Inlägg taggade kollegor

Det bästa med att vara tjej på SVTi

Min kvinnliga kollega fick häromdagen frågan i ett studentsammanhang om vad det bästa med att vara tjej på vår avdelning var. Hon svarade precis samma sak som jag tänkte när jag fick höra frågan. Att man aldrig tänker på huruvida man är tjej eller inte.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Semesterledighet levererar värde för företaget

Vi jobbar med en numera mycket modifierad scrum-metodik i barnkanalens webbteam. Vi har haft ganska stabila team i ett par år varför våra processer har kunnat justerats och förändrats utifrån nya behov och gemensamma erfarenheter under lång tid. Vi är nu ganska långt från en klassisk scrum-process. Varken jag eller teamen har gillat att tidsestimera, det har vi så gott som aldrig lagt tid på. Som jag ser det är tekniken för snabbrörlig och föränderlig för att vi ska kunna få upp den fingertoppskänsla och erfarenhet som kan göra tidsestimat mer precisa. Och så är det rätt meningslöst när vi jobbar så fokuserat det går mot tydliga mätbara gemensamma mål. Det spelar inte så stor roll hur lång tid det tar, det kommer att ta den tid det tar, men vi jobbar förhoppningsvis hela tiden i rätt riktning med rätt resultat genom kontinuerliga releaser och uppföljning. Med det sättet att jobba blir förstås varje person, dess inställning och ambition, väldigt viktig.

The value of human capital, innovation, creativity, and people’s desire to contribute and make a difference is often the only value that exists, and it can walk out the door any day. Actually it does, every afternoon, often becoming even more valuable because people then reveal additional talents.(Bjarte Bogsnes, Implementing Beyond Budgeting)

Kunskaper och inspiration kommer förstås inte bara under arbetstid, eller snarare tvärtom – kanske hälften av all ambition och kompetens inhämtas utanför arbetsplatsen. Vår programmerare från Makedonien åkte hem i våras för att gifta sig och samtidigt passa på att gå upp med sin avhandling för att få examen, en annan åkte till Prag för att delta i VM i herrkonstsim och ytterligare en följer sällan med på teamaktiviteter för att han inte kan missa att dansa salsa på kvällarna. Utan allas möjligheter och tillfällen till inspiration skulle vi inte komma någon vart. Var och en skulle fastna i ett och samma tankemönster förr eller senare. De skulle antagligen ha samma kanaler att söka sig fram genom och ha svårt att leta ny kunskap inom programmering på egen hand. Att bara ge till ett företag och inte få någon egen personlig utveckling är ostimulerande och landar i tristess och tristess genererar ingen kreativitet eller hög ambition. Lika osunt är det för företaget att alla tänker lika. Judit Rodin reder ut i The Resilience Dividend, vad samhällen och företag behöver göra för att klara av och stå sig i en framtid med allt tätare ‘disruptioner’ – förändrade förutsättningar, och citerar William Saito när han förklarar vad som hade kunnat förbättra effekten av tsunamin i Fukushima 2011. Saito var chief technology officer i NAIIC – National Diet’s Fukushima Nuclear Indipendent Investiagation Commission.

“In groups, we actively work to eliminate the diversity needed to broaden our perspective,” Saito writes. “And we deliberately inhibit the free flow of information from the extremities to the brain.” This makes it difficult for groups to perceive important signals, especially about vulnerabilities, that could be addressed. “We need to embrace diversity: diverse perspectives and diverse identities, in terms of gender, ethnicitiy, age, and education,” Saito writes.

Jag uppmuntrar att alla demar den här typen av tillfällen för alla i teamen. Det inspirerar resten av teamet, ger förståelse för varandra och skapar trygghet i att tiden utanför jobbet inte är något dåligt för företaget, utan tvärtom, det som gör oss bra. Det är kostnad som levererar kreativitet och innovation i slutänden.

‘Cost’ is an accounting term for how a financial transaction should be classified and treated. Cost is something negative; it is something we must deduct from our revenues. It reduces our results. For internal performance management purposes, we should, however, distinguish between two types of costs: good costs and bad costs. Good costs are actually investments, which accounting rules requires us to classify as costs. You spend money but you get more back.(Bjarte Bogsnes, Implementing Beyond Budgeting)

Ledig personal är värdefullt för företaget.

, , , , , , , , , , , , , ,

1 kommentar

Olika spelartyper i samma rum

Min kollega bjöd in mig att prata gamification med det team på svti som bygger SVT Nyheter i veckan. Det började med att någon försiktigt ifrågasatte de drivkrafter som gör att så väldigt många människor gärna spelar ett spel som Candy Crush eller Farmville – han skulle själv aldrig vilja spela den typen av spel. Nu visste jag att vi i rummet hade en kollega som har spelat till långt mer än level 421 i Candy Crush och det vet jag förstås eftersom han ligger före mig. Denna kollega var också en gång fly förbannad över att King.com, just när han hade gjort alla levlar, la till nya! Han hade precis klarat spelet, och så fuskade de genom att lägga till fler så att han inte längre var färdig… och var tvungen att fortsätta. Kollegan personifierade för de övriga i rummet att det verkligen finns en spelartyp som går in för att nå till slutet av spelet, de vill se sin progression och målet är bara att de ska spela klart. Vi kan kalla dem achievers.

Någon annan reflekterade då över att han när han spelar måste leta igenom allt, öppna alla dörrar, pröva alla möjligheter, bygga på höjden och bredden oavsett om han verkligen tror att det är så spelet är designat. Han är en explorer.

Den största mängden människor är inte endast det ena eller det andra men de sociala drivkrafterna är stora hos en stor andel av oss. Att jämföra sig med andra människor, ha en status, få bli sedd av andra eller att se andra driver den stora massan att vilja delta i något och många som spelar Farmville bryr sig mycket mindre om det ekonomiska spelet än både det skapande (explorativa) och sociala. Ett väl designat spel kan svara på flera olika drivkrafter och låta dem som spelar uppleva skilda saker.

Den första – skeptiska kollegan – insåg under samtalet att han hade haft samma sätt att spela som Candy Crush-manikern när han var i tolvårsåldern, men att han hade bestämt sig för att så mycket tid ville han inte lägga på spel. Han är en strikt achiever med självinsikt kunde vi konstatera.

Ett par dagar senare kom en av deltagarna och förklarade att det här var en ögonöppnare för honom i resten av livet. Han packar en diskmaskin i samma anda, den ska optimeras till perfektion. Vårt samtal slutade i att om han hade tydligare mätbara mål att uppnå på jobbet skulle han säkert vara mycket mer effektiv. Det är kanske dags att spelifiera arbetsplatsen, men det är viktigt att komma ihåg att designa den för alla olika spelartyper.

, , ,

Lämna en kommentar

Smidiga processer bästa jobberfarenheten i år

Det är nu tredje året jag är på SVT vilket innebär att jag kan börja se förändringar ifrån tidigare mönster. Första året händer allt för första gången, andra året är några saker desamma och andra har förändrat sig och det tredje året går det att vara riktigt aktivt delaktig i att förändra det som inte fungerar så bra som man vet att det kan vara.

Det har varit en hel del stökiga beställnings- och projektprocesser på svt’s interaktivavdelning. Vi har i varje team minst två inflöden av uppgifter att göra – ett flöde av nyutveckling – projekt där vi tillsammans utformar och producerar, och ett flöde av redaktionellt behovsorienterade uppgifter – t ex leveransmottagning från externa produktioner och konfigurationer av lite större programsidor. På det har vi underhåll att sköta… och buggar att fixa. Och ibland mer övergripande tekniska strukturella uppgifter som teknikchefen lägger ut på teamen. Länge har det här varit väldigt rörigt. Under de tidigare två och ett halv åren har vi varit frustrerade, stressade och känt oss underbemannade och inte kunnat leverera enligt förväntningar.

Tack vare de stora förändringar som har skett på flera nivåer under hösten har åtminstone jag haft ett riktigt roligt och lugnt jobb med teamet som bygger på barnkanalen.se. Vad har hänt då?

Definierad tid för olika flöden
Varje team har fått en tydlig fördelning av den totala tiden, där hälften av tiden ska gå till nyutveckling, 25% till tekniskt underhåll och 25% till underhåll i form av löpande uppdateringar utifrån användarbehov. De externa leveranserna och konfigurationerna har släpat kvar på teamet under hösten men ska hanteras av ett separat team.  Med hjälp av trello är det lätt att få överblick över hur mycket tid som läggs på vilken del över tid.

Målstyrd beställning
Vi har haft ett utvecklingsprojekt som sträcker sig från augusti till april. Det projektet beställdes från vår ledning som en målbild utan några detaljer alls i hur det skulle lösas. Jag som utvecklingsansvarig kunde sedan definiera en något mer konkret bild av var vi skulle börja för att bäst uppnå det målet och formulerade fyra ingångsvärden. Dessa ingångsvärden är mitt styrmedel för hela den produkt som teamet sedan bygger. I höstens projekt löd de ingångsvärden som jag upplevde som avgörande för slutleveransen

  • Barn kan hitta och navigera själva
  • Det finns direktvägar tillgängliga från de enheter barnen själva behärskar och har tillgång till
  • Föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll
  • Det är lätt för var och en att hitta ett utbud som är relevant

Inga detaljer alltså. Bara checkpunkter – Kan barn navigera själva? Då är vi klara. Check. I och med beställningen i form av ett mål behövs inga beslut tas på diverse nivåer, utan teamet kan ta alla beslut själva och därmed jobba på utan mellantider. Det är också direkt moraliserande att själva ta ansvar för det man producerar.

Pedagogisk projektöversikt
Konceptutvecklaren/projektledaren i nyutvecklingsprojektet visualiserade projektet i olika detaljerade format – en lök för den stakeholder som inte behöver/kan/vill sätta sig in i några detaljer alls men

bild fr fotoakuten.se

bild fr fotoakuten.se

som ändå vill förstå vad man tror ska ingå i projektet för eller senare, en fasindelning med epic-stories insorterade per fas (lökring) och ytterligare en detaljerad prioriteringssortering per fas för att teamet ska veta vad som räknas som fluff och vad som är krav.

Löken visar vi för vår ledning, fasindelningen är för att jag som utvecklingsansvarig ska få en uppfattning om vad vi kommer att hinna på ett ungefär och den detaljerade priosorteringen är för att få balans i teamets detaljarbete.

Regelbunden och strukturerad planning
Varje gång som planningen av någon anledning uteblir eller inte får tillräckligt med fokus eller tid uppstår trassel. Så snart det är otydligt vad som ska göras tappar vi både fart och tid. Balansen i hur mycket eller lite information en story ska innehålla är också svår – utvecklarna hittar lösningen bäst själva, men vill också ha tydlig information om vad som ska lösas – inte alltid självklart. Mest fokus fick vi när vi satte upp ett visst antal saker som var tvungna att bli klara till ett närliggande datum för att vi skulle kunna releasa offentligt – och samtidigt tjatar vi alltid om att det inte går att jobba med scrum mot deadlines…

Lovar bara kärnan, allt annat är bonus
Den typen av deadlines som vi inte vill jobba mot är mer löften till stakeholders av leverans ett visst datum. Det försöker vi komma runt med två metoder.  Redan från början när vi visar ’löken’ förklarar vi att vi bara lovar att leverera den innersta kärnan. Den kärnan ska bestå av det absolut mest väsentliga och avgörande för att användaren ska få en förbättrad upplevelse – det förhöjda värde som jobbar mot det mål som är beställt. Allt annat är bonus. Vi måste se till att arbetet med den kärnan ligger långt innanför den tidsram vi har fått – och sedan kan vi bara överleverera.

När vi någon gång under tiden får fram skisser på vårt arbete visar vi aldrig färdig tilltänkt design eftersom det är omöjligt att veta hur det kommer att se ut på riktigt till slut. Färdig form skapar lätt förväntningar. Istället får stakeholders titta på halvfärdigt arbete och så snart det går förstås på det som går ut i produktion.  På så sätt bli de liksom användarna gladare ju längre vi får förbättra och addera i en iterativ process.

Jag har gjort många roliga projekt tidigare, men det här är det projekt som har flutit bäst av alla jag har deltagit i, och det är en viktig erfarenhet. Jag hoppas förstås att det inte var för bara en period utan att vi har hittat ett sätt gemensamt som fungerar.

, , , , , , , ,

1 kommentar

GeekGirl Meetup 2012

I helgen fick jag öva mig på något nytt. Jag var på GeekGirlMeetup, #ggm12, – bästa forumet för att få lära sig just något man inte har blivit tillfrågad att göra tidigare, eller inte har vågat. I år huserade vi på Tekniska Museet, och jag hoppas och tror att de tycker att det är ett event värt att sponsra med lokal även nästa år, för jag tror att nivån på det mesta höjdes i och med de rätta lokalerna.

Jag hade äran att för första gången moderera ett av spåren under dagen, och det var det som var nytt och roligt för mig. Det funkade bra tycker jag. Jag har alltid frågor att ställa efter att någon har pratat ändå och gillar att hälsa på folk.

Första session var Christina Skodra Pettersson från sponsorn Eniro som berättade om deras produkter. De har utvecklat både AR-app och api med kartor och massiv företagsinformation utifrån strategin SoLoMo (Social Local Mobile). Användningsområdena och idéerna står däremot kunderna för. Det är inte helt uppenbart än vem som kommer använda deras teknik till vad. Vågat och kul.

När Ludmila Ericsson backendutvecklare på Eniro, följde upp i nästa session med att mer detaljerat visa hur man implementerar deras api’er var intresset stort. I valet mellan xml och json har de valt json för att det ‘inte alls är lika pratig som xml’.  Jag är rätt pratig och borde antagligen undvika den där json i sådant fall. Jag älskar utvecklarsnack.

Hon menade dock att det tyngsta jobbet med api’erna ligger i att tvätta rådatat för att det ska bli kvalitativt. Eniro bjöd också in till Eniros #kodstuga för Geek Girls den 11 juni.

Jag hade gärna sett Ludmila berätta om grafdatabaser efter lunchen också, men modererade då istället Annika Bidner från Bokus som berättade om hur man visar vad användarna gör på sajten – och webbanalys, uppföljning och usability – mina egna favoritområden.

Det står i mitt teams backlog att implementera Crazy Egg för click tracking på barnkanalen.se så det var extra kul att se henne dema hur hon använder det och jag blev också sugen på att testa Tobii för eye tracking.

Maria Richardsson berättade om hur man lättare kan ta beslut utifrån sin magkänsla och få andra att lyssna på den också om man backar upp den med siffror. När man har magkänslan ser man helt enkelt till att samla in data via enkäter, statistik eller intervjuer.

Emily Green, @greenemilymay , från London beskrev hur en dator fungerar i grunden med Turingmaskin, ettor och nollor och cpu. Vi som har utvecklat har läst det där en gång för länge sedan och aldrig använt det igen, men det är viktig och rolig kunskap. Emelie gjorde en briljant förklaring av hur information hämtas och placeras i olika fack. Hon förklarade efteråt att hon aldrig har gjort presentationen förut och var livrädd, men i sådant fall var hon charmingly scared. Bedårande, intressant och rolig.

Dagen i Verkstaden avslutade med att Åsa Skogberg berättade om sin metallkonst. När Åsa berättade att det var hon med en kollega som grundade och fram tills nyligen har drivit Galleri Platina blev jag oerhört förväntansfull. Det finns inget smide som är så inspirerande som deras. Jag älskar deras smyckesuttryck. Vi fick se de mest provocerande, läskiga, vackra och galna smyckeskonstverk och slutligen testa på att enkelt skapa egna av silverringar och nylonstrumpor. ‘Konst skapar problem, design löser dem‘ är ord från Åsa som jag tar med mig.

Någon kväll i veckan ska jag leta reda på Ebba Kierkegaards session om Down to Earth – Commercialiazing Space Technologies for a Sustainable Earth, som jag är ledsen att jag missade.

, , , , , ,

1 kommentar

En relevant, bra och tillgänglig verktygslåda för lägre stressnivå

Vi fick en enkät med frågor om vi kände oss stressade på jobbet. Hur bra sover du på skalan ett till fem? Hur många timmar övertid jobbar du varje vecka? Har du regelbundna avstämningar med din chef?

Jag jobbar på en arbetsplats som ställer väldigt lite krav på leverans jämfört med kommersiella it-företag (jo, jag vågar göra den generaliseringen). Jag jobbar i en riktigt trevlig human, respektfull och verklighetsrelaterad miljö. Det finns aldrig något tvång att jobba övertid och det är ingen som ens blinkar när man tar ut föräldradagar eller vabbar eller jobbar hemifrån. Det är bara det att det inte går att jobba hemifrån. Våra verktyg är låsta till arbetsplatsen. Statistik, gemensamma servrar, min kalender och mejlen är ibland helt omöjliga och ibland väldigt svåra att få tillgång till hemifrån, vilket skapar stress trots den fria och öppna inställning som genomsyrar arbetsplatsen i övrigt.

Det tar dessutom mellan 6 och 25 minuter att starta upp datorn på morgonen tack vare synkroniseringar av interna system. Jag kan inte ladda ner de verktyg som skulle underlätta mitt arbete väsentligt, så som t ex Skype som jag skulle kunna göra mig lättillgänglig för externa parter även om telefonen inte fungerar för tillfället. Istället landar minsta lilla fråga i den oändligt växande mejlboxen.

Bra verktyg och flexibla möjligheter att anpassa verktygslådan utifrån personliga behov är väsentligt idag för att vi inte ska bli stressade.

, , ,

Lämna en kommentar

Tittare vs Användare – utbudskonferens med SVT

Två veckor in på nya tjänsten som produktägare för barnwebben på SVT har jag just haft en heldags utbudskonferens och jag fick äntligen se ansiktet på flera högre chefer som jag har saknat under mitt år som konceptutvecklare. Ungefär hundra projektledare och programutvecklare från samtliga orter deltog.

Dagen inleddes med Annie Wegelius som pratade om vårt självförtroende som ligger på topp när public service utnämns som förra årets vinnare på flera håll.

Enhetscheferna pratade bland mycket annat om webb och nyheter medan programbeställarna mer har fokus på slottar i broadcast  och profilering av olika genrer. Det är inte alltid lätt att se mötespunkten för tv-tänk och webb-tänk som på många sätt är mycket olika varandra. Tittare vs. Användare.

Efter lunch presenterade orterna de sätt de jobbar med programutveckling på och till slut fick vi ta del av hur processerna har sett ut i några specifika fall. Någonstans i mitten av dagen kände jag mig lite orolig för att tittarna – målgruppen – inte alltid står främst i fokus, utan att idéerna ibland verkar komma från annat håll. Som svar på detta avslutades dagen med att just det barnkoncept som till fullo har utgått från intervjuer med mängder med barn väckte mest intresse och inspirerade vid en gemensam omröstning så jag känner mig trygg med att det ändå finns en allmän önskan om att ställa tittaren i centrum.

Men just i den omröstningen var det ett annat projekt som träffade mig i hjärtat. En kille, lite så vem som helst, som själv ringde upp redaktionen och anmälde sitt intresse för att filma något som ingen annan vågade eller ville. En orädd medborgare som ville få fram en annan sida av en konflikt som utifrån rädslor och publikfrierier alltid vinklas på ett och samma sätt. Någon som i sin litenhet fick chansen att berätta det han visste bara för att den han ringde bedömde att det är public service uppdrag att skildra den andra vinkeln, såg chansen, tog den och kämpade för den. En programutvecklingsmetod som är avhängigt att de som jobbar finner självsäkerhet och mod i att vara en del av uppdraget och kulturen mer än av själva processen.

, , , , ,

1 kommentar