Inlägg taggade paketering

Snabbt ut och snabb respons på appar

Nästa morgon på Digital Kids Conference träffade vi Traci Paige Johnsson, upphovsmakerska till Blues Clues, och Caroline Byron, Oskarsnominerad producent. Tillsammans har de nu företaget Yummico som skapar varumärken för att kunna sälja rättigheter på. De berättade att de träffades för att de hade barn på samma förskola och att de såg behov av koncept som saknades. Deras strategi är att först göra ett IP för att sedan få ut den i interaktivt app-format för att få proof of concept och för att bygga upp en publik. Affärsmodellen är inte att ta betalt för apparna, utan att få tillbaka kostnader via framtida försäljning av leksaker och annan merchandize. Målgruppen är 2-5 år.

Att börja med att få ut sina karaktärer i en app istället för att sälja in hela serier tillåter dem att vara snabbare och att inte behöva göra stora investeringar innan de vet hur karaktärerna mottas. Den metoden i sig är väl agil vad gäller karaktärerna, men vägen till appen var det inte. De menade att de hade så mycket erfarenhet av barn att de inte behövde det. Lycka till med apparna tänker jag. De kommer snart märka att det är svårt eller snarare omöjligt att göra engagerande appar rätt utan gedigna tester och agila processer med otaliga justeringar. Man överraskas gång på gång över hur barn interagerar med skärmen. Och även en app kräver en hel del marknadsföring för att nå ut. De har hittills lagt pengar på partnersskap med en app store publisher och till en PR-byrå som bl a har upprättat hemsida. De letar just nu efter investerare för mer pengar till just ytterligare marknadsföring.

Det visade sig att de koncept de såg behov av inte bara handlade om att lära barn att äta rätt mat, utan att flera av koncepten handlade om att hjälpa föräldrar att inte behöva styra över barnens skärmtid, utan att deras filmer och appar sköter den uppfostran – uppenbara problem de två mammorna har upplevt själva i sin vardag. Ash and Ollie handlar just om barns skärmtid och om gränsdragning. Appoliserna är ytterligare ett koncept som berättar om hur man behöver lägga ner surfplattan ibland och göra något i verkligheten. Jag känner mig lite skeptisk till idén om att prata om att sluta använda skärmen på skärmen… En bra sak ur denna egna erfarenhet av behov är att de aldrig kan tänka sig in-app-purchases, då en son just spenderat en större summa pengar av misstag.

ollieandash

Roligast den här dagen var att se var JibJabbröderna – de som har gjort enorma framgångar med t ex Elf me och andra videos som alla handlar om personalisering genom att sätta in en bild på sig själv i en rolig videokontext. Bröderna har kämpat på med företaget i 15 år och för några år sedan, när de själva fick barn, såg de ett öppet fönster för att göra utbildande, humoristisk och cool underhållning istället för skrikig, olidlig för vuxna och ful. De har startat StoryBots och de, liksom de flesta andra under konferensen, vill ge föräldrar en hjälp att få den tid de behöver utan att ha dåligt samvete för att barnen sitter passiva eller med något man som vuxen inte uppskattar.

Det innehåll de producerar är bara väldigt väldigt roligt och fint. Två glada killar med

beepboop

hjärtat på rätta stället och massor av humor som gör roliga saker för barn och föräldrar. Det är bara då man kan lyckas med en spelifierad app för att ge sitt barn stjärnor att samla för gott beteende...

Men det de gör bäst kanske ändå är det de har lång erfarenhet av – att låta barn får sätta in sitt eget ansikte i en mängd roliga situationer – i videos, i spel, i lekar och i utbildning. Fast bara deras videos är underbara som de är även utan ansikten

Annonser

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Att lyssna på någon annan eller på sig själv

Jag hade precis öppnat WordPress för att börja skriva om fredagen på Mediedagarna i Göteborg, MEG13. Jag pratade allra sist på dagen i en paneldebatt om det som jag lägger mest tanketid på just nu – hur barnen visar oss framtidens media. Fokuset var egentligen hur public service barnutbud ska kunna förbli relevant och vi tyckte väl att Darja Isaksson, Johan Grafström, Kristina Colliander och jag fick upp en något så när energisk diskussion kring tv on demand, rättigheter, nya valmöjligheter för barn och familj och annat. Nu hade jag tänkt att skriva lite istället om Lizz Winstead som jag lyssnade på tidigare på dagen – en makalös kvinna (inte minst eftersom hon uppenbarligen var hetro) och politisk satiriker och därtill medskapare och fd huvudförfattare till the Daily Show med mera med mera. Det gick upp för mig varför jag älskar the Daily Show och jag fick en ny feministisk idol internationella kvinnodagen till ära.

Då drog något igång på Twitter. Men vad i… hela fridens namn. Maria Sveland berättar om hur hon senare samma kväll satt i panel på Gräv13 som gick parallellt på samma plats, och hur en mycket upprörd Janne Josefsson där tog rummet i besittning för att uttrycka hur mycket han ogillar… något som Maria gör… som kanske har att göra med att hon är feminist eller kvinna eller bara jävligt irriterande allmänt eller att hon har tagit för mycket utrymme i media eller något annat. Janne är ju en mycket respekterad man och fler paneldeltagare följde hans exempel. Sofia Miriamsdotter verkar till slut ha tyckt att det fick räcka och det verkar vara fler som upplevde situationen som stötande. Och allt detta hade kunnat tolkas på olika sätt om inte… Täppas Fogelberg lägger ut en respons som inte kan misstolkas. En förminskning, en bagatellisering av situationen och av de mer utsatta personerna som talar sitt tydliga språk – scenen i fråga är inget som har brytt hans hjärna, ingenting han bryr sig om. Det gick honom förbi. Han sov tryggt i natt.

Bra för dig Täppas! Människor är bestörta över en kulturell och politisk samhällsstruktur som de inte accepterar och till och med tycker att du är en del av – och du väljer att blunda. Är det ditt jobb att blunda… eller inte?

Tillbaka till min nya idol Lizz och the Daily Show och Saturday Night Live. Lizz menar att dessa shower fungerar ypperligt som nyhetsförmedlare – att deras tittare enligt undersökningar har bättre koll på nyheter och omvärldsbevakning än vad Fox News’ tittare har. Med satir och humor kan de orädda granska, kritisera och visualisera politiker, medier och deras strategier – samma politiker och strategier som nyheterna visar upp utan att ifrågasätta. Övrig media lånar istället bilder från de satiriska showerna och visar upp som humoristiska inslag. Viktigt är att även publiken ifrågasätts på samma orädda sätt – Vad tänkte ni som röstar så här? Vi blir tvungna att tänka själva, reflektera, hitta en egen ståndpunkt. Det är klart att förtroendet blir högre för den typen av nyheter för dem som ser dem – de serveras ett underlag att fundera utifrån och inte en paketerad publikfriande sanning. Lizz poängterade att vi genom att titta på den vanliga rapporteringen kan förstå varför folk är så dumma (ja hon är satiriker, hon får säga sån’t, hon verkar gärna säga sån’t för att få oss att haja till).

Tillbaka till svenska medier igen. Varför tittar jag inte på Uppdrag Granskning? frågade någon mig under fredagen. För att jag inte gillar att få en sanning serverad av någon jag inte har fullt förtroende för, lyckades jag till slut formulera. Jag har inte tänk på det förut, men så är det. Och nu vet jag att det är en bra anledning.

jon-stewart-rick-sanchez-joke-night-of-too-many-stars

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Är Minecraft bättre än the Sims?

UR hade bjudit in Joel Levin från The Minecraft Teacher för att berätta om hur man kan använda Minecraft i undervisningen. Minecraft är indispelet som på nolltid på frivillig basis drog in stora pengar av givmilda spelare så att en betaversion snart kunde släppas. Spelarna var främst utvecklare från hela världen som kanske uppskattade den icke-kommersiella processen eller bara själva spelet som sådant.

The creative and building aspects of Minecraft allow players to build constructions out of textured cubes in a 3Dprocedurally generated world. Other activities in the game include exploration, gathering resources, crafting and combat. Gameplay in its commercial release has two principal modes: survival, which requires players to acquire resources and maintain their health and hunger; and creative, where players have an unlimited supply of resources, the ability to fly, and no health or hunger. A third gameplay mode named hardcore is the same as survival, differing only in difficulty; it is set to hardest setting and respawning is disabled, forcing players to delete their worlds upon death.

Levin berättade om spelarnas enorma engagemang som man så klart blir sugen på att kunna använda för lärande och visade flera detaljerade historiska världar och referenser som hans elever har byggt i samband med hans klasser. Det var det här vi var ute efter när vi utvecklade textbaserade virtuella världar – MOO:ar – med mitt första företag. Skillnaden var att man bara kunde bygga vidare på varandras saker, inte riva ner och förstöra. Själva förstörandet blir nu till en social diskussion i klassrummet vilket säkert är ett bra sätt att lyfta den typen av ‘online is real life’ frågor.

Det är verkligen imponerande hur Minecraft har spritt sig och fascinerande hur så många vuxna så snabbt också uppskattade och uppskattar spelet till skillnad från många andra spel som ofta får mer skit. Mer och mer växer frågan Varför det? Det här spelet har funnits i flera liknande upplagor tidigare, den största av dem är the Sims, ett av världens mest populära spel med över 150 miljoner sålda kopior.

The games in The Sims series are more of a sandbox game in that they lack any defined goals (except for some later expansion packs and console versions which introduced this gameplay style). The player creates virtual people called ”Sims” and places them in houses and helps direct their moods and satisfy their desires. Players can either place their Sims in pre-constructed homes or build them themselves. Each successive expansion pack and game in the series augmented what the player could do with their Sims.

Från början finns ingenting. I Minecraft börjar leken med att man ska akta sig för monstren på natten, i the Sims ska man börja skapa en familj. Snart börjar användaren skapa sin egen lek utifrån egen kreativitet – man använder de verktyg man tjänar allt efter som och skapar nya platser, hus och byggnader som ingen har förutsett. Det finns oändligt med tilläggspaket för personalisering, för att alla ska kunna leka på det sätt de själva vill. Jag har sett min tioåriga tjej skapa de mest fantastiska palats med pool och fontän och stigar gjorda av kuddar, handdukar och vattensprutor. Man tager vad man haver för att bygga personliga, unika drömmiljöer. Och då har jag inte ens börjat prata om Stardolls värld av ohämmad kreativitet där en katt vänds upp och ned, förstoras och förvandlas till ett berg som ligger som bakgrund till en helt egen skapad Alice i Underlandetfantasi…

Hur många lärare har funderat på att hålla undervisning där och hur många föräldrar har gett sig in med hull och hår och spelat the Sims aktivt med sina barn? Nästan varenda it-pappa pratar om Minecraft, men jag har aldrig pratat the Sims med någon alls. Tjejernas skapande har liksom fått pågå i det okända utan att någon har brytt sig.

På Wikipedia anges Minecraft tillhöra genren Sandbox, Survival. The Sims är angiven som Life Simulation. Det går inte att låta bli att misstänka att det osminkade, råa, överlevnadstemat är rätt och att den dekorerade familjeleken är fel och att den ena anses skapa en kreativ värld medan den andra inte förväntas trigga en givande lärsituation.

Minecraft

Minecraft

the Sims

the Sims

 

, , , , , ,

19 kommentarer

Trendspaning New York – skräck, mysterier och magi

… och då refererar jag inte till hur snurrig sömnen blir när man byter tidszoner fram och tillbaka, utan till en av två fantastiska föreställningar jag såg i veckan. New York visar inte upp några influenser från det asketiska Skandinavien som så många andra haussar till och från, utan blickar nu tillbaka mot det förra sekelskiftets burleska, lite smutsiga mysterier.

1. The Mystery edwarddroodof Edwin Drood
Charles Dickens sista och oavslutade novel var en ny historia för mig. Studio 54 är numera förvandlad till en gammal fin teater där vi gick in i artonhundratalets London. Med ganska stora doser av Monty Pythons humor och LazyTowns serieinspiration var första akten lite låg i humorn. Den här typen av röster går däremot inte att hitta i Sverige, de sjunger så fruktansvärt bra. The New York Times visar också fina bilder av den vackra scenografin och kostymerna.

Raise your hand for the mysterious Princess Puffer! Give a shout-out for the exotic Helena Landless! Insist, if you will, on blackening the name of the dew-dappled ingénue Rosa Bud!

När sedan andra akten började föll allt på plats. Vi var tvungna att få alla pusselbitarna för att plötsligt helt engageras i att tillsammans rösta fram vem den oskrivne mördaren var. Salongen förvandlades till en auktionskammare där våra röster räknades samman och slutet tog den vändning vi valde. Sist valde vi även pjäsens slutliga kärlekspar.

2. Sleep no moresleepnomore3
En inte bara obeskrivlig dansföreställning, utan även hemlig. Det var roligt att vara där utan att veta vad som väntade. Ett skräckhotell, en interaktiv och spöklik upplevelse… Ni får inte säga ett ord, inte hålla händer och bär mask hela tiden… Ganska ordentligt uppskrämd travade vi oss ut på den våning där vi släpptes av och funderade över vad som skulle hända. Vi utforskade vindlande mörka magiska miljöer som hämtade från Resident Evil. Emellanåt stötte vi på karaktärer. Vi tittade. De försvann eller fick sällskap. De gick åt var sitt håll och vi fick välja att följa efter eller stanna kvar. Ca tjugo dansare uppträdde på olika ställen i huset under nästan två timmar, tills de slutligen fångade oss i en gemensam slutscen. Vi lämnades med trådar av en eller flera historier, fragment att pussla ihop bäst vi kunde, medvetna om att vi inte har kunnat se mer än en tiondel av allt som pågått.

3. Freemans
En hemligt placerad restaurang längst inne i en gränd ingen vettig människa skulle gå in i utan att veta att de glimmande fönstren längst in gömmer ett mysigt ställe. Längst inne i gränden får man nästan för sig att man man på magiskt vis kommer att hamna i Harry Potters Hog’s Head Inn när  man väl öppnar dörren. Djurhorn, robusta bord och knotiga grenar som lampfötter ger en mysig stämning och maten är enkel och god.

, , , ,

Lämna en kommentar

King Content år 2023

Onsdagen på kidscreen startade med hur videotittandet ser ut år 2023. Som idag ungefär blir summeringen av Leigh Anne Brodskys, Finn Arnesens, Elie Dekel och Scott Chambers gemensamma svar. Fast vi tittar inte på broadcast utan online. Finn från Hasbro som ansvarar för att ta Hasbros leksaker vidare till andra former, hade en del klarsynta förutsägelser också. Han, liksom de andra, pratade mycket om vikten av innehållet – att Content still is King, men såg metataggningen som en av de viktigaste avdelningarna i företaget om tio år. Han poängterade hur viktigt det blir att presentera rätt innehåll för rätt publik, att det viktigaste blir att skapa ett personaliserat innehåll och att även annonsavdelningen helt bygger på den information, den statistik, man får ut ur den personaliserade användningen av innehållet. Det finns redan i dag flera företag som bygger sin affär främst på Facebook som är mästare på detta ska kanske tilläggas. Det finns annonsavdelningar som jobbar likt börsmäklare, med att utifrån lajvanalys öka eller minska annonseringen i olika kanaler och som fokuserar på att just få ut rätt annons till rätt segment. Kanske att Leigh Anne med ansvar för Peanuts Worldwide (Snobben) i nya format, känner till detta, eller inte, då hon klagade över att analysen ofta är sen och att hon måste förlita sig på fingertoppskänsla. Vi är nog som Finn menade bara i lindan av personaliserat ’tv-tittar-innehåll’ och det finns mycket att lära från t ex Googles sökningar, YouTubes kanaler och Facebooks annonsering.

Ytterligare menade Finn att Marknadsföringsavdelningen inte längre finns kvar år 2023. Den är ersatt av the Getting Attention department.

Scott från Sesame Street som i måndags pratade om hur de prövar sig fram, tänkte sig att det om tio år kommer att finnas software för vem som helst att kunna skapa bra innehåll med, att vi kommer se tusentals producenter, men att de alla kommer att behöva stöd med att skapa karaktärer och bra historier. Alla har tekniken, men det är svårt att skapa bra innehåll. Det är nog att ta lite lättvindigt på tekniken och dessutom en falsk förhoppning om att utvecklingen och innovationen ska stagnera. Det har många gånger tidigare förutspåtts att tekniken kommer vara lätt för alla, men den har bara blivit mer komplex och den som kan tekniken idag har makten att kunna genomföra något innovativt alls. Jag gissar att Scott tänker på video som ett format som kommer att bestå i det nuvarande fasta format som inte behöver anpassas till olika browsrar, plattformar och device.

king kong

Alla fyra i dagens panel pekar ut att barnen just nu växer upp med ett helt nytt verktyg som ingen av oss har haft access till som små, och Finn gav oss början av en tråden att nysta på. Jag saknade funderingar på hur lifelogging, lifehacking, varje användares dag samt gamification kan komma att påverka videons digitala framtid. Elie från Saban skrattade lite åt att  vi väl ändå inte kommer att se en liten kapsel

med informationsinsamling i huden på någon och där tog det stopp. Jag tror det finns en hel del att tänka vidare kring där. Vi behöver kanske våga föreställa oss beteenden, behov och aktiviteter som idag känns konstiga och kanske tom frånstötande för att se en glimt av framtiden. Vem trodde för tio år sedan att inte bara u

nga utan stora delar av jordens befolkningen flera gånger om dagen skulle skriva vad de åt,

hade på sig och för sig på en plattform där alla i världen kan se och kommentera?

 

, , , ,

Lämna en kommentar

There are bad ideas, but there are no bad IKEAS

Första dagen på kidscreen sammanfattas snabbt. Kanske att den som jobbar med TV hade kunnat reflektera mer över innehållet. För mig var det mycket nostalgi och en dunkel framtid.

Joel Cohen, producent och manusförfattare för the Simpsons, var rolig. ‘There are bad ideas, but there are no bad IKEAS‘ fick mig att skratta… och fundera över djupet i det påståendet…

Två representanter från Amazon Studios ville inte berätta mer på en timme än att de håller på och skapar eget innehåll för barn till sin on demand plattform. Kanske att man ska tacka nej till att ta en timmes panelintervju om man inte vill avslöja några detaljer eller erfarenheter i sitt arbete.

Alex Carloss från Google/YouTube, Barry Blumberg från Smosh – den största kanalen på YouTube, och Brian Robbins från ytterligare en YouTube-kanal – Awesomeness TV berättade om framgångarna med att använda en plattform med stor användarskara och att anlita användarna för att skapa innehåll. De fokuserar alla på Generation C – they who consume, curate and create content. Det blev tydligt att 13-årsgränsen är luddig för dessa kanaler och att YouTube inte jobbar med någon säkerhetsplan för att kunna integrera barn under 13 på ett sätt som fungerar för den seriösa barnbranschen. För att vara krass så är affärsmodellen annonsintäkter på en målgrupp som inte ens är tillåten att använda mediet…

oscarthegrouch

 

Slutligen fick vi träffa Oscar the Grouch med hans livsvän Caroll Spinne

y so

m också har spenderat mycket tid inuti Sesame Streets Big 

Bird. De var båda mycket charmiga.

Och ja, jag gick på Zumban tidigt i morse. Fick lära mig av en fransyska att hetaste träningsformen i Frankrike sedan länge kallas Swedish Fit. Hon hade ingen aning om vad Zumba var däremot. Snacka om att paketera och sälja drömmar och ideal.

, , ,

6 kommentarer