Inlägg taggade spelifiera

Gamification för ett eget roligt kostnadseffektivt ekosystem

Tillgänglighet är en viktig och avgörande faktor för en webbplats överlevnad. En av flera. Företag som har haft erbjudanden som nu ska översättas till en onlineverksamhet, är ofta nöjda redan efter det allra första steget – att finnas online. Tillgänglighet är komplicerat bara i sig – att bygga erbjudanden så att de fungerar att konsumera i olika browsrar, browserversioner, enheter och enhetsversioner är utmanande. Och lika komplicerat bara att prioritera mellan dessa är det. Men tillgänglighet är bara en del av att inte bara ‘finnas online’, utan att lyckas. Redan i den här lägsta mognadsnivån för en digital närvaro är analytikern av största vikt. Och viktigare blir hen.

Webbplatser och appar har flöden – vare sig man är medveten om det eller inte. Användarna hittar till produkten/tjänsten, navigerar på den och kommer tillbaka till den (eller inte) i mönster. Vi vill förstås gärna ha kontroll över dessa flöden – för att användaren ska ha bästa möjliga upplevelse och för att de slutligen (eller ännu hellre direkt) ska göra det som är företagets målbild. Det gör vi genom att ta reda på hur flödena ser ut, bestämma oss för bästa möjliga flöde och genom att sedan optimera dessa, ofta i små små steg mot ett tydligt mål. Alla på företaget som jobbar med produkten eller tjänsten måste förstås ha samma gemensamma målbild, annars blir flödena splittrade och inte alls optimerade.

Det är vanligt att man fortsätter att jobba med den här typen av flöden, eller funnels, ungefär som man har arbetat tidigare – med säljare, marknadsförare, innehållsproduktion, inköp osv i separata avdelningar med uppdrag att precis som vanligt köpa eller hitta ytor för att skapa medvetande, övertyga och påminna kunden om att komma och konsumera. Väl i tjänsten/produkten visar vi upp det vi har på bästa sätt och när kunden lämnar oss vinkar vi knappt hej då. Målet är uppnått!

Det blir väldigt dyrt. Marknadsförarna får jobba som tokiga för att fösa in folk och Internet är jättestort och har jättemånga tjänster och erbjudanden att konkurrera med. Och företag är inte så väldigt trovärdiga när de säljer sina egna varor.

Spel har sällan det här problemet. De kanske skapar medvetenhet med marknadsföring en gång, och är det ett bra spel sköter det mesta sig själv sedan. Tills hela den naturliga målgruppen är mättad. Då kan man ge sig ut och leta fler helt nya rekryter igen med hjälp av marknadsföring.

Spel har ett eget internt ekosystem. Det är det vi vill uppnå med gamification – ett eget ekosystem som gör att våra användare inte har några problem att förstå vad vi erbjuder vid första mötet, att de helt tröskellöst att komma igång och att de vill komma tillbaka i morgon när de är klara – och då vill de ta med sina kompisar. Marknadsföringen ersätts till stor del av att prata med användare, att skapa forum, att tänka ut triggers för att komma tillbaka i form av t ex nytt innehåll eller respons på eget innehåll. Säljaren funderar på vad som är mest värt för användaren – vad man vill betala för vid vilket tillfälle. Innehåll kan ibland återanvändas utifrån t ex årstider eller säsonger eller tider på dygnet och därigenom kosta mindre till samma effekt som tidigare. Jag tänker på gamification lika mycket som att skapa en relevant och rolig upplevelse för användaren, som kostnadseffektivisering och fokus på målbilder för företaget.

Tidigare i ämnet:

Svår balans för att hitta flow
Olika spelartyper i samma rum
Om engagemang 2.0 på Internetdagarna
Vad blir framtidens Curiosity?
Gamification på Berghs Interactive Communications
Proudly presenting gamification examinations

, , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Om Engagemang 2.0 på Internetdagarna

I tisdags pratade jag om engagemang på Internetdagarna som arrangeras varje år av .se. Det är en stor och lite svår publik att rikta sig till då de kommer från hela landet och från alla möjliga olika yrkesgrupper – kommunikatörer, utvecklare, föreningsaktivister, marknadsförare osv. Själv bygger jag produkter och berättar om hur vi försöker skapa förutsättningar för våra användare att bli engagerade i ett erbjudande och om vad vi har att lära från spel som ju ofta engagerar mer än någonting annat.

 

 

, , , , ,

2 kommentarer

Svår balans för att hitta Flow

När jag pratar om spelmekanik refererar jag ofta till Mihaly Csikszentmihalyi som under många år har forskat på det som sedermera har fått begreppet ’Flow’. Han har ritat upp en pedagogisk modell som visar vilka förutsättningar som råder när människan är som mest triggad att vilja fortsätta med en aktivitet. När vår omgivning erbjuder en perfekt balans mellan att utmana

flow_original

oss samtidigt som vi precis klarar den utmaningen vilket med en följande utmaning leder oss mot ett utstakat mål, då är vi i total koncentration, vi känner oss lyckliga, tiden går fort (eller står still) och vi kommer ut som mer kompletta. Detta är flow. Det händer när vi kör bil eller flyger en drake. Men också ofta när vi är på jobbet, när vi skriver eller läser eller när vi tränar. Och när vi spelar ett bra spel. Det är den där balansen som är svår att skapa och det är en stor del av vad spelmekanik går ut på.

Flow hjälper till att integrera självet eftersom medvetandet i detta tillstånd av djup koncentration är ovanligt väl ordnat. Tankar, intentioner, känslor och alla sinnesorgan är fokuserade på samma mål. Upplevelsen är i harmoni. Och när flowepisoden är över känner man sig mer tillsammans än tidigare, inte bara inombords utan också med hänsyn till andra människor och till världen i allmänhet.

Nu gav jag mig på en av Csikszentmihalyis böcker som heter just Flow: den optimala upplevelsens psykologi, för att veta mer om hur han har kommit fram till den här modellen som jag tror att vi alla direkt känner igen oss i. Jag blev överraskad av att hans forskning är så ofantligt djup och bred och att den handlar mer om vad som gör oss lyckliga i livet än något annat. Csikszentmihalyi har ända sedan 70-talet forskat på människor över hela världen i när de känner sig lyckliga.

Boken handlar om hur vi är beroende av regelverk för att vi ska uppleva mening med det vi gör. Tävlingar, konst, pompa och ståt, ritualer och sportsevenemang förser oss med njutbara upplevelser. Genom sin konstruktion hjälper de deltagare och åskådare att skapa en ordning i sinnet som är njutbar och meningsfull.

Alla former av aktivitet för med sig mängder av olika handlingsalternativ eller utmaningar, som det behövs en viss skicklighet för att utföra. För dem som inte har den lämpliga skickligheten är just den aktiviteten inte en utmaning: den är enbart meningslös. Att sätta sig framför ett schackbräde kan vara en utmaning för en schackspelare, men är meningslös för den som inte kan spelreglerna.

Den handlar om hur vi själva sätter upp de målbilder vi har och hur vi lever i specifika regelverk som förändras över tid.

Trots att genomsnittsamerikanerna har massor av fritid och god tillgång till fritidssysselsättningar upplever de inte flow oftare för det. Möjligheter leder inte automatiskt till förverkligande, och kvantitet går inte direkt att överföra i kvalitet. TV-tittande, som är den vanligaste fritidsaktiviteten i USA idag, leder mycket sällan till flowupplevelser. I själva verket upplever människor omkring fyra gånger så mycket flow i sitt arbete som de gör när de tittar på TV… Om man jämför med människor som levde för bara några generationer sedan har vi enorma möjligheter att roa oss, men det finns ändå inga tecken på att vi skulle njuta mer av livet än vad våra förfäder gjorde.

Den handlar om hur yttre skäl inte räcker som triggers för att man ska uppleva flow, utan att de måste vara inre – de måste betyda något för personen i fråga och inte för dess omgivning i första hand.

Om man åtagit sig det som ett gammaldags äktenskap kräver och om man gjort det av fri vilja i stället för att bli tvingad av traditionen behöver man inte längre oroa sig över om man gjort det rätta valet eller om gräset är grönare någon annanstans. Detta frigör stora mängder energi som man kan använda för att leva i stället för att slösa bort på att fundera över hu man ska leva.  Om man bestämmer sig för att acceptera den traditionella formen för en familj kan man redan från början tänka över hur man kan förvandla familjelivet till en flowaktivitet. Annars kommer det snart att bli långtråkigt. Familjen behöver ett mål för sin existens. Yttre skäl är inte tillräckliga: det räcker inte att man känner att alla andra är gifta, det är naturligt att ha barn eller två kan leva lika billigt som en.

Det sista låter kanske som att han förespråkar giftermål enligt gamla traditioner, men M.C. undersöker bara varför vi envisas med att fortsätta våra traditioner, vilka som fungerar och inte och varför. Han menar att sociala regelverk försäkrar oss om att allt är som det ska vara, att tillvarons vanliga villkor fortfarande gäller.

En kultur är en försvarskonstruktion mot kaos, utformad för att minska slumpens inverkan på upplevelserna.  Kulturer föreskriver normer, utvecklar målsättningar och bygger trosföreställningar som hjälper oss att hantera tillvarons utmaningar. … När en människa inte kan kontrollera sin psykiska energi är varken verklig inlärning eller njutning möjlig. … ADHD, schizofreni, blyghet och egocentrism – för mycket av den psykiska energin går åt till självet istället för att koncentreras på något som inte leder till yttre belöningar.

Vidare har han fördjupat sig i hur konst hjälper oss att skapa dessa regelverk som vi behöver för att kunna sålla i en alltför bred och otydlig måltavla.

Sagor och berättelser ger ofta tips på hur man ska nå sina mål.  När litteraturen är som bäst innehåller den ordnad information om uppträdande, modeller för livsmål och exempel på liv som framgångsrikt tagit mönster från meningsfulla mål. Många människor som ställs inför det slumpartade i tillvaron har känt ett nyväckt hopp när de förstått att andra före dem har stått inför liknande problem och ändå har klarat sig. Och detta är enbart litteraturen; vi har ju dessutom musiken, konsten, filosofin och religionen.

Är utmaningen vi står inför för stor uppstår anomi – vi blir oroliga och stressade. Om utmaningen är för liten hamnar vi i alienation – vi blir uttråkade.  Ett område som behandlas särskilt är vår jobbsituation och hur många upplever flow på jobbet, men ändå inte är nöjda med sin tjänst. När vi känner att vi investerar uppmärksamhet i en uppgift mot vår vilja är det som om vår psykiska energi slösas bort – även när den ögonblickliga upplevelsen av jobbet är positiv, är man benägen att bortse från den eftersom den inte bidrar till ens egna långsiktiga mål. Jobb och medier/underhållning kan ta all vår tid åt att göra någon annan rik. Den lycksaliga, kompletta känslan av flow uteblir.

Många tankar om hur jag själv skapar mina egna förutsättningar till flow väcks förstås.

, , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Twitter som TV-sällskap men inte för Debatt

Twitter har en riktigt stor fördel – det är enkelt. Det är fortfarande lite körigt att komma igång med att skapa sig en bra feed, men när man väl får upp ett flöde är det väldigt lätt att hitta nya kompisar – det finns alltid någon att snacka med vilken tid på dygnet som helst, ja som heta linjen… utan röster (för alla som kunde slå ett telefonnummer på 80-talet). Det är däremot svårt att diskutera något på riktigt – alla som har försökt lär sig snart att inte gå in i de politiska eller känsliga debatterna då de snabbt urartar i att det är omöjligt att föra sin sak i 140 teckensdialog. Man drar sig tillbaka och hänger hellre med något så när mer likasinnade. Som sällskap till TV’n är Twitter helt perfekt. talande

‘Opinionsplatsen’ State gör i mina ögon ett seriöst och gott försök att istället visualisera och äga just debatten och de skilda åsikterna.  Många TV-program väcker verkligen behovet, inte bara av sällskap, utan också eller istället av att få ge sin egen röst till debatten. Det är inte alls självklart vart den debatten ska föras idag. Twitter räcker inte till och det är svårt att föra hela publiken till respektive programformats egen plattform.

Alla flöden i registreringen och uppstarten av mitt konto i State är väl genomtänkt för att jag inte ska tappa intresset och falla ur, upplevelsen av åsikter i olika ämnen är fint spelifierad och nu hoppas jag att de lyckas få mig att komma tillbaka och vara nyfiken varje dag på vad som händer i åsiktsmolnet – att de framstår som intressanta och viktiga och inte meningslösa och tjafsiga. Det kommer att bli spännande att se om State kan övervinna min nätverksmättnad och bli ytterligare en plats för mig när varken Twitter, Facebook eller Instagram räcker till.

state

 

 

, , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Spelifierad dricks

Sett på café i London sist jag var där.

gamified tips

 

 

, ,

Lämna en kommentar

Olika spelartyper i samma rum

Min kollega bjöd in mig att prata gamification med det team på svti som bygger SVT Nyheter i veckan. Det började med att någon försiktigt ifrågasatte de drivkrafter som gör att så väldigt många människor gärna spelar ett spel som Candy Crush eller Farmville – han skulle själv aldrig vilja spela den typen av spel. Nu visste jag att vi i rummet hade en kollega som har spelat till långt mer än level 421 i Candy Crush och det vet jag förstås eftersom han ligger före mig. Denna kollega var också en gång fly förbannad över att King.com, just när han hade gjort alla levlar, la till nya! Han hade precis klarat spelet, och så fuskade de genom att lägga till fler så att han inte längre var färdig… och var tvungen att fortsätta. Kollegan personifierade för de övriga i rummet att det verkligen finns en spelartyp som går in för att nå till slutet av spelet, de vill se sin progression och målet är bara att de ska spela klart. Vi kan kalla dem achievers.

Någon annan reflekterade då över att han när han spelar måste leta igenom allt, öppna alla dörrar, pröva alla möjligheter, bygga på höjden och bredden oavsett om han verkligen tror att det är så spelet är designat. Han är en explorer.

Den största mängden människor är inte endast det ena eller det andra men de sociala drivkrafterna är stora hos en stor andel av oss. Att jämföra sig med andra människor, ha en status, få bli sedd av andra eller att se andra driver den stora massan att vilja delta i något och många som spelar Farmville bryr sig mycket mindre om det ekonomiska spelet än både det skapande (explorativa) och sociala. Ett väl designat spel kan svara på flera olika drivkrafter och låta dem som spelar uppleva skilda saker.

Den första – skeptiska kollegan – insåg under samtalet att han hade haft samma sätt att spela som Candy Crush-manikern när han var i tolvårsåldern, men att han hade bestämt sig för att så mycket tid ville han inte lägga på spel. Han är en strikt achiever med självinsikt kunde vi konstatera.

Ett par dagar senare kom en av deltagarna och förklarade att det här var en ögonöppnare för honom i resten av livet. Han packar en diskmaskin i samma anda, den ska optimeras till perfektion. Vårt samtal slutade i att om han hade tydligare mätbara mål att uppnå på jobbet skulle han säkert vara mycket mer effektiv. Det är kanske dags att spelifiera arbetsplatsen, men det är viktigt att komma ihåg att designa den för alla olika spelartyper.

, , ,

Lämna en kommentar

Proudly presenting gamification examinations

Två av tentagrupperna från kursen jag höll i gamification på Berghs innan jul presenterade sina tentauppgifter på WSA i veckan. SBAB gav grupperna briefen

Givet motståndet konsumenterna upplever för att komma igång med ett sparande samt övriga förutsättningar vill vi att ni, utifrån de möjligheter som gamification erbjuder, konceptualiserar online-flöden på valfri plattform där kunderna
öppnar ett sparande.

Redan idag har SBAB en av de enligt mig trevligaste sidorna för att komma igång med sparande, men efter kursen i gamification blev förslagen något helt annat.

banker

nordea

, ,

Lämna en kommentar

Trello – att-göra-verktyget för allt att göra

Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag  övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)

Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.

Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.

Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.

När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.

trello

trello

, , , ,

3 kommentarer

Gamification på Berghs Interactive Communication

Judith Wolst är ny ämnesansvarig lärare för året Interactive Communications på Berghs i år. Med målsättningen att bli lite nördigare la hon in ett block Gamification på 10 veckor som jag är glad att jag fick vara kursansvarig för. Äntligen fick jag 30 timmar på mig istället som i vanliga fall en halvtimmes föreläsning, att sätta in en grupp blivande strateger och kreatörer i hur och varför gamification fungerar och i vilka sammanhang.

I fredags var det inte bara tentamen för eleverna utan även för mig – hade jag på ett bra sätt lyckats ge var och en de verktyg de behövde för att de skulle kunna omforma en brief från SBAB Bank till ett intressant, spelifierat koncept?

Under det första tillfället i november ville jag sätta in klassen i när och varför gamification som term och fenomen uppstod. Genom att berätta hur vi när vi byggde Stardoll (liksom alla andra som byggde communitys samtidigt i ett nytt kontext av sociala media) prövade mängder av olika modeller för uppfylla olika konverteringsmål, ville jag ge en historik och ett sammanhang.

Flera av eleverna uttryckte i gårdagens retrospective (ser ut som en saltenta på bilden nedan, men är ett forum för att skriva ned vad som har varit bra, mindre bra och förändringsförslag) att de inför kursen var skeptiska till varför de skulle bry sig om spel. Om jag får möjligheten att hålla kursen igen tror jag att jag vid detta första tillfälle ska vara ännu mer tydlig med att det inte är spel vi bygger med gamification. Gamification är det lager man lägger ovanpå en briljant idé för att ge en riktigt bra start för nykomlingen, förlänga intresset för den frälste, och ge VIP-användarna den uppmärksamhet de förtjänar. Som arbetsmetod hjälper det mig (och förhoppningsvis klassen på Berghs från och med nu) att ge användaren det hen har behov av och via det behovet också upptäcka det som avsändaren har att erbjuda.

Andra tillfället berättade Harald från Stardoll om hur de arbetar med flera parallella poängsystem medan Anders från Deportivo balancerade upp det genom att utgå från en mycket enkel arbetsmodell som också resulterar i högst interaktiva upplevelser ofta med inslag av progression, belöningar och sociala lager. Vi var också ute i iskallt ösregn och geocashade med @Gittan runt Sveavägen. Geopositionering är ett mycket spännande verktyg för att skapa interaktiv kommunikation och geocashingen är ett beroendeframkallande spelformat där så gott som alla speltriggers finns representerade. Geocashingen skulle ha mått bra av att ligga senare i kursen tror jag.

­­Terese Raymond berättade vid det tredje tillfället om spelifierat lärande. Detta tillfälle behöver omformas till mycket mer fokus på just pedagogik och psykologi. Jag fick ett spännande förslag från en elev om att ta in någon som forskar på spelberoende för att berätta om varför vi triggas som vi gör.

Jag gick vid fjärde tillfället igenom mängder av sajter, kampanjer och facebook-spel och pekade ut vilka triggers som syns, varvid klassen i grupper själva fick peka ut triggers på appar och sajter.  Den här typen av uppgifter hade det kunnat vara flera av under kursens gång. Det behövdes mer praktisk coaching i hur man tänker.

Vid nästa tillfälle fick klassen fick upp ögonen för något som få hade trott skulle vara så roligt som det är – statistik och big data – med Magnus Kager på King.com. Både besöket på King.coms kontor, fokuset på psykologi och Magnus egen glädje till sitt ämne var bejublat.

Mikolaj Dymek från Jung Relations höll sedan kursens mest uppskattade tillfälle. Det handlade om spel och speldesign framför allt i kampanjer och samma eftermiddag fyllde Jonathan Hise Kaldma från Daytona på med interaktionsdesign och en mycket uppskattad skeptisism till gamification  (och tydligen nästan lite svärmeri för denna supercharmige talare :-)).

Peter Blom, interaktionsdesigner och scrum master på Rebel&Bird, aktiverade eleverna i en samarbetswork shop och berättade om iterativa processer och agila projekt – ett förhållningssätt som jag tycker är oerhört viktigt att känna till och testa sig fram med när man bygger appar och webbprodukter. Det var bara en i klassen som kände till scrum i början av kursen och jag tror att den nyvunna kunskapen om hur man testar, gör fel, gör om så snabbt som möjligt kommer vara en av elevernas största tillgångar när de kommer ut i arbetslivet.

Till sist höll jag en om inte annat för mig själv galet inspirerande work shop där jag först presenterade allt som puttrar just nu – lifelogging, lifestreaming, autmented reality, ARG, smart clothes, arduino och den nya generation som växer upp med spel från ettårsåldern  – för att sedan be klassen i grupper diskutera vad dessa fenomen skulle innebära med olika spelifierade lager ovanpå. Gruppen har sådan stenkoll på omvärlden att de bara fyllde på med mer för mig okända fenomen. De diskussioner som följde var hissnande.

Slutligen hade vi tentamen. Någon förstod inte varför de utöver presentationen av SBAB’s case, skulle behöva beskriva arbetsprocessen på ett individuellt A4. Jag ville se hur mycket var och en har lyckats uppfatta och förstå av alla de delar som gamification består av – statistik, interaktionsdesign, pedagogik, agil process med testning och varför man vill lägga på triggers alls. Tentan kom dessutom pga lite underlig spridningbergsIC på kurstillfällena ut sent och det går inte att ställa krav på att eleverna på bara ett par veckor ska ta fram en helt färdig komplett produkt och processen är minst lika viktig.

Några ändringar att göra om det blir en fortsättning, men väldigt mycket att behålla. På helheten uppfattade jag hela klassen som… glatt nyväckta – de har fått upp ögonen för ett spännande sätt att arbeta och tänka tror jag. De kan skapa spelifierade kampanjer och produkter.

Mission completed.

, ,

6 kommentarer

Wearable design technology och DIY på the Conference

Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.

En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.

Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.

‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’

Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.

Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.

Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar