Arkiv för kategorin framtiden

Folkbildning och public service

I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.

Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som finfolkbildning runt bordetns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.

Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.

Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.

Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin

Tidigt i måndags morse satt jag på mitt första Almedalen-seminarium. Klockan var 7.30, men inte var det tomt för det när Brit Stakston drog igång dagen på HejDigitalts arena med Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin. Demokrati handlar om alla människors lika värde och om möjligheten att vara med och bestämma. I det digitala samhället är kunskapen om hur Internet fungerar, både för privatpersoner likväl som för företag, avgörande för att vi ska kunna ta medvetna beslut i vår egen och andras sak.hejdigitalt

De oroliga pratar om hur vi riskerar att bara ta till oss sådant vi själva uppskattar i vår sociala medienärvaro. Vanessa Berhe, vars morbror sitter i samma fängelse som Dawit Isaak, har istället fått se det positiva i att lätt hitta andra med samma åsikter och drivkrafter. Det är lätt att förenas och tillsammans bli starkare i kampen oberoende av fysiska avstånd, språkbarriärer och andra hinder för kontakt. När jag nyligen frågade en 11åring om varför hon tyckte att YouTube var roligare än något annat menade hon att det är för att hon där får se människor från hela världen och inte bara från Sverige.

Peter Alling, Public Affairs Manager Nordics på Unibet låter kanske som en otippad deltagare på morgonens seminarium, men Unibet är inte det enda digitala företag som ser hur resten av Sveriges institutioner och företag har svårt att följa med in i framtiden, och som förstår att de själva måste bidra för att vi ska fortsätta vara ett innovationsstarkt land. Just Unibet har valt att dela med sig av sina kunskaper om vad som krävs i det digitala medielandskapet, hur man är ett digitalt företag, för att få med sig fler. Andra digitala företag som Spotify och King.com lägger istället aktiviteter t ex på att nära en helt ny framtida arbetskraft. Som Christine Kastner Jonson, Utbildningsdirektör IT-gymnasiet och NTI-gymnasiet, lyfte under morgonen, står det inte på skolans agenda att förse arbetsmarknaden med den arbetskraft som svenska företag redan nu står och skriker efter – programmerare – och det åligger företagen själva att skapa och hitta den kraften för framtiden. Bristen på programmerare kan också vara en bidragande orsak till att dessa företag gör sitt bästa för att hjälpa till att radera den ensidiga bilden av vem som är en programmerare. Vi behöver en mångfald i utvecklingen av nya innovativa produkter och tjänster, och vi behöver framför allt fler. Som det är just nu ligger således en stor del av Sveriges framfart på de få digitala företag vi har, medan resten av samhället släpar efter.

Diskussionen om utbildningens roll dök upp senare under dagen vid flera tillfällen på samma arena. Jag lyssnade bl a på Pernilla Rydmark, Chef Internetfonden, Joakim Jardenberg, Internetchef, Helsingborgs kommun och Claes Magnusson, Rektor på Malmö Yrkeshögskola i diskussionen om En hackande nation – hur ska vi utnyttja de svenska it-resurserna på bästa sätt? Fokuset låg till stor del på tillgänglighet både av Internet och av data. Men kommer verkligen tillgänglighet att få fler svenskar att hacka kod undrar jag, och vi var nog överens om att utbildning av fler programmerare måste ske jämsides med tillgänglighetsutvecklingen. Vi var dock också överens om att det är mycket svårt att få tjejer över 12 år att välja att programmera, och jag kan tro att det finns fler grupperingar än tjejer som skulle dra nytta av denna stora arbetsmarknad, men som av olika anledningar väljer bort den allt för ofta helt omedvetet. Jag är osäker på om vi kommer någon vart alls med tillgänglighet och utbildning om vi inte jobbar på alla fronter med att normalisera bilden av den datorkunnige.

Jag avslutade dagen med att lyssna på Hur kan vi ta oss bort från digitaliseringen mediala barnsjukdomar?

Anette Novak redovisade fyra slutsatser från Medieutredningen. Det Sverige de har pratat med har lyft att landet behöver kunskap, konkurrens på lika villkor, tillgång till Internet och data samt lokal journalistik i en mediepolitik för framtiden.

I fokus för analysen ska stå ”Allmänhetens behov av allsidig information och individens möjlighet att vara demokratiskt delaktig oberoende av bostadsort”.

Det var väl lite som en summering av dagens diskussioner men med ungefär samma luckor angående behovet av normalisering och av de kommersiella företagens stöd i transformationen. Och ändå slutade diskussionen med Googles Nordiska kommunikationschef Gustaf Brusewitz och några journalister i publiken i en suddig bild av att publiken tyckte att Google, tack vare att de är en del av samma ekosystem som publicister och i och med deras makt, har ett yttersta ansvar att utbilda svenskar i hur Internet fungerar. Vi lutar oss just nu i stort på våra svenska företag som utifrån egen drivkraft att föra det svenska samhället framåt levererar till vårt samhälle, men att tro att Google ska vara de som tar samma ansvar är naivt.

Som avslutning fick publiken skriva in sitt ord för ett hållbart medielandskap – tillit, kunskap, oberoende och infrastruktur stack ut.

medialandskapet

, , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

Tänk större och gör nu

För ett par veckor sedan gick the Conference av stapeln i Malmö. Det har varit en givande vecka alla de tidigare år jag har varit där och så även i år. Martin Thörnkvist gör alltid ett fantastiskt jobb med att genom keynote-speakers sätta in publiken i ett kontext som trots att presentationerna däremellan kan handla om vad som helst, ändå bygger upp en röd tråd genom två hela dagar.

I år fick illustratören och rebellen eller kanske aktivisten, Molly Crabapple öppna med att låta oss fundera över vad illustration är värt i dagens snabba medieproduktions- och konsumtionstempo, och över vad man kan använda en förmåga som att kunna teckna till. Hur man kan lyfta sin specifika talang till något som levererar något värdefullt för människoliv, för världsmedvetandet, hur enkel den än kan verka. Och framför allt att det är läge att göra det i den kaotiska värld vi har runt omkring oss.

The meatspace is not necessarily true – Molly Crabapple

Vi träffade Juliana Rotich som har deltagit i att grunda Ushahidi, en open source plattform för att mappa information från hela världen, en öppen kanal för människor att rapportera eller berätta om situationer, ett verktyg för att skapa en samlad bild av och transparens i information kring olika fenomen. Hon beskrev även den existerande värld som även är avgörande för framtida maktförhållanden, där internetuppkoppling är nyckeln till frihet. Nell Watson ritade istället upp en värld som den kommer se ut under artificiell intelligens’ makt inom 40 år och Emily Best beskrev en vision av en framtid där röster och information kontrolleras och ägs av ett eller flera företag.

Maybe we’d like to believe that humans are too complex to copy, but maybe we’re not… amir rubin

Bara på ett år har ett antal olika framtidsscenarier där demokrati hela mänskligheten är under starkt hot växt fram. Det är läge att sluta lägga vår tid och energi på meningslösa små appar som får oss att må bättre som individer. Det är läge att tänka större. Hur kan vi ägna oss åt riktigt viktiga saker? Hur kan vi bidra till att säkra att kunskap och information är fri, att den når ut och att allas röster är lika värda?

The future is unpredictable, yet we must act now – Emily Best

 

, , , , , ,

1 kommentar

SVT’s case i Next up

Next Up 2014 from Rodolfo on Vimeo.

 

SVT deltar i Next Up’s tävling med ett av flera case som åttondeklassare lagvis utmanas att lösa. Övriga utmanande case kommer från King.com, Sogeti, Ericsson och IBM. Det ska bli väldigt roligt att se elevernas förslag framåt våren. Vår brief till eleverna lyder…

SVT: Det krävs mer än att lajka – hur gör vi verklighet av viralt engagemang?

Förutsättningar
Vi har för vana att dela med oss av sådant vi gillar eller sådant som upprör oss på Internet. Vi kommenterar, delar, lajkar, lägger till ikoner på våra avatarer, bloggar eller hashtaggar. Tillgången till smartphones och möjligheterna till den här typen av engagemang bidrar till ett trendbrott – unga tar del av mycket mer nyheter än för bara ett par år sedan. 67% av alla 14-åringar och 74% av 15-åringarna i Sverige tar del av nyheter via mobilen (Statens Medieråds rapport Unga&Medier 2012/2013). De flesta menar att de lär sig något och många anger att de blir arga eller ledsna just när de tar del av nyheter.

Samtidigt tittar allt färre på tablåsänd TV. Unga tittare ser program från samtliga kanaler via VOD-tjänster när de vill och framför allt vad de vill. Program som Aktuellt och Rapport är inte lika populära som mer tillgängliga onlinetjänster som Aftonbladet.

Det är SVT:s uppdrag att försöka nå alla i Sverige med nyheter och även att bidra till demokrati med sitt innehåll. Framför allt gör SVT TV-program men de får också jobba med t ex webb. En sådan webbtjänst är t ex SVTPejl som med hjälp av databasjournalistik visualiserar problem, samlar in folks egna historiker kring dessa problem och lyfter fram de människor som har hört av sig.

Scenario
Regeringen har lämnat en proposition till riksdagen om 15-årsgräns med hjälp av spärrar på beroendeframkallande tjänster i smartphones. Syftet är att motverka hämmande av barns normala utveckling. Tjänster som berörs är bl a Facebook, Instagram, Videofyme, Vine, snapchat och ask.fm.

På SVT har man uppmärksammat att detta förslag har upprört ungdomar. Förslaget har lett till vild trafik på sociala medier. De som reagerar vänder sig inte i någon större utsträckning till SVT:s kanaler, utan diskussionerna hålls främst i sociala medier där de egentligen inte når någon annan än de upprörda. Som många gånger tidigare tycks inte reaktionerna leda till något konkret. SVT tror inte att deras traditionella kanal med ett reportage i TV är det bästa sättet att uppfylla sitt uppdrag för målgruppen och anlitar därför en byrå för att ta fram en lösning.

Uppdraget
Ni är ett team från ett nystartat digitalt tjänsteföretag, som på uppdrag av SVT ska ta fram ett format på en plattform (webbsida, applikation, tjänst, verkliga möten och forum, program osv) som skapar möjligheter som inte bara samlar ungdomars åsikter i en viss fråga utan också pekar ut steg för att åstadkomma verklig förändring, såsom ett ändrat politiskt beslut.

Målet är att ungdomar ska få upp ögonen för att slacktivism inte nödvändigtvis leder till förändring och att de ska få förstå hur de mer konkret kan påverka sin egen situation.

Ert team utgörs av en projektledare, konceptutvecklare, interaktionsdesigner, formgivare, marknadsförare samt ett par programmerare. Ni skall tillsammans arbeta fram en modell som beskriver hur er plattform fungerar och vilka IT-relaterade funktioner den använder sig av (ex. GPS, elektroniskt ID, widgets, databaser, API’er, mejl, kamera, chatt, streamad video). Ni ska också beskriva användarens upplevelse och i vilken ordning vem behöver göra vad för att det ska leda till en konkret förändring i en viktig fråga.

SVT har försett er med följande ingångsvärden:

  • Plattformen ska vara åtminstone delvis digital.

  • Det ska vara minst lika lätt att uttrycka sitt engagemang som det är i dagsläget.

  • Det ska vara tydligt hur många det är som engagerar sig i en fråga.

  • Det ska finnas en tydlig väg eller ett flöde, med en eller flera mellansteg, till en möjlig beslutsförändring.

  • Den som visar sitt engagemang ska uppleva det som lätt och/eller roligt att vara med och påverka.

  • Vägen/flödet, ska vara tillgängligt för den engagerade där man är, när som helst.

  • Formatet får inte utöva kampanjjournalistik.

Relevanta verktyg och begrepp
Public Service: Radio och tv i allmänhetens tjänst. Uppdraget för SVT, SR och UR är att ge svenska folket allt från nyheter och dokumentärer till underhållning och utbildning – på ett sakligt och objektivt sätt. Det betyder t ex att olika politiska åsikter ska få komma till tals, att alla ska kunna hitta ett utbud för dem oavsett hur stor eller liten målgrupp det rör sig om (t ex minoritetsgrupper eller olika funktionsnedsatta).

Demokrati: folkstyre eller folkmakt. De förutsättningar som skapar rättigheter och möjligheter för alla att vara med och bestämma.

Tillgänglighet: används både för att beskriva hur bra något fungerar för människor med funktionsnedsättning och för hur t ex en webbplats finns och fungerar var som helst, när som helst för olika användare.

Slacktivism: är en kombination av orden ‘slacker’ och ‘activism’. Ett ord för den typ av engagemang som främst gör att den som engagerar sig känner sig nöjd, men som egentligen inte bidrar till någon verklig förändring.

Databasjournalistik: Om det inte finns en tillgänglig databas med information börjar man med att skapa sin egen. Man kan begära ut pappersdokument från myndigheter, göra egna observationer eller skicka ut en enkät och lägga in svaren i t ex Excel eller en databas. Sedan analyserar man innehållet i databasen och visualiserar det man får ut så att andra lätt kan förstå.

Mikrovolontär: ett sätt att bidra med en mindre insats som tillsammans med andras insatser ska nå ett större mål. Modellen innebär oftast bara några minuters eller timmars jobb och inga mer krav efter det.

Gamification: att använda sig av speltriggers för att leda sin publik/sina användare/kunder/tittare till ett mål. Vanliga sådana speltriggers är progression och direkt belöning, men det finns många fler. Avgörande för en bra spelupplevelse är ‘flow’ – balansen mellan att kunna utföra något och att utmanas.

Kampanjjournalistik: journalistik där man inte objektivt redovisar fakta utan istället vinklar presentationen eller tar ställning i en fråga.

 

, , , ,

Lämna en kommentar

3% kvinnor är Mad Mens arbetsmarknad

Mina föräldrar jobbade på Young&Rubicam när jag var liten. Först hette det Tessab Annonsbyrå, sedan blev det Y&R och mamma hängde kvar ända tills de köpte upp och i Sverige blev Hall och Cederquist, kanske det var 1987. Mamma var sekreterare och pappa var kreatör.

20 år senare höll Spray fest i samma gårdslokaler i Riddargatsbacken som jag hade hängt i som liten. Samma fest – massor av spexiga unga killar i skojsiga kostymer, skummaskin och bråk i dörren. (Förutom megadriftiga utnämnda it-prinsessan Brita Zilg som drev tidningen Darling med ett skönt gäng)

Mad Men är som alla vet en fantastisk serie. Igår hittade jag den svenska spegelbilden i Öppet Arkiv från 1967. Mindre sprit och fritt från förhållanden (i bild i alla fall) men lika mycket skägg, en kvinnlig kollega och härliga spekulationer om vad folk och framför allt kvinnor verkligen behöver. ‘En del måste få hjälp att fixa håret… för att klara sig.’
(Tyvärr får man pga rättighetsskäl inte se innehållet i öppet arkiv någon annanstans än där så håll till godo med länken, http://www.oppetarkiv.se/video/1114144/reklamfolk . )

Om rättighetstänket behöver sig ett lyft, är det ingenting mot vad arbetsmarknaden behöver. I mars i år – 2013, släppte Christina Knight, creative director på INGO, boken Mad Women. I USA är 3% av CD’s kvinnor, i Sverige 16% enligt hennes research. Det saknas kvinnliga förebilder inom reklambranschen och hon har samlat världens mest framstående reklamkvinnor för att lyfta fram en annan historia. Det är inte så lätt att förändra varken historia eller föreställning av vem som är kompetent nog med en bas på 3%. Man kan nästan göra en vild helt ur luften och ändå sannolik uppskattning av att det är ungefär 3% av alla programmerare som är kvinnor också. Det måste bli fler för att det ska bli roligare fester, bättre ideer och större rekryteringsbas. Och för kvinnornas del fler jobbmöjligheter med bättre lönebild.

20130611-100129.jpg

Lämna en kommentar

Fler behöver förstå att programmering är för dem

Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.

  • Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
  • I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
  • Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
  • Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).

Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.

För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt överLittleBigPlanet_PEGI_WMtygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.

Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.

I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.

mer om tjejer och spel och programmering

Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup

Är Minecraft bättre än the Sims

10 tjejgrejor

 

, , ,

1 kommentar

Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day

Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day  #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.

Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.

Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.

Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.

Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.

Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton

Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter

Erfarenheter från viasat

Erfarenheter från viasat

Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm

Skönt – sedan kan man twittra säkert.

En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.

Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.

Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!

, , , , , ,

Lämna en kommentar