod så långt från tidens kvinnoideal. Med sin mörka röst uttryckte hon en själens smärta. De kände igen sig i hennes lidande, det påminde om deras eget utanförskap.

Även Zarah antog medvetet rollen i propagandan. Det är inte säkert att hon visste vilken roll hon tog. Goebbels var ganska klyftig och duperade ett helt folk med just drömfilmsstrategin. Det är också högst möjligt att hon som ensamstående försörjande tvåbarnsmamma främst av allt höll fokus på bästa möjliga ekonomiska potential och karriärsutveckling. Kanske var hon affärskvinna före allt annat. Men med tanke på alla de övriga tillfällen, utöver sitt filmkontrakt, som hon tackade nej till, det konstanta trasslet hon bibehöll för att hon inte gick med i fackförbundet (likställt med nazistpartiet), försäkringen om att kunna återvända till Sverige och att hålla barnen utanför junta och tysk skola, är det solklart att hon visste precis vad som pågick i landet hon jobbade för.

Den som fick så höga gager, till största delen i utländsk valuta, kan inte utan orsak kallas profitör. Hon var strålande propaganda för ministeriet med samma namn. För dem var också filmstjärnan ett medel att nå sina ändamål.

Jag föreställer mig att Magda och Zarah är två begåvade kvinnor som utan att förstå sin roll i en historia som ännu inte har nått sitt slut, under sju års tid möjligtvis tänker att de utnyttjar systemet för egen vinnings skull, för att nå sina mål. De får leva livet, hyllas och beundras av precis alla och blundar för sina bidrag i den hemska helhet som de inte ens sympatiserar med, eller snarare motsätter sig. Och från allra första stund är det för sent att ändra sig. Svaret är kanske så enkelt som att de sålde sig till djävulen.

Kanske vi har motsvarigheter i vår online-utveckling idag som blir obegripliga först i framtiden.

Magda Goebbels – en biografi

Se på mig – en biografi över Zarah Leander

 

 

, , , , ,

Lämna en kommentar

Tilltro till den starke ledaren

Myten om den enastående ledaren som ska föra ett samhälle (eller organisation) i förfall mot en enad enhet är ständigt närvarande. Vi letar hjältar. Det kan kännas tydligare och tryggare än en diffus svårsamlad hop. Någon att tro på, ställa sitt hopp till. En gud, ett statsöverhuvud. Någon. En stark ledare är handlingskraftig och orädd och kan driva fram ett starkt och stolt land.

– Organisation? sa hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Det är Karin Boyes ord i Kallocain från 1940, en föregångare till Orwells ‘1984’. Ord från före andra världskriget. En framtidsfiktion där människan har sorterat sig som kugghjul i ett resursoptimerat maskineri som kallas Världsstaten. Eftersom det finns fiender att stänga ute är rädslan för spioneri och förrädare ständigt närvarande. Det går inte att lita på någon. Hierarkierna som är till för att effektivisera är påtagligt maktorienterade.

Motreaktionen, den tysta revolutionen, består av ett växande antal människor som bara umgås fritt under full tillit och förtroende för varandra. Detta icke-organiserade beteende är ett samhällshot med potential att rasera hela samhället. Det lyckas inte. Fienden invaderar och ställer sin – samma – ordning till rätta. Inga fria människor är tillåtna.

Turkiets respektive Europas hårdföra nationalister och högerpopulister tjänar varandras syften med sina antieuropeiska respektive islamofogiska utspel. De uppblåsta hoten om att Europa är på väg att islamiseras tjänar Erdogans politiska agenda.

Mustafa Can, SvD, 15 April 

, , , ,

1 kommentar

En storslagen kultur för storslagna medarbetare

Kraften hos en storslagen kultur – den kan göra varenda person i företaget bättre.

Ur Google från insidan, Eric Schmidt och Jonathan Rosenberg

Videon nedan är från en Netlight-konferens när samtliga deras konsulter samlades för peppiga presentationer och föreläsningar på konserthuset i höstas. Det är kollegor som man väl ändå måste tro har lagt ganska mycket tid på att öva och repetera och planera och iscensätta en show som får alla i rummet att känna att de nog är på det rätta stället, med de rätta kollegorna. Vem skulle inte vilja jobba med så här modiga, engagerade och talangfulla teamworkers? Riktigt bra anställda lockar ännu bättre anställda.

, , , ,

Lämna en kommentar

Trump vinnare i protesterna mot honom

USA har valt en ledare som öppet inte tror på människors lika värde. Folk är rädda. De har ställts under en sexistisk, rasistisk och okunnig president som är ointresserad av demokrati annat än för att få sig själv vald. Kvinnor, homosexuella, invandrade och trygga män som inte såg Trump som ett rimligt val demonstrerar och många andra länder sluter upp som stöd för alla de som är rädda. De känner gemenskap och hopp i att de inte är ensamma, att vi är så många som tycker lika och det är fint och bra. Men hjälper det?

Blir Trump mer välvilligt inställd till de frågor han har raderat från sin politiska intresselista? Kommer hans anhängare, alla de som röstade på honom, att förstå att valet inte var det rätta? Kan någon ha missat att hälften av de som röstade inte trodde att Trump hade rätt värderingar och förutsättningar för att styra landet? Jag tror att Trump och hans anhängare skiter fullkomligt i det. Det var bättre förr. För dem.

Världen har blivit mindre de senaste 10-15 åren. Vi kan resa till varmare länder och vila upp oss på loven. Nya sorters tänkare och doers bygger företag som verkar på den globala marknaden vilket ger access till stora pengar. Vi hittar lätt andra som oss från hela världen på Internet, andra som tidigare var små obskyra grupper som nu med stöd av sin storlek har blivit normala vanliga likvärdiga människor. Med sin närvaro och med sina ord har kvinnor, homosexuella och invandrare blivit likvärdiga – för de som tillsammans med dem är vinnare.

Men en hälft är förlorare i globaliseringen. Den hälft som inte har råd att åka någonstans, som inte är kreativa eller utbildade till att bygga företag online, de som var det normala innan, de som hade (och fortfarande ofta har) makten. När vi placerar dem sida vid sida med eller till och med under dem som tidigare var mindre värda blir de förlorare. Samhället prioriterar det främmande och annorlunda framför dem. Dem som andra tidigare såg upp till, men som nu är lämnade bakom. Det ligger i deras intresse att stödja den som vill ge dem makten tillbaka. De hade det bättre förr.

Trump, Putin och Berlusconi har förstått hur man lurar demokratin. De insåg att den utbildade eliten, de som har vunnit på globalisering, är mindre i storlek än den outbildade och den förlorande massan. Genom att lova allt det som varje förlorare helst vill höra har de förstått hur de i en demokrati kan få makten. Makten att jobba för en bättre framtid? Nej makten att behålla makten.

Det ligger inte i Trumps intresse att lyssna på kvinnor som protesterar. Han får glädje och nytta av protesterna däremot. När en grupp skriker ut sin åsikt blir motståndarsidan tvungna att ställa sig i direkt motposition och skrika lika högt eller ännu högre. Trumps följare blir honom än mer hängivna. Motståndarsidan får det ännu svårare att vinna över fler anhängare på sin sida.

Det gäller nu att vi blir lika kluriga som Trump. Vi måste göra ‘de andra’ till vinnare samtidigt som vi själva blir det. Demokratin har blivit duperad och vi måste förstå hur vi ställer den i balans igen. I Sverige är det inte för sent än. Skolan behöver förändras för att ge de kunskaper som behövs i ett globalt, snabbrörligt samhälle. Dolda strukturer på arbetsplatser behöver avslöjas så att alla vi som vill få till en förbättring här och nu kan hjälpa till. Vi behöver mallar och checklistor för att media ska kunna granska sig själv i sin visualisering och presentation av verkligheten.

Några åtgärder kan nästan inte ske utan att den politiska makten står bakom, men det finns ändå mycket vi vanliga människor kan göra utöver att demonstrera. Vi kan göra som

Genusfotografen som hjälper oss att avslöja och se onödiga och meningslösa strukturer som representeras i mediala bildval ofta av okunskap eller ignorans.

Make Equal som testar alla möjliga initiativ och sätt att förändra allt från lagar till arbetsplatser till förmån för jämlikhet för alla.

Hello World  som är en av många organisationer eller föreningar som låter barn lära sig grunderna i programmering, som ett stöd till en skola som inte utbildar barn i ett ämne som kan leda till god lön, makt och kreativa möjligheter.

Rättviseförmedlingen som hjälper företag och organisationer att hitta rätt kompetens utan det ‘filter’ som ofta sorterar bort alla som inte följer den traditionella mallen för vem som kan vad.

Eller som Framtidens språk som länge jobbade för att påverka politiker till att införa programmering i läroplanen. Och fick se det hända.

Men det tar ju sådan tid! Ja det tar tid, men det går i alla fall långsamt i rätt riktning. Hat och protester föder bara mothat och motprotester och tyvärr är Trump just nu överläge. Vi krockar och kommer inte vidare. Men vi är så många att om vi arbetar strategiskt kommer vi långsamt att bli fler. Det är det viktigaste just nu. Vi måste bli fler.

 

 

 

 

, , , ,

Lämna en kommentar