Arkiv för kategorin genus

Trump vinnare i protesterna mot honom

USA har valt en ledare som öppet inte tror på människors lika värde. Folk är rädda. De har ställts under en sexistisk, rasistisk och okunnig president som är ointresserad av demokrati annat än för att få sig själv vald. Kvinnor, homosexuella, invandrade och trygga män som inte såg Trump som ett rimligt val demonstrerar och många andra länder sluter upp som stöd för alla de som är rädda. De känner gemenskap och hopp i att de inte är ensamma, att vi är så många som tycker lika och det är fint och bra. Men hjälper det?

Blir Trump mer välvilligt inställd till de frågor han har raderat från sin politiska intresselista? Kommer hans anhängare, alla de som röstade på honom, att förstå att valet inte var det rätta? Kan någon ha missat att hälften av de som röstade inte trodde att Trump hade rätt värderingar och förutsättningar för att styra landet? Jag tror att Trump och hans anhängare skiter fullkomligt i det. Det var bättre förr. För dem.

Världen har blivit mindre de senaste 10-15 åren. Vi kan resa till varmare länder och vila upp oss på loven. Nya sorters tänkare och doers bygger företag som verkar på den globala marknaden vilket ger access till stora pengar. Vi hittar lätt andra som oss från hela världen på Internet, andra som tidigare var små obskyra grupper som nu med stöd av sin storlek har blivit normala vanliga likvärdiga människor. Med sin närvaro och med sina ord har kvinnor, homosexuella och invandrare blivit likvärdiga – för de som tillsammans med dem är vinnare.

Men en hälft är förlorare i globaliseringen. Den hälft som inte har råd att åka någonstans, som inte är kreativa eller utbildade till att bygga företag online, de som var det normala innan, de som hade (och fortfarande ofta har) makten. När vi placerar dem sida vid sida med eller till och med under dem som tidigare var mindre värda blir de förlorare. Samhället prioriterar det främmande och annorlunda framför dem. Dem som andra tidigare såg upp till, men som nu är lämnade bakom. Det ligger i deras intresse att stödja den som vill ge dem makten tillbaka. De hade det bättre förr.

Trump, Putin och Berlusconi har förstått hur man lurar demokratin. De insåg att den utbildade eliten, de som har vunnit på globalisering, är mindre i storlek än den outbildade och den förlorande massan. Genom att lova allt det som varje förlorare helst vill höra har de förstått hur de i en demokrati kan få makten. Makten att jobba för en bättre framtid? Nej makten att behålla makten.

Det ligger inte i Trumps intresse att lyssna på kvinnor som protesterar. Han får glädje och nytta av protesterna däremot. När en grupp skriker ut sin åsikt blir motståndarsidan tvungna att ställa sig i direkt motposition och skrika lika högt eller ännu högre. Trumps följare blir honom än mer hängivna. Motståndarsidan får det ännu svårare att vinna över fler anhängare på sin sida.

Det gäller nu att vi blir lika kluriga som Trump. Vi måste göra ‘de andra’ till vinnare samtidigt som vi själva blir det. Demokratin har blivit duperad och vi måste förstå hur vi ställer den i balans igen. I Sverige är det inte för sent än. Skolan behöver förändras för att ge de kunskaper som behövs i ett globalt, snabbrörligt samhälle. Dolda strukturer på arbetsplatser behöver avslöjas så att alla vi som vill få till en förbättring här och nu kan hjälpa till. Vi behöver mallar och checklistor för att media ska kunna granska sig själv i sin visualisering och presentation av verkligheten.

Några åtgärder kan nästan inte ske utan att den politiska makten står bakom, men det finns ändå mycket vi vanliga människor kan göra utöver att demonstrera. Vi kan göra som

Genusfotografen som hjälper oss att avslöja och se onödiga och meningslösa strukturer som representeras i mediala bildval ofta av okunskap eller ignorans.

Make Equal som testar alla möjliga initiativ och sätt att förändra allt från lagar till arbetsplatser till förmån för jämlikhet för alla.

Hello World  som är en av många organisationer eller föreningar som låter barn lära sig grunderna i programmering, som ett stöd till en skola som inte utbildar barn i ett ämne som kan leda till god lön, makt och kreativa möjligheter.

Rättviseförmedlingen som hjälper företag och organisationer att hitta rätt kompetens utan det ‘filter’ som ofta sorterar bort alla som inte följer den traditionella mallen för vem som kan vad.

Eller som Framtidens språk som länge jobbade för att påverka politiker till att införa programmering i läroplanen. Och fick se det hända.

Men det tar ju sådan tid! Ja det tar tid, men det går i alla fall långsamt i rätt riktning. Hat och protester föder bara mothat och motprotester och tyvärr är Trump just nu överläge. Vi krockar och kommer inte vidare. Men vi är så många att om vi arbetar strategiskt kommer vi långsamt att bli fler. Det är det viktigaste just nu. Vi måste bli fler.

 

 

 

 

Annonser

, , , ,

Lämna en kommentar

Sagan om risktagande entreprenörer

Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.

Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.

Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.

Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.

Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.

Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Det bästa med att vara tjej på SVTi

Min kvinnliga kollega fick häromdagen frågan i ett studentsammanhang om vad det bästa med att vara tjej på vår avdelning var. Hon svarade precis samma sak som jag tänkte när jag fick höra frågan. Att man aldrig tänker på huruvida man är tjej eller inte.

 

Lämna en kommentar

Leksakstrender 2014, Digital Kids Conference

Reyne Rice, trendanalytiker bl a för leksaker, presenterade 4 trender som hon med ett globalt team ser bland barn världen över. 

RETROMANIA: Furby, Ninja Turtles, Smurfar, Uno, Transofrmers, Hello Kitty, L

EGO, tamagochi och snygga leksaker i trä som känns äkta och genuina.

 MINI IS KING: små och ihopfällbara leksaker för att få plats i små hem. Världen blir mer urban och allt fler bor i små lägenheter där LEGO mini figures, Lala Loopsie och appar får plats.

FIT 4 LIFE: Lek som lär för framtiden – stickning, snickarfit4lifemodeller, logisk förståelse, fysik, kemi, trädgårdsskötsel.

TECH TOYS: Robot Turtles, Skylanders, datorer som blir allt vanligare allteftersom priserna blir lägre.

Hon såg även hur vi i utbildningssammanhang tydligare än tidigare anammar det man kallar STREAM istället för STEM – STEM står för Science Technology Engineering och Mathematics. Sedan ett par år tillbaka har man pratat om att lägga till A för Art och R för Robotics. Även i Sverige har det det sista året pratats mer om Dataslöjd t ex och även Maker-rörelsen är en del av den här riktningen.

Trender som jag vidare tolkar utifrån mässan som nu var, är att barn och genus inte bara är ett hett diskuredtoolsssionsämne i Sverige utan minst lika aktuellt i USA. Det var en hel paneldebatt dagen innan jag kom som jag tyvärr missade. De kommentarer som kom i slutsummeringen sist på dag två provocerade mig däremot ordentligt. ‘Vi har tagit en grupp tjejer och satt i ett rum med bilar, och en grupp killar i ett rum med dockor och snart hade vi killar som använde dockor som vapen och tjejer som nattar gevär.‘ Oerhört låg nivå från en trendpanel. Leksakstillverkarna verkar däremot ha tagit grepp om saken och den större andelen leksaker gick i neutralitetens tecken och i flera fall även i den aktiva förändringens. Red Toolbox satsar på verktyg för alla. Låter som en smart idé.

En annan synlig trend är verkligen de tekniska leksakerna. Det var en hel sektion av mässan som visade en god mängd prylar som inte bara var robotar som rör sig på kommando utan även den sort barn (eller vuxna) utforskar kreativt. Coolast av allt var Modular Robotics – små fyrkantiga delar som sätts ihop magnetiskt och som i rätt ordning leder ström för att t ex bli en ficklampa eller en bil på hjul.

cubelets_robot1

Mer roliga tekniska leksaker var
Tangible Play – ett set med geometriska figurer som ger respons när man pusslar ihop dem rätt utifrån ett mönster på iPaden.
Wowwee‘s robot MiP är lite söt att balansera på ett hjul med hjälp av kontrollen på mobilen
– Vi har alla tänkbara speltillbehör hemma – fiskspön, maraccas, dansmattor, bilratt och mer – så jag måste nog ändå tycka att Rumble Fists är lite kul, även om det inte är en långlivad lek
– Mycket omtalad under mässan var Vuforia – Qualcomms soft ware som tillåter app-tillverkare att skapa augmented reality spel, modeller och upplevelser.
IQ-key är lite som Modular Robotics men med lite mer figurativa moduler och koppling till batteri.
Uboooley måste man se videon till – det är ett gosedjur som föräldrarna laddar i realtid med den funktion barnet behöver eller vill ha för tillfället. Den kan bli en ficklampa, ett spel eller en diskussion…
LaserPegs – egentligen mest ett byggset som lyser, men figurerna blir fina

lazerpegs

En gigantisk trend som ingen egentligen identifierade är avsaknaden av spelindustrin på leksaksmässan. SkyLanders och LEGO är allas förebilder, men ingen annan (Mattel undantaget) verkar ha kommit på att slå ihop sig med spelindustrin på riktigt. Samtidigt står Michael Cai, Senior VP av Research på Interpret, och redovisar att av 126 miljoner barn 6-12 år som de har undersökt världen över är 97 miljoner aktiva Internetanvändare och av dem är 86% gamers. Data från januari 2014 visar att den stora merparten spelar konsollspel (44 miljoner), 20 miljoner spelar free-to-play typ ClubPenguin och MovieStarPlanet och 22 vs 23 miljoner spelar på smartphone vs tablets. Den sista kategorin har ökat med 64% det senaste halvåret. Frågar man barnen anger den största andelen att tablets är deras främsta spelplattform.

En uppskattad modell hos föräldrar, menar Cai, som också konverterar minst lika bra som ouppskattade free-to-play/in-app-purchases är smart toys såsom SkyLanders där föräldrar har kontroll över kostnaden och själva vill och väljer att konsumera underhållning till sina barn. (Smart toys är dock en betalmodell som inte är aktuell för mindre app tillverkare dock). Cai avrådde å det starkaste från in-app purchases och säger att det inte är en modell att räkna med (tror han indikerar att det har stor chans att bli olagligt, jag ska skriva mer om COPPA senare) utan avråder starkt – tänk om!

kidstablets

communitys

, , , , , , , , ,

1 kommentar

3% kvinnor är Mad Mens arbetsmarknad

Mina föräldrar jobbade på Young&Rubicam när jag var liten. Först hette det Tessab Annonsbyrå, sedan blev det Y&R och mamma hängde kvar ända tills de köpte upp och i Sverige blev Hall och Cederquist, kanske det var 1987. Mamma var sekreterare och pappa var kreatör.

20 år senare höll Spray fest i samma gårdslokaler i Riddargatsbacken som jag hade hängt i som liten. Samma fest – massor av spexiga unga killar i skojsiga kostymer, skummaskin och bråk i dörren. (Förutom megadriftiga utnämnda it-prinsessan Brita Zilg som drev tidningen Darling med ett skönt gäng)

Mad Men är som alla vet en fantastisk serie. Igår hittade jag den svenska spegelbilden i Öppet Arkiv från 1967. Mindre sprit och fritt från förhållanden (i bild i alla fall) men lika mycket skägg, en kvinnlig kollega och härliga spekulationer om vad folk och framför allt kvinnor verkligen behöver. ‘En del måste få hjälp att fixa håret… för att klara sig.’
(Tyvärr får man pga rättighetsskäl inte se innehållet i öppet arkiv någon annanstans än där så håll till godo med länken, http://www.oppetarkiv.se/video/1114144/reklamfolk . )

Om rättighetstänket behöver sig ett lyft, är det ingenting mot vad arbetsmarknaden behöver. I mars i år – 2013, släppte Christina Knight, creative director på INGO, boken Mad Women. I USA är 3% av CD’s kvinnor, i Sverige 16% enligt hennes research. Det saknas kvinnliga förebilder inom reklambranschen och hon har samlat världens mest framstående reklamkvinnor för att lyfta fram en annan historia. Det är inte så lätt att förändra varken historia eller föreställning av vem som är kompetent nog med en bas på 3%. Man kan nästan göra en vild helt ur luften och ändå sannolik uppskattning av att det är ungefär 3% av alla programmerare som är kvinnor också. Det måste bli fler för att det ska bli roligare fester, bättre ideer och större rekryteringsbas. Och för kvinnornas del fler jobbmöjligheter med bättre lönebild.

20130611-100129.jpg

Lämna en kommentar

Ju fler ‘andra’ som syns desto normalare blir de

Något jag kan jobba med aktivt för att normalisera bilden av vem som jobbar med it och programmering är både att själv prata på konferenser och föreläsningar, men också att försöka få fler kvinnliga utvecklare att våga ställa sig på scenen. En av orsakerna till att Heidi Harman startade upp nätverket Geekgirl meetup var att det är få tjejer på it-relaterade konferenser. Ju fler kvinnliga föreläsare det är på konferenserna desto fler kvinnor tenderar att vara med i publiken. Vi vill höra vad tjejer i branschen har att säga och vi vill inte att konferenser ska kunna skylla på att det inte fanns några tjejer som tackade ja när de får kritik för att bara män står på scen och presenterar.

För ett år sedan hoppade jag in i sista stund som moderator på Geekgirl Meetup på Tekniska Museet i Stockholm. Det var en ny och rolig erfarenhet. Jag är ändå alltid den som sitter och flaggar med handen i luften efter alla föreläsningar, ivrig att få ställa frågor. Uppgiften som moderator kändes lätt och rolig och jag var mycket mindre nervös än när jag själv ska stå på scenen och försöka säga något klokt. Geekgirl meetup bjöd enligt tradition på efterfest och där inspirerades jag av en utvecklartjej som förklarade att hon aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Hon är långt ifrån ensam om att a) inte våga stå på scenen och b) tro att hon inte har något intressant att berätta. Jag bestämde mig för att bjuda in de som ville få lite talarcoaching inför årets GGM-konferens till SVT för några timmars övningar.

Jag välkomnade de som aldrig någonsin skulle vilja hålla en presentation eller som inte har en aning om vad de skulle prata om, lite extra i inbjudan. De många farhågorna om vilka som skulle delta, upplägget och övningarna som droppade in inför tillfället vittnade om att det var många osäkra som var intresserade. Ganska många hoppade av samma dag men i tisdags kom till slut ett gäng mer eller mindre nervösa tjejer till SVT för att öva sig på att tala inför publik. I sista stund dök även hon som väckte idén upp, hon som aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Jag hade också bästa möjliga stöd av Linda Sandberg som själv har övervunnit sin egen motvilja på sitt eget fantastiska sätt genom att ordagrant skriva ned vad hon ska framföra och läsa från sitt manus nästan som en spännande berättelse.

Kvällen byggde på fem tips utifrån mina egna erfarenheter.

Tips 1. Tala långsamt så låter det viktigare och du hinner tänka efter vad det är du ska säga.
Alla började med att presentera sig och berätta vart nycklarna på ens egen nyckelknippa leder. Någon har mängder av nycklar varav hälften till något bortglömt som inte alls behövs, någon annan har bara över och undernyckel till hemmet medan någon tredje just nu inte ens kan hitta sin nyckelknippa. Berätta om sina egna nycklar kan alla göra så mycket eller lite man känner för.

Tips 2. Reka rummet/scenen du ska stå på i förväg
Gruppen fick arrangera sig själva på ett led utifrån födelsedatum på året för att en efter en promenera upp på scenen på ett ovanligt sätt, titta ut över rummet, känna in det och föreställa sig en publik. Det är lätt att i nervositet tro att man syns mindre om man inte rör sig varför det kan vara bra att känna efter hur det känns att ta lite utrymme på scenen – att sträcka på sig, skaka loss nervositeten, andas ordentligt ser inte tokigt ut fast man kanske kan tro det. Att se rummet från det perspektiv man kommer att göra när man ska presentera gör att man slipper en obehaglig överraskning när man själv plötsligt står upphöjd och alla andra sitter nedanför en.

Tips 3. Tala om något du kan och brinner för
Var och en skrev ned ned några rader om vad som ger dem energi, vad de har för utmaning och när de känner sig nöjda med något. Det tog lite tid och när varje deltagare väl skulle gå upp på scenen för att prata om detta var det många som tyckte det var väldigt jobbigt. Flera kände sig tvungna att börja med att förklara hur jobbig situationen var men så snart de gick vidare till att berätta om vad de är bra på skedde en stor förändring. Efteråt kunde vi alla konstatera att ingen hade haft en tråkig stund på den timme presentationerna tog. Det är fängslande och intressant när man berättar om hur man känner eller om vad man är stolt över. Vi fick höra de mest häpnadsväckande livshistorier som åtminstone inte jag kommer att glömma i första taget! Uppföljningen på den här övningen skulle egentligen vara att man i par skulle presentera varandra som om det vore en hjälte, men det behövdes inte. Alla var redan hjältar.

Mitt råd till alla efter övningen var att titta på de punkter de just hade berättat om och bryta ned dem till en 40-minuters presentation vardera. Man tror ofta att alla i publiken kan allt man själv kan och rusar därför förbi detaljerna, medan det är ännu mer spännande att få höra exakt vad det är hon som är stolt över sin matlagning gör som hon är så bra på och hur någon arbetar för att engagera och peppa sin personal.

Tips 4. Tala till bilder och inte till powerpoint-punkter med text
Deltagarna fick en mängd vackra, lite poetiska bilder, att välja bland för att låta sig inspireras till en verklig eller fiktiv berättelse på 2 minuter. Vid den här övningen kändes det som att nervositeten nästan helt försvann. När det fanns en bild att prata kring hittade de flesta tryggheten i att låta bilden vara i fokus och prestationskravet var som bortblåst.

Tips 5. Titta på andra
Under hela kvällen har deltagarna fått se varandra och jag försökte uppmärksamma dem på att de hittills inte hade sett någon som inte dög som talare på en scen. Och så hoppas jag att de kommer till Geekgirl Meetup om några veckor för att inspireras av alla de som talar där.

Och jag vann! Målet med kvällen var att en enda tjej skulle anmäla sig till att prata på konferensen den 25-26 maj och det var det en som gjorde – en rymdforskare.

stage

, , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Fler behöver förstå att programmering är för dem

Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.

  • Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
  • I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
  • Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
  • Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).

Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.

För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt överLittleBigPlanet_PEGI_WMtygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.

Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.

I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.

mer om tjejer och spel och programmering

Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup

Är Minecraft bättre än the Sims

10 tjejgrejor

 

, , ,

1 kommentar