Inlägg taggade lärprocesser
Folkbildning och public service
Skrivet av malinstroman i framtiden, mångfald, december 12, 2015
I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.
Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som fin
ns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.
Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.
Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.
Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.
Hur man får glada användare, medarbetare och beställare
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, innovation, produktutveckling, team, tillgänglighet, maj 13, 2014
Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.
- Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
- Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?’
- Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’. När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
- Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
- Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?
När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de
Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?
När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?
Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi
- lyssnar på och engagerar våra användare
o börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.
o testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.
o mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.
o releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.
- sätter tydliga mätbara mål
o får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.
o gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.
- levererar en kvalitativ produkt i slutändan
o Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.
Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten. Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.
Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.
Svår balans för att hitta Flow
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, gamification, mars 12, 2014
När jag pratar om spelmekanik refererar jag ofta till Mihaly Csikszentmihalyi som under många år har forskat på det som sedermera har fått begreppet ’Flow’. Han har ritat upp en pedagogisk modell som visar vilka förutsättningar som råder när människan är som mest triggad att vilja fortsätta med en aktivitet. När vår omgivning erbjuder en perfekt balans mellan att utmana
oss samtidigt som vi precis klarar den utmaningen vilket med en följande utmaning leder oss mot ett utstakat mål, då är vi i total koncentration, vi känner oss lyckliga, tiden går fort (eller står still) och vi kommer ut som mer kompletta. Detta är flow. Det händer när vi kör bil eller flyger en drake. Men också ofta när vi är på jobbet, när vi skriver eller läser eller när vi tränar. Och när vi spelar ett bra spel. Det är den där balansen som är svår att skapa och det är en stor del av vad spelmekanik går ut på.
Flow hjälper till att integrera självet eftersom medvetandet i detta tillstånd av djup koncentration är ovanligt väl ordnat. Tankar, intentioner, känslor och alla sinnesorgan är fokuserade på samma mål. Upplevelsen är i harmoni. Och när flowepisoden är över känner man sig mer tillsammans än tidigare, inte bara inombords utan också med hänsyn till andra människor och till världen i allmänhet.
Nu gav jag mig på en av Csikszentmihalyis böcker som heter just Flow: den optimala upplevelsens psykologi, för att veta mer om hur han har kommit fram till den här modellen som jag tror att vi alla direkt känner igen oss i. Jag blev överraskad av att hans forskning är så ofantligt djup och bred och att den handlar mer om vad som gör oss lyckliga i livet än något annat. Csikszentmihalyi har ända sedan 70-talet forskat på människor över hela världen i när de känner sig lyckliga.
Boken handlar om hur vi är beroende av regelverk för att vi ska uppleva mening med det vi gör. Tävlingar, konst, pompa och ståt, ritualer och sportsevenemang förser oss med njutbara upplevelser. Genom sin konstruktion hjälper de deltagare och åskådare att skapa en ordning i sinnet som är njutbar och meningsfull.
Alla former av aktivitet för med sig mängder av olika handlingsalternativ eller utmaningar, som det behövs en viss skicklighet för att utföra. För dem som inte har den lämpliga skickligheten är just den aktiviteten inte en utmaning: den är enbart meningslös. Att sätta sig framför ett schackbräde kan vara en utmaning för en schackspelare, men är meningslös för den som inte kan spelreglerna.
Den handlar om hur vi själva sätter upp de målbilder vi har och hur vi lever i specifika regelverk som förändras över tid.
Trots att genomsnittsamerikanerna har massor av fritid och god tillgång till fritidssysselsättningar upplever de inte flow oftare för det. Möjligheter leder inte automatiskt till förverkligande, och kvantitet går inte direkt att överföra i kvalitet. TV-tittande, som är den vanligaste fritidsaktiviteten i USA idag, leder mycket sällan till flowupplevelser. I själva verket upplever människor omkring fyra gånger så mycket flow i sitt arbete som de gör när de tittar på TV… Om man jämför med människor som levde för bara några generationer sedan har vi enorma möjligheter att roa oss, men det finns ändå inga tecken på att vi skulle njuta mer av livet än vad våra förfäder gjorde.
Den handlar om hur yttre skäl inte räcker som triggers för att man ska uppleva flow, utan att de måste vara inre – de måste betyda något för personen i fråga och inte för dess omgivning i första hand.
Om man åtagit sig det som ett gammaldags äktenskap kräver och om man gjort det av fri vilja i stället för att bli tvingad av traditionen behöver man inte längre oroa sig över om man gjort det rätta valet eller om gräset är grönare någon annanstans. Detta frigör stora mängder energi som man kan använda för att leva i stället för att slösa bort på att fundera över hu man ska leva. Om man bestämmer sig för att acceptera den traditionella formen för en familj kan man redan från början tänka över hur man kan förvandla familjelivet till en flowaktivitet. Annars kommer det snart att bli långtråkigt. Familjen behöver ett mål för sin existens. Yttre skäl är inte tillräckliga: det räcker inte att man känner att alla andra är gifta, det är naturligt att ha barn eller två kan leva lika billigt som en.
Det sista låter kanske som att han förespråkar giftermål enligt gamla traditioner, men M.C. undersöker bara varför vi envisas med att fortsätta våra traditioner, vilka som fungerar och inte och varför. Han menar att sociala regelverk försäkrar oss om att allt är som det ska vara, att tillvarons vanliga villkor fortfarande gäller.
En kultur är en försvarskonstruktion mot kaos, utformad för att minska slumpens inverkan på upplevelserna. Kulturer föreskriver normer, utvecklar målsättningar och bygger trosföreställningar som hjälper oss att hantera tillvarons utmaningar. … När en människa inte kan kontrollera sin psykiska energi är varken verklig inlärning eller njutning möjlig. … ADHD, schizofreni, blyghet och egocentrism – för mycket av den psykiska energin går åt till självet istället för att koncentreras på något som inte leder till yttre belöningar.
Vidare har han fördjupat sig i hur konst hjälper oss att skapa dessa regelverk som vi behöver för att kunna sålla i en alltför bred och otydlig måltavla.
Sagor och berättelser ger ofta tips på hur man ska nå sina mål. När litteraturen är som bäst innehåller den ordnad information om uppträdande, modeller för livsmål och exempel på liv som framgångsrikt tagit mönster från meningsfulla mål. Många människor som ställs inför det slumpartade i tillvaron har känt ett nyväckt hopp när de förstått att andra före dem har stått inför liknande problem och ändå har klarat sig. Och detta är enbart litteraturen; vi har ju dessutom musiken, konsten, filosofin och religionen.
Är utmaningen vi står inför för stor uppstår anomi – vi blir oroliga och stressade. Om utmaningen är för liten hamnar vi i alienation – vi blir uttråkade. Ett område som behandlas särskilt är vår jobbsituation och hur många upplever flow på jobbet, men ändå inte är nöjda med sin tjänst. När vi känner att vi investerar uppmärksamhet i en uppgift mot vår vilja är det som om vår psykiska energi slösas bort – även när den ögonblickliga upplevelsen av jobbet är positiv, är man benägen att bortse från den eftersom den inte bidrar till ens egna långsiktiga mål. Jobb och medier/underhållning kan ta all vår tid åt att göra någon annan rik. Den lycksaliga, kompletta känslan av flow uteblir.
Många tankar om hur jag själv skapar mina egna förutsättningar till flow väcks förstås.
Snabbt ut och snabb respons på appar
Skrivet av malinstroman i barnproduktion, produktutveckling, februari 23, 2014
Nästa morgon på Digital Kids Conference träffade vi Traci Paige Johnsson, upphovsmakerska till Blues Clues, och Caroline Byron, Oskarsnominerad producent. Tillsammans har de nu företaget Yummico som skapar varumärken för att kunna sälja rättigheter på. De berättade att de träffades för att de hade barn på samma förskola och att de såg behov av koncept som saknades. Deras strategi är att först göra ett IP för att sedan få ut den i interaktivt app-format för att få proof of concept och för att bygga upp en publik. Affärsmodellen är inte att ta betalt för apparna, utan att få tillbaka kostnader via framtida försäljning av leksaker och annan merchandize. Målgruppen är 2-5 år.
Att börja med att få ut sina karaktärer i en app istället för att sälja in hela serier tillåter dem att vara snabbare och att inte behöva göra stora investeringar innan de vet hur karaktärerna mottas. Den metoden i sig är väl agil vad gäller karaktärerna, men vägen till appen var det inte. De menade att de hade så mycket erfarenhet av barn att de inte behövde det. Lycka till med apparna tänker jag. De kommer snart märka att det är svårt eller snarare omöjligt att göra engagerande appar rätt utan gedigna tester och agila processer med otaliga justeringar. Man överraskas gång på gång över hur barn interagerar med skärmen. Och även en app kräver en hel del marknadsföring för att nå ut. De har hittills lagt pengar på partnersskap med en app store publisher och till en PR-byrå som bl a har upprättat hemsida. De letar just nu efter investerare för mer pengar till just ytterligare marknadsföring.
Det visade sig att de koncept de såg behov av inte bara handlade om att lära barn att äta rätt mat, utan att flera av koncepten handlade om att hjälpa föräldrar att inte behöva styra över barnens skärmtid, utan att deras filmer och appar sköter den uppfostran – uppenbara problem de två mammorna har upplevt själva i sin vardag. Ash and Ollie handlar just om barns skärmtid och om gränsdragning. Appoliserna är ytterligare ett koncept som berättar om hur man behöver lägga ner surfplattan ibland och göra något i verkligheten. Jag känner mig lite skeptisk till idén om att prata om att sluta använda skärmen på skärmen… En bra sak ur denna egna erfarenhet av behov är att de aldrig kan tänka sig in-app-purchases, då en son just spenderat en större summa pengar av misstag.
Roligast den här dagen var att se var JibJabbröderna – de som har gjort enorma framgångar med t ex Elf me och andra videos som alla handlar om personalisering genom att sätta in en bild på sig själv i en rolig videokontext. Bröderna har kämpat på med företaget i 15 år och för några år sedan, när de själva fick barn, såg de ett öppet fönster för att göra utbildande, humoristisk och cool underhållning istället för skrikig, olidlig för vuxna och ful. De har startat StoryBots och de, liksom de flesta andra under konferensen, vill ge föräldrar en hjälp att få den tid de behöver utan att ha dåligt samvete för att barnen sitter passiva eller med något man som vuxen inte uppskattar.
Det innehåll de producerar är bara väldigt väldigt roligt och fint. Två glada killar med
hjärtat på rätta stället och massor av humor som gör roliga saker för barn och föräldrar. Det är bara då man kan lyckas med en spelifierad app för att ge sitt barn stjärnor att samla för gott beteende...
Men det de gör bäst kanske ändå är det de har lång erfarenhet av – att låta barn får sätta in sitt eget ansikte i en mängd roliga situationer – i videos, i spel, i lekar och i utbildning. Fast bara deras videos är underbara som de är även utan ansikten
SVT’s case i Next up
Skrivet av malinstroman i framtiden, januari 15, 2014
Next Up 2014 from Rodolfo on Vimeo.
SVT deltar i Next Up’s tävling med ett av flera case som åttondeklassare lagvis utmanas att lösa. Övriga utmanande case kommer från King.com, Sogeti, Ericsson och IBM. Det ska bli väldigt roligt att se elevernas förslag framåt våren. Vår brief till eleverna lyder…
SVT: Det krävs mer än att lajka – hur gör vi verklighet av viralt engagemang?
Förutsättningar
Vi har för vana att dela med oss av sådant vi gillar eller sådant som upprör oss på Internet. Vi kommenterar, delar, lajkar, lägger till ikoner på våra avatarer, bloggar eller hashtaggar. Tillgången till smartphones och möjligheterna till den här typen av engagemang bidrar till ett trendbrott – unga tar del av mycket mer nyheter än för bara ett par år sedan. 67% av alla 14-åringar och 74% av 15-åringarna i Sverige tar del av nyheter via mobilen (Statens Medieråds rapport Unga&Medier 2012/2013). De flesta menar att de lär sig något och många anger att de blir arga eller ledsna just när de tar del av nyheter.
Samtidigt tittar allt färre på tablåsänd TV. Unga tittare ser program från samtliga kanaler via VOD-tjänster när de vill och framför allt vad de vill. Program som Aktuellt och Rapport är inte lika populära som mer tillgängliga onlinetjänster som Aftonbladet.
Det är SVT:s uppdrag att försöka nå alla i Sverige med nyheter och även att bidra till demokrati med sitt innehåll. Framför allt gör SVT TV-program men de får också jobba med t ex webb. En sådan webbtjänst är t ex SVTPejl som med hjälp av databasjournalistik visualiserar problem, samlar in folks egna historiker kring dessa problem och lyfter fram de människor som har hört av sig.
Scenario
Regeringen har lämnat en proposition till riksdagen om 15-årsgräns med hjälp av spärrar på beroendeframkallande tjänster i smartphones. Syftet är att motverka hämmande av barns normala utveckling. Tjänster som berörs är bl a Facebook, Instagram, Videofyme, Vine, snapchat och ask.fm.
På SVT har man uppmärksammat att detta förslag har upprört ungdomar. Förslaget har lett till vild trafik på sociala medier. De som reagerar vänder sig inte i någon större utsträckning till SVT:s kanaler, utan diskussionerna hålls främst i sociala medier där de egentligen inte når någon annan än de upprörda. Som många gånger tidigare tycks inte reaktionerna leda till något konkret. SVT tror inte att deras traditionella kanal med ett reportage i TV är det bästa sättet att uppfylla sitt uppdrag för målgruppen och anlitar därför en byrå för att ta fram en lösning.
Uppdraget
Ni är ett team från ett nystartat digitalt tjänsteföretag, som på uppdrag av SVT ska ta fram ett format på en plattform (webbsida, applikation, tjänst, verkliga möten och forum, program osv) som skapar möjligheter som inte bara samlar ungdomars åsikter i en viss fråga utan också pekar ut steg för att åstadkomma verklig förändring, såsom ett ändrat politiskt beslut.
Målet är att ungdomar ska få upp ögonen för att slacktivism inte nödvändigtvis leder till förändring och att de ska få förstå hur de mer konkret kan påverka sin egen situation.
Ert team utgörs av en projektledare, konceptutvecklare, interaktionsdesigner, formgivare, marknadsförare samt ett par programmerare. Ni skall tillsammans arbeta fram en modell som beskriver hur er plattform fungerar och vilka IT-relaterade funktioner den använder sig av (ex. GPS, elektroniskt ID, widgets, databaser, API’er, mejl, kamera, chatt, streamad video). Ni ska också beskriva användarens upplevelse och i vilken ordning vem behöver göra vad för att det ska leda till en konkret förändring i en viktig fråga.
SVT har försett er med följande ingångsvärden:
-
Plattformen ska vara åtminstone delvis digital.
-
Det ska vara minst lika lätt att uttrycka sitt engagemang som det är i dagsläget.
-
Det ska vara tydligt hur många det är som engagerar sig i en fråga.
-
Det ska finnas en tydlig väg eller ett flöde, med en eller flera mellansteg, till en möjlig beslutsförändring.
-
Den som visar sitt engagemang ska uppleva det som lätt och/eller roligt att vara med och påverka.
-
Vägen/flödet, ska vara tillgängligt för den engagerade där man är, när som helst.
-
Formatet får inte utöva kampanjjournalistik.
Relevanta verktyg och begrepp
Public Service: Radio och tv i allmänhetens tjänst. Uppdraget för SVT, SR och UR är att ge svenska folket allt från nyheter och dokumentärer till underhållning och utbildning – på ett sakligt och objektivt sätt. Det betyder t ex att olika politiska åsikter ska få komma till tals, att alla ska kunna hitta ett utbud för dem oavsett hur stor eller liten målgrupp det rör sig om (t ex minoritetsgrupper eller olika funktionsnedsatta).
Demokrati: folkstyre eller folkmakt. De förutsättningar som skapar rättigheter och möjligheter för alla att vara med och bestämma.
Tillgänglighet: används både för att beskriva hur bra något fungerar för människor med funktionsnedsättning och för hur t ex en webbplats finns och fungerar var som helst, när som helst för olika användare.
Slacktivism: är en kombination av orden ‘slacker’ och ‘activism’. Ett ord för den typ av engagemang som främst gör att den som engagerar sig känner sig nöjd, men som egentligen inte bidrar till någon verklig förändring.
Databasjournalistik: Om det inte finns en tillgänglig databas med information börjar man med att skapa sin egen. Man kan begära ut pappersdokument från myndigheter, göra egna observationer eller skicka ut en enkät och lägga in svaren i t ex Excel eller en databas. Sedan analyserar man innehållet i databasen och visualiserar det man får ut så att andra lätt kan förstå.
Mikrovolontär: ett sätt att bidra med en mindre insats som tillsammans med andras insatser ska nå ett större mål. Modellen innebär oftast bara några minuters eller timmars jobb och inga mer krav efter det.
Gamification: att använda sig av speltriggers för att leda sin publik/sina användare/kunder/tittare till ett mål. Vanliga sådana speltriggers är progression och direkt belöning, men det finns många fler. Avgörande för en bra spelupplevelse är ‘flow’ – balansen mellan att kunna utföra något och att utmanas.
Kampanjjournalistik: journalistik där man inte objektivt redovisar fakta utan istället vinklar presentationen eller tar ställning i en fråga.
Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, framtiden, produktutveckling, april 10, 2013
Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.
Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.
Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.
Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.
Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.
Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton
Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter
Erfarenheter från viasat
Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm
Skönt – sedan kan man twittra säkert.
En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.
Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.
Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!
Mångdubbelt så bra på 5 minuter
Skrivet av malinstroman i team, februari 2, 2013
Jag deltog som coach på presentationer på Hyper Island igår. Grupper i olika storlekar har i uppgift av Beata Wickbom att bilda en temporär byrå tillsammans, med namn, profil, arbetsprocess och målbild, för att få real cases att arbeta med. Byråerna startades för någon vecka sedan och nu skulle de sälja in sig själva till oss som lyssnade. Det är helt naturligt att man plockar fram power pointen och stolpar ner alla värdeord och principer och kunskaper man definierar i bullets på sida efter sida. Och så går en eller två ur gruppen fram och läser vad som står i Power Pointen.
Därefter ruskades så gott som alla grupper om av responsen – jag köper det inte. Ni har berättat om allt som är mindre viktigt än det jag köper – er själva. Några blev frustrerade av feedbacken, andra nervösa tror jag. De flesta grupperna ombads att ta fem minuter tillsammans och utifrån vad vi hade pratat om börja om, utan power point och ge oss vad vi ville ha.
På fem minuter kan otroligt mycket hända. Grupperna tvingas snabbt definiera vad som är absolut viktigast att få fram och hur detta ska kunna framföras utan textmassor. Allas kreativitet går på högvarv i totalt fokus och engagemang. De måste hitta en akut lösning tillsammans. De kan inte annat än att lita på varandra, ta en rejäl risk och göra något de inte hade gjort om de hade planerat allt ett par dygn i förväg.
Den grupp som gjorde entré med minst engagemang och mest frustration återkom med en häpnadsväckande intensitet och energi. Med tre meningar från tre olika gruppmedlemmar lyckades de träffa oss i hjärtat, skapa ett avtryck och få oss nyfikna och fulla av frågor. Jag trodde på dem, minns dem och tog reda på allt jag som kund behövde veta utifrån egen drivkraft och önskan.
Flera grupper var minst lika bra i sina presentationer. Det är alltid imponerande att se när någon antar en utmaning, vågar vända 90 grader om och levererar.
Trello – att-göra-verktyget för allt att göra
Skrivet av malinstroman i gamification, produktutveckling, team, tillgänglighet, januari 30, 2013
Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)
Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.
Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.
Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.
När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.
Malin Ströman 