Arkiv för maj, 2013

Ju fler ‘andra’ som syns desto normalare blir de

Något jag kan jobba med aktivt för att normalisera bilden av vem som jobbar med it och programmering är både att själv prata på konferenser och föreläsningar, men också att försöka få fler kvinnliga utvecklare att våga ställa sig på scenen. En av orsakerna till att Heidi Harman startade upp nätverket Geekgirl meetup var att det är få tjejer på it-relaterade konferenser. Ju fler kvinnliga föreläsare det är på konferenserna desto fler kvinnor tenderar att vara med i publiken. Vi vill höra vad tjejer i branschen har att säga och vi vill inte att konferenser ska kunna skylla på att det inte fanns några tjejer som tackade ja när de får kritik för att bara män står på scen och presenterar.

För ett år sedan hoppade jag in i sista stund som moderator på Geekgirl Meetup på Tekniska Museet i Stockholm. Det var en ny och rolig erfarenhet. Jag är ändå alltid den som sitter och flaggar med handen i luften efter alla föreläsningar, ivrig att få ställa frågor. Uppgiften som moderator kändes lätt och rolig och jag var mycket mindre nervös än när jag själv ska stå på scenen och försöka säga något klokt. Geekgirl meetup bjöd enligt tradition på efterfest och där inspirerades jag av en utvecklartjej som förklarade att hon aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Hon är långt ifrån ensam om att a) inte våga stå på scenen och b) tro att hon inte har något intressant att berätta. Jag bestämde mig för att bjuda in de som ville få lite talarcoaching inför årets GGM-konferens till SVT för några timmars övningar.

Jag välkomnade de som aldrig någonsin skulle vilja hålla en presentation eller som inte har en aning om vad de skulle prata om, lite extra i inbjudan. De många farhågorna om vilka som skulle delta, upplägget och övningarna som droppade in inför tillfället vittnade om att det var många osäkra som var intresserade. Ganska många hoppade av samma dag men i tisdags kom till slut ett gäng mer eller mindre nervösa tjejer till SVT för att öva sig på att tala inför publik. I sista stund dök även hon som väckte idén upp, hon som aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Jag hade också bästa möjliga stöd av Linda Sandberg som själv har övervunnit sin egen motvilja på sitt eget fantastiska sätt genom att ordagrant skriva ned vad hon ska framföra och läsa från sitt manus nästan som en spännande berättelse.

Kvällen byggde på fem tips utifrån mina egna erfarenheter.

Tips 1. Tala långsamt så låter det viktigare och du hinner tänka efter vad det är du ska säga.
Alla började med att presentera sig och berätta vart nycklarna på ens egen nyckelknippa leder. Någon har mängder av nycklar varav hälften till något bortglömt som inte alls behövs, någon annan har bara över och undernyckel till hemmet medan någon tredje just nu inte ens kan hitta sin nyckelknippa. Berätta om sina egna nycklar kan alla göra så mycket eller lite man känner för.

Tips 2. Reka rummet/scenen du ska stå på i förväg
Gruppen fick arrangera sig själva på ett led utifrån födelsedatum på året för att en efter en promenera upp på scenen på ett ovanligt sätt, titta ut över rummet, känna in det och föreställa sig en publik. Det är lätt att i nervositet tro att man syns mindre om man inte rör sig varför det kan vara bra att känna efter hur det känns att ta lite utrymme på scenen – att sträcka på sig, skaka loss nervositeten, andas ordentligt ser inte tokigt ut fast man kanske kan tro det. Att se rummet från det perspektiv man kommer att göra när man ska presentera gör att man slipper en obehaglig överraskning när man själv plötsligt står upphöjd och alla andra sitter nedanför en.

Tips 3. Tala om något du kan och brinner för
Var och en skrev ned ned några rader om vad som ger dem energi, vad de har för utmaning och när de känner sig nöjda med något. Det tog lite tid och när varje deltagare väl skulle gå upp på scenen för att prata om detta var det många som tyckte det var väldigt jobbigt. Flera kände sig tvungna att börja med att förklara hur jobbig situationen var men så snart de gick vidare till att berätta om vad de är bra på skedde en stor förändring. Efteråt kunde vi alla konstatera att ingen hade haft en tråkig stund på den timme presentationerna tog. Det är fängslande och intressant när man berättar om hur man känner eller om vad man är stolt över. Vi fick höra de mest häpnadsväckande livshistorier som åtminstone inte jag kommer att glömma i första taget! Uppföljningen på den här övningen skulle egentligen vara att man i par skulle presentera varandra som om det vore en hjälte, men det behövdes inte. Alla var redan hjältar.

Mitt råd till alla efter övningen var att titta på de punkter de just hade berättat om och bryta ned dem till en 40-minuters presentation vardera. Man tror ofta att alla i publiken kan allt man själv kan och rusar därför förbi detaljerna, medan det är ännu mer spännande att få höra exakt vad det är hon som är stolt över sin matlagning gör som hon är så bra på och hur någon arbetar för att engagera och peppa sin personal.

Tips 4. Tala till bilder och inte till powerpoint-punkter med text
Deltagarna fick en mängd vackra, lite poetiska bilder, att välja bland för att låta sig inspireras till en verklig eller fiktiv berättelse på 2 minuter. Vid den här övningen kändes det som att nervositeten nästan helt försvann. När det fanns en bild att prata kring hittade de flesta tryggheten i att låta bilden vara i fokus och prestationskravet var som bortblåst.

Tips 5. Titta på andra
Under hela kvällen har deltagarna fått se varandra och jag försökte uppmärksamma dem på att de hittills inte hade sett någon som inte dög som talare på en scen. Och så hoppas jag att de kommer till Geekgirl Meetup om några veckor för att inspireras av alla de som talar där.

Och jag vann! Målet med kvällen var att en enda tjej skulle anmäla sig till att prata på konferensen den 25-26 maj och det var det en som gjorde – en rymdforskare.

stage

Annonser

, , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Fler behöver förstå att programmering är för dem

Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.

  • Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
  • I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
  • Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
  • Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).

Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.

För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt överLittleBigPlanet_PEGI_WMtygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.

Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.

I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.

mer om tjejer och spel och programmering

Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup

Är Minecraft bättre än the Sims

10 tjejgrejor

 

, , ,

1 kommentar