malinstroman
Head of SVT Kids Online, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. concept and product strategy - agile development - creative solutions - girls’ gaming - gamification - growing organizations - management - digital and creative education.
Hemsida: http://malinstroman.wordpress.com
Nu är vi i sci fi-tiden
Publicerat i framtiden, innovation den augusti 18, 2019
När jag 1993 åkte bil över gränsen in till Monaco upplevde jag det fruktansvärt besvärande att det i det lilla landet fanns kameror precis överallt. Det var en läskig känsla att någon inom det kommande dygnet skulle kunna spela upp exakt vad jag gjorde minut för minut.
’In a future where everything is surveilled by computer vision algorithms, even the patterns on our clothing can be subversive. ’
Vice.com, Aug 15
Fast inte så mycket i framtiden, som nu egentligen. I USA kan den som har kört för fort eller för rött ljus, få hem ett foto på sig själv i bilen, som bevis på brottet, tillsammans med en bot. De hastighetsläsare som finns utspridda över hela landet mäter förstås mycket mer än bara hastighet – som var man är, registreringsinformation, datum och tid. Polis eller stat kan om de vill ha kontroll över vem som kör var och när. Designern och säkerhetsspecialisten Kate Rose har gjort en klädserie med design som smutsar ner den informationen genom att föra in slumpmässiga registreringsnummer i den omfattande datan.
Amazon sells a facial-recognition service, part of a suite of image-analysis features called Rekognition, to customers that include police departments. Another Rekognition service tries to discern the gender of faces in photos.
Wired, 190818
Ewa Nowak har som ett konstprojekt tagit fram ansiktssmycken som förvirrar ansiktsigenkänning, mjukvara som läser av inte bara att du är du, utan även kön, ålder och humör
Fast Company, June 17
Och i Kina samlas diverse data om varje person i landet i en social spårning som påverkar ens möjligheter och begränsningar – data som kombineras med andra kommersiella källor för att bli så omfattande som möjligt. Privata projekt som Sesame Credit, samlar data från 400 miljoner människor, t ex om hur mycket tid de spelar videospel eller om de är föräldrar, berättar tidningen Wired.
The country has developed advanced facial recognition systems that are able to follow people across entire cities. In a show of power at the end of 2017, Chinese officials working in co-operation with BBC News showed how it could track down and find one of the organisation’s reporters within seven minutes. The movements of journalist John Sudworth were monitored as the country’s network of 170 million CCTV cameras was leveraged to follow him.
Wired.co.uk June 19
Karin Boyes fantastiska bok Kallocain från 1939 handlar om ett framtida kugghjulssamhälle där människan i Världsstaten är en resurs som optimeras, men där de egna tysta tankarna och känslorna som inte får finnas brottas med varje medborgare. Hon skriver utopiskt
Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla – och då är det de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den som fick applåder när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det?
Hur subjektiva upplevelser uppstår är avgörande för mänskligheten
Publicerat i framtiden den augusti 5, 2018
Cogito, ergo sum. Descartes tänkte sig att vårt medvetande är beviset på att vi verkligen finns, att vi inte bara är matematiska formler som beter sig enligt en viss struktur. Hans övertygelse byggde på att han var säker på att Gud finns och att Gud aldrig skulle lura eller bedra oss. Jag tänker, därför finns jag.
Så länge som hjärnan har varit ett svårutforskat organ har det varit lätt att hänvisa det vi vet mycket litet om till Gud och till själen. Vetenskap och religion har inte nödvändigtvis behövt ta ut varandra.
De senaste tio åren har möjligheterna att utforska hjärnan nått stora förbättringar. Läkarna vet nu en hel del om var i hjärnan olika funktioner sker, alltså vilken del av hjärnan det är som jobbar för att lösa vilka uppgifter, och när.
Arbetsminnet spelar en signifikant roll för den effekt som har med intelligens att göra förklarar Torkel Klingberg i Den lärande hjärnan. Arbetsminnet är en starkare prediktor för utveckling av matematik än intelligens. En dator har betydligt starkare arbetsminne än människan, och än mer omfattande kommer det att bli. Vi är helt rökta vad gäller intelligens.
Humans always die due to some technical glitch. If traditionally death was the speciality of priests and theologians, now the engineers are taking over.
Youval Noah Harari, pratar i Homo Deus om två olika framtidsscenarier – en där vi med hjälp av tekniken gör oss själva till odödliga gudar, och en mer sannolik, där människans värde står på spel i förhållande till den överlägsna artificiella intelligens som vi själva kommer att utveckla.
Max Tegmark i sällskap med flera framstående fysiker och filosofer, hävdar vikten av att vi förstår vad vi vill att AI ska vara, så att det som tar form har rätt mål och restriktioner i sin utveckling. Och eftersom det är en ny intelligens vi pratar om, har det nära koppling till hur vår egen hjärna fungerar. När vi utvecklar artificiell intelligens, är det högst relevant att ha koll på vad det är som gör oss människor unika. Om det finns någonting som gör oss unika.
Väsentliga frågor är – kommer det att finnas någon skillnad mellan vår och AI:s intelligens? Har vi ett medvetande som AI kommer att få eller inte? Hur påverkar våra sensoriska förmågor vårt medvetande och vad händer om ett AI inte har samma, kanske t o m andra sensoriska upplevelser? Vad vill vi att AI ska göra? Kan vi ge AI etiska restriktioner? Vems etik är det som gäller i sådant fall? Hur länge gäller den etik vi tror är den rätta idag med tanke på hur vår uppfattning om människors, djurs och naturs värde har förändrats över tid? Bryr en intelligent överlägsen art sig som om vad en lågstatusart har att säga?
Max Tegmark beskriver ingående i Liv 3.0 hur någon forskare tänker sig att medvetandet uppstår när Fi – andelen sammanlänkande informationsnoder – är hög nog. Någon annan tror inte det räcker, utan tror att medvetandet är en emergens som likt vågor på vatten är ett beteende som uppstår när tillräckligt många vattenpartiklar samlas. Ytterligare andra tror att medvetandet finns i alla partiklar och att det blir mer och mer komplext ju fler partiklar som kopplas tätt ihop.
Fasta ämnen, vätskor och gaser är alla emergenta fenomen: de är mer än summan av sina delar eftersom de har egenskaper utöver dem som deras partiklar har. De har egenskaper som partiklarna saknar. Så kan medvetandet också vara – i stor grupp har de fler egenskaper utöver sina partiklar. När man sätter ihop en massa partiklar för att skapa allt från vatten till en hjärna uppstår nya fenomen med observerbara egenskaper (Tegmark)
Länge har människan grundat vår självkänsla på idén om människan som särart: övertygelsen om att vi är de smartaste på planeten, och därför både unika och högre stående. Det är klart att det krävs en hel del eftertänksamhet innan vi skapar våra övermän/robotar.
Filosoferna, menar Tegmark, vill kontrastera Homo sapiens (förmågan att tänka intelligent) mot Homo sentiens (förmågan att subjektivt uppleva qualia – en subjektiv upplevelse). Vi vet att vi kan skapa en högre intelligens än oss själva. Nu gäller det att förstå vad vårt medvetande – det som skänker mening med livet – är. Och än är det ingen som vet – rent vetenskapligt.
Gemensamma berättelser är människans superkraft
Publicerat i framtiden den mars 17, 2018
Efter att länge ha trott att naturen är full av gudomliga väsen, och ytterligare en tid då Gud har ansetts vara allsmäktig, har vetenskapen lett oss att tro allt mindre på gudar och allt mer på att människan är den högst stående varelsen, upphöjd över djur, natur och andra eventuella krafter. Vi är allt mindre troende och allt mer humanister. Vi tar nu steg för steg från Gud som den enda domaren, till att på egen hand bedöma först vita män som de viktigaste varelserna, sedan vita manliga barn och med tiden även alla andra män och pojkar och till slut även kvinnor och flickor som lika viktiga. De flesta är numera överens om att människor är mer värda än djuren.
Men allt detta är bara påhitt påminner Yuval Noah Harari oss om i Homo Deus – The brief history of tomorrow. Det är likt pengar en kollektiv fantasi som bygger på att många tror på den. Vi föds in i en kulturellt bestämd ordning, som även om förändring går långsamt, går att förändra. Den är inte på riktigt och och det är just den förmågan, konsten att berätta historier och att återberätta dem, som är människans enda superkraft. Det är möjligheten att berätta och tro på en gemensam fiktiv idé som har lett oss fram till det vi är idag.
Ekonomiska system är lika fiktiva, en kollektiv uppfattning. Det var svårt för Columbus att få investeringar i sin första resa, men efter att denna och fler hade lyckats var det många som var villiga att satsa pengar på att de skulle återkomma med stora skatter. Ett kapitalistiskt system var påbörjat.
Credit finansed new discoveries, discoveries led to colonies, colonies provided profits, profits build trust, and trust translated into more credits.
Och likaså etik, menar Harari provocerande, är en sorglig historia av underbara idéer som ingen kan leva upp till.
Most Christians did not imitate Christ, most Buddhists failed to follow Buddha, and most Confucians would have caused Confusious a temper tantrum.
Men kapitalismen verkar vara ett starkt koncept som är lättare att uppfylla målen för. Kapitalismen verkar vara den första religion där människor verkligen gör det som förespråkas.
The new ethic promises paradise on condition that the rich remain greedy and spend their time making more money, and that the masses give free rein to their cravings and passions – and buy more and more.
Vad Harari leder oss fram till att kunna förstå, är att det sätt vi ser människan på inte är beständigt. Religioner av olika slag sorterar och värderar oss. Som humanister har vi sorterat oss högst på skalan, men om det kommer något annat som ger mer eller annat värde, om människan blir värdelös, kan ordningen ändras.
Harari förutser två varianter av framtiden, ett där människan använder tekniken för att förbättra, förstärka, förlänga fysiska och mentala förmågor och liv. Vi är med stor sannolikhet den sista generationen att leva ett naturligt långt liv. Våra barn har stor chans att leva till de är 150 och med tiden kommer människan att kunna köpa sig evigt liv. En kan väl ändå tänka sig att det inte gäller alla, utan att det krävs god ekonomi.
Det andra spåret är att AI överträffar människan och att om vi inte har något specifikt värde att erbjuda kommer vi återigen att jämställas med djuren. I den versionen är det svårt att förstå vad vi sysselsätter oss med, och med tiden kanske vi i bästa fall helt faller tillbaka till fridfullt självförsörjande hushåll.
Homo sapiens has no natural rights, just as spiders, hyenas and chimpanzees have no natural rights.
I som första bok (i serien), Sapiens, redovisar Harari för hur människan som ras inte på ett Darwinistiskt sätt verkar utvecklas för bästa möjliga sannolikhet att överleva, utan utifrån mer slumpmässiga processer, och att det ser ut som att vi inte är på rätt väg. Odling och domestisering av djuren bidrog till mer jobb, mer sjukdomar, mer girighet, mer hierarkier, större krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer kunskap, mer krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer teknik, mer förorening osv.
Häromdagen när Marielle Franco blev skjuten till döds tänkte jag att det är kört. Det finns ingen ordning. Den som jobbar sig till chansen att förändra och påverka, blir effektivt bortsorterad – inte bara i Brazilien utan överallt, av Trump, Putin, kungar, fundamentalister… Om en inte följer några grundetiska regler är det omöjligt att få till förbättring. Om människor inte längre låter sig samlas under någon gemensam värdering (berättelse, saga, historia) av vad vi tror är rätt och fel, så finns det bara väldigt många människor som bor på en jord där det också bor en massa andra djur. De fiktiva gemensamma idéerna är den enda superkraft vi har.
https://edition.cnn.com/2018/03/16/americas/brazil-politician-killing/index.html
Ett litet steg i taget går snabbare än ett stort
Publicerat i strategi den januari 5, 2018
I våras fick jag några timmar med en chefscoach av jobbet. Det är en lyx att få ägna ett par dagar till att bara prata om och gräva i sig själv. När jag tittar tillbaka i anteckningarna tror jag också att det gav en del effekt.
Det jag verkligen har jobbat med under hösten är att inte bara hjälpa mina anställda att göra ett progressivt och effektivt jobb, utan även mina chefer och andra i omgivningen. Istället för att försöka tvinga på dem det jag kommer med har jag övat mig på att identifiera vilken hjälp de behöver för att ta sig framåt. I det lärde jag mig t ex att allt måste vara enkelt, annars blir den som inte vet rädd och då kommer vi ingen vart, och att ett litet steg i taget går mycket snabbare än ett stort. Det här kan man väl säga att jag har upptäckt trehundrafemtio gånger tidigare, men med en god coachs stöd kunde jag definiera det, skriva ned det och försöka jobba på det aktivt. Ibland funkar mantran.
Coachen hjälpte mig också att definiera att jag tack vare en rätt gränslös tonårsmiljö där jag inte kunde förstå mitt sammanhang, har behov av att förstå och se hela pusslet. Jag är van vid att vara utan ramverk och helt orädd för att attackera det om det inte verkar stabilt. Jag behöver ha förtroende för att allt runt omkring mig verkar för rätt målbild. Mycket frustration har kokat i mig när jag inte känner mig säker på att det jag gör är en effektiv del i en större helhet och det jag fick formulera var att ‘jag behöver prata mer om ramverket, hur det jobbar för målen’. Det är ingen idé att utmana det, det fungerar sällan.
Det visade sig vara enkelt. Jag får prata om precis hela ramverket så mycket jag vill, och många är lika intresserade som jag. Och ju mer vi pratar om det, desto mer förtroende får vi för att vi vill ungefär samma sak.
Jag kunde också rota fram orsaken till min ovilja att vara utelämnad till och beroende av dålig styrning. Det är en privat fight förstås. Vem som helst som har haft en förälder som har svikit vet ju att ledare inte är att lita på. Istället klarar jag mig själv. Det är nästa års övning – att försöka ta av mig den skylten och be mer om hjälp.
Ur anekdoten om min köksdominanta man som jag tidigt insåg inte behöver min hjälp i matlagningen, lyckades coachen locka den roligaste personliga egenskapen som effektiviseringsfascist. Det någon annan gör behöver inte jag göra. Jag vilar mig tills någon måste hoppa in, och då gör jag det allt vad jag kan. Det gör att jag är 100% av eller på och det finns inget mellanläge. Det stämmer så bra så. Sådan kan jag lugnt fortsätta vara.
Två kvinnoporträtt från andra världskriget
Publicerat i framtiden, Uncategorized den augusti 1, 2017
Jag läser gärna kvinnoporträtt och blev nyfiken på två kvinnor från andra världskriget. Jag visste ingenting om dem, men att vara gift med Joseph Goebbels väcker automatiskt en del frågetecken. Och en världsdiva är per se normbrytande och därmed intressant läsning.
Magda Goebbels (f 1901) tog livet av sig och sex av sina sju barn – Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun – dagen efter Hitlers självmord i samma bunker. Frågan i boken är förstås – vad kunde leda henne dit?
Värmländska extroverta flickan Sara (f 1907 d 1981) tog sig via Ernst Rolfs och Karl Gerhards revyer raka vägen vidare till att ersätta megadivan Marlene Dietrich som Tysklands största idol och mest dyrkade filmstjärna. Redan innan hon hade gjort en enda film. Var det rätt eller fel av svenskar och européer efter andra världskriget att fördöma henne som nazistsympatisör? Var det rätt eller fel att förlåta henne några år senare?
Det handlar om två kvinnor som båda två under andra världskriget gjorde sig beroende av och nära Tysklands gapiga propagandaminister.
När Zarah Leander kom till Tyskland var hon som en uppenbarelse från en annan värld. Ni måste förstå, de flesta tyska kvinnor sminkade sig knappt och gick aldrig ut utan huvudbonad år 1937. Och så kom denna vamp från Sverige med rödblonda svallande lockar, långa lösögonfransar och en ogudaktig mörk ögonskugga. Oerhört. Männen blev hänförda, kvinnorna fascinerades.
Magda verkar också till viss del ha haft svårt att rätta sig i den tyska nyordningen. Efter första världskriget öppnades både kvinno- och genusroller upp för nya möjligheter. Genom sitt inträde i arbetslivet kunde kvinnor nu tjäna egna pengar, klä sig för ett mer rörligt liv, röka, köra bil och rösta. Magdas käraste som ung var jude och hon engagerade sig politiskt för den sionistiska saken. Hon blev dock uppraggad av en äldre framgångsrik affärsman, Gunther Quandt, och sannolikt var det pengar och status, en klassresa, som lockade henne till att gifta sig. I äktenskapet ingick två barn från den tidigare bortgångna frun och snart en egen son. De adopterade ytterligare två barn vars föräldrar omkommit. Magda tog ensam (med tjänare förstås) hand om alla barnen och hemmet.
Tio år senare hade hon tröttnat på att det tråkiga hemmafrulivet och såg till att genom otrohet tvinga fram skilsmässa. Men även om hon saknade sammanhang går det ändå inte att förstå varför nazistpartiet lockade från början. Från första gången hon såg Goebbels mässa, var hon betuttad, men inte bara i honom, utan än mer i Hitler.
Hitler själv skulle likt påven visa att han hängav sig åt Tyskland och ingen annan, men han behövde en Tredje rikets första dam som förebild och den rollen ville han att Magda skulle ta. Hon ville vara en del av propagandan för den ariska kärnfamiljen, modern som sköter hem och barn, trots att hon hade utövat och förkastat den rollen för egen del. Föll hon för de coola lite farliga killarna och spänningen i det eller vad hände? Det är begripligt att hon (med trotsig ögonskugga) trivdes med att bli beundrad av folket och spelade en roll för det, men det finns ingen riktig god förklaring till varför hon inte accepterade alla flyktmöjligheter för henne och barnen vid Tysklands kapitulation. Hon såg bara inte något rimligt liv utan Hitler som ledare.
Zarah uppfyllde med råge regimens avsikter med henne. Det gällde inte bara intäkterna, utan även den verklighetsflykt hon erbjöd biobesökarna: I de tusentals tyska biosalongerna satt män som svärmade för Zarah och kvinnor som drömde om att vara lika vackra som hon. Där satt också de homosexuella männen och dyrkade den svenska stjärnan, hon som med sin sensualism, sin resliga kropp och sitt röda hår stod så långt från tidens kvinnoideal. Med sin mörka röst uttryckte hon en själens smärta. De kände igen sig i hennes lidande, det påminde om deras eget utanförskap.
Även Zarah antog medvetet rollen i propagandan. Det är inte säkert att hon visste vilken roll hon tog. Goebbels var ganska klyftig och duperade ett helt folk med just drömfilmsstrategin. Det är också högst möjligt att hon som ensamstående försörjande tvåbarnsmamma främst av allt höll fokus på bästa möjliga ekonomiska potential och karriärsutveckling. Kanske var hon affärskvinna före allt annat. Men med tanke på alla de övriga tillfällen, utöver sitt filmkontrakt, som hon tackade nej till, det konstanta trasslet hon bibehöll för att hon inte gick med i fackförbundet (likställt med nazistpartiet), försäkringen om att kunna återvända till Sverige och att hålla barnen utanför junta och tysk skola, är det solklart att hon visste precis vad som pågick i landet hon jobbade för.
Den som fick så höga gager, till största delen i utländsk valuta, kan inte utan orsak kallas profitör. Hon var strålande propaganda för ministeriet med samma namn. För dem var också filmstjärnan ett medel att nå sina ändamål.
Jag föreställer mig att Magda och Zarah är två begåvade kvinnor som utan att förstå sin roll i en historia som ännu inte har nått sitt slut, under sju års tid möjligtvis tänker att de utnyttjar systemet för egen vinnings skull, för att nå sina mål. De får leva livet, hyllas och beundras av precis alla och blundar för sina bidrag i den hemska helhet som de inte ens sympatiserar med, eller snarare motsätter sig. Och från allra första stund är det för sent att ändra sig. Svaret är kanske så enkelt som att de sålde sig till djävulen.
Kanske vi har motsvarigheter i vår online-utveckling idag som blir obegripliga först i framtiden.
Se på mig – en biografi över Zarah Leander
Tilltro till den starke ledaren
Publicerat i strategi den april 26, 2017
Myten om den enastående ledaren som ska föra ett samhälle (eller organisation) i förfall mot en enad enhet är ständigt närvarande. Vi letar hjältar. Det kan kännas tydligare och tryggare än en diffus svårsamlad hop. Någon att tro på, ställa sitt hopp till. En gud, ett statsöverhuvud. Någon. En stark ledare är handlingskraftig och orädd och kan driva fram ett starkt och stolt land.
– Organisation? sa hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.
Det är Karin Boyes ord i Kallocain från 1940, en föregångare till Orwells ‘1984’. Ord från före andra världskriget. En framtidsfiktion där människan har sorterat sig som kugghjul i ett resursoptimerat maskineri som kallas Världsstaten. Eftersom det finns fiender att stänga ute är rädslan för spioneri och förrädare ständigt närvarande. Det går inte att lita på någon. Hierarkierna som är till för att effektivisera är påtagligt maktorienterade.
Motreaktionen, den tysta revolutionen, består av ett växande antal människor som bara umgås fritt under full tillit och förtroende för varandra. Detta icke-organiserade beteende är ett samhällshot med potential att rasera hela samhället. Det lyckas inte. Fienden invaderar och ställer sin – samma – ordning till rätta. Inga fria människor är tillåtna.
Turkiets respektive Europas hårdföra nationalister och högerpopulister tjänar varandras syften med sina antieuropeiska respektive islamofogiska utspel. De uppblåsta hoten om att Europa är på väg att islamiseras tjänar Erdogans politiska agenda.
En storslagen kultur för storslagna medarbetare
Kraften hos en storslagen kultur – den kan göra varenda person i företaget bättre.
Ur Google från insidan, Eric Schmidt och Jonathan Rosenberg
Videon nedan är från en Netlight-konferens när samtliga deras konsulter samlades för peppiga presentationer och föreläsningar på konserthuset i höstas. Det är kollegor som man väl ändå måste tro har lagt ganska mycket tid på att öva och repetera och planera och iscensätta en show som får alla i rummet att känna att de nog är på det rätta stället, med de rätta kollegorna. Vem skulle inte vilja jobba med så här modiga, engagerade och talangfulla teamworkers? Riktigt bra anställda lockar ännu bättre anställda.
Trump vinnare i protesterna mot honom
USA har valt en ledare som öppet inte tror på människors lika värde. Folk är rädda. De har ställts under en sexistisk, rasistisk och okunnig president som är ointresserad av demokrati annat än för att få sig själv vald. Kvinnor, homosexuella, invandrade och trygga män som inte såg Trump som ett rimligt val demonstrerar och många andra länder sluter upp som stöd för alla de som är rädda. De känner gemenskap och hopp i att de inte är ensamma, att vi är så många som tycker lika och det är fint och bra. Men hjälper det?
Blir Trump mer välvilligt inställd till de frågor han har raderat från sin politiska intresselista? Kommer hans anhängare, alla de som röstade på honom, att förstå att valet inte var det rätta? Kan någon ha missat att hälften av de som röstade inte trodde att Trump hade rätt värderingar och förutsättningar för att styra landet? Jag tror att Trump och hans anhängare skiter fullkomligt i det. Det var bättre förr. För dem.
Världen har blivit mindre de senaste 10-15 åren. Vi kan resa till varmare länder och vila upp oss på loven. Nya sorters tänkare och doers bygger företag som verkar på den globala marknaden vilket ger access till stora pengar. Vi hittar lätt andra som oss från hela världen på Internet, andra som tidigare var små obskyra grupper som nu med stöd av sin storlek har blivit normala vanliga likvärdiga människor. Med sin närvaro och med sina ord har kvinnor, homosexuella och invandrare blivit likvärdiga – för de som tillsammans med dem är vinnare.
Men en hälft är förlorare i globaliseringen. Den hälft som inte har råd att åka någonstans, som inte är kreativa eller utbildade till att bygga företag online, de som var det normala innan, de som hade (och fortfarande ofta har) makten. När vi placerar dem sida vid sida med eller till och med under dem som tidigare var mindre värda blir de förlorare. Samhället prioriterar det främmande och annorlunda framför dem. Dem som andra tidigare såg upp till, men som nu är lämnade bakom. Det ligger i deras intresse att stödja den som vill ge dem makten tillbaka. De hade det bättre förr.
Trump, Putin och Berlusconi har förstått hur man lurar demokratin. De insåg att den utbildade eliten, de som har vunnit på globalisering, är mindre i storlek än den outbildade och den förlorande massan. Genom att lova allt det som varje förlorare helst vill höra har de förstått hur de i en demokrati kan få makten. Makten att jobba för en bättre framtid? Nej makten att behålla makten.
Det ligger inte i Trumps intresse att lyssna på kvinnor som protesterar. Han får glädje och nytta av protesterna däremot. När en grupp skriker ut sin åsikt blir motståndarsidan tvungna att ställa sig i direkt motposition och skrika lika högt eller ännu högre. Trumps följare blir honom än mer hängivna. Motståndarsidan får det ännu svårare att vinna över fler anhängare på sin sida.
Det gäller nu att vi blir lika kluriga som Trump. Vi måste göra ‘de andra’ till vinnare samtidigt som vi själva blir det. Demokratin har blivit duperad och vi måste förstå hur vi ställer den i balans igen. I Sverige är det inte för sent än. Skolan behöver förändras för att ge de kunskaper som behövs i ett globalt, snabbrörligt samhälle. Dolda strukturer på arbetsplatser behöver avslöjas så att alla vi som vill få till en förbättring här och nu kan hjälpa till. Vi behöver mallar och checklistor för att media ska kunna granska sig själv i sin visualisering och presentation av verkligheten.
Några åtgärder kan nästan inte ske utan att den politiska makten står bakom, men det finns ändå mycket vi vanliga människor kan göra utöver att demonstrera. Vi kan göra som
Genusfotografen som hjälper oss att avslöja och se onödiga och meningslösa strukturer som representeras i mediala bildval ofta av okunskap eller ignorans.
Make Equal som testar alla möjliga initiativ och sätt att förändra allt från lagar till arbetsplatser till förmån för jämlikhet för alla.
Hello World som är en av många organisationer eller föreningar som låter barn lära sig grunderna i programmering, som ett stöd till en skola som inte utbildar barn i ett ämne som kan leda till god lön, makt och kreativa möjligheter.
Rättviseförmedlingen som hjälper företag och organisationer att hitta rätt kompetens utan det ‘filter’ som ofta sorterar bort alla som inte följer den traditionella mallen för vem som kan vad.
Eller som Framtidens språk som länge jobbade för att påverka politiker till att införa programmering i läroplanen. Och fick se det hända.
Men det tar ju sådan tid! Ja det tar tid, men det går i alla fall långsamt i rätt riktning. Hat och protester föder bara mothat och motprotester och tyvärr är Trump just nu överläge. Vi krockar och kommer inte vidare. Men vi är så många att om vi arbetar strategiskt kommer vi långsamt att bli fler. Det är det viktigaste just nu. Vi måste bli fler.
En ny idé behöver upprepas
Publicerat i innovation den juli 25, 2016
Guiden på Moderna Museets pågående Kusama-utställning bad oss titta på den vita stora tavlan. Allt det vita är sammansatt av prick efter prick. En vit tavla gjord av vita prickar. Utan guiden hade jag gått förbi den och varit obrydd. Vad händer när vi upprepar någonting, frågade han oss. Det som första gången var nytt och annorlunda, kanske t o m skrämmande, tappar udden ju mer det upprepas. Dramatiken mattas ut, upprepning skapar till slut en vana.
Kusama utplånade upplevelsen av sina hallucinationer genom att upprepa dem. Hon plattade till dem, gjorde dem till mindre dramatiska och mindre ovanliga. Gjorde dem vanliga.
Exposure increases the ease of processing. The more we see, hear and touch it, the more confortable we become with it, and the less threatening it is, skriver Adam Grant i Originals – How Non-Conformists Move the World.
Men istället för upprepning som självhjälp pratar han om hur vi kan hjälpa andra att våga acceptera eller ens höra en helt ny idé. Det som är helt nytt är svårbegripligt, dramatiskt och skrämmande.
En ny idé behöver presenteras manga gånger. Ju mer komplex, desto fler gånger. Upprepning är att göra det onaturliga till naturligt, det omvälvande till det självklara. Nya idéer behöver få mogna, inte alltid själva idén, utan i mottagarens medvetande. En idé som mottas med stående ovationer vid första presentationen är kanske inte ens tillräckligt nya. De kanske bara speglar det alla redan vet.
Sagan om risktagande entreprenörer
Publicerat i genus, innovation, mångfald, produktutveckling den juli 24, 2016
Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.
Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.
Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.
Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.
Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.
Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.
Malin Ströman 