Inlägg taggade utmaningar
Att skapa ett magiskt rum
Skrivet av malinstroman i mångfald, maj 19, 2016
Tycker du att det värsta som finns är att tala inför grupper- att stå på en scen eller hålla en presentation? Är du superbra på det du kan och gör men tänker ändå att du väl inte har något att berätta för någon? Vi vill att fler tjejer syns och hörs i paneler och på techkonferenser. Det är inte brist på tjejer att tillfråga, men det är tyvärr inte så ovanligt att tjejer tackar nej. Fler tjejer behöver dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att fler tjejer ska vilja stå på scen.
Tjugo tjejer mellan 13 och 70 år som kände att den här beskrivningen stämde på dem anmälde sig till ett tillfälle igår kväll när jag utmanade deras rädslor och uppfattningar om sin egen förmåga.
Vi började med att berätta för varandra om var nycklarna på vår nyckelknippa leder. Det kan vara skönt att slippa hävda sin roll i en ny grupp och ofta ger vi en bild av oss själva i form av vad vi har gjort och åstadkommit i livet som om det är någon sorts tävling. Nycklarna berättar rätt mycket om oss och sätter agendan utan att vi behöver prestera.
Sedan var det dags för en fruktansvärt plågsam övning. Vi övade oss att i lära oss rummet och ta det i vår egen besittning genom att vi en och en ställde oss på den lilla scenen under 30 sekunders tystnad. Att stå ensam och tyst på en scen där alla kan se är lite av en skräckupplevelse för den som står där, men egentligen helt ofarligt. 30 sekunder är lite för lång tid för att inte framstå som en underlig paus men det går att vara tyst, samla sig, ta några steg och ta några djupa andetag utan att publiken hinner uppleva tystnad. Under den stunden kan talaren få kontroll över sig själv och över sina åhörare.
Sedan fick var och en skriva ner ett par rader om det hon har störst passion för, om där hennes hjärta är, för att presentera en efter en. Vi lyssnade på varandras berättelser som alltid svävar ut långt över de två nedskrivna raderna, tog emot och ställde frågor och var helt engagerade i varandras fantastiska intressen och erfarenheter i över en timmes tid. För några är det en nästan övermäktig upplevelse att berätta någonting för andra, att gå upp på scenen, att stå där blottad, att veta att man känner mycket men har svårt att få fram det man vill. Men som publik får vi se hur nervositet eller andra känslor skapar trovärdighet. Vi blir imponerade över när någon träder över sina egna gränser, utmanar sig och vi förstår att det är någonting viktigt som ska sägas. Personlighet och känslor tar ner förväntan från att det ska komma perfekta allmängiltiga fakta och vetenskapliga råd och rön, till att vi istället blir överraskade och förväntansfulla över att få förstå vad just den här personen har med sig för erfarenheter och hur den tänker. Människor är alltid olika, och en persons erfarenheter är omöjliga att säga emot. Saker den tänker och precis har förstått kan antingen hjälpa oss att validera vi vet sedan innan, eller ge oss nya perspektiv. Det är alltid värdefullt.
Slutligen fick deltagarna välja en bild bland en större mängd slumpmässiga utprintade foton. Vi övade oss i att våga tala utan power points med nedskriven text som ofta avbryter och förvirrar oss i våra presentationer mer än de hjälper. Deltagarna fick några minuter på sig att förbereda sig och levererade de mest fantastiska berättelser. Med bilders hjälp uppstår kreativa sätt att berätta våra historier, de kan bli till stöd för att låta publiken följa oss i våra tankebanor eller bara som en minnesanteckning för att vi ska komma ihåg vad vi vill säga. Utan textens krav var det också flera som lyfte blicken för att skapa direktkontakt med publiken.
Det finaste betyget i reflektionerna från deltagarna var en av tjejerna som var övertygad om att det var någonting magiskt med rummet. Att det var vårt konferensrum som mina kollegor normalt sett avskyr, som hade en magisk stämning som gjorde att hon kände som hon gjorde. Jag hoppas att hon nu vet att hon själv kan skapa det magiska rummet genom att själv sätta upp reglerna och förväntan inför en presentation.
Det går åt enorma mängder energi för alla som deltar en sådan här kväll, men förhoppningen är att alla ska vakna stolta och ett eller flera steg närmare att tacka ja nästa gång någon frågar om de vill hålla en presentation.
Ju fler ’andra’ som syns desto normalare blir de
Folkbildning och public service
Skrivet av malinstroman i framtiden, mångfald, december 12, 2015
I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.
Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som fin
ns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.
Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.
Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.
Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.
Att bygga platser istället för containers
Skrivet av malinstroman i community, mångfald, produktutveckling, tillgänglighet, januari 3, 2015
Redan för femton år sedan deltog jag i Patrik Hernwalls sällskap på Pedagogiska Institutionen i Stockholm i diskussioner om huruvida det fanns platser på Internet eller om man måste kunna befinna sig fysiskt på ett ställe för att det ska kunna definieras som en plats. Jag byggde tillsammans med vänner MOOar- MUD Object Oriented, textbaserade virtuella världar i vilka användare ofta befann sig under anonym identitet med avatarer. Precis som Nonny de la Pena återskapar journalistiska situationer som vi kan gå in i med en fullständigt realistisk upplevelse av att befinna sig på plats, byggde vi världar av poesi eller av Strindbergs 1800-talsStockholm i Röda Rummet. Den egna upplevelsen blir mycket starkare och därmed lättare att förstå och minnas än vad någon annans återberättade upplevelse är. Man är själv en del av platsen och upplevelsen när man är där.
När vi surfar omkring på nätet är vi där. Vi är med. Vi rör oss i ett virtuellt parallellt universum av platser och tjänster som vi befinner oss på. Och ju mer vi kan visa vår identitet och få den bekräftad, desto större del av platsen är vi. Och desto mer är platsen min plats, en plats för mig. Istället för att bygga containers med innehåll som vi leder användaren till vill vi skapa upplevelsen av en plats för att skapa en stark förståelse och minnesbild – för att användaren ska förstår vårt erbjudande och vilja komma tillbaka.
Hur gör vi det? Hur låter vi användaren känna att det är dennes plats, en plats som responderar, som erbjuder det som hen vill ha och behöver och som helst av allt knappt existerar utan sina användare? Vi låter användaren lägga till eller se sig själv i tjänsten eller på sajten. Det finns mängder av olika sätt att låta besökaren personalisera en plats eller tjänst, små och stora features. Vi behöver inte alls bygga världsmetaforer för att skapa upplevelsen av delaktighet, av att vara synlig och av att kunna påverka.
I valet bland alla möjligheter gäller det att ha koll på varför man gör det och vad man förväntar sig att det ska leda till för att förstå vilket värde det tillför vem. Det finns så många features, men bara de som levererar något för respektive användare är relevanta, övriga blir lätt förvirrande och svårförståeliga. De överflödiga skapar en plats för alla, men inte för mig. Det finns mängder av olika sorters användare med olika drivkrafter. Den som besöker för första gången, den som har använt tjänsten länge, den som kommer in på morgonen, den som kommer inte på kvällen, den som använder surfpatta, den som använder dator eller mobil osv.
Inställningar för färger, bakgrund, textstorlek, lättläslighet, intressen, sortering av innehåll utifrån tema, ålder, land är ofta en bra inkörsport för den nyanlände. En del inställningar vill vi gärna välja själva för att ha kontroll över för att optimera vår upplevelse, medan andra ger bättre effekt om de utgår från ip-adress – t ex språk, eller från sökordshistorik – t ex föreslaget innehåll. Att få skapa en personlig avatar eller personliga inställningar brukar vara ett lätt sätt att ta sig in i en tjänst/plats, och även en anledning till att komma tillbaka. Efter att ha lagt in mig själv och min identitet har jag dessutom redan spenderat en ansenlig del av min tid där och då har tjänsten/platsen redan börjat levererat värde.
Historik i form av t ex att det syns spår där jag har varit (mina uppladdade bilder, egenskapat innehåll, markerade länkar), att jag lätt hittar tillbaka till det jag har tittat på/köpt/interagerat med tidigare eller att jag kan fortsätta där jag var sist kan, förutom själva användarvänligheten, ge mig en upplevelse av att jag finns. Det syns avtryck från och jag får respons på min närvaro och jag får förstås en anledning att komma tillbaka när jag inte behöver börja om från start igen. Tjänsten är min. Den fungerar utifrån min upplevelse.
Att leverera relevant innehåll utifrån t ex lands/språktillhörighet, säsong, högtider och sökord är en sak, men algoritmer från data på parallella och tidigare besök är mer omdiskuterat huruvida det ger en positiv eller negativ upplevelse. Om inte algoritmerna är intelligenta träffar de lätt fel och blir dåliga säljförsök. Med koll på användares drivkrafter bör det dock gå att få till det så att det levererar något som besökaren vill ha. En anonym redaktör från företaget är sällan en relevant avsändare av ett tips, förslag eller fråga, men kändisar, experter eller vänner som jag själv har valt som guider, eller som presenteras via insamlad data kan träffa rätt med stöd av ytterligare insamlad data. X antal av dina vänner tycker si eller så, har sett den här, lyssnar på… det här är den låt som din vän x (som du har haft mest interaktion med den senaste veckan) lyssnar mest på just nu – eller sneakers hen har köpt… nyheter om kändis x (som är med i programmet du såg tidigare i veckan)… experten x berättar om fenomenet y (som du läste en artikel om tidigare idag).
Inte lika kul utan vänner
Den vanligaste anledningen till att vilja lägga till features för personalisering antar jag är att man vill att användaren ska komma tillbaka. Vi kan bygga in trick för att ta in besökarens email-adress för att kunna skicka påminnelser om att vi finns – en rätt ohyfsad modell – några blir glatt påminda av ett till mejl i boxen men många andra blir trötta bara av åsynen. Det är också ofta ett tråkigt steg på vägen in där många nyanlända droppar av. Det pratas nu om hur de sociala spelen optimerar den nya användarens 45 första klick. Får man förstagångsbesökaren att engagera sig så djupt i upplevelsen har man dem fast, då kommer de att komma tillbaka, förmodligen redan nästa dag, eller kanske tidigare till och med.
Min erfarenhet från tidigare interaktiva upplevelser är att vänner är den uteslutande viktigaste faktorn för att en nytillkommen användare ska komma tillbaka. Länge på Stardoll kom nya medlemmar in till sitt tomma rum med en naken docka utan pengar och utan kläder. När hon tittade på sin vänner-sida fick hon veta att ’Du har inga vänner’. Med tiden insåg vi att vi förstås måste göra det möjligt för den nya användaren att utföra den lek som var tänkt att utföras – hon behövde pengar, kläder och möbler redan från start (tänk de 45 första klicken)- men mest av allt var vi tvungna att se till att hon snabbt och lätt kunde hitta ’vänner’. Citationstecknet betyder att det inte nödvändigtvis behövde vara vänner från verkliga livet, utan bara att man som person hade knutit ihop sig med andra användare som bekräftade ens existens och som identifierade sig som en vän räckte.
Det finns en anledning till att alla sociala plattformar börjar vår väg in i deras tjänster med att låta oss koppla ihop oss med våra vänner från andra valfria online-forum. Samma anledning som att de vänder ut och in på sig själva för att komma på roliga features som blir roligare ju fler kompisar jag bjuder in. Bjuda in, bjuda in, bjuda in. Att bli inbjuden av en kompis är mycket mer trovärdigt än att bli inbjuden av företaget/varumärket själv. Att låta sina nöjda användare göra jobbet är mer effektivt och billigare än att låta sociala media-redaktörer eller marknadsförare kämpa för att tracka och locka. Vänner innebär gemensamma samtalsämnen, trygghet, förtroende, relevans, men också en känsla av att vara tvungen att ställa upp och återgälda, att inte svika eller bara försvinna och gå upp i rök. Det är inte bara ett sätt att nyrekrytera utan likväl att få frekvent återkommande användare.
Vi bygger relationer – inte så mycket med varumärken eller företag och tjänster, som med vänner när vi rör oss online – kanske mer så än i den fysiska världen. Det är lättare att nå många fler på nätet än utanför och många vänner är mycket mer närvarande och tillgängliga, men visuella varumärken har också väsentligt lägre symbolvärde. I den fysiska verkligheten styrs uppfattning om oss utifrån hur vi ser ut och vad vi har på oss, medan online är det mindre synligt. Vi har ingen anledning att bygga relationen med varumärken längre, eller att identifiera oss med dem, om de inte levererar något annat extra värde för just mig. Känslan av delaktighet eller delägarskap är avgörande.
De flesta av oss är sociala varelser i det mesta vi gör, och har det som en av våra främsta drivkrafter även om vi inte tänker så mycket på det. Andra sätter t ex ’att vinna’, ’att förstå’ eller ’att bemästra’ före allt annat, men den allra största delen av oss som hänger på nätet vill främst kunna prata med vänner om vad vi ser, hör, läser, tänker, spelar, tycker och känner. I fikarummet på jobbet, på parmiddagen, i online föräldraforum, med likasinnade eller oliksinnade. Vi har ofta olika drivkrafter som styr samtalen, men samtalen och vår identitet i dessa är det som är viktigt för oss, det som utvecklar oss och får oss att känna oss tillfredsställda.
Det är lätt att få en instrumentell eller funktionsinriktad syn på sin tjänst eller plats i jakten på fler frekventa användare som konsumerar ens erbjudande, men för besökaren är det mer en känsla av att befinna sig på rätt ställe. Och det är aldrig roligt att vara ensam, utan vänner, med endast ett företag och dess uppenbara bundsförvanter som vägledare. Vi vill gärna se oss själva som självstyrda individer, samtidigt som vi inte klarar av att hantera för stora och osorterade mängder innehåll och funktioner. Balansen däremellan är en värld som erbjuder det jag behöver och som jag har verktygen eller kunskapen att hantera i en lagom balans. Det är en evig utmaning att hitta den balansen för så många användare som möjligt. Den utmaningen är aldrig perfekt, aldrig färdig.
Svår balans för att hitta Flow
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, gamification, mars 12, 2014
När jag pratar om spelmekanik refererar jag ofta till Mihaly Csikszentmihalyi som under många år har forskat på det som sedermera har fått begreppet ’Flow’. Han har ritat upp en pedagogisk modell som visar vilka förutsättningar som råder när människan är som mest triggad att vilja fortsätta med en aktivitet. När vår omgivning erbjuder en perfekt balans mellan att utmana
oss samtidigt som vi precis klarar den utmaningen vilket med en följande utmaning leder oss mot ett utstakat mål, då är vi i total koncentration, vi känner oss lyckliga, tiden går fort (eller står still) och vi kommer ut som mer kompletta. Detta är flow. Det händer när vi kör bil eller flyger en drake. Men också ofta när vi är på jobbet, när vi skriver eller läser eller när vi tränar. Och när vi spelar ett bra spel. Det är den där balansen som är svår att skapa och det är en stor del av vad spelmekanik går ut på.
Flow hjälper till att integrera självet eftersom medvetandet i detta tillstånd av djup koncentration är ovanligt väl ordnat. Tankar, intentioner, känslor och alla sinnesorgan är fokuserade på samma mål. Upplevelsen är i harmoni. Och när flowepisoden är över känner man sig mer tillsammans än tidigare, inte bara inombords utan också med hänsyn till andra människor och till världen i allmänhet.
Nu gav jag mig på en av Csikszentmihalyis böcker som heter just Flow: den optimala upplevelsens psykologi, för att veta mer om hur han har kommit fram till den här modellen som jag tror att vi alla direkt känner igen oss i. Jag blev överraskad av att hans forskning är så ofantligt djup och bred och att den handlar mer om vad som gör oss lyckliga i livet än något annat. Csikszentmihalyi har ända sedan 70-talet forskat på människor över hela världen i när de känner sig lyckliga.
Boken handlar om hur vi är beroende av regelverk för att vi ska uppleva mening med det vi gör. Tävlingar, konst, pompa och ståt, ritualer och sportsevenemang förser oss med njutbara upplevelser. Genom sin konstruktion hjälper de deltagare och åskådare att skapa en ordning i sinnet som är njutbar och meningsfull.
Alla former av aktivitet för med sig mängder av olika handlingsalternativ eller utmaningar, som det behövs en viss skicklighet för att utföra. För dem som inte har den lämpliga skickligheten är just den aktiviteten inte en utmaning: den är enbart meningslös. Att sätta sig framför ett schackbräde kan vara en utmaning för en schackspelare, men är meningslös för den som inte kan spelreglerna.
Den handlar om hur vi själva sätter upp de målbilder vi har och hur vi lever i specifika regelverk som förändras över tid.
Trots att genomsnittsamerikanerna har massor av fritid och god tillgång till fritidssysselsättningar upplever de inte flow oftare för det. Möjligheter leder inte automatiskt till förverkligande, och kvantitet går inte direkt att överföra i kvalitet. TV-tittande, som är den vanligaste fritidsaktiviteten i USA idag, leder mycket sällan till flowupplevelser. I själva verket upplever människor omkring fyra gånger så mycket flow i sitt arbete som de gör när de tittar på TV… Om man jämför med människor som levde för bara några generationer sedan har vi enorma möjligheter att roa oss, men det finns ändå inga tecken på att vi skulle njuta mer av livet än vad våra förfäder gjorde.
Den handlar om hur yttre skäl inte räcker som triggers för att man ska uppleva flow, utan att de måste vara inre – de måste betyda något för personen i fråga och inte för dess omgivning i första hand.
Om man åtagit sig det som ett gammaldags äktenskap kräver och om man gjort det av fri vilja i stället för att bli tvingad av traditionen behöver man inte längre oroa sig över om man gjort det rätta valet eller om gräset är grönare någon annanstans. Detta frigör stora mängder energi som man kan använda för att leva i stället för att slösa bort på att fundera över hu man ska leva. Om man bestämmer sig för att acceptera den traditionella formen för en familj kan man redan från början tänka över hur man kan förvandla familjelivet till en flowaktivitet. Annars kommer det snart att bli långtråkigt. Familjen behöver ett mål för sin existens. Yttre skäl är inte tillräckliga: det räcker inte att man känner att alla andra är gifta, det är naturligt att ha barn eller två kan leva lika billigt som en.
Det sista låter kanske som att han förespråkar giftermål enligt gamla traditioner, men M.C. undersöker bara varför vi envisas med att fortsätta våra traditioner, vilka som fungerar och inte och varför. Han menar att sociala regelverk försäkrar oss om att allt är som det ska vara, att tillvarons vanliga villkor fortfarande gäller.
En kultur är en försvarskonstruktion mot kaos, utformad för att minska slumpens inverkan på upplevelserna. Kulturer föreskriver normer, utvecklar målsättningar och bygger trosföreställningar som hjälper oss att hantera tillvarons utmaningar. … När en människa inte kan kontrollera sin psykiska energi är varken verklig inlärning eller njutning möjlig. … ADHD, schizofreni, blyghet och egocentrism – för mycket av den psykiska energin går åt till självet istället för att koncentreras på något som inte leder till yttre belöningar.
Vidare har han fördjupat sig i hur konst hjälper oss att skapa dessa regelverk som vi behöver för att kunna sålla i en alltför bred och otydlig måltavla.
Sagor och berättelser ger ofta tips på hur man ska nå sina mål. När litteraturen är som bäst innehåller den ordnad information om uppträdande, modeller för livsmål och exempel på liv som framgångsrikt tagit mönster från meningsfulla mål. Många människor som ställs inför det slumpartade i tillvaron har känt ett nyväckt hopp när de förstått att andra före dem har stått inför liknande problem och ändå har klarat sig. Och detta är enbart litteraturen; vi har ju dessutom musiken, konsten, filosofin och religionen.
Är utmaningen vi står inför för stor uppstår anomi – vi blir oroliga och stressade. Om utmaningen är för liten hamnar vi i alienation – vi blir uttråkade. Ett område som behandlas särskilt är vår jobbsituation och hur många upplever flow på jobbet, men ändå inte är nöjda med sin tjänst. När vi känner att vi investerar uppmärksamhet i en uppgift mot vår vilja är det som om vår psykiska energi slösas bort – även när den ögonblickliga upplevelsen av jobbet är positiv, är man benägen att bortse från den eftersom den inte bidrar till ens egna långsiktiga mål. Jobb och medier/underhållning kan ta all vår tid åt att göra någon annan rik. Den lycksaliga, kompletta känslan av flow uteblir.
Många tankar om hur jag själv skapar mina egna förutsättningar till flow väcks förstås.
Ju fler ‘andra’ som syns desto normalare blir de
Skrivet av malinstroman i genus, mångfald, Uncategorized, maj 9, 2013
Något jag kan jobba med aktivt för att normalisera bilden av vem som jobbar med it och programmering är både att själv prata på konferenser och föreläsningar, men också att försöka få fler kvinnliga utvecklare att våga ställa sig på scenen. En av orsakerna till att Heidi Harman startade upp nätverket Geekgirl meetup var att det är få tjejer på it-relaterade konferenser. Ju fler kvinnliga föreläsare det är på konferenserna desto fler kvinnor tenderar att vara med i publiken. Vi vill höra vad tjejer i branschen har att säga och vi vill inte att konferenser ska kunna skylla på att det inte fanns några tjejer som tackade ja när de får kritik för att bara män står på scen och presenterar.
För ett år sedan hoppade jag in i sista stund som moderator på Geekgirl Meetup på Tekniska Museet i Stockholm. Det var en ny och rolig erfarenhet. Jag är ändå alltid den som sitter och flaggar med handen i luften efter alla föreläsningar, ivrig att få ställa frågor. Uppgiften som moderator kändes lätt och rolig och jag var mycket mindre nervös än när jag själv ska stå på scenen och försöka säga något klokt. Geekgirl meetup bjöd enligt tradition på efterfest och där inspirerades jag av en utvecklartjej som förklarade att hon aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Hon är långt ifrån ensam om att a) inte våga stå på scenen och b) tro att hon inte har något intressant att berätta. Jag bestämde mig för att bjuda in de som ville få lite talarcoaching inför årets GGM-konferens till SVT för några timmars övningar.
Jag välkomnade de som aldrig någonsin skulle vilja hålla en presentation eller som inte har en aning om vad de skulle prata om, lite extra i inbjudan. De många farhågorna om vilka som skulle delta, upplägget och övningarna som droppade in inför tillfället vittnade om att det var många osäkra som var intresserade. Ganska många hoppade av samma dag men i tisdags kom till slut ett gäng mer eller mindre nervösa tjejer till SVT för att öva sig på att tala inför publik. I sista stund dök även hon som väckte idén upp, hon som aldrig någonsin skulle ställa sig på en scen. Jag hade också bästa möjliga stöd av Linda Sandberg som själv har övervunnit sin egen motvilja på sitt eget fantastiska sätt genom att ordagrant skriva ned vad hon ska framföra och läsa från sitt manus nästan som en spännande berättelse.
Kvällen byggde på fem tips utifrån mina egna erfarenheter.
Tips 1. Tala långsamt så låter det viktigare och du hinner tänka efter vad det är du ska säga.
Alla började med att presentera sig och berätta vart nycklarna på ens egen nyckelknippa leder. Någon har mängder av nycklar varav hälften till något bortglömt som inte alls behövs, någon annan har bara över och undernyckel till hemmet medan någon tredje just nu inte ens kan hitta sin nyckelknippa. Berätta om sina egna nycklar kan alla göra så mycket eller lite man känner för.
Tips 2. Reka rummet/scenen du ska stå på i förväg
Gruppen fick arrangera sig själva på ett led utifrån födelsedatum på året för att en efter en promenera upp på scenen på ett ovanligt sätt, titta ut över rummet, känna in det och föreställa sig en publik. Det är lätt att i nervositet tro att man syns mindre om man inte rör sig varför det kan vara bra att känna efter hur det känns att ta lite utrymme på scenen – att sträcka på sig, skaka loss nervositeten, andas ordentligt ser inte tokigt ut fast man kanske kan tro det. Att se rummet från det perspektiv man kommer att göra när man ska presentera gör att man slipper en obehaglig överraskning när man själv plötsligt står upphöjd och alla andra sitter nedanför en.
Tips 3. Tala om något du kan och brinner för
Var och en skrev ned ned några rader om vad som ger dem energi, vad de har för utmaning och när de känner sig nöjda med något. Det tog lite tid och när varje deltagare väl skulle gå upp på scenen för att prata om detta var det många som tyckte det var väldigt jobbigt. Flera kände sig tvungna att börja med att förklara hur jobbig situationen var men så snart de gick vidare till att berätta om vad de är bra på skedde en stor förändring. Efteråt kunde vi alla konstatera att ingen hade haft en tråkig stund på den timme presentationerna tog. Det är fängslande och intressant när man berättar om hur man känner eller om vad man är stolt över. Vi fick höra de mest häpnadsväckande livshistorier som åtminstone inte jag kommer att glömma i första taget! Uppföljningen på den här övningen skulle egentligen vara att man i par skulle presentera varandra som om det vore en hjälte, men det behövdes inte. Alla var redan hjältar.
Mitt råd till alla efter övningen var att titta på de punkter de just hade berättat om och bryta ned dem till en 40-minuters presentation vardera. Man tror ofta att alla i publiken kan allt man själv kan och rusar därför förbi detaljerna, medan det är ännu mer spännande att få höra exakt vad det är hon som är stolt över sin matlagning gör som hon är så bra på och hur någon arbetar för att engagera och peppa sin personal.
Tips 4. Tala till bilder och inte till powerpoint-punkter med text
Deltagarna fick en mängd vackra, lite poetiska bilder, att välja bland för att låta sig inspireras till en verklig eller fiktiv berättelse på 2 minuter. Vid den här övningen kändes det som att nervositeten nästan helt försvann. När det fanns en bild att prata kring hittade de flesta tryggheten i att låta bilden vara i fokus och prestationskravet var som bortblåst.
Tips 5. Titta på andra
Under hela kvällen har deltagarna fått se varandra och jag försökte uppmärksamma dem på att de hittills inte hade sett någon som inte dög som talare på en scen. Och så hoppas jag att de kommer till Geekgirl Meetup om några veckor för att inspireras av alla de som talar där.
Och jag vann! Målet med kvällen var att en enda tjej skulle anmäla sig till att prata på konferensen den 25-26 maj och det var det en som gjorde – en rymdforskare.
Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, framtiden, produktutveckling, april 10, 2013
Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.
Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.
Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.
Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.
Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.
Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton
Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter
Erfarenheter från viasat
Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm
Skönt – sedan kan man twittra säkert.
En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.
Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.
Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!
Mångdubbelt så bra på 5 minuter
Skrivet av malinstroman i team, februari 2, 2013
Jag deltog som coach på presentationer på Hyper Island igår. Grupper i olika storlekar har i uppgift av Beata Wickbom att bilda en temporär byrå tillsammans, med namn, profil, arbetsprocess och målbild, för att få real cases att arbeta med. Byråerna startades för någon vecka sedan och nu skulle de sälja in sig själva till oss som lyssnade. Det är helt naturligt att man plockar fram power pointen och stolpar ner alla värdeord och principer och kunskaper man definierar i bullets på sida efter sida. Och så går en eller två ur gruppen fram och läser vad som står i Power Pointen.
Därefter ruskades så gott som alla grupper om av responsen – jag köper det inte. Ni har berättat om allt som är mindre viktigt än det jag köper – er själva. Några blev frustrerade av feedbacken, andra nervösa tror jag. De flesta grupperna ombads att ta fem minuter tillsammans och utifrån vad vi hade pratat om börja om, utan power point och ge oss vad vi ville ha.
På fem minuter kan otroligt mycket hända. Grupperna tvingas snabbt definiera vad som är absolut viktigast att få fram och hur detta ska kunna framföras utan textmassor. Allas kreativitet går på högvarv i totalt fokus och engagemang. De måste hitta en akut lösning tillsammans. De kan inte annat än att lita på varandra, ta en rejäl risk och göra något de inte hade gjort om de hade planerat allt ett par dygn i förväg.
Den grupp som gjorde entré med minst engagemang och mest frustration återkom med en häpnadsväckande intensitet och energi. Med tre meningar från tre olika gruppmedlemmar lyckades de träffa oss i hjärtat, skapa ett avtryck och få oss nyfikna och fulla av frågor. Jag trodde på dem, minns dem och tog reda på allt jag som kund behövde veta utifrån egen drivkraft och önskan.
Flera grupper var minst lika bra i sina presentationer. Det är alltid imponerande att se när någon antar en utmaning, vågar vända 90 grader om och levererar.
Slottfrihet
Skrivet av malinstroman i framtiden, januari 31, 2013
Idag satt jag i ett toppsuperhemligt möte. Det handlade om tablåsättning. Det här med fokuset på slottar var en helt ny värld för mig när jag började på TV för två år sedan. På Stardoll ansvarade jag länge för ett massivt detaljerat årsschema med releaseplanen för allt innehåll – dockor, kampanjer, klädkollektioner, möbler, mönster till egna designer, inspirationssidor med mera. Antalet av allt som gick ut gick att optimera utifrån responsen på de dagliga releaserna. Släppte vi för lite saker skrek användarna att vi måste släppa mer. Släppte vi för mycket syntes inte merarbetet i den virtuella försäljningen. Vi visste med tiden vilken färg, stil och typ av innehåll som sålde bäst och sämst, hur ofta vi behövde överraska, när vi skulle relatera till verkligheten, och när vi skulle erbjuda fantasi. Statistiken var min bästa vän i tävlingen mot oss själva. Som ett verkligt inköp och efterfrågan kombinerat med ett modemagasin.
På tv är man begränsad till slottar. Det går inte att optimera broadcast utifrån efterfrågan. Andelen tittare jämfört med andra kanaler är livsviktiga. Det finns inte fler minutrar än dygnet erbjuder och det är bara några få timmar som den stora publiken kan bänka sig framför tv-apparaterna och det program som bäst tajmar målgruppens behov vinner.
Men nu går det. Nu finns utrymmet online att jobba med variation, flexibilitet, tidsobundenhet och optimering på. Ekonomi och rättigheter är alltjämt begränsningar, men utrymmet finns för att erbjuda så mycket man kan till de målgrupper man vill nå. En ny värld står som ett blankt oskrivet papper.
Wearable design technology och DIY på the Conference
Skrivet av malinstroman i innovation, produktutveckling, tillgänglighet, september 1, 2012
Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.
En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.
Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.
‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’
Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.
Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.
Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.
Här bloggar jag om barn och pedagogik- Så enkelt november 20, 2020
- Och prinsen fann sin prinsessa… september 6, 2020
- Vi ligger 100 år efter vår tid juni 16, 2020
Malin Ströman 