Tilltro till den starke ledaren

Myten om den enastående ledaren som ska föra ett samhälle (eller organisation) i förfall mot en enad enhet är ständigt närvarande. Vi letar hjältar. Det kan kännas tydligare och tryggare än en diffus svårsamlad hop. Någon att tro på, ställa sitt hopp till. En gud, ett statsöverhuvud. Någon. En stark ledare är handlingskraftig och orädd och kan driva fram ett starkt och stolt land.

– Organisation? sa hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Det är Karin Boyes ord i Kallocain från 1940, en föregångare till Orwells ‘1984’. Ord från före andra världskriget. En framtidsfiktion där människan har sorterat sig som kugghjul i ett resursoptimerat maskineri som kallas Världsstaten. Eftersom det finns fiender att stänga ute är rädslan för spioneri och förrädare ständigt närvarande. Det går inte att lita på någon. Hierarkierna som är till för att effektivisera är påtagligt maktorienterade.

Motreaktionen, den tysta revolutionen, består av ett växande antal människor som bara umgås fritt under full tillit och förtroende för varandra. Detta icke-organiserade beteende är ett samhällshot med potential att rasera hela samhället. Det lyckas inte. Fienden invaderar och ställer sin – samma – ordning till rätta. Inga fria människor är tillåtna.

Turkiets respektive Europas hårdföra nationalister och högerpopulister tjänar varandras syften med sina antieuropeiska respektive islamofogiska utspel. De uppblåsta hoten om att Europa är på väg att islamiseras tjänar Erdogans politiska agenda.

Mustafa Can, SvD, 15 April 

, , , ,

1 kommentar

En storslagen kultur för storslagna medarbetare

Kraften hos en storslagen kultur – den kan göra varenda person i företaget bättre.

Ur Google från insidan, Eric Schmidt och Jonathan Rosenberg

Videon nedan är från en Netlight-konferens när samtliga deras konsulter samlades för peppiga presentationer och föreläsningar på konserthuset i höstas. Det är kollegor som man väl ändå måste tro har lagt ganska mycket tid på att öva och repetera och planera och iscensätta en show som får alla i rummet att känna att de nog är på det rätta stället, med de rätta kollegorna. Vem skulle inte vilja jobba med så här modiga, engagerade och talangfulla teamworkers? Riktigt bra anställda lockar ännu bättre anställda.

, , , ,

Lämna en kommentar

Trump vinnare i protesterna mot honom

USA har valt en ledare som öppet inte tror på människors lika värde. Folk är rädda. De har ställts under en sexistisk, rasistisk och okunnig president som är ointresserad av demokrati annat än för att få sig själv vald. Kvinnor, homosexuella, invandrade och trygga män som inte såg Trump som ett rimligt val demonstrerar och många andra länder sluter upp som stöd för alla de som är rädda. De känner gemenskap och hopp i att de inte är ensamma, att vi är så många som tycker lika och det är fint och bra. Men hjälper det?

Blir Trump mer välvilligt inställd till de frågor han har raderat från sin politiska intresselista? Kommer hans anhängare, alla de som röstade på honom, att förstå att valet inte var det rätta? Kan någon ha missat att hälften av de som röstade inte trodde att Trump hade rätt värderingar och förutsättningar för att styra landet? Jag tror att Trump och hans anhängare skiter fullkomligt i det. Det var bättre förr. För dem.

Världen har blivit mindre de senaste 10-15 åren. Vi kan resa till varmare länder och vila upp oss på loven. Nya sorters tänkare och doers bygger företag som verkar på den globala marknaden vilket ger access till stora pengar. Vi hittar lätt andra som oss från hela världen på Internet, andra som tidigare var små obskyra grupper som nu med stöd av sin storlek har blivit normala vanliga likvärdiga människor. Med sin närvaro och med sina ord har kvinnor, homosexuella och invandrare blivit likvärdiga – för de som tillsammans med dem är vinnare.

Men en hälft är förlorare i globaliseringen. Den hälft som inte har råd att åka någonstans, som inte är kreativa eller utbildade till att bygga företag online, de som var det normala innan, de som hade (och fortfarande ofta har) makten. När vi placerar dem sida vid sida med eller till och med under dem som tidigare var mindre värda blir de förlorare. Samhället prioriterar det främmande och annorlunda framför dem. Dem som andra tidigare såg upp till, men som nu är lämnade bakom. Det ligger i deras intresse att stödja den som vill ge dem makten tillbaka. De hade det bättre förr.

Trump, Putin och Berlusconi har förstått hur man lurar demokratin. De insåg att den utbildade eliten, de som har vunnit på globalisering, är mindre i storlek än den outbildade och den förlorande massan. Genom att lova allt det som varje förlorare helst vill höra har de förstått hur de i en demokrati kan få makten. Makten att jobba för en bättre framtid? Nej makten att behålla makten.

Det ligger inte i Trumps intresse att lyssna på kvinnor som protesterar. Han får glädje och nytta av protesterna däremot. När en grupp skriker ut sin åsikt blir motståndarsidan tvungna att ställa sig i direkt motposition och skrika lika högt eller ännu högre. Trumps följare blir honom än mer hängivna. Motståndarsidan får det ännu svårare att vinna över fler anhängare på sin sida.

Det gäller nu att vi blir lika kluriga som Trump. Vi måste göra ‘de andra’ till vinnare samtidigt som vi själva blir det. Demokratin har blivit duperad och vi måste förstå hur vi ställer den i balans igen. I Sverige är det inte för sent än. Skolan behöver förändras för att ge de kunskaper som behövs i ett globalt, snabbrörligt samhälle. Dolda strukturer på arbetsplatser behöver avslöjas så att alla vi som vill få till en förbättring här och nu kan hjälpa till. Vi behöver mallar och checklistor för att media ska kunna granska sig själv i sin visualisering och presentation av verkligheten.

Några åtgärder kan nästan inte ske utan att den politiska makten står bakom, men det finns ändå mycket vi vanliga människor kan göra utöver att demonstrera. Vi kan göra som

Genusfotografen som hjälper oss att avslöja och se onödiga och meningslösa strukturer som representeras i mediala bildval ofta av okunskap eller ignorans.

Make Equal som testar alla möjliga initiativ och sätt att förändra allt från lagar till arbetsplatser till förmån för jämlikhet för alla.

Hello World  som är en av många organisationer eller föreningar som låter barn lära sig grunderna i programmering, som ett stöd till en skola som inte utbildar barn i ett ämne som kan leda till god lön, makt och kreativa möjligheter.

Rättviseförmedlingen som hjälper företag och organisationer att hitta rätt kompetens utan det ‘filter’ som ofta sorterar bort alla som inte följer den traditionella mallen för vem som kan vad.

Eller som Framtidens språk som länge jobbade för att påverka politiker till att införa programmering i läroplanen. Och fick se det hända.

Men det tar ju sådan tid! Ja det tar tid, men det går i alla fall långsamt i rätt riktning. Hat och protester föder bara mothat och motprotester och tyvärr är Trump just nu överläge. Vi krockar och kommer inte vidare. Men vi är så många att om vi arbetar strategiskt kommer vi långsamt att bli fler. Det är det viktigaste just nu. Vi måste bli fler.

 

 

 

 

, , , ,

Lämna en kommentar

En ny idé behöver upprepas

Guiden på Moderna Museets pågående Kusama-utställning bad oss titta på den vita stora tavlan. Allt det vita är sammansatt av prick efter prick. En vit tavla gjord av vita prickar. Utan guiden hade jag gått förbi den och varit obrydd. Vad händer när vi upprepar någonting, frågade han oss. Det som första gången var nytt och annorlunda, kanske t o m skrämmande, tappar udden ju mer det upprepas. Dramatiken mattas ut, upprepning skapar till slut en vana.

Kusama utplånade upplevelsen av sina hallucinationer genom att upprepa dem. Hon plattade till dem, gjorde dem till mindre dramatiska och mindre ovanliga. Gjorde dem vanliga.

Exposure increases the ease of processing. The more we see, hear and touch it, the more confortable we become with it, and the less threatening it is, skriver Adam Grant i Originals – How Non-Conformists Move the World.

Men istället för upprepning som självhjälp pratar han om hur vi kan hjälpa andra att våga acceptera eller ens höra en helt ny idé. Det som är helt nytt är svårbegripligt, dramatiskt och skrämmande.

En ny idé behöver presenteras manga gånger. Ju mer komplex, desto fler gånger. Upprepning är att göra det onaturliga till naturligt, det omvälvande till det självklara. Nya idéer behöver få mogna, inte alltid själva idén, utan i mottagarens medvetande. En idé som mottas med stående ovationer vid första presentationen är kanske inte ens tillräckligt nya. De kanske bara speglar det alla redan vet.

kusama_yayoi-dots

, , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Sagan om risktagande entreprenörer

Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.

Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.

Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.

Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.

Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.

Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Att skapa ett magiskt rum

Tycker du att det värsta som finns är att tala inför grupper- att stå på en scen eller hålla en presentation? Är du superbra på det du kan och gör men tänker ändå att du väl inte har något att berätta för någon? Vi vill att fler tjejer syns och hörs i paneler och på techkonferenser. Det är inte brist på tjejer att tillfråga, men det är tyvärr inte så ovanligt att tjejer tackar nej. Fler tjejer behöver dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att fler tjejer ska vilja stå på scen.  

Tjugo tjejer mellan 13 och 70 år som kände att den här beskrivningen stämde på dem anmälde sig till ett tillfälle igår kväll när jag utmanade deras rädslor och uppfattningar om sin egen förmåga.

Vi började med att berätta för varandra om var nycklarna på vår nyckelknippa leder. Det kan vara skönt att slippa hävda sin roll i en ny grupp och ofta ger vi en bild av oss själva i form av vad vi har gjort och åstadkommit i livet som om det är någon sorts tävling. Nycklarna berättar rätt mycket om oss och sätter agendan utan att vi behöver prestera. 

Sedan var det dags för en fruktansvärt plågsam övning. Vi  övade oss att i lära oss rummet och ta det i vår egen besittning genom att vi en och en ställde oss på den lilla scenen under 30 sekunders tystnad. Att stå ensam och tyst på en scen där alla kan se är lite av en skräckupplevelse för den som står där, men egentligen helt ofarligt. 30 sekunder är lite för lång tid för att inte framstå som en underlig paus men det går att vara tyst, samla sig, ta några steg och ta några djupa andetag utan att publiken hinner uppleva tystnad. Under den stunden kan talaren få kontroll över sig själv och över sina åhörare.

Sedan fick var och en skriva ner ett par rader om det hon har störst passion för, om där hennes hjärta är, för att presentera en efter en. Vi lyssnade på varandras berättelser som alltid svävar ut långt över de två nedskrivna raderna, tog emot och ställde frågor och var helt engagerade i varandras fantastiska intressen och erfarenheter i över en timmes tid. För några är det en nästan övermäktig upplevelse att berätta någonting för andra, att gå upp på scenen, att stå där blottad, att veta att man känner mycket men har svårt att få fram det man vill. Men som publik får vi se hur nervositet eller andra känslor skapar trovärdighet. Vi blir imponerade över när någon träder över sina egna gränser, utmanar sig och vi förstår att det är någonting viktigt som ska sägas. Personlighet och känslor tar ner förväntan från att det ska komma perfekta allmängiltiga fakta och vetenskapliga råd och rön, till att vi istället blir överraskade och förväntansfulla över att få förstå vad just den här personen har med sig för erfarenheter och hur den tänker. Människor är alltid olika, och en persons erfarenheter är omöjliga att säga emot. Saker den tänker och precis har förstått kan antingen hjälpa oss att validera vi vet sedan innan, eller ge oss nya perspektiv. Det är alltid värdefullt.

Slutligen fick deltagarna välja en bild bland en större mängd slumpmässiga utprintade foton. Vi övade oss i att våga tala utan power points med nedskriven text som ofta avbryter och förvirrar oss i våra presentationer mer än de hjälper. Deltagarna fick några minuter på sig att förbereda sig och levererade de mest fantastiska berättelser. Med bilders hjälp uppstår kreativa sätt att berätta våra historier, de kan bli till stöd för att låta publiken följa oss i våra tankebanor eller bara som en minnesanteckning för att vi ska komma ihåg vad vi vill säga. Utan textens krav var det också flera som lyfte blicken för att skapa direktkontakt med publiken.

Det finaste betyget i reflektionerna från deltagarna var en av tjejerna som var övertygad om att det var någonting magiskt med rummet. Att det var vårt konferensrum som mina kollegor normalt sett avskyr, som hade en magisk stämning som gjorde att hon kände som hon gjorde. Jag hoppas att hon nu vet att hon själv kan skapa det magiska rummet genom att själv sätta upp reglerna och förväntan inför en presentation.

Det går åt enorma mängder energi för alla som deltar en sådan här kväll, men förhoppningen är att alla ska vakna stolta och ett eller flera steg närmare att tacka ja nästa gång någon frågar om de vill hålla en presentation.

Ju fler ’andra’ som syns desto normalare blir de

 

 

 

 

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Jag hade möte med Lisa Simpson i veckan

Vi fick en rolig uppgift från chefen häromdagen. Vi skulle ta med en grej som representerade en fiktiv film- eller seriefigur som vi vill vara/är. Jag funderade inte en sekund på vad uppgiften skulle resultera i. Välj utifrån ert hjärta, var uppgiften. Jag visste direkt.

Programchefen kom iförd vitt pärlhalsband och Lisa Simpsonmask, programutvecklaren bar slips och Hemione’s trollspö och kanalchefen hade Bilbos håriga stora fötter. Själv är jag Berger i Hair. Med oss i gruppen var även Professor Xavier, Fantomen och Vargen i Bamse. Vi förklarade alla varför och blev bevakare av våra drivkrafter i vår gruppdynamik. Och det fungerade fantastiskt. Vi hade valt hjältar som motsvarar våra egna hjärtan. Jag är hädanefter Rebellen som bevakar alla människors frihet.

Jag är Berger när han vägrar låta sig eller andra bedömas utifrån fint folks idéer om hur man ska vara och vad som är värt någonting. Jag är Berger när han är helt gränslös i sina lösningar för att få äga sin frihet, och när han av lojalitet riskerar livet eftersom hans väns liv är lika mycket värt som hans eget. Och jag är Berger när han bara inte kan låta bli att utmana all makt och struktur som finns även om fighten inte är värd det. Varje människas lika värde är alltid värt att bevaka. Vill du vara Rebellen, frågade en kollega senare. Jag kan inte inte vara det.

I got life, mother
I got laughs, sister
I got freedom, brother

Read more: Hair – I Got Life Lyrics | MetroLyrics

, , , , , ,

Lämna en kommentar