Arkiv för kategorin Uncategorized

Helst gratis och annars av värde, Digital Kids Conference

Noemie Dupuy på BUDGE Studios som gör appar åt stora varumärken som Dora utforskaren och Jordgubbslisa, delade med sig på Digital Kids Conference, av vad de har lärt sig är bästa sättet för att monetarisera en app

PRISET är det viktigaste i app store. De lägsta prisnivåerna genererar inte tillräckligt mycket pengar, det finns för få barn i de smala målgrupperna för att det ska gå runt. Istället tar de på Budge Studios 60-100 kr per app vilket ställer höga krav på innehållet i apparna. De måste vara bra och engagera. (Det behövs ett starkt varumärke också vill jag tillägga). Hon pratade om 10-30 minuter som en mycket framgångsrik timespent per besök, siffror som inte låter väldigt höga i webbvärlden.
– För att engagera måste de var ENKLA
KOPIERA och gör bättre, det är mindre riskfyllt att låna av framgångsrika koncept och förbättra dem än att göra allt nytt från början.
– Få TESTARES feedback innan release. Det är omöjligt att veta vad som kommer att fungera utan att ha testat mycket först.

In app purchases var inte på tal alls eftersom hon menade att de var ute efter att skapa upplevelser som barn och föräldrar är nöjda med. Följande talare gav henne rätt i detta. Stephanie Azzarone, Child’s Play Communications har gjort research på amerikanska mammors önskemål i app store. Bla annat önskade de appar som lär ut värderingar men inte som uppfostrar. De vänder sig i princip enbart till andra mammor och mammors bloggar för att få veta vilka appar de bör ladda ner och köpa. Väl i app store går de i första hand på featured apps, sedan på most popular och sist på editors choice. Jag är inte helt övertygad om att det i Sverige är som i USA att det är främst mammor som köper appar till barnen och i Sverige tror jag helt utan belägg att många vänder sig till en pappablogg i första hand…

Mammor föredrar kreativa appar framför TV-tittning. ’Engaging in learning activities, not zooming out in front of the TV’. De låter främst de minsta barnen använda appar när de reser, en mindre andel när de är hemma och behöver göra något och en liten andel när som helst hemma. De är också missnöjda med hur mycket skit det finns i app store och blir irriterade när de har laddat ner en app som visar sig vara dålig. Helst vill de att alla appar ska vara gratis och inte ha in-app-purchases…

, , , , ,

2 kommentarer

Ju fler ‘andra’ som syns desto normalare blir de

Något jag kan jobba med aktivt för att normalisera bilden av vem som jobbar med it och programmering är både att själv prata på konferenser och föreläsningar, men också att försöka få fler kvinnliga utvecklare att våga ställa sig på scenen. En av orsakerna till att Heidi Harman startade upp nätverket Geekgirl meetup var att det är få tjejer på it-relaterade konferenser. Ju fler kvinnliga föreläsare det är på konferenserna desto fler kvinnor tenderar att vara med i publiken. Vi vill höra vad tjejer i branschen har att säga och vi vill inte att konferenser ska kunna skylla på att det inte fanns några tjejer som tackade ja när de får kritik för att bara män står på scen och presenterar.

För ett år sedan hoppade jag in i sista stund som moderator på Geekgirl Meetup på Tekniska Museet i Stockholm. Det var en ny och rolig erfarenhet. Jag är ändå alltid den som sitter och flaggar med handen i luften efter alla föreläsningar, ivrig att få ställa frågor. Uppgiften som moderator kändes lätt och rolig och jag var mycket mindre nervös än när jag själv ska stå på scenen och försöka säga något klokt. Geekgirl meetup bjöd enligt tradition på efterfest och där inspirerades jag av en utvecklartjej som förklarade att hon aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Hon är långt ifrån ensam om att a) inte våga stå på scenen och b) tro att hon inte har något intressant att berätta. Jag bestämde mig för att bjuda in de som ville få lite talarcoaching inför årets GGM-konferens till SVT för några timmars övningar.

Jag välkomnade de som aldrig någonsin skulle vilja hålla en presentation eller som inte har en aning om vad de skulle prata om, lite extra i inbjudan. De många farhågorna om vilka som skulle delta, upplägget och övningarna som droppade in inför tillfället vittnade om att det var många osäkra som var intresserade. Ganska många hoppade av samma dag men i tisdags kom till slut ett gäng mer eller mindre nervösa tjejer till SVT för att öva sig på att tala inför publik. I sista stund dök även hon som väckte idén upp, hon som aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Jag hade också bästa möjliga stöd av Linda Sandberg som själv har övervunnit sin egen motvilja på sitt eget fantastiska sätt genom att ordagrant skriva ned vad hon ska framföra och läsa från sitt manus nästan som en spännande berättelse.

Kvällen byggde på fem tips utifrån mina egna erfarenheter.

Tips 1. Tala långsamt så låter det viktigare och du hinner tänka efter vad det är du ska säga.
Alla började med att presentera sig och berätta vart nycklarna på ens egen nyckelknippa leder. Någon har mängder av nycklar varav hälften till något bortglömt som inte alls behövs, någon annan har bara över och undernyckel till hemmet medan någon tredje just nu inte ens kan hitta sin nyckelknippa. Berätta om sina egna nycklar kan alla göra så mycket eller lite man känner för.

Tips 2. Reka rummet/scenen du ska stå på i förväg
Gruppen fick arrangera sig själva på ett led utifrån födelsedatum på året för att en efter en promenera upp på scenen på ett ovanligt sätt, titta ut över rummet, känna in det och föreställa sig en publik. Det är lätt att i nervositet tro att man syns mindre om man inte rör sig varför det kan vara bra att känna efter hur det känns att ta lite utrymme på scenen – att sträcka på sig, skaka loss nervositeten, andas ordentligt ser inte tokigt ut fast man kanske kan tro det. Att se rummet från det perspektiv man kommer att göra när man ska presentera gör att man slipper en obehaglig överraskning när man själv plötsligt står upphöjd och alla andra sitter nedanför en.

Tips 3. Tala om något du kan och brinner för
Var och en skrev ned ned några rader om vad som ger dem energi, vad de har för utmaning och när de känner sig nöjda med något. Det tog lite tid och när varje deltagare väl skulle gå upp på scenen för att prata om detta var det många som tyckte det var väldigt jobbigt. Flera kände sig tvungna att börja med att förklara hur jobbig situationen var men så snart de gick vidare till att berätta om vad de är bra på skedde en stor förändring. Efteråt kunde vi alla konstatera att ingen hade haft en tråkig stund på den timme presentationerna tog. Det är fängslande och intressant när man berättar om hur man känner eller om vad man är stolt över. Vi fick höra de mest häpnadsväckande livshistorier som åtminstone inte jag kommer att glömma i första taget! Uppföljningen på den här övningen skulle egentligen vara att man i par skulle presentera varandra som om det vore en hjälte, men det behövdes inte. Alla var redan hjältar.

Mitt råd till alla efter övningen var att titta på de punkter de just hade berättat om och bryta ned dem till en 40-minuters presentation vardera. Man tror ofta att alla i publiken kan allt man själv kan och rusar därför förbi detaljerna, medan det är ännu mer spännande att få höra exakt vad det är hon som är stolt över sin matlagning gör som hon är så bra på och hur någon arbetar för att engagera och peppa sin personal.

Tips 4. Tala till bilder och inte till powerpoint-punkter med text
Deltagarna fick en mängd vackra, lite poetiska bilder, att välja bland för att låta sig inspireras till en verklig eller fiktiv berättelse på 2 minuter. Vid den här övningen kändes det som att nervositeten nästan helt försvann. När det fanns en bild att prata kring hittade de flesta tryggheten i att låta bilden vara i fokus och prestationskravet var som bortblåst.

Tips 5. Titta på andra
Under hela kvällen har deltagarna fått se varandra och jag försökte uppmärksamma dem på att de hittills inte hade sett någon som inte dög som talare på en scen. Och så hoppas jag att de kommer till Geekgirl Meetup om några veckor för att inspireras av alla de som talar där.

Och jag vann! Målet med kvällen var att en enda tjej skulle anmäla sig till att prata på konferensen den 25-26 maj och det var det en som gjorde – en rymdforskare.

stage

, , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Att lyssna på någon annan eller på sig själv

Jag hade precis öppnat WordPress för att börja skriva om fredagen på Mediedagarna i Göteborg, MEG13. Jag pratade allra sist på dagen i en paneldebatt om det som jag lägger mest tanketid på just nu – hur barnen visar oss framtidens media. Fokuset var egentligen hur public service barnutbud ska kunna förbli relevant och vi tyckte väl att Darja Isaksson, Johan Grafström, Kristina Colliander och jag fick upp en något så när energisk diskussion kring tv on demand, rättigheter, nya valmöjligheter för barn och familj och annat. Nu hade jag tänkt att skriva lite istället om Lizz Winstead som jag lyssnade på tidigare på dagen – en makalös kvinna (inte minst eftersom hon uppenbarligen var hetro) och politisk satiriker och därtill medskapare och fd huvudförfattare till the Daily Show med mera med mera. Det gick upp för mig varför jag älskar the Daily Show och jag fick en ny feministisk idol internationella kvinnodagen till ära.

Då drog något igång på Twitter. Men vad i… hela fridens namn. Maria Sveland berättar om hur hon senare samma kväll satt i panel på Gräv13 som gick parallellt på samma plats, och hur en mycket upprörd Janne Josefsson där tog rummet i besittning för att uttrycka hur mycket han ogillar… något som Maria gör… som kanske har att göra med att hon är feminist eller kvinna eller bara jävligt irriterande allmänt eller att hon har tagit för mycket utrymme i media eller något annat. Janne är ju en mycket respekterad man och fler paneldeltagare följde hans exempel. Sofia Miriamsdotter verkar till slut ha tyckt att det fick räcka och det verkar vara fler som upplevde situationen som stötande. Och allt detta hade kunnat tolkas på olika sätt om inte… Täppas Fogelberg lägger ut en respons som inte kan misstolkas. En förminskning, en bagatellisering av situationen och av de mer utsatta personerna som talar sitt tydliga språk – scenen i fråga är inget som har brytt hans hjärna, ingenting han bryr sig om. Det gick honom förbi. Han sov tryggt i natt.

Bra för dig Täppas! Människor är bestörta över en kulturell och politisk samhällsstruktur som de inte accepterar och till och med tycker att du är en del av – och du väljer att blunda. Är det ditt jobb att blunda… eller inte?

Tillbaka till min nya idol Lizz och the Daily Show och Saturday Night Live. Lizz menar att dessa shower fungerar ypperligt som nyhetsförmedlare – att deras tittare enligt undersökningar har bättre koll på nyheter och omvärldsbevakning än vad Fox News’ tittare har. Med satir och humor kan de orädda granska, kritisera och visualisera politiker, medier och deras strategier – samma politiker och strategier som nyheterna visar upp utan att ifrågasätta. Övrig media lånar istället bilder från de satiriska showerna och visar upp som humoristiska inslag. Viktigt är att även publiken ifrågasätts på samma orädda sätt – Vad tänkte ni som röstar så här? Vi blir tvungna att tänka själva, reflektera, hitta en egen ståndpunkt. Det är klart att förtroendet blir högre för den typen av nyheter för dem som ser dem – de serveras ett underlag att fundera utifrån och inte en paketerad publikfriande sanning. Lizz poängterade att vi genom att titta på den vanliga rapporteringen kan förstå varför folk är så dumma (ja hon är satiriker, hon får säga sån’t, hon verkar gärna säga sån’t för att få oss att haja till).

Tillbaka till svenska medier igen. Varför tittar jag inte på Uppdrag Granskning? frågade någon mig under fredagen. För att jag inte gillar att få en sanning serverad av någon jag inte har fullt förtroende för, lyckades jag till slut formulera. Jag har inte tänk på det förut, men så är det. Och nu vet jag att det är en bra anledning.

jon-stewart-rick-sanchez-joke-night-of-too-many-stars

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Trendspaning New York – skräck, mysterier och magi

… och då refererar jag inte till hur snurrig sömnen blir när man byter tidszoner fram och tillbaka, utan till en av två fantastiska föreställningar jag såg i veckan. New York visar inte upp några influenser från det asketiska Skandinavien som så många andra haussar till och från, utan blickar nu tillbaka mot det förra sekelskiftets burleska, lite smutsiga mysterier.

1. The Mystery edwarddroodof Edwin Drood
Charles Dickens sista och oavslutade novel var en ny historia för mig. Studio 54 är numera förvandlad till en gammal fin teater där vi gick in i artonhundratalets London. Med ganska stora doser av Monty Pythons humor och LazyTowns serieinspiration var första akten lite låg i humorn. Den här typen av röster går däremot inte att hitta i Sverige, de sjunger så fruktansvärt bra. The New York Times visar också fina bilder av den vackra scenografin och kostymerna.

Raise your hand for the mysterious Princess Puffer! Give a shout-out for the exotic Helena Landless! Insist, if you will, on blackening the name of the dew-dappled ingénue Rosa Bud!

När sedan andra akten började föll allt på plats. Vi var tvungna att få alla pusselbitarna för att plötsligt helt engageras i att tillsammans rösta fram vem den oskrivne mördaren var. Salongen förvandlades till en auktionskammare där våra röster räknades samman och slutet tog den vändning vi valde. Sist valde vi även pjäsens slutliga kärlekspar.

2. Sleep no moresleepnomore3
En inte bara obeskrivlig dansföreställning, utan även hemlig. Det var roligt att vara där utan att veta vad som väntade. Ett skräckhotell, en interaktiv och spöklik upplevelse… Ni får inte säga ett ord, inte hålla händer och bär mask hela tiden… Ganska ordentligt uppskrämd travade vi oss ut på den våning där vi släpptes av och funderade över vad som skulle hända. Vi utforskade vindlande mörka magiska miljöer som hämtade från Resident Evil. Emellanåt stötte vi på karaktärer. Vi tittade. De försvann eller fick sällskap. De gick åt var sitt håll och vi fick välja att följa efter eller stanna kvar. Ca tjugo dansare uppträdde på olika ställen i huset under nästan två timmar, tills de slutligen fångade oss i en gemensam slutscen. Vi lämnades med trådar av en eller flera historier, fragment att pussla ihop bäst vi kunde, medvetna om att vi inte har kunnat se mer än en tiondel av allt som pågått.

3. Freemans
En hemligt placerad restaurang längst inne i en gränd ingen vettig människa skulle gå in i utan att veta att de glimmande fönstren längst in gömmer ett mysigt ställe. Längst inne i gränden får man nästan för sig att man man på magiskt vis kommer att hamna i Harry Potters Hog’s Head Inn när  man väl öppnar dörren. Djurhorn, robusta bord och knotiga grenar som lampfötter ger en mysig stämning och maten är enkel och god.

, , , ,

Lämna en kommentar