Arkiv för kategorin mångfald
Trump vinnare i protesterna mot honom
Skrivet av malinstroman i genus, mångfald, strategi, januari 21, 2017
USA har valt en ledare som öppet inte tror på människors lika värde. Folk är rädda. De har ställts under en sexistisk, rasistisk och okunnig president som är ointresserad av demokrati annat än för att få sig själv vald. Kvinnor, homosexuella, invandrade och trygga män som inte såg Trump som ett rimligt val demonstrerar och många andra länder sluter upp som stöd för alla de som är rädda. De känner gemenskap och hopp i att de inte är ensamma, att vi är så många som tycker lika och det är fint och bra. Men hjälper det?
Blir Trump mer välvilligt inställd till de frågor han har raderat från sin politiska intresselista? Kommer hans anhängare, alla de som röstade på honom, att förstå att valet inte var det rätta? Kan någon ha missat att hälften av de som röstade inte trodde att Trump hade rätt värderingar och förutsättningar för att styra landet? Jag tror att Trump och hans anhängare skiter fullkomligt i det. Det var bättre förr. För dem.
Världen har blivit mindre de senaste 10-15 åren. Vi kan resa till varmare länder och vila upp oss på loven. Nya sorters tänkare och doers bygger företag som verkar på den globala marknaden vilket ger access till stora pengar. Vi hittar lätt andra som oss från hela världen på Internet, andra som tidigare var små obskyra grupper som nu med stöd av sin storlek har blivit normala vanliga likvärdiga människor. Med sin närvaro och med sina ord har kvinnor, homosexuella och invandrare blivit likvärdiga – för de som tillsammans med dem är vinnare.
Men en hälft är förlorare i globaliseringen. Den hälft som inte har råd att åka någonstans, som inte är kreativa eller utbildade till att bygga företag online, de som var det normala innan, de som hade (och fortfarande ofta har) makten. När vi placerar dem sida vid sida med eller till och med under dem som tidigare var mindre värda blir de förlorare. Samhället prioriterar det främmande och annorlunda framför dem. Dem som andra tidigare såg upp till, men som nu är lämnade bakom. Det ligger i deras intresse att stödja den som vill ge dem makten tillbaka. De hade det bättre förr.
Trump, Putin och Berlusconi har förstått hur man lurar demokratin. De insåg att den utbildade eliten, de som har vunnit på globalisering, är mindre i storlek än den outbildade och den förlorande massan. Genom att lova allt det som varje förlorare helst vill höra har de förstått hur de i en demokrati kan få makten. Makten att jobba för en bättre framtid? Nej makten att behålla makten.
Det ligger inte i Trumps intresse att lyssna på kvinnor som protesterar. Han får glädje och nytta av protesterna däremot. När en grupp skriker ut sin åsikt blir motståndarsidan tvungna att ställa sig i direkt motposition och skrika lika högt eller ännu högre. Trumps följare blir honom än mer hängivna. Motståndarsidan får det ännu svårare att vinna över fler anhängare på sin sida.
Det gäller nu att vi blir lika kluriga som Trump. Vi måste göra ‘de andra’ till vinnare samtidigt som vi själva blir det. Demokratin har blivit duperad och vi måste förstå hur vi ställer den i balans igen. I Sverige är det inte för sent än. Skolan behöver förändras för att ge de kunskaper som behövs i ett globalt, snabbrörligt samhälle. Dolda strukturer på arbetsplatser behöver avslöjas så att alla vi som vill få till en förbättring här och nu kan hjälpa till. Vi behöver mallar och checklistor för att media ska kunna granska sig själv i sin visualisering och presentation av verkligheten.
Några åtgärder kan nästan inte ske utan att den politiska makten står bakom, men det finns ändå mycket vi vanliga människor kan göra utöver att demonstrera. Vi kan göra som
Genusfotografen som hjälper oss att avslöja och se onödiga och meningslösa strukturer som representeras i mediala bildval ofta av okunskap eller ignorans.
Make Equal som testar alla möjliga initiativ och sätt att förändra allt från lagar till arbetsplatser till förmån för jämlikhet för alla.
Hello World som är en av många organisationer eller föreningar som låter barn lära sig grunderna i programmering, som ett stöd till en skola som inte utbildar barn i ett ämne som kan leda till god lön, makt och kreativa möjligheter.
Rättviseförmedlingen som hjälper företag och organisationer att hitta rätt kompetens utan det ‘filter’ som ofta sorterar bort alla som inte följer den traditionella mallen för vem som kan vad.
Eller som Framtidens språk som länge jobbade för att påverka politiker till att införa programmering i läroplanen. Och fick se det hända.
Men det tar ju sådan tid! Ja det tar tid, men det går i alla fall långsamt i rätt riktning. Hat och protester föder bara mothat och motprotester och tyvärr är Trump just nu överläge. Vi krockar och kommer inte vidare. Men vi är så många att om vi arbetar strategiskt kommer vi långsamt att bli fler. Det är det viktigaste just nu. Vi måste bli fler.
Sagan om risktagande entreprenörer
Skrivet av malinstroman i genus, innovation, mångfald, produktutveckling, juli 24, 2016
Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.
Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.
Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.
Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.
Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.
Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.
Att skapa ett magiskt rum
Skrivet av malinstroman i mångfald, maj 19, 2016
Tycker du att det värsta som finns är att tala inför grupper- att stå på en scen eller hålla en presentation? Är du superbra på det du kan och gör men tänker ändå att du väl inte har något att berätta för någon? Vi vill att fler tjejer syns och hörs i paneler och på techkonferenser. Det är inte brist på tjejer att tillfråga, men det är tyvärr inte så ovanligt att tjejer tackar nej. Fler tjejer behöver dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att fler tjejer ska vilja stå på scen.
Tjugo tjejer mellan 13 och 70 år som kände att den här beskrivningen stämde på dem anmälde sig till ett tillfälle igår kväll när jag utmanade deras rädslor och uppfattningar om sin egen förmåga.
Vi började med att berätta för varandra om var nycklarna på vår nyckelknippa leder. Det kan vara skönt att slippa hävda sin roll i en ny grupp och ofta ger vi en bild av oss själva i form av vad vi har gjort och åstadkommit i livet som om det är någon sorts tävling. Nycklarna berättar rätt mycket om oss och sätter agendan utan att vi behöver prestera.
Sedan var det dags för en fruktansvärt plågsam övning. Vi övade oss att i lära oss rummet och ta det i vår egen besittning genom att vi en och en ställde oss på den lilla scenen under 30 sekunders tystnad. Att stå ensam och tyst på en scen där alla kan se är lite av en skräckupplevelse för den som står där, men egentligen helt ofarligt. 30 sekunder är lite för lång tid för att inte framstå som en underlig paus men det går att vara tyst, samla sig, ta några steg och ta några djupa andetag utan att publiken hinner uppleva tystnad. Under den stunden kan talaren få kontroll över sig själv och över sina åhörare.
Sedan fick var och en skriva ner ett par rader om det hon har störst passion för, om där hennes hjärta är, för att presentera en efter en. Vi lyssnade på varandras berättelser som alltid svävar ut långt över de två nedskrivna raderna, tog emot och ställde frågor och var helt engagerade i varandras fantastiska intressen och erfarenheter i över en timmes tid. För några är det en nästan övermäktig upplevelse att berätta någonting för andra, att gå upp på scenen, att stå där blottad, att veta att man känner mycket men har svårt att få fram det man vill. Men som publik får vi se hur nervositet eller andra känslor skapar trovärdighet. Vi blir imponerade över när någon träder över sina egna gränser, utmanar sig och vi förstår att det är någonting viktigt som ska sägas. Personlighet och känslor tar ner förväntan från att det ska komma perfekta allmängiltiga fakta och vetenskapliga råd och rön, till att vi istället blir överraskade och förväntansfulla över att få förstå vad just den här personen har med sig för erfarenheter och hur den tänker. Människor är alltid olika, och en persons erfarenheter är omöjliga att säga emot. Saker den tänker och precis har förstått kan antingen hjälpa oss att validera vi vet sedan innan, eller ge oss nya perspektiv. Det är alltid värdefullt.
Slutligen fick deltagarna välja en bild bland en större mängd slumpmässiga utprintade foton. Vi övade oss i att våga tala utan power points med nedskriven text som ofta avbryter och förvirrar oss i våra presentationer mer än de hjälper. Deltagarna fick några minuter på sig att förbereda sig och levererade de mest fantastiska berättelser. Med bilders hjälp uppstår kreativa sätt att berätta våra historier, de kan bli till stöd för att låta publiken följa oss i våra tankebanor eller bara som en minnesanteckning för att vi ska komma ihåg vad vi vill säga. Utan textens krav var det också flera som lyfte blicken för att skapa direktkontakt med publiken.
Det finaste betyget i reflektionerna från deltagarna var en av tjejerna som var övertygad om att det var någonting magiskt med rummet. Att det var vårt konferensrum som mina kollegor normalt sett avskyr, som hade en magisk stämning som gjorde att hon kände som hon gjorde. Jag hoppas att hon nu vet att hon själv kan skapa det magiska rummet genom att själv sätta upp reglerna och förväntan inför en presentation.
Det går åt enorma mängder energi för alla som deltar en sådan här kväll, men förhoppningen är att alla ska vakna stolta och ett eller flera steg närmare att tacka ja nästa gång någon frågar om de vill hålla en presentation.
Ju fler ’andra’ som syns desto normalare blir de
Jag hade möte med Lisa Simpson i veckan
Skrivet av malinstroman i mångfald, team, april 22, 2016
Vi fick en rolig uppgift från chefen häromdagen. Vi skulle ta med en grej som representerade en fiktiv film- eller seriefigur som vi vill vara/är. Jag funderade inte en sekund på vad uppgiften skulle resultera i. Välj utifrån ert hjärta, var uppgiften. Jag visste direkt.
Programchefen kom iförd vitt pärlhalsband och Lisa Simpsonmask, programutvecklaren bar slips och Hemione’s trollspö och kanalchefen hade Bilbos håriga stora fötter. Själv är jag Berger i Hair. Med oss i gruppen var även Professor Xavier, Fantomen och Vargen i Bamse. Vi förklarade alla varför och blev bevakare av våra drivkrafter i vår gruppdynamik. Och det fungerade fantastiskt. Vi hade valt hjältar som motsvarar våra egna hjärtan. Jag är hädanefter Rebellen som bevakar alla människors frihet.
Jag är Berger när han vägrar låta sig eller andra bedömas utifrån fint folks idéer om hur man ska vara och vad som är värt någonting. Jag är Berger när han är helt gränslös i sina lösningar för att få äga sin frihet, och när han av lojalitet riskerar livet eftersom hans väns liv är lika mycket värt som hans eget. Och jag är Berger när han bara inte kan låta bli att utmana all makt och struktur som finns även om fighten inte är värd det. Varje människas lika värde är alltid värt att bevaka. Vill du vara Rebellen, frågade en kollega senare. Jag kan inte inte vara det.
I got life, mother
I got laughs, sister
I got freedom, brother
Read more: Hair – I Got Life Lyrics | MetroLyrics
Folkbildning och public service
Skrivet av malinstroman i framtiden, mångfald, december 12, 2015
I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.
Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som fin
ns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.
Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.
Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.
Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.
Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin
Skrivet av malinstroman i framtiden, innovation, mångfald, strategi, tillgänglighet, juli 3, 2015
Tidigt i måndags morse satt jag på mitt första Almedalen-seminarium. Klockan var 7.30, men inte var det tomt för det när Brit Stakston drog igång dagen på HejDigitalts arena med Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin. Demokrati handlar om alla människors lika värde och om möjligheten att vara med och bestämma. I det digitala samhället är kunskapen om hur Internet fungerar, både för privatpersoner likväl som för företag, avgörande för att vi ska kunna ta medvetna beslut i vår egen och andras sak.
De oroliga pratar om hur vi riskerar att bara ta till oss sådant vi själva uppskattar i vår sociala medienärvaro. Vanessa Berhe, vars morbror sitter i samma fängelse som Dawit Isaak, har istället fått se det positiva i att lätt hitta andra med samma åsikter och drivkrafter. Det är lätt att förenas och tillsammans bli starkare i kampen oberoende av fysiska avstånd, språkbarriärer och andra hinder för kontakt. När jag nyligen frågade en 11åring om varför hon tyckte att YouTube var roligare än något annat menade hon att det är för att hon där får se människor från hela världen och inte bara från Sverige.
Peter Alling, Public Affairs Manager Nordics på Unibet låter kanske som en otippad deltagare på morgonens seminarium, men Unibet är inte det enda digitala företag som ser hur resten av Sveriges institutioner och företag har svårt att följa med in i framtiden, och som förstår att de själva måste bidra för att vi ska fortsätta vara ett innovationsstarkt land. Just Unibet har valt att dela med sig av sina kunskaper om vad som krävs i det digitala medielandskapet, hur man är ett digitalt företag, för att få med sig fler. Andra digitala företag som Spotify och King.com lägger istället aktiviteter t ex på att nära en helt ny framtida arbetskraft. Som Christine Kastner Jonson, Utbildningsdirektör IT-gymnasiet och NTI-gymnasiet, lyfte under morgonen, står det inte på skolans agenda att förse arbetsmarknaden med den arbetskraft som svenska företag redan nu står och skriker efter – programmerare – och det åligger företagen själva att skapa och hitta den kraften för framtiden. Bristen på programmerare kan också vara en bidragande orsak till att dessa företag gör sitt bästa för att hjälpa till att radera den ensidiga bilden av vem som är en programmerare. Vi behöver en mångfald i utvecklingen av nya innovativa produkter och tjänster, och vi behöver framför allt fler. Som det är just nu ligger således en stor del av Sveriges framfart på de få digitala företag vi har, medan resten av samhället släpar efter.
Diskussionen om utbildningens roll dök upp senare under dagen vid flera tillfällen på samma arena. Jag lyssnade bl a på Pernilla Rydmark, Chef Internetfonden, Joakim Jardenberg, Internetchef, Helsingborgs kommun och Claes Magnusson, Rektor på Malmö Yrkeshögskola i diskussionen om En hackande nation – hur ska vi utnyttja de svenska it-resurserna på bästa sätt? Fokuset låg till stor del på tillgänglighet både av Internet och av data. Men kommer verkligen tillgänglighet att få fler svenskar att hacka kod undrar jag, och vi var nog överens om att utbildning av fler programmerare måste ske jämsides med tillgänglighetsutvecklingen. Vi var dock också överens om att det är mycket svårt att få tjejer över 12 år att välja att programmera, och jag kan tro att det finns fler grupperingar än tjejer som skulle dra nytta av denna stora arbetsmarknad, men som av olika anledningar väljer bort den allt för ofta helt omedvetet. Jag är osäker på om vi kommer någon vart alls med tillgänglighet och utbildning om vi inte jobbar på alla fronter med att normalisera bilden av den datorkunnige.
Jag avslutade dagen med att lyssna på Hur kan vi ta oss bort från digitaliseringen mediala barnsjukdomar?
Anette Novak redovisade fyra slutsatser från Medieutredningen. Det Sverige de har pratat med har lyft att landet behöver kunskap, konkurrens på lika villkor, tillgång till Internet och data samt lokal journalistik i en mediepolitik för framtiden.
I fokus för analysen ska stå ”Allmänhetens behov av allsidig information och individens möjlighet att vara demokratiskt delaktig oberoende av bostadsort”.
Det var väl lite som en summering av dagens diskussioner men med ungefär samma luckor angående behovet av normalisering och av de kommersiella företagens stöd i transformationen. Och ändå slutade diskussionen med Googles Nordiska kommunikationschef Gustaf Brusewitz och några journalister i publiken i en suddig bild av att publiken tyckte att Google, tack vare att de är en del av samma ekosystem som publicister och i och med deras makt, har ett yttersta ansvar att utbilda svenskar i hur Internet fungerar. Vi lutar oss just nu i stort på våra svenska företag som utifrån egen drivkraft att föra det svenska samhället framåt levererar till vårt samhälle, men att tro att Google ska vara de som tar samma ansvar är naivt.
Som avslutning fick publiken skriva in sitt ord för ett hållbart medielandskap – tillit, kunskap, oberoende och infrastruktur stack ut.
Att bygga platser istället för containers
Skrivet av malinstroman i community, mångfald, produktutveckling, tillgänglighet, januari 3, 2015
Redan för femton år sedan deltog jag i Patrik Hernwalls sällskap på Pedagogiska Institutionen i Stockholm i diskussioner om huruvida det fanns platser på Internet eller om man måste kunna befinna sig fysiskt på ett ställe för att det ska kunna definieras som en plats. Jag byggde tillsammans med vänner MOOar- MUD Object Oriented, textbaserade virtuella världar i vilka användare ofta befann sig under anonym identitet med avatarer. Precis som Nonny de la Pena återskapar journalistiska situationer som vi kan gå in i med en fullständigt realistisk upplevelse av att befinna sig på plats, byggde vi världar av poesi eller av Strindbergs 1800-talsStockholm i Röda Rummet. Den egna upplevelsen blir mycket starkare och därmed lättare att förstå och minnas än vad någon annans återberättade upplevelse är. Man är själv en del av platsen och upplevelsen när man är där.
När vi surfar omkring på nätet är vi där. Vi är med. Vi rör oss i ett virtuellt parallellt universum av platser och tjänster som vi befinner oss på. Och ju mer vi kan visa vår identitet och få den bekräftad, desto större del av platsen är vi. Och desto mer är platsen min plats, en plats för mig. Istället för att bygga containers med innehåll som vi leder användaren till vill vi skapa upplevelsen av en plats för att skapa en stark förståelse och minnesbild – för att användaren ska förstår vårt erbjudande och vilja komma tillbaka.
Hur gör vi det? Hur låter vi användaren känna att det är dennes plats, en plats som responderar, som erbjuder det som hen vill ha och behöver och som helst av allt knappt existerar utan sina användare? Vi låter användaren lägga till eller se sig själv i tjänsten eller på sajten. Det finns mängder av olika sätt att låta besökaren personalisera en plats eller tjänst, små och stora features. Vi behöver inte alls bygga världsmetaforer för att skapa upplevelsen av delaktighet, av att vara synlig och av att kunna påverka.
I valet bland alla möjligheter gäller det att ha koll på varför man gör det och vad man förväntar sig att det ska leda till för att förstå vilket värde det tillför vem. Det finns så många features, men bara de som levererar något för respektive användare är relevanta, övriga blir lätt förvirrande och svårförståeliga. De överflödiga skapar en plats för alla, men inte för mig. Det finns mängder av olika sorters användare med olika drivkrafter. Den som besöker för första gången, den som har använt tjänsten länge, den som kommer in på morgonen, den som kommer inte på kvällen, den som använder surfpatta, den som använder dator eller mobil osv.
Inställningar för färger, bakgrund, textstorlek, lättläslighet, intressen, sortering av innehåll utifrån tema, ålder, land är ofta en bra inkörsport för den nyanlände. En del inställningar vill vi gärna välja själva för att ha kontroll över för att optimera vår upplevelse, medan andra ger bättre effekt om de utgår från ip-adress – t ex språk, eller från sökordshistorik – t ex föreslaget innehåll. Att få skapa en personlig avatar eller personliga inställningar brukar vara ett lätt sätt att ta sig in i en tjänst/plats, och även en anledning till att komma tillbaka. Efter att ha lagt in mig själv och min identitet har jag dessutom redan spenderat en ansenlig del av min tid där och då har tjänsten/platsen redan börjat levererat värde.
Historik i form av t ex att det syns spår där jag har varit (mina uppladdade bilder, egenskapat innehåll, markerade länkar), att jag lätt hittar tillbaka till det jag har tittat på/köpt/interagerat med tidigare eller att jag kan fortsätta där jag var sist kan, förutom själva användarvänligheten, ge mig en upplevelse av att jag finns. Det syns avtryck från och jag får respons på min närvaro och jag får förstås en anledning att komma tillbaka när jag inte behöver börja om från start igen. Tjänsten är min. Den fungerar utifrån min upplevelse.
Att leverera relevant innehåll utifrån t ex lands/språktillhörighet, säsong, högtider och sökord är en sak, men algoritmer från data på parallella och tidigare besök är mer omdiskuterat huruvida det ger en positiv eller negativ upplevelse. Om inte algoritmerna är intelligenta träffar de lätt fel och blir dåliga säljförsök. Med koll på användares drivkrafter bör det dock gå att få till det så att det levererar något som besökaren vill ha. En anonym redaktör från företaget är sällan en relevant avsändare av ett tips, förslag eller fråga, men kändisar, experter eller vänner som jag själv har valt som guider, eller som presenteras via insamlad data kan träffa rätt med stöd av ytterligare insamlad data. X antal av dina vänner tycker si eller så, har sett den här, lyssnar på… det här är den låt som din vän x (som du har haft mest interaktion med den senaste veckan) lyssnar mest på just nu – eller sneakers hen har köpt… nyheter om kändis x (som är med i programmet du såg tidigare i veckan)… experten x berättar om fenomenet y (som du läste en artikel om tidigare idag).
Inte lika kul utan vänner
Den vanligaste anledningen till att vilja lägga till features för personalisering antar jag är att man vill att användaren ska komma tillbaka. Vi kan bygga in trick för att ta in besökarens email-adress för att kunna skicka påminnelser om att vi finns – en rätt ohyfsad modell – några blir glatt påminda av ett till mejl i boxen men många andra blir trötta bara av åsynen. Det är också ofta ett tråkigt steg på vägen in där många nyanlända droppar av. Det pratas nu om hur de sociala spelen optimerar den nya användarens 45 första klick. Får man förstagångsbesökaren att engagera sig så djupt i upplevelsen har man dem fast, då kommer de att komma tillbaka, förmodligen redan nästa dag, eller kanske tidigare till och med.
Min erfarenhet från tidigare interaktiva upplevelser är att vänner är den uteslutande viktigaste faktorn för att en nytillkommen användare ska komma tillbaka. Länge på Stardoll kom nya medlemmar in till sitt tomma rum med en naken docka utan pengar och utan kläder. När hon tittade på sin vänner-sida fick hon veta att ’Du har inga vänner’. Med tiden insåg vi att vi förstås måste göra det möjligt för den nya användaren att utföra den lek som var tänkt att utföras – hon behövde pengar, kläder och möbler redan från start (tänk de 45 första klicken)- men mest av allt var vi tvungna att se till att hon snabbt och lätt kunde hitta ’vänner’. Citationstecknet betyder att det inte nödvändigtvis behövde vara vänner från verkliga livet, utan bara att man som person hade knutit ihop sig med andra användare som bekräftade ens existens och som identifierade sig som en vän räckte.
Det finns en anledning till att alla sociala plattformar börjar vår väg in i deras tjänster med att låta oss koppla ihop oss med våra vänner från andra valfria online-forum. Samma anledning som att de vänder ut och in på sig själva för att komma på roliga features som blir roligare ju fler kompisar jag bjuder in. Bjuda in, bjuda in, bjuda in. Att bli inbjuden av en kompis är mycket mer trovärdigt än att bli inbjuden av företaget/varumärket själv. Att låta sina nöjda användare göra jobbet är mer effektivt och billigare än att låta sociala media-redaktörer eller marknadsförare kämpa för att tracka och locka. Vänner innebär gemensamma samtalsämnen, trygghet, förtroende, relevans, men också en känsla av att vara tvungen att ställa upp och återgälda, att inte svika eller bara försvinna och gå upp i rök. Det är inte bara ett sätt att nyrekrytera utan likväl att få frekvent återkommande användare.
Vi bygger relationer – inte så mycket med varumärken eller företag och tjänster, som med vänner när vi rör oss online – kanske mer så än i den fysiska världen. Det är lättare att nå många fler på nätet än utanför och många vänner är mycket mer närvarande och tillgängliga, men visuella varumärken har också väsentligt lägre symbolvärde. I den fysiska verkligheten styrs uppfattning om oss utifrån hur vi ser ut och vad vi har på oss, medan online är det mindre synligt. Vi har ingen anledning att bygga relationen med varumärken längre, eller att identifiera oss med dem, om de inte levererar något annat extra värde för just mig. Känslan av delaktighet eller delägarskap är avgörande.
De flesta av oss är sociala varelser i det mesta vi gör, och har det som en av våra främsta drivkrafter även om vi inte tänker så mycket på det. Andra sätter t ex ’att vinna’, ’att förstå’ eller ’att bemästra’ före allt annat, men den allra största delen av oss som hänger på nätet vill främst kunna prata med vänner om vad vi ser, hör, läser, tänker, spelar, tycker och känner. I fikarummet på jobbet, på parmiddagen, i online föräldraforum, med likasinnade eller oliksinnade. Vi har ofta olika drivkrafter som styr samtalen, men samtalen och vår identitet i dessa är det som är viktigt för oss, det som utvecklar oss och får oss att känna oss tillfredsställda.
Det är lätt att få en instrumentell eller funktionsinriktad syn på sin tjänst eller plats i jakten på fler frekventa användare som konsumerar ens erbjudande, men för besökaren är det mer en känsla av att befinna sig på rätt ställe. Och det är aldrig roligt att vara ensam, utan vänner, med endast ett företag och dess uppenbara bundsförvanter som vägledare. Vi vill gärna se oss själva som självstyrda individer, samtidigt som vi inte klarar av att hantera för stora och osorterade mängder innehåll och funktioner. Balansen däremellan är en värld som erbjuder det jag behöver och som jag har verktygen eller kunskapen att hantera i en lagom balans. Det är en evig utmaning att hitta den balansen för så många användare som möjligt. Den utmaningen är aldrig perfekt, aldrig färdig.
En nyhet per dag förstärker värdet av den
Skrivet av malinstroman i community, mångfald, november 9, 2014
Det är förstås ingenting nytt, men idag slog det mig igen, det händer lite titt som tätt, vilket otroligt starkt redaktörskap Google presterar. Det gäller givetvis alla de redaktörer som skriver algoritmerna för att jag ska bli nöjd med bästa möjliga sökträffar, men det är vi ju alla alltid lite oroliga för – blir min värld för ensidig när den osorterat utgår från mig själv? Och rätt nöjda – vi vill helst slippa en mur av porr när jag skriver in sökordet ‘tonårstjej’. Fast lite grann vore kanske bra så att vi påminns om dess existens…
Som komplement utnyttjar Google sin starka röst genom att lyfta upp en enda viktig sak i varje land varje dag. Det budskapet träffar därmed effektivt väldigt många och med väldig styrka. Dagens Berlinmuren är ett mycket stiligt redaktionellt arbete.
Ju fler ‘andra’ som syns desto normalare blir de
Skrivet av malinstroman i genus, mångfald, Uncategorized, maj 9, 2013
Något jag kan jobba med aktivt för att normalisera bilden av vem som jobbar med it och programmering är både att själv prata på konferenser och föreläsningar, men också att försöka få fler kvinnliga utvecklare att våga ställa sig på scenen. En av orsakerna till att Heidi Harman startade upp nätverket Geekgirl meetup var att det är få tjejer på it-relaterade konferenser. Ju fler kvinnliga föreläsare det är på konferenserna desto fler kvinnor tenderar att vara med i publiken. Vi vill höra vad tjejer i branschen har att säga och vi vill inte att konferenser ska kunna skylla på att det inte fanns några tjejer som tackade ja när de får kritik för att bara män står på scen och presenterar.
För ett år sedan hoppade jag in i sista stund som moderator på Geekgirl Meetup på Tekniska Museet i Stockholm. Det var en ny och rolig erfarenhet. Jag är ändå alltid den som sitter och flaggar med handen i luften efter alla föreläsningar, ivrig att få ställa frågor. Uppgiften som moderator kändes lätt och rolig och jag var mycket mindre nervös än när jag själv ska stå på scenen och försöka säga något klokt. Geekgirl meetup bjöd enligt tradition på efterfest och där inspirerades jag av en utvecklartjej som förklarade att hon aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Hon är långt ifrån ensam om att a) inte våga stå på scenen och b) tro att hon inte har något intressant att berätta. Jag bestämde mig för att bjuda in de som ville få lite talarcoaching inför årets GGM-konferens till SVT för några timmars övningar.
Jag välkomnade de som aldrig någonsin skulle vilja hålla en presentation eller som inte har en aning om vad de skulle prata om, lite extra i inbjudan. De många farhågorna om vilka som skulle delta, upplägget och övningarna som droppade in inför tillfället vittnade om att det var många osäkra som var intresserade. Ganska många hoppade av samma dag men i tisdags kom till slut ett gäng mer eller mindre nervösa tjejer till SVT för att öva sig på att tala inför publik. I sista stund dök även hon som väckte idén upp, hon som aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Jag hade också bästa möjliga stöd av Linda Sandberg som själv har övervunnit sin egen motvilja på sitt eget fantastiska sätt genom att ordagrant skriva ned vad hon ska framföra och läsa från sitt manus nästan som en spännande berättelse.
Kvällen byggde på fem tips utifrån mina egna erfarenheter.
Tips 1. Tala långsamt så låter det viktigare och du hinner tänka efter vad det är du ska säga.
Alla började med att presentera sig och berätta vart nycklarna på ens egen nyckelknippa leder. Någon har mängder av nycklar varav hälften till något bortglömt som inte alls behövs, någon annan har bara över och undernyckel till hemmet medan någon tredje just nu inte ens kan hitta sin nyckelknippa. Berätta om sina egna nycklar kan alla göra så mycket eller lite man känner för.
Tips 2. Reka rummet/scenen du ska stå på i förväg
Gruppen fick arrangera sig själva på ett led utifrån födelsedatum på året för att en efter en promenera upp på scenen på ett ovanligt sätt, titta ut över rummet, känna in det och föreställa sig en publik. Det är lätt att i nervositet tro att man syns mindre om man inte rör sig varför det kan vara bra att känna efter hur det känns att ta lite utrymme på scenen – att sträcka på sig, skaka loss nervositeten, andas ordentligt ser inte tokigt ut fast man kanske kan tro det. Att se rummet från det perspektiv man kommer att göra när man ska presentera gör att man slipper en obehaglig överraskning när man själv plötsligt står upphöjd och alla andra sitter nedanför en.
Tips 3. Tala om något du kan och brinner för
Var och en skrev ned ned några rader om vad som ger dem energi, vad de har för utmaning och när de känner sig nöjda med något. Det tog lite tid och när varje deltagare väl skulle gå upp på scenen för att prata om detta var det många som tyckte det var väldigt jobbigt. Flera kände sig tvungna att börja med att förklara hur jobbig situationen var men så snart de gick vidare till att berätta om vad de är bra på skedde en stor förändring. Efteråt kunde vi alla konstatera att ingen hade haft en tråkig stund på den timme presentationerna tog. Det är fängslande och intressant när man berättar om hur man känner eller om vad man är stolt över. Vi fick höra de mest häpnadsväckande livshistorier som åtminstone inte jag kommer att glömma i första taget! Uppföljningen på den här övningen skulle egentligen vara att man i par skulle presentera varandra som om det vore en hjälte, men det behövdes inte. Alla var redan hjältar.
Mitt råd till alla efter övningen var att titta på de punkter de just hade berättat om och bryta ned dem till en 40-minuters presentation vardera. Man tror ofta att alla i publiken kan allt man själv kan och rusar därför förbi detaljerna, medan det är ännu mer spännande att få höra exakt vad det är hon som är stolt över sin matlagning gör som hon är så bra på och hur någon arbetar för att engagera och peppa sin personal.
Tips 4. Tala till bilder och inte till powerpoint-punkter med text
Deltagarna fick en mängd vackra, lite poetiska bilder, att välja bland för att låta sig inspireras till en verklig eller fiktiv berättelse på 2 minuter. Vid den här övningen kändes det som att nervositeten nästan helt försvann. När det fanns en bild att prata kring hittade de flesta tryggheten i att låta bilden vara i fokus och prestationskravet var som bortblåst.
Tips 5. Titta på andra
Under hela kvällen har deltagarna fått se varandra och jag försökte uppmärksamma dem på att de hittills inte hade sett någon som inte dög som talare på en scen. Och så hoppas jag att de kommer till Geekgirl Meetup om några veckor för att inspireras av alla de som talar där.
Och jag vann! Målet med kvällen var att en enda tjej skulle anmäla sig till att prata på konferensen den 25-26 maj och det var det en som gjorde – en rymdforskare.
Fler behöver förstå att programmering är för dem
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, framtiden, genus, mångfald, produktutveckling, maj 9, 2013
Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.
- Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
- I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
- Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
- Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).
Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.
För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt över
tygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.
Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.
I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.
mer om tjejer och spel och programmering
Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup
Är Minecraft bättre än the Sims
Malin Ströman 