Arkiv för kategorin tillgänglighet

Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin

Tidigt i måndags morse satt jag på mitt första Almedalen-seminarium. Klockan var 7.30, men inte var det tomt för det när Brit Stakston drog igång dagen på HejDigitalts arena med Den digitala samtidens utmaningar och möjligheter för demokratin. Demokrati handlar om alla människors lika värde och om möjligheten att vara med och bestämma. I det digitala samhället är kunskapen om hur Internet fungerar, både för privatpersoner likväl som för företag, avgörande för att vi ska kunna ta medvetna beslut i vår egen och andras sak.hejdigitalt

De oroliga pratar om hur vi riskerar att bara ta till oss sådant vi själva uppskattar i vår sociala medienärvaro. Vanessa Berhe, vars morbror sitter i samma fängelse som Dawit Isaak, har istället fått se det positiva i att lätt hitta andra med samma åsikter och drivkrafter. Det är lätt att förenas och tillsammans bli starkare i kampen oberoende av fysiska avstånd, språkbarriärer och andra hinder för kontakt. När jag nyligen frågade en 11åring om varför hon tyckte att YouTube var roligare än något annat menade hon att det är för att hon där får se människor från hela världen och inte bara från Sverige.

Peter Alling, Public Affairs Manager Nordics på Unibet låter kanske som en otippad deltagare på morgonens seminarium, men Unibet är inte det enda digitala företag som ser hur resten av Sveriges institutioner och företag har svårt att följa med in i framtiden, och som förstår att de själva måste bidra för att vi ska fortsätta vara ett innovationsstarkt land. Just Unibet har valt att dela med sig av sina kunskaper om vad som krävs i det digitala medielandskapet, hur man är ett digitalt företag, för att få med sig fler. Andra digitala företag som Spotify och King.com lägger istället aktiviteter t ex på att nära en helt ny framtida arbetskraft. Som Christine Kastner Jonson, Utbildningsdirektör IT-gymnasiet och NTI-gymnasiet, lyfte under morgonen, står det inte på skolans agenda att förse arbetsmarknaden med den arbetskraft som svenska företag redan nu står och skriker efter – programmerare – och det åligger företagen själva att skapa och hitta den kraften för framtiden. Bristen på programmerare kan också vara en bidragande orsak till att dessa företag gör sitt bästa för att hjälpa till att radera den ensidiga bilden av vem som är en programmerare. Vi behöver en mångfald i utvecklingen av nya innovativa produkter och tjänster, och vi behöver framför allt fler. Som det är just nu ligger således en stor del av Sveriges framfart på de få digitala företag vi har, medan resten av samhället släpar efter.

Diskussionen om utbildningens roll dök upp senare under dagen vid flera tillfällen på samma arena. Jag lyssnade bl a på Pernilla Rydmark, Chef Internetfonden, Joakim Jardenberg, Internetchef, Helsingborgs kommun och Claes Magnusson, Rektor på Malmö Yrkeshögskola i diskussionen om En hackande nation – hur ska vi utnyttja de svenska it-resurserna på bästa sätt? Fokuset låg till stor del på tillgänglighet både av Internet och av data. Men kommer verkligen tillgänglighet att få fler svenskar att hacka kod undrar jag, och vi var nog överens om att utbildning av fler programmerare måste ske jämsides med tillgänglighetsutvecklingen. Vi var dock också överens om att det är mycket svårt att få tjejer över 12 år att välja att programmera, och jag kan tro att det finns fler grupperingar än tjejer som skulle dra nytta av denna stora arbetsmarknad, men som av olika anledningar väljer bort den allt för ofta helt omedvetet. Jag är osäker på om vi kommer någon vart alls med tillgänglighet och utbildning om vi inte jobbar på alla fronter med att normalisera bilden av den datorkunnige.

Jag avslutade dagen med att lyssna på Hur kan vi ta oss bort från digitaliseringen mediala barnsjukdomar?

Anette Novak redovisade fyra slutsatser från Medieutredningen. Det Sverige de har pratat med har lyft att landet behöver kunskap, konkurrens på lika villkor, tillgång till Internet och data samt lokal journalistik i en mediepolitik för framtiden.

I fokus för analysen ska stå ”Allmänhetens behov av allsidig information och individens möjlighet att vara demokratiskt delaktig oberoende av bostadsort”.

Det var väl lite som en summering av dagens diskussioner men med ungefär samma luckor angående behovet av normalisering och av de kommersiella företagens stöd i transformationen. Och ändå slutade diskussionen med Googles Nordiska kommunikationschef Gustaf Brusewitz och några journalister i publiken i en suddig bild av att publiken tyckte att Google, tack vare att de är en del av samma ekosystem som publicister och i och med deras makt, har ett yttersta ansvar att utbilda svenskar i hur Internet fungerar. Vi lutar oss just nu i stort på våra svenska företag som utifrån egen drivkraft att föra det svenska samhället framåt levererar till vårt samhälle, men att tro att Google ska vara de som tar samma ansvar är naivt.

Som avslutning fick publiken skriva in sitt ord för ett hållbart medielandskap – tillit, kunskap, oberoende och infrastruktur stack ut.

medialandskapet

Annonser

, , , , , , , , , , , , ,

2 kommentarer

Att bygga platser istället för containers

Redan för femton år sedan deltog jag i Patrik Hernwalls sällskap på Pedagogiska Institutionen i Stockholm i diskussioner om huruvida det fanns platser på Internet eller om man måste kunna befinna sig fysiskt på ett ställe för att det ska kunna definieras som en plats. Jag byggde tillsammans med vänner MOOar- MUD Object Oriented, textbaserade virtuella världar i vilka användare ofta befann sig under anonym identitet med avatarer. Precis som Nonny de la Pena återskapar journalistiska situationer som vi kan gå in i med en fullständigt realistisk upplevelse av att befinna sig på plats, byggde vi världar av poesi eller av Strindbergs 1800-talsStockholm i Röda Rummet. Den egna upplevelsen blir mycket starkare och därmed lättare att förstå och minnas än vad någon annans återberättade upplevelse är. Man är själv en del av platsen och upplevelsen när man är där.

När vi surfar omkring på nätet är vi där. Vi är med. Vi rör oss i ett virtuellt parallellt universum av platser och tjänster som vi befinner oss på. Och ju mer vi kan visa vår identitet och få den bekräftad, desto större del av platsen är vi. Och desto mer är platsen min plats, en plats för mig. Istället för att bygga containers med innehåll som vi leder användaren till vill vi skapa upplevelsen av en plats för att skapa en stark förståelse och minnesbild – för att användaren ska förstår vårt erbjudande och vilja komma tillbaka.

Hur gör vi det? Hur låter vi användaren känna att det är dennes plats, en plats som responderar, som erbjuder det som hen vill ha och behöver och som helst av allt knappt existerar utan sina användare? Vi låter användaren lägga till eller se sig själv i tjänsten eller på sajten. Det finns mängder av olika sätt att låta besökaren personalisera en plats eller tjänst, små och stora features. Vi behöver inte alls bygga världsmetaforer för att skapa upplevelsen av delaktighet, av att vara synlig och av att kunna påverka.

I valet bland alla möjligheter gäller det att ha koll på varför man gör det och vad man förväntar sig att det ska leda till för att förstå vilket värde det tillför vem. Det finns så många features, men bara de som levererar något för respektive användare är relevanta, övriga blir lätt förvirrande och svårförståeliga. De överflödiga skapar en plats för alla, men inte för mig. Det finns mängder av olika sorters användare med olika drivkrafter. Den som besöker för första gången, den som har använt tjänsten länge, den som kommer in på morgonen, den som kommer inte på kvällen, den som använder surfpatta, den som använder dator eller mobil osv.

Inställningar för färger, bakgrund, textstorlek, lättläslighet, intressen, sortering av innehåll utifrån tema, ålder, land är ofta en bra inkörsport för den nyanlände. En del inställningar vill vi gärna välja själva för att ha kontroll över för att optimera vår upplevelse, medan andra ger bättre effekt om de utgår från ip-adress – t ex språk, eller från sökordshistorik – t ex föreslaget innehåll. Att få skapa en personlig avatar eller personliga inställningar brukar vara ett lätt sätt att ta sig in i en tjänst/plats, och även en anledning till att komma tillbaka. Efter att ha lagt in mig själv och min identitet har jag dessutom redan spenderat en ansenlig del av min tid där och då har tjänsten/platsen redan börjat levererat värde.

Historik i form av t ex att det syns spår där jag har varit (mina uppladdade bilder, egenskapat innehåll, markerade länkar), att jag lätt hittar tillbaka till det jag har tittat på/köpt/interagerat med tidigare eller att jag kan fortsätta där jag var sist kan, förutom själva användarvänligheten, ge mig en upplevelse av att jag finns. Det syns avtryck från och jag får respons på min närvaro och jag får förstås en anledning att komma tillbaka när jag inte behöver börja om från start igen. Tjänsten är min. Den fungerar utifrån min upplevelse.

Att leverera relevant innehåll utifrån t ex lands/språktillhörighet, säsong, högtider och sökord är en sak, men algoritmer från data på parallella och tidigare besök är mer omdiskuterat huruvida det ger en positiv eller negativ upplevelse. Om inte algoritmerna är intelligenta träffar de lätt fel och blir dåliga säljförsök. Med koll på användares drivkrafter bör det dock gå att få till det så att det levererar något som besökaren vill ha. En anonym redaktör från företaget är sällan en relevant avsändare av ett tips, förslag eller fråga, men kändisar, experter eller vänner som jag själv har valt som guider, eller som presenteras via insamlad data kan träffa rätt med stöd av ytterligare insamlad data. X antal av dina vänner tycker si eller så, har sett den här, lyssnar på… det här är den låt som din vän x (som du har haft mest interaktion med den senaste veckan) lyssnar mest på just nu – eller sneakers hen har köpt… nyheter om kändis x (som är med i programmet du såg tidigare i veckan)… experten x berättar om fenomenet y (som du läste en artikel om tidigare idag).

 

Inte lika kul utan vänner
Den vanligaste anledningen till att vilja lägga till features för personalisering antar jag är att man vill att användaren ska komma tillbaka. Vi kan bygga in trick för att ta in besökarens email-adress för att kunna skicka påminnelser om att vi finns – en rätt ohyfsad modell – några blir glatt påminda av ett till mejl i boxen men många andra blir trötta bara av åsynen. Det är också ofta ett tråkigt steg på vägen in där många nyanlända droppar av. Det pratas nu om hur de sociala spelen optimerar den nya användarens 45 första klick. Får man förstagångsbesökaren att engagera sig så djupt i upplevelsen har man dem fast, då kommer de att komma tillbaka, förmodligen redan nästa dag, eller kanske tidigare till och med.

Min erfarenhet från tidigare interaktiva upplevelser är att vänner är den uteslutande viktigaste faktorn för att en nytillkommen användare ska komma tillbaka. Länge på Stardoll kom nya medlemmar in till sitt tomma rum med en naken docka utan pengar och utan kläder. När hon tittade på sin vänner-sida fick hon veta att ’Du har inga vänner’. Med tiden insåg vi att vi förstås måste göra det möjligt för den nya användaren att utföra den lek som var tänkt att utföras – hon behövde pengar, kläder och möbler redan från start (tänk de 45 första klicken)- men mest av allt var vi tvungna att se till att hon snabbt och lätt kunde hitta ’vänner’. Citationstecknet betyder att det inte nödvändigtvis behövde vara vänner från verkliga livet, utan bara att man som person hade knutit ihop sig med andra användare som bekräftade ens existens och som identifierade sig som en vän räckte.

Det finns en anledning till att alla sociala plattformar börjar vår väg in i deras tjänster med att låta oss koppla ihop oss med våra vänner från andra valfria online-forum. Samma anledning som att de vänder ut och in på sig själva för att komma på roliga features som blir roligare ju fler kompisar jag bjuder in. Bjuda in, bjuda in, bjuda in. Att bli inbjuden av en kompis är mycket mer trovärdigt än att bli inbjuden av företaget/varumärket själv. Att låta sina nöjda användare göra jobbet är mer effektivt och billigare än att låta sociala media-redaktörer eller marknadsförare kämpa för att tracka och locka. Vänner innebär gemensamma samtalsämnen, trygghet, förtroende, relevans, men också en känsla av att vara tvungen att ställa upp och återgälda, att inte svika eller bara försvinna och gå upp i rök. Det är inte bara ett sätt att nyrekrytera utan likväl att få frekvent återkommande användare.

Vi bygger relationer – inte så mycket med varumärken eller företag och tjänster, som med vänner när vi rör oss online – kanske mer så än i den fysiska världen. Det är lättare att nå många fler på nätet än utanför och många vänner är mycket mer närvarande och tillgängliga, men visuella varumärken har också väsentligt lägre symbolvärde. I den fysiska verkligheten styrs uppfattning om oss utifrån hur vi ser ut och vad vi har på oss, medan online är det mindre synligt. Vi har ingen anledning att bygga relationen med varumärken längre, eller att identifiera oss med dem, om de inte levererar något annat extra värde för just mig. Känslan av delaktighet eller delägarskap är avgörande.

De flesta av oss är sociala varelser i det mesta vi gör, och har det som en av våra främsta drivkrafter även om vi inte tänker så mycket på det. Andra sätter t ex ’att vinna’, ’att förstå’ eller ’att bemästra’ före allt annat, men den allra största delen av oss som hänger på nätet vill främst kunna prata med vänner om vad vi ser, hör, läser, tänker, spelar, tycker och känner. I fikarummet på jobbet, på parmiddagen, i online föräldraforum, med likasinnade eller oliksinnade. Vi har ofta olika drivkrafter som styr samtalen, men samtalen och vår identitet i dessa är det som är viktigt för oss, det som utvecklar oss och får oss att känna oss tillfredsställda.

Det är lätt att få en instrumentell eller funktionsinriktad syn på sin tjänst eller plats i jakten på fler frekventa användare som konsumerar ens erbjudande, men för besökaren är det mer en känsla av att befinna sig på rätt ställe. Och det är aldrig roligt att vara ensam, utan vänner, med endast ett företag och dess uppenbara bundsförvanter som vägledare. Vi vill gärna se oss själva som självstyrda individer, samtidigt som vi inte klarar av att hantera för stora och osorterade mängder innehåll och funktioner. Balansen däremellan är en värld som erbjuder det jag behöver och som jag har verktygen eller kunskapen att hantera i en lagom balans. Det är en evig utmaning att hitta den balansen för så många användare som möjligt. Den utmaningen är aldrig perfekt, aldrig färdig.

, , , , , ,

1 kommentar

En bra relation innebär förtroende och intresse

Det är alltid roligt att få en fråga som kräver lite fundering. Igår fick jag frågan om vilka de viktigaste/största frågorna/utmaningarna jag ser för den som vill göra bra digital marknadskommunikation idag.

Jag kan bara svara utifrån de utmaningar jag själv har haft det senaste året och ser framför mig. Det handlar främst om att få ledning och beställare att förstå varför vi ska jobba med content marketing och relationsbygge istället för informationsspridning och kärnprodukt allena – att vi är tvungna att fånga användarnas intresse med relevant innehåll och bygga någon sorts konstant relation som är aktiv även vid andra tillfällen på dygnet och året än precis då kärnprodukten eller kärnerbjudandet är aktuellt – att relationer utgår från behov och förtroende och att det sker över lång tid och inte bara lite då och då.

Det var roligt att höra Jeff Jarvis i Aktuellt (från 33 min in i sändning) häromdagen som pratade om samma sak ur ett journalistiskt perspektiv och som menar att det inte är så mycket värde i många klick och spridda länkar om användarna inte läser och engagerar sig i innehållet. Istället behöver även journalister skapa relation till sina följare så att de är intresserade av att lyssna/titta/läsa vad de säger.

, , , , ,

5 kommentarer

Hur man får glada användare, medarbetare och beställare

Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.

  1. Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
  2. Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?
  3. Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’.  När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
  4. Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
  5. Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?

När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de

Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?

När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?

Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi

  • lyssnar på och engagerar våra användare

o   börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.

o   testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.

o   mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.

o   releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.

  • sätter tydliga mätbara mål

o   får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.

o   gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.

  • levererar en kvalitativ produkt i slutändan

o   Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.

Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten.  Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.

Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.

 

, , , , , , , ,

1 kommentar

Vi vill bara bygga rätt saker!

Det kostar att bygga appar, interaktiva tjänster och webbplatser. Utvecklare kostar dyra timmar och det är svårt att fånga dem på fasta tjänster. Det är utvecklarnas marknad. Och det tar nästan alltid lite tid att bygga hela digitala erbjudanden. De behov och hål man ser att man kan fylla i januari ett år är ofta realiserat först ett år senare… om man har lagom snabba beställarprocesser. Kanske är det den typen av förutsättningar som gör att de allra flesta av oss som utvecklar webb/app-erbjudanden desperat vill bygga det mest rätta och minst felaktiga. Vi har inte tid att bygga fel saker!!! Och kanske är vi lite responstokiga eftersom allt vi gör går att mäta så detaljerat. Varenda justering ska gå att se förändrade och helst förbättrade mätvärden på, annars är det inte värt det.

Barnplay på Barnkanalen.se har varit ett härligt bygge hittills. Vår konceptutvecklare började tillsammans med vår interaktionsdesigner att testa våra teser för snart ett år sedan. Teserna var att

– barn ska kunna hitta och navigera själva

– det finns direktvägar tillgängliga från de device barnen själva behärskar och har tillgång till

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll

– barn ska presenteras det utbud som är mest relevant för just det barnet

Med de tillgänglighetskrav som SVT har innebär det att detta ska fungera så bra som möjligt för 260 olika browsrar samt alla olika android-enheter, iOS-versioner och för Windows Phone. Det är en utmaning.

För att klara den utmaningen och för att bygga rätt saker var ett ingångsvärde att releasa kod så snart det gick. Vi började med att lägga ut en dold version som vi kunde använda för att låta familjer testa det vi byggde online hemifrån. Flera familjer deltog med feedback och egna filmer från tillfällen i deras hemmiljö med syskon, utan syskon, med trötta barn, glada barn och finurliga barn. Vår interaktionsdesigner träffar barn som är på besök på SVT så gott som varje vecka. Barn i alla åldrar får titta på allt från små detaljer som en uppsättning ikoner till att testa hela funktioner eller hela produkten, men hemmiljöer visar ofta på andra problem som kan vara svåra att upptäcka i kortare stunder på uppmaning.

Nästa steg var att releasa det vi byggde på för publiken så snart det gick. Vi hade i utgångsläget en ‘Program A-Ö-sida’ med bilder på samtliga våra 200 program där varje bild länkade till respektive programsida. Den sidan bytte vi ut så snart som alla programbilder kunde återfinnas i Barnplay och det gick att titta på respektive program direkt på plats med ett klick. Genom att släppa ut vårt bygge så tidigt, och genom att sedan förbättra releasemöjligheterna allt eftersom så att vi idag kan släppa ut vår kod dagligen, får vi kontroll över vilken kod det är som orsakar problem när en bugg uppstår. Det är inte heller någon som under hela tiden har behövt sitta och jobba långa nätter inför någon release eftersom allt redan är releasat och fungerar.

Det fina med att släppa ut det vi bygger på tidigt är också att vi får en bättre insikt i vad vi verkligen behöver lägga tiden på – nya features eller förbättra det som ligger ute. En stor del av arbetet har handlat om att förbättra de funktioner som finns så att alla barn är nöjda med upplevelsen. Små barn har ännu inte lärt sig att det inte hjälper att hetsklicka. De klickar och klickar och klickar och klickar med energiska små fingrar och då gäller det att responsen i gränssnittet svarar på de frenetiska små klicken. Det är mycket viktigare än att vi lägger till ytterligare en funktion.

Resultatet vi nu är framme vid är att barn kan

– hitta och navigera själva

– det finns direktvägar på de device barnen har tillgång till och själva behärskar

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll.

De skrivkunniga kan också snabbt hitta till det innehåll de var ute efter genom att söka, och favoritfunktionen i appen ger en lätt väg till respektive barns egna favoriter, men där finns mycket kvar att jobba på för att varje barn ska ha en så personlig upplevelse som möjligt.

En funktion la vi också till i slutet utifrån många föräldrars önskemål – autoplay av avsnitt för att föräldrar inte ska behöva komma till surfplattan och starta ett nytt avsnitt gång på gång, utan att barnet istället kan se många avsnitt av Fåret Shaun i rad utan att avbrytas. Vi har också sett att det blir en bättre tittarupplevelse för barnet som därmed kan själv lite bättre.

Nu är det bara att fortsätta att mäta, testa och justera för att förhoppningsvis lägga tid och kraft på rätt saker.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Netflix säkrast på Digital Kids Conference

The Digital Kids ConferenceToy Fair i New York i veckan, öppnades av Netflix’s VP of Product Innovation, Todd Yellin som utan tvekan hade barnmålgruppen i fokus i stora delar av sitt arbete. Barn och deras föräldrar är viktiga för den framtida överlevnaden. Barnen ska ha en fortsatt stark relation med ens produkt och varumärke och föräldrarna ska slussa in dem.

Yellin öppnade med att återge rädslorna vi ser i förhållande till barn och tillgängligheten. Det var tydligt att Netflix får stå till svars för att barn allt oftare konsumerar video i ensamhet istället för i familjegrupp, och att han själv ser det som en del i den utveckling som vi inte kan hejda. Tablets och Smart TV är de största plattformarna för barns videokonsumtion.

Vidare beskrev han den oro som uttrycks för att vi lämnar så mycket data efter oss online. Han började med att förklara att det väl bara är till godo då vi kan rikta reklam så mycket bättre och att det blir alla gladare av. Men det är inte Netflix infallsvinkel på datainsamling. Framtiden är att veta exakt vad folk vill ha, men den optimala andelen annonser på TV är förstås noll. Data ska användas för att erbjuda den bästa möjliga produkt och upplevelse, anpassad så långt det går utifrån varje enskild tittare och därigenom kan man ta betalt med prenumerationer. Här nämndes LEGO’s senaste film för första gången av många den här dagen – en reklamfilm i spelfilmsformat – och bra sådan, där målgruppen vill betala för och se den. Förra året på Kids Screen var det Angry Birds som alla beundrade för hur de lyckades överföra de populära spelkaraktärerna till merchandize. Alla ville göra en Angry Birds. I år är det LEGO-filmen som är objektet för allas beundran.

För många år sedan när jag jobbade med Stardoll överraskades vi av att vi när vi efter ett år eller så introducerade prenumerationer som erbjöd virtuell valuta att köpa specifika saker för, överöstes av 11-åriga tjejer som uppmanade oss att lägga till annonser på sajten och låta det vara gratis för alla istället. Vi fick också veta att det både mammor och barn skulle vilja betala för var virtuella kläder från riktiga varumärken. Häromdagen menade min 10-åriga dotter att det värsta möjliga man skulle kunna jobba med måste vara reklam – att göra skit och försämra den önskade upplevelsen för andra. Det senare bekräftades också på Digital Kids Conf av Peter Robinson, Head of Research på Dubit, som inledde hela sin presentation med att förklara att ’Ads on Internet sucks’ och att ’pushmarketing is not the future’. Barn verkar ha blivit reklammätta bara under de sista 10 åren? Har gratisalternativ och bättre betalmodeller visat hur upplevelserna ska vara och höjt förväntan och kravställningen?

Yellin vill ta sig vidare i sin presentation till vad Netflix faktiskt gör och säger ’Let’s focus on the kids’… och så mumlar han något som jag tycker att vi i vårt arbete med barn säger mycket ofta – ’… not that it’s any different from grown ups, but…’ . Netflix, precis som vi på SVT, pratar mycket om hur barn kräver speciella gränssnitt och visualiseringar – fast egentligen vet vi att vuxna skulle uppskatta samma utformning i de allra flesta fall.

Netflix framgång i barngruppen menar Yellin är tack vare

– fokus på tablets och
– A/B testning som leder till rätt beslut
… t ex till den ’säkra’ barnkategorin
… och till en ’gate’ i starten – ett val av att titta barn eller vuxen

De testade även helt andra spår med gräll grafik, redaktionell presentation och fartfylld design inspirerad av konkurrenter som disney.com och nickelodeon.com. Den typen av design sänkte antalet tittade titlar/besök. Att ha spelaren integrerad på sidan med annan information synlig var så distraherande att barnen inte tittade alls och de hade svårt att förstå navigationen.

netflix_barn

Yelling fick frågor om planer för att inkludera tittarna i dialog eller interaktion med varandra eller på digitala leksaker, och han svarade att det är video som de kan och är bäst på och att inget annat ligger på deras önskelista för tillfället.

Jag frågade om de ser behov av att göra lokala anpassningar och efter en enorm lovebomb till Sverige (han och hans familj hade hälsat på nyligen och svenskar älskar barn) menade han att de A/B testar på lokala marknader hela tiden, men att de inte gör anpassningar för små avvikelser utan hellre håller produkten enhetlig och ren. Innehållsmässigt är det däremot ett stort behov.

YouTube såg han nog inte riktigt som en konkurrent eftersom de är annonsbaserade och innehållet är helt okontrollerat. Senare under dagen beskrev Peter Robinson, Dubit, hur ungdomars sökningar på just trailers och serier har ökat stort det senaste året, vilket förstås bör vara något att fundera över för Netflix.

Piratkopiering erkände han som ett stort problem, och ser att lösningen är att göra innehållet tillgängligt för så många som möjligt och produkten värd att betala för.

Vad gäller content partnerships menade han att det inte tänkbart då det skulle förstöra personaliseringsmodellen. Det måste finnas ett förtroende för att det som rekommenderas är relevant för mig och att det inte finns en betald avsändare.

, , , , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

YouTube viktigare än public service

Jag uppskattar SVT’s utbud något alldeles enormt och ser inte mycket annat eftersom jag inte vill att oändliga reklampauser ska få stjäla min tid. Videoboxar, lite on demand-tjänster och annat passerar också, men det går väldigt mycket bra gratis på svtplay. Här hittar jag den underhållning jag gillar. Men Youtube och Twitter är ibland (alltid?) så fruktansvärt mycket viktigare än public service som det ser ut nu. Hade inte YouTube funnits hade inte de här två fått säga sitt på sitt fantastiska sätt. Vad skulle de ha gjort? Skickat in den till… Aktuellt eller Debatt och hoppats på det bästa… det gör de ju inte för det bästa händer ju inte då. Då får de ju inte sitt sagt på just deras sätt som når… andra än de som tittar på Debatt idag.

Public Service sållar ut det de tycker att folk ska höra på ett sätt som de tycker att de ska höra det på. YouTube låter alla säga sitt, synas och höras och det som är viktigt sprids vidare av den som tycker det är viktigt.

, ,

Lämna en kommentar