Inlägg taggade organisation

Tilltro till den starke ledaren

Myten om den enastående ledaren som ska föra ett samhälle (eller organisation) i förfall mot en enad enhet är ständigt närvarande. Vi letar hjältar. Det kan kännas tydligare och tryggare än en diffus svårsamlad hop. Någon att tro på, ställa sitt hopp till. En gud, ett statsöverhuvud. Någon. En stark ledare är handlingskraftig och orädd och kan driva fram ett starkt och stolt land.

– Organisation? sa hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Det är Karin Boyes ord i Kallocain från 1940, en föregångare till Orwells ‘1984’. Ord från före andra världskriget. En framtidsfiktion där människan har sorterat sig som kugghjul i ett resursoptimerat maskineri som kallas Världsstaten. Eftersom det finns fiender att stänga ute är rädslan för spioneri och förrädare ständigt närvarande. Det går inte att lita på någon. Hierarkierna som är till för att effektivisera är påtagligt maktorienterade.

Motreaktionen, den tysta revolutionen, består av ett växande antal människor som bara umgås fritt under full tillit och förtroende för varandra. Detta icke-organiserade beteende är ett samhällshot med potential att rasera hela samhället. Det lyckas inte. Fienden invaderar och ställer sin – samma – ordning till rätta. Inga fria människor är tillåtna.

Turkiets respektive Europas hårdföra nationalister och högerpopulister tjänar varandras syften med sina antieuropeiska respektive islamofogiska utspel. De uppblåsta hoten om att Europa är på väg att islamiseras tjänar Erdogans politiska agenda.

Mustafa Can, SvD, 15 April 

, , , ,

1 kommentar

Min chef känner mig

9780091940898_200_moranthology_haftad

värde 70 000 kr

En bok kan förstås vara en väldigt bra julklapp. Jag är en långsam läsare och håller mig helst till faktalitteratur, men för ett par år sedan gick jullovet till Caitlin Morans första bok How To Be a Woman. Den var väldigt rolig och fullkomligt träffsäker om just vilka erfarenheter kvinnor och ofta och män mycket sällan har av livet. Inför den här julen fick jag Morans uppföljare moranthology i julklapp av jobbet.

Med bakgrunden av att Morans tidigare bok är en av de mest underhållande jag läst de sista tio åren blev jag förstås glad över julklappen, väldigt lässugen och fick en stark upplevelse av att min chef känner mig rätt bra. Det är så klart svårt för en chef att välja ut helt rätt bok till alla sina anställda, men ett uppenbart försök ökar förtroendet för chefen och relationen stärks ungefär lika mycket som om chefen i ett utvecklingssamtal kan definiera specifika egenskaper hos den anställde.  1/2 timmes utvecklingssamtal + förberedelse = 1000 kr.

Det är högst osäkert om jag hade hittat en tillräckligt intressant bok för att jag verkligen skulle orka läsa hela under julhelgen, men moranthology är nästan lika rolig som den tidigare boken. Med tre barn blir inte lässtunderna så långa, utan snarare korta och då passar Morans samlade kolumner bra – kolumner som förstås handlar om sådant som händer i våra vardagsliv just nu – om kaffe, smeknamn och det omöjliga semesterpusslandet för småbarnsföräldrar, men också om betalväggar, politik och människovärden. En av Morans kolumner är också Celebrity Watch i The Times varvid halva boken tillägnas TV-bevakning och då främst av BBC’s mest uppskattade utbud.

God läsning boostar kreativiteten i flera veckor hos den som läser. Jag har med mig flera sidor anteckningar hem från semestern – work shops jag vill hålla på jobbet, nya målbilder i mitt arbete, funderingar på vad min egen historia betyder för vad jag kan åstadkomma… för världsfreden. Sist jag hade samma kreativa flöde var efter att ha varit på The Conference för ett och ett halvt år sedan. Biljett, resa, hotell och min tid kostade då totalt ca 10 000 kr.

Nu handlade moranthology till stor del om just det jag till viss del jobbar med – tv, nättroll och även om tv med twitter som second screen. Moran använder sig konsekvent av sitt twitterflöde för att ge ett personligt, internt och publiknära perspektiv på sina kolumner. När hon beskriver prins Harrys bröllop eller sändningen av Michael Jacksons begravning är det med stöd av gästernas tweet före, under och efter. Som att gå på en TV-specifik konferens alltså – ytterligare 20 000 kr – för de sker aldrig i Sverige.

Den bästa bonusen för mig är ändå Morans återkommande argumentation kring hur TV är helt berättigat för en brittisk familj på socialbidrag att investera i och om hur hon mer än gärna betalar till BBC för att få deras kvalitativa reklamfria utbud. Moran kommer från en åttabarnsfamilj i underklass och vet vad hon pratar om när hon talar om när hon beskriver känslan den dag de tog TV’n från familjen.

Benefits spent on plasma TVs is the totemic fury-provoker of the professionally angry social commentator – ’They’re spending YOUR taxes on A FORTY-TWO INCH SONY!!!… – ignoring the fact that if you live somewhere with broken-glass parks and looming teen-clusters on each street corner, and gave up on the idea of having a car or a holiday long, long ago, then staying at home, safe, together as a family, and watching fifteen hours of TV a day is peerlessly cost-effective, gentle and harmless way of trying to buy happiness.

och

I don’t want to be a racist against ITV1, but you know what a bag of bollocks they would have made of a Sherlock Holmes reboot in 2010…

Jag vill gärna jobba med något som levererar äkta värde för så manga som möjligt, något som bidrar till förändring. Jag vill göra stordåd helt enkelt och med Morans berättelser har värdet med mitt arbete med barntv tillgängligt online för alla förstärkts avsevärt för mig. Som efter en halvdags konferens för min avdelning med Eva Hamilton som talare – säg 40 000 kr.

Totalt värde 71 086 kr.

, , ,

2 kommentarer

Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day

Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day  #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.

Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.

Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.

Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.

Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.

Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton

Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter

Erfarenheter från viasat

Erfarenheter från viasat

Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm

Skönt – sedan kan man twittra säkert.

En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.

Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.

Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Mammor snackar releaseförfaranden

Idag hände något helt nytt. Jag tog en promenad med grannen – en mamma till något av barnens klasskamrater. Det har jag gjort många gånger förut, men det har aldrig tidigare hänt att jag har pratat releaseförfaranden med någon av mammorna i området. Efter att vi hade avhandlat marsvinspassning och hämtningar och lämningar med eller utan pulka kom vi in på om vi på svti pratar om releaser eller deployment. Det visade sig att mitt mammasällskap jobbar som release manager tidigare på SAS och nu på SEB. På vilka dagar releasar ni? undrade hon.

Framåt fikat kom min man in i samtalet också – de båda releasar varannan vecka på torsdagar. Fredagar vill man ju inte releasa på om något går fel som man måste åtgärda direkt. Vi på SVTi är stolta över att kunna releasa varje vecka, men på tisdagar – om vi av någon anledning inte kan releasa på tisdagen hinner vi fixa det till torsdagen och får till en release då. Däremot har vi haft problem med ansvarstagande vid varje release. Det går på rullande schema från team till team, ett nytt team har ansvaret varje vecka, och då har inte alltid de övriga teamen intresse och fokus på att se till att allt fungerar. Det är just det mamman här har som tjänst – att äga releasen och säkerställa att alla team har förstått vad den kod de ska släppa ut kommer att innebära för alla parter – och vad det kommer att innebära för alla parter om det inte blir en release.

I den här diskussionen ingår naturligtvis frågan om hur testningen fungerar. Hos oss finns det en testare per team som utifrån protokoll går igenom alla funktioner som är kritiska. När vi bygger svt.se responsive resulterar det i enormt mycket testning – på alla plattformar, med en uppsjö av browsrar i olika versioner. På SAS viktavvägningssystem fick det helt enkelt inte finnas buggar eftersom det inte går att riskera att planet blir för tungt…

Testare är således ett mycket viktigt yrke. Och release manager likaså.

Tack för kaffet.

Lägger i efterhand till barnteamets ex scrum master Yassal Sundmans detaljerade inlägg om den knackiga vägen till bättre releaseförfaranden på SVTi.

Pet-Guinea-Pig-marsvin_framifran

, , ,

8 kommentarer

En relevant, bra och tillgänglig verktygslåda för lägre stressnivå

Vi fick en enkät med frågor om vi kände oss stressade på jobbet. Hur bra sover du på skalan ett till fem? Hur många timmar övertid jobbar du varje vecka? Har du regelbundna avstämningar med din chef?

Jag jobbar på en arbetsplats som ställer väldigt lite krav på leverans jämfört med kommersiella it-företag (jo, jag vågar göra den generaliseringen). Jag jobbar i en riktigt trevlig human, respektfull och verklighetsrelaterad miljö. Det finns aldrig något tvång att jobba övertid och det är ingen som ens blinkar när man tar ut föräldradagar eller vabbar eller jobbar hemifrån. Det är bara det att det inte går att jobba hemifrån. Våra verktyg är låsta till arbetsplatsen. Statistik, gemensamma servrar, min kalender och mejlen är ibland helt omöjliga och ibland väldigt svåra att få tillgång till hemifrån, vilket skapar stress trots den fria och öppna inställning som genomsyrar arbetsplatsen i övrigt.

Det tar dessutom mellan 6 och 25 minuter att starta upp datorn på morgonen tack vare synkroniseringar av interna system. Jag kan inte ladda ner de verktyg som skulle underlätta mitt arbete väsentligt, så som t ex Skype som jag skulle kunna göra mig lättillgänglig för externa parter även om telefonen inte fungerar för tillfället. Istället landar minsta lilla fråga i den oändligt växande mejlboxen.

Bra verktyg och flexibla möjligheter att anpassa verktygslådan utifrån personliga behov är väsentligt idag för att vi inte ska bli stressade.

, , ,

Lämna en kommentar

VP of Product, Stardoll

När finska Liisa, 58, sjukpensionerades startade hon sajten paperdolheaven.com. En av Liisas fem söner hjälpte henne att bygga en mall till de interaktiva klippdockor som hon ville göra. Hon hade bestämt sig för att göra dockorna hon klippte ut kläder till som liten fast interaktiva på Internet. Mette-Marit var en av de första, och sedan gjorde hon en ny kändis och la upp en efter en. 2003 gav kändisnamnen bra söktrafik och snart hade hon en konstant växande och återkommande skara följare. Det fanns inget liknande i Västvärlden och konceptet var urgammalt, beprövat, älskat och framgångsrikt och fungerade lika bra i sitt digitala format. Efter inte så lång tid blev projektet för stort för Liisa och hennes son och samtidigt som de ville sälja sajten, fanns det köpare.

Mattias fick uppdraget att dra igång ett företag där jag var nummer två att bli anställd efter Henrik Thorstensson. Jag var tjej och därmed till att börja med rätt ensam om att förstå tjusningen med pappersdockorna på riktigt. Med ett ständigt växande designteam och ett contentteam byggde vi en plats där unga tjejer kunde utforska sin identitet och sina drömmar i trygghet. De följande fem åren var Stardoll min baby som jag kände utan och innan. Jag visste när Stardoll mådde bra eller dåligt. Jag visste både vad användarna och vad organisationen ville ha och behövde och var en del av att nära och vårda produkten från noll till 60 miljoner medlemmar. Vägen framåt såg däremot inte likadan ut för alla och när Facebook gjorde sitt segertåg 2009/2010 med väl integrerade, gamifierade konverteringsprocesser blev detta tydligt. Samtidigt växte min uppfattning om team som en summa av samtliga deltagares kunskaper och expertis sig starkare och jag ville jobba mer agilt och mindre hierarkiskt. Jag slutade på Stardoll i mars 2010.

Efter att ha följt resultatet av otaliga omprövningar av strategier och tester och lärdomar av startsidor, betalflöden och releaser är jag oerhört trygg online.

Och ja (alla undrar) – Liisa ritar fortfarande ansikten till dockorna på Stardoll som nu har över 160 miljoner medlemmar.

, , , ,

Lämna en kommentar

Tittare vs Användare – utbudskonferens med SVT

Två veckor in på nya tjänsten som produktägare för barnwebben på SVT har jag just haft en heldags utbudskonferens och jag fick äntligen se ansiktet på flera högre chefer som jag har saknat under mitt år som konceptutvecklare. Ungefär hundra projektledare och programutvecklare från samtliga orter deltog.

Dagen inleddes med Annie Wegelius som pratade om vårt självförtroende som ligger på topp när public service utnämns som förra årets vinnare på flera håll.

Enhetscheferna pratade bland mycket annat om webb och nyheter medan programbeställarna mer har fokus på slottar i broadcast  och profilering av olika genrer. Det är inte alltid lätt att se mötespunkten för tv-tänk och webb-tänk som på många sätt är mycket olika varandra. Tittare vs. Användare.

Efter lunch presenterade orterna de sätt de jobbar med programutveckling på och till slut fick vi ta del av hur processerna har sett ut i några specifika fall. Någonstans i mitten av dagen kände jag mig lite orolig för att tittarna – målgruppen – inte alltid står främst i fokus, utan att idéerna ibland verkar komma från annat håll. Som svar på detta avslutades dagen med att just det barnkoncept som till fullo har utgått från intervjuer med mängder med barn väckte mest intresse och inspirerade vid en gemensam omröstning så jag känner mig trygg med att det ändå finns en allmän önskan om att ställa tittaren i centrum.

Men just i den omröstningen var det ett annat projekt som träffade mig i hjärtat. En kille, lite så vem som helst, som själv ringde upp redaktionen och anmälde sitt intresse för att filma något som ingen annan vågade eller ville. En orädd medborgare som ville få fram en annan sida av en konflikt som utifrån rädslor och publikfrierier alltid vinklas på ett och samma sätt. Någon som i sin litenhet fick chansen att berätta det han visste bara för att den han ringde bedömde att det är public service uppdrag att skildra den andra vinkeln, såg chansen, tog den och kämpade för den. En programutvecklingsmetod som är avhängigt att de som jobbar finner självsäkerhet och mod i att vara en del av uppdraget och kulturen mer än av själva processen.

, , , , ,

1 kommentar