Att skapa ett magiskt rum

Tycker du att det värsta som finns är att tala inför grupper- att stå på en scen eller hålla en presentation? Är du superbra på det du kan och gör men tänker ändå att du väl inte har något att berätta för någon? Vi vill att fler tjejer syns och hörs i paneler och på techkonferenser. Det är inte brist på tjejer att tillfråga, men det är tyvärr inte så ovanligt att tjejer tackar nej. Fler tjejer behöver dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att fler tjejer ska vilja stå på scen.  

Tjugo tjejer mellan 13 och 70 år som kände att den här beskrivningen stämde på dem anmälde sig till ett tillfälle igår kväll när jag utmanade deras rädslor och uppfattningar om sin egen förmåga.

Vi började med att berätta för varandra om var nycklarna på vår nyckelknippa leder. Det kan vara skönt att slippa hävda sin roll i en ny grupp och ofta ger vi en bild av oss själva i form av vad vi har gjort och åstadkommit i livet som om det är någon sorts tävling. Nycklarna berättar rätt mycket om oss och sätter agendan utan att vi behöver prestera. 

Sedan var det dags för en fruktansvärt plågsam övning. Vi  övade oss att i lära oss rummet och ta det i vår egen besittning genom att vi en och en ställde oss på den lilla scenen under 30 sekunders tystnad. Att stå ensam och tyst på en scen där alla kan se är lite av en skräckupplevelse för den som står där, men egentligen helt ofarligt. 30 sekunder är lite för lång tid för att inte framstå som en underlig paus men det går att vara tyst, samla sig, ta några steg och ta några djupa andetag utan att publiken hinner uppleva tystnad. Under den stunden kan talaren få kontroll över sig själv och över sina åhörare.

Sedan fick var och en skriva ner ett par rader om det hon har störst passion för, om där hennes hjärta är, för att presentera en efter en. Vi lyssnade på varandras berättelser som alltid svävar ut långt över de två nedskrivna raderna, tog emot och ställde frågor och var helt engagerade i varandras fantastiska intressen och erfarenheter i över en timmes tid. För några är det en nästan övermäktig upplevelse att berätta någonting för andra, att gå upp på scenen, att stå där blottad, att veta att man känner mycket men har svårt att få fram det man vill. Men som publik får vi se hur nervositet eller andra känslor skapar trovärdighet. Vi blir imponerade över när någon träder över sina egna gränser, utmanar sig och vi förstår att det är någonting viktigt som ska sägas. Personlighet och känslor tar ner förväntan från att det ska komma perfekta allmängiltiga fakta och vetenskapliga råd och rön, till att vi istället blir överraskade och förväntansfulla över att få förstå vad just den här personen har med sig för erfarenheter och hur den tänker. Människor är alltid olika, och en persons erfarenheter är omöjliga att säga emot. Saker den tänker och precis har förstått kan antingen hjälpa oss att validera vi vet sedan innan, eller ge oss nya perspektiv. Det är alltid värdefullt.

Slutligen fick deltagarna välja en bild bland en större mängd slumpmässiga utprintade foton. Vi övade oss i att våga tala utan power points med nedskriven text som ofta avbryter och förvirrar oss i våra presentationer mer än de hjälper. Deltagarna fick några minuter på sig att förbereda sig och levererade de mest fantastiska berättelser. Med bilders hjälp uppstår kreativa sätt att berätta våra historier, de kan bli till stöd för att låta publiken följa oss i våra tankebanor eller bara som en minnesanteckning för att vi ska komma ihåg vad vi vill säga. Utan textens krav var det också flera som lyfte blicken för att skapa direktkontakt med publiken.

Det finaste betyget i reflektionerna från deltagarna var en av tjejerna som var övertygad om att det var någonting magiskt med rummet. Att det var vårt konferensrum som mina kollegor normalt sett avskyr, som hade en magisk stämning som gjorde att hon kände som hon gjorde. Jag hoppas att hon nu vet att hon själv kan skapa det magiska rummet genom att själv sätta upp reglerna och förväntan inför en presentation.

Det går åt enorma mängder energi för alla som deltar en sådan här kväll, men förhoppningen är att alla ska vakna stolta och ett eller flera steg närmare att tacka ja nästa gång någon frågar om de vill hålla en presentation.

Ju fler ’andra’ som syns desto normalare blir de

 

 

 

 

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Jag hade möte med Lisa Simpson i veckan

Vi fick en rolig uppgift från chefen häromdagen. Vi skulle ta med en grej som representerade en fiktiv film- eller seriefigur som vi vill vara/är. Jag funderade inte en sekund på vad uppgiften skulle resultera i. Välj utifrån ert hjärta, var uppgiften. Jag visste direkt.

Programchefen kom iförd vitt pärlhalsband och Lisa Simpsonmask, programutvecklaren bar slips och Hemione’s trollspö och kanalchefen hade Bilbos håriga stora fötter. Själv är jag Berger i Hair. Med oss i gruppen var även Professor Xavier, Fantomen och Vargen i Bamse. Vi förklarade alla varför och blev bevakare av våra drivkrafter i vår gruppdynamik. Och det fungerade fantastiskt. Vi hade valt hjältar som motsvarar våra egna hjärtan. Jag är hädanefter Rebellen som bevakar alla människors frihet.

Jag är Berger när han vägrar låta sig eller andra bedömas utifrån fint folks idéer om hur man ska vara och vad som är värt någonting. Jag är Berger när han är helt gränslös i sina lösningar för att få äga sin frihet, och när han av lojalitet riskerar livet eftersom hans väns liv är lika mycket värt som hans eget. Och jag är Berger när han bara inte kan låta bli att utmana all makt och struktur som finns även om fighten inte är värd det. Varje människas lika värde är alltid värt att bevaka. Vill du vara Rebellen, frågade en kollega senare. Jag kan inte inte vara det.

I got life, mother
I got laughs, sister
I got freedom, brother

Read more: Hair – I Got Life Lyrics | MetroLyrics

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Det bästa med att vara tjej på SVTi

Min kvinnliga kollega fick häromdagen frågan i ett studentsammanhang om vad det bästa med att vara tjej på vår avdelning var. Hon svarade precis samma sak som jag tänkte när jag fick höra frågan. Att man aldrig tänker på huruvida man är tjej eller inte.

 

Lämna en kommentar

Folkbildning och public service

I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.

Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som finfolkbildning runt bordetns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.

Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.

Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.

Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Första steget i en innehållsstrategi

En innehållsstrategi består av väldigt många delar och expertiser. Ofta jobbar alla möjliga avdelningar på med att bli bättre på just det de kan åtgärda – SEO, indexering, strategi för sociala medienärvaron och redaktionellt tonval. Men alla de olika åtgärderna levererar ofta dåligt var och en för sig. Man kan indexera innehåll hur mycket som helst men om den som jobbar på plattformen inte vet vilken trafik som förväntas komma in via sociala medier är det svårt att bygga det på bästa sätt. Och om det redaktionella tonvalet syftar till att leda trafiken vidare till en handling måste den handlingen vara förberedd på bästa sätt i nästa steg. Avdelningar med olika målbilder och mängder med aktiviteter är inte fruktbart i längden. Det går att göra små justeringar och optimeringar men det kommer inte leda till några stora lyft – mot vad?

Början i en innehållsstrategi är att sätta en gemensam målbild. Alla som jobbar med innehåll i en uppkopplad produkt eller tjänst behöver jobba för samma sak om det ska bli bästa möjliga resultat. Och ’alla’ är t ex produktägare, innehållsproducenter, redaktörer, programmerare, kundtjänst, tekniska arkitekter, marknadsförare, growth hackers, analytiker, usability designers, grafiska designers, affärsutvecklare, copy. Företagets existerande målbild är däremot inte alltid rätt formulerad för innehållet i sin egen kontext. Traditionellt har vi mött människor utifrån ålders- och könskategorier eller möjligtvis geografiskt. Här är en övning för att sätta målbilden på det sätt som krävs på den marknad där användaren alltid väljer utifrån sig själv och i konkurrensen av miljoner av andra destinationer . Jag har hållit work shoppen med allt från ledningsgrupp på 10 personer till en grupp med 50 unga studenter. Den är lätt att hålla och tar ca 2 timmar.

  1. Börja allra först med att förklara målet med work shoppen, tider och pauser. Låt gruppen själv ta fram, eller ha en kort presentation av, den målgrupp eller de målgrupper som ni behöver nå. Visa personas, statistik, allmän info, videos från youtube eller dylikt som inspirerar gruppen att visualisera målgruppen, men max 10 minuter.
  1. Varje ring nedan ska sedan fyllas med kunskap från gruppen som deltar, en efter en. Dela in gruppen i mindre grupper om ca 5 personer per grupp och ger dem ca 4-5 minuter för att själva skriva ner sina egna tankar kring målgruppens intressen/mediekonsumtion/vardagsfokus/behov i den ordningen på post-its, och ge sedan 7-10 minuter för att sätta upp lapparna och högt tala om för gruppen vad det står på dem. Max några ord per lapp. Börja med t ex 4 minuter+7 minuter på intressen, sedan 4+7 på mediekonsumtion osv. Visa inte alla ringarna samtidigt, utan ta fram en i taget för att undvika att gruppen löper iväg till nästa ring för snabbt eller blir stressade.

Skärmklipp

Målgruppens intressen behöver inte alls vara relaterade till det uppdrag eller det företag man gör workshoppen på utan tvärtom vara helt generellt. Dess mediekonsumtion kan handla om vilka device de använder sig av, programprofiler de gillar, youtube-innehåll de konsumerar, böcker de läser osv. Vardagsfokus handlar om sådant som målgruppen har i huvudet olika dagar året runt, t ex högtider, sjukdomar, träning, vardagslogistik, sportevent osv och behov är någonstans i Maslows trappa, t ex kärlek eller uppmärksamhet från någon. Facilitatorn kan fylla på med mer statistik eller inspiration mellan varje ring om man vill, för att ge uppslag och mer kunskap om målgruppen.

  1. Sedan är det dags att sätta företagets mjuka mål och visioner i den sista ringen, t ex att ha flest nöjda kunder i fastighetsbranschen, förändra medvetenheten om viktproblem, skapa nya vanor för framtiden osv. Vill man kan man i ytterligare ett steg göra dessa visioner mätbara och därmed ta fram kpi’er. Frågeställningen blir då ’Vilka mätbara faktorer indikerar att ni har flest nöjda kunder i fastighetsbranschen?’.
  2. Slutligen ska respektive grupp ta fram ett eller flera innehållsspår. De får ca 10-15 minuter på sig. Varje grupp måste ta med lappar från ringen med målbilder/visioner. Vi vill aldrig göra innehåll som inte försöker uppnå företagets målbilder, men för övrigt kan gruppen plocka fritt bland lapparna från de olika ringarna, egentligen främst utifrån de samtal de har fört genom work shoppen, och sätta ihop en tes, t ex att ’Vi vill låta målmedvetna unga män dela sina framgångar med andra som de vill imponera på – för att öka försäljningen av sportprylar med x%’ eller ’Vi ska publicera korta klipp som ska inspirera till att lära en vän något, för att Sverige ska bli ett hållbart kunskapsland.’

Det är viktigt att inte ge mer detaljer än så. I det slutliga idéarbetet och under diskussionerna kring varje ring dyker säkert mängder av detaljidéer upp som sedan landar i form av en lapp eller två. Dessa idéer ger gruppen en trygghet i att det finns mycket att utforska och gå vidare med inom det området, varvid säkert de lappar med mycket detaljer kring kommer att lyftas i sista övningen. Men slutresultatet ska vara detaljfritt. Den grupp som gör den här övningen är nämligen sällan specialister, utan strateger och generalister. De ska ägna sig åt att peka ut riktningar och team som sedan tar emot beställningen, gör sin research och ser om teserna håller för att sedan börja ta fram detaljer.

Det går att jobba omvänt också – att be om mängder av research först för att ta knivskarpa beslut… som kommer ner till teamen igen ett år senare när så mycket har förändrats att de inte längre är relevanta och teamen börjar bygga fel saker. Min upplevelse är att det är snabbare och mer effektivt att låta ledningen eller ledningsgrupper med all den enorma kunskap som finns däri – ofta mycket större kring målgruppen än de själva ens tror – rita upp en riktning som sedan testas och som sedan produceras i agila processer. Och när teamet kommer tillbaka ett halvår senare och menar att de behöver justera riktningen något p g a att de intressen som tesen bygger på inte går att återfinna på riktigt hos målgruppen, då är ledningsgruppen överens om att det är korrekt att byta riktning eftersom den byggde just på användarens intressen eller behov istället för på ledningsgruppens egna idéer.

Det sista som händer i work shoppen är att gruppen gemensamt diskuterar sig fram till 1-3 teser av de presenterade. Några kanske slås samman till en eller delas på två. Den slutliga produkten av work shoppen är alltså 1-3 teser om vilken sorts innehåll ledningsgruppen tror på för att uppnå ett eller flera specifika mål.

Mer läsning om innehållsstrategi:
Content is crap and other rules for marketers
What is content strategy
A checklist for content work

Nästa steg efter att kpi’er är satta och man ska ta fram aktiviteter för att nå dem:
Impact mapping

 

 

 

 

 

 

 

 

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Tillgänglig med användningstester och statistik

Tillgänglighet är viktigt för att finnas online. Målgruppen måste kunna nå det vi vill erbjuda. På Barnkanalen handlar det allra främst om video, men även om spel och funktioner som låter barnen interagera med vårt innehåll, t ex att rösta på vem som är den skyldige i ’Mysteriet på Barnkanalen’. Barnkanalen ska kunna nås av alla barn, oavsett vilken browser de använder eller om de har en iPhone, iPad eller en av en uppsjö av Android-telefoner. Vi försöker också FUNKA-anpassa våra sidor och tjänster så att funktionsnedsatta barn också ska kunna ta del av vårt innehåll med de webbläsare de behöver använda.

Tillgänglighet handlar också om att användarna förstår och kan använda våra tjänster. Det låter kanske enkelt, men det är ganska meningslöst att vi bygger som vi tror att barn vill ha det – de gör nämligen nästan aldrig som man tror. Och de gör verkligen inte likadant heller. Någon är kanske intensiv och klickar överallt medan någon annan är avvaktande och helst vill slippa styra och hellre bli styrd. Någon förstår och uppmärksammar guidande ikoner, någon annan ser bara innehållet. Någon kan läsa, någon annan kan eller kan inte läsa och gör det i vilket fall som helst inte.

Det bästa sätt vi kan förstå hur vi ska bygga är därför genom att titta på när barn använder barnkanalen.se och bolibompa.se. Varje vecka träffar vi förskolor och klasser som är på besök i SVT’s lokaler. Vi åker ut till förskolor och fritidshem någon gång i månaden och någon gång ibland åker vi hem till barn och sitter bredvid dem i soffan när de använder sin surfplatta på det sätt de brukar. Titt som tätt får vi också hjälp från frivilliga föräldrar som skickar in videos till oss på deras barn som interagerar med våra sajter.

Ni som har barn som besöker t ex barnkanalen-appen ofta har kanske sett att det allt eftersom kommer nya små funktioner. Under våren har vi t ex gjort så att binge-tittningen fungerar bättre med förbättrad sortering av avsnitt och förbättrad sortering av program på andra språk än svenska. Det har också tillkommit en historik-lista överst bland listorna. Att vi har valt att göra just detta beror på att vi har sett att det för många barn har varit otydligt och svårt att hitta det de letar efter och vill ha och att dessa funktioner kommer att förbättra upplevelsen för dem. Varje sådan funktion släpper vi ut så att alla kan använda dem direkt. Ibland gör vi a/b-tester, men de är hittills mer givande för oss när vi itererar på redan existerande funktioner. Vi använder CrazyEgg för att få en karta över var barnen klickar och vad som blir osynligt eller irrelevant för dem. Vi följer den statistik vi får in som visar t ex hur stor andel av våra besökare som använder funktioner, om de använder den flera gånger och om de snabbare hittar ett program att titta på. Statistiken ger oss bra indikationer på om det vi gör fungerar bra eller dåligt, men det är ändå i användningstesterna med barnen som vi får en tydlig bild av vad barnen verkligen tycker och hur de gör på riktigt.

En viktig del av processen är att alla i utvecklingsteamet deltar i användningstester – interaktionsdesigner, designer, programmerare, konceptutvecklare, testare och utvecklingsansvarig. Det gör att alla vet vem vi jobbar för och har förståelse för vilka problem och möjligheter som finns för att göra bästa möjliga upplevelse. Även om någon av oss med tiden får god känsla för vilka barnen är, kommer det då och då in nya kollegor som också måste förstå sin målgrupp. Och veta på riktigt kan vi aldrig utan att se verkligheten.

, , , , , , , , ,

1 kommentar

Låt företagskulturen jobba för varumärket

Förra fredagen annonserade Pär Lernström ut att den här veckans Idol skulle gästas av min tonårsdotters stora idoler, Little Mix. Dottern spenderar det mesta av sin fritid på sitt rum, sjungandes i kör med de fyra brittiska tjejerna, och jag insåg att det bara var att åka till Stockholmsmässan igår kväll i hopp om att någon ville sälja sina biljetter. Till konserter och finaler har alltid någon köpt upp ett flertal biljetter som de säljer dyrt utanför, men till gårdagens tillfälle var biljetterna slutsålda redan innan det blev känt att Little Mix skulle dit, till barnfamiljer. Utanför Idols ingång stod tolv tonårstjejer som hoppades på att få se sina stora idoler, inte Idols idoler, utan de andra, de som de har älskat i flera år.

Vakten frågade snällt vad tjejerna ville – de hade ingen biljett, men hoppades på att få komma in ändå. Men nej, när alla var på plats, stängde de dörrarna och tjejerna stod kvar. De kom ut med två biljetter under insläppet från familjer som lämnade in dem oanvända, och kvar stod tio tjejer som älskar Little Mix. Personalen som tog emot biljetter i dörren var obevekliga. Ingen som inte har biljett kommer in. De var till och med ute till sist och småhånade tjejerna – ‘Vad vill ni då? Vill ni komma in?’. Kanske att TV4 och Idol skulle ha diskuterat i förväg om de skulle kunna skapa plats för ett maxantal fans om det dök upp några utanför? Kanske att de skulle ha funderat över hur man skapar en god upplevelse för så många som möjligt… nu blev det en kall och tråkig upplevelse för de mest engagerade och ivriga besökare de hade.

Dålig företagskultur eller dålig kunskap om sådan kan göra att företag missar chanser som hänger gratis framför näsan på dem. Min ambition när jag jobbar med mina team är att de helt självständigt ska kunna ta beslut som främjar företaget. Det kan de genom att veta vad vi står för, vad vi vill uppnå och vilka möjliga ramar vi har att göra det inom. För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från en assistent till en gravt rörelsehindrad flicka som ofta och länge tittade på barnkanalen. Särskilt ett program, Greta Gris, älskade hon. Hon kunde med hjälp av sin specialwebbläsare tabba sig fram i vår barnspelare hela vägen till programmet, men hon kunde inte få programmet att starta på egen hand, utan var då tvungen att ropa på sin assistent varje gång. Ganska tråkig upplevelse.

Jag kollade med teamet om det fanns något vi kunde göra för att hjälpa henne, om det inte kostar oss mer än en eller två timmar arbete, är det helt klart värt att försöka – för hennes skull, för vår egen glädje att kunna hjälpa andra och för företagets varumärkes skull. Vi la in storyn i vår backlog och en vecka senare kunde vi mejla assistenten en lösning. Flickan blev glad och får en god upplevelse av barnkanalen för en lång tid framåt.

Veckan därpå kom ett nytt mejl, vi hade släckt ner gamla bolibompa-klipp som länge legat dolda, endast tillgängliga på direktlänk. Det var kaos hemma hos en autistisk pojke för att vi hade tagit bort klippen. Nu behöver inte jag vara där och ta emot det mejlet, utan teamet lägger in storyn och kollar om det tar dem omkring en timme för att hjälpa pojken. Det kunde de. Pojken och hans brukare blev glada och har en god upplevelse av barnkanalen för ett bra tag framåt.

Det känns bra i hjärtat varje gång vi gör våra användare extra glada, när vi ger dem det lilla extra vi kan för att de ska få en bra upplevelse och i förlängningen tror jag att den typen av små saker är värdefulla för varumärket. Det är långt ifrån allt som vi kan hjälpa till med, ibland är det för dyrt, ibland förstör det för många andra, ibland ingår det inte i vårt företags uppdrag eller värderingar och ibland hinner vi helt enkelt inte, men går det, så ska alla vilja uppnå samma sak – en bra upplevelse för så många som möjligt.

, , , ,

1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 744 andra följare