Arkiv för februari, 2014

Kort om COPPA

Den mest engagerande och spännande debatten på Digital Kids Conference var en timme med KidsSafe, ESRB Privacy Certified och PRIVO angående COPPA. Det senaste året har lagen förändras avsevärt många gånger och det är svårt för branschen att hänga med i, förstå och förhålla sig till de krav som ställs när de riktar sig online till barn under 13 år.

Glöm allt vad tracking avin-app-purchases-4
-geolocation
– en specifik användares videotittning
– ljudlyssning
– uppladdning av bilder eller annat innehåll
utan en godkänd privacy policy OCH föräldrars godkännande. En app som låter barnet ladda upp en bild för att mejla iväg får inte ta hem bilden till egen server utan den ska ligga endast på användarens enhet.

Push-notifications är inte längre tillåtet – OM det inte handlar om nyhetsbrevsliknande mer generiskt material. Här kom frågan från publiken om inte Apple har ett ansvar för vilka appar de släpper igenom, men svaret är så klart att de inte är intresserade av att vara juridiska granskare och bedömare av innehållet i deras affär. Det låter lite underligt när man säger det just så eftersom alla andra affärer har just det ansvaret för vad de säljer…

En annan fråga som diskuterades var hur det bedöms vilken målgrupp man riktar sig till med sin app. Det är så enkelt att det är den målgrupp man anger att man riktar sig till. Uttrycker man att appen riktar sig till barn under 13 år ska man följa COPPA. Upptäcker man att en app som man trodde skulle rikta sig till tonåringar sedan faktiskt används av yngre barn gäller COPPA först när och om man ändrar målgruppen i beskrivningen.

Diskussionen handlade främst om att förhindra direktriktad marknadsföring mot barn och in-app-köp. Det är inte omöjligt att det är ett fokus som har blivit mycket starkare de senaste åren. Som jag minns det när vi jobbade med COPPA på Stardoll handlade det allra främst om barnens säkerhet online – att de inte skulle interagera med främmande människor, lämna ut sina personliga uppgifter osv. Dessa områden nämndes inte här, utan allt fokus låg på att skydda barn från att kunna bli trackade och bearbetade med mål att få dem att betala eller köpa något. I Sverige har vi då mycket hårdare lagstiftning som innebär att vi inte får marknadsföra mot barn alls, med eller utan förälders godkännande. Vi kan fortsätta snegla på COPPA ändå vad gäller den säkerhetsreglering som vi saknar.

Annonser

, ,

Lämna en kommentar

Snabbt ut och snabb respons på appar

Nästa morgon på Digital Kids Conference träffade vi Traci Paige Johnsson, upphovsmakerska till Blues Clues, och Caroline Byron, Oskarsnominerad producent. Tillsammans har de nu företaget Yummico som skapar varumärken för att kunna sälja rättigheter på. De berättade att de träffades för att de hade barn på samma förskola och att de såg behov av koncept som saknades. Deras strategi är att först göra ett IP för att sedan få ut den i interaktivt app-format för att få proof of concept och för att bygga upp en publik. Affärsmodellen är inte att ta betalt för apparna, utan att få tillbaka kostnader via framtida försäljning av leksaker och annan merchandize. Målgruppen är 2-5 år.

Att börja med att få ut sina karaktärer i en app istället för att sälja in hela serier tillåter dem att vara snabbare och att inte behöva göra stora investeringar innan de vet hur karaktärerna mottas. Den metoden i sig är väl agil vad gäller karaktärerna, men vägen till appen var det inte. De menade att de hade så mycket erfarenhet av barn att de inte behövde det. Lycka till med apparna tänker jag. De kommer snart märka att det är svårt eller snarare omöjligt att göra engagerande appar rätt utan gedigna tester och agila processer med otaliga justeringar. Man överraskas gång på gång över hur barn interagerar med skärmen. Och även en app kräver en hel del marknadsföring för att nå ut. De har hittills lagt pengar på partnersskap med en app store publisher och till en PR-byrå som bl a har upprättat hemsida. De letar just nu efter investerare för mer pengar till just ytterligare marknadsföring.

Det visade sig att de koncept de såg behov av inte bara handlade om att lära barn att äta rätt mat, utan att flera av koncepten handlade om att hjälpa föräldrar att inte behöva styra över barnens skärmtid, utan att deras filmer och appar sköter den uppfostran – uppenbara problem de två mammorna har upplevt själva i sin vardag. Ash and Ollie handlar just om barns skärmtid och om gränsdragning. Appoliserna är ytterligare ett koncept som berättar om hur man behöver lägga ner surfplattan ibland och göra något i verkligheten. Jag känner mig lite skeptisk till idén om att prata om att sluta använda skärmen på skärmen… En bra sak ur denna egna erfarenhet av behov är att de aldrig kan tänka sig in-app-purchases, då en son just spenderat en större summa pengar av misstag.

ollieandash

Roligast den här dagen var att se var JibJabbröderna – de som har gjort enorma framgångar med t ex Elf me och andra videos som alla handlar om personalisering genom att sätta in en bild på sig själv i en rolig videokontext. Bröderna har kämpat på med företaget i 15 år och för några år sedan, när de själva fick barn, såg de ett öppet fönster för att göra utbildande, humoristisk och cool underhållning istället för skrikig, olidlig för vuxna och ful. De har startat StoryBots och de, liksom de flesta andra under konferensen, vill ge föräldrar en hjälp att få den tid de behöver utan att ha dåligt samvete för att barnen sitter passiva eller med något man som vuxen inte uppskattar.

Det innehåll de producerar är bara väldigt väldigt roligt och fint. Två glada killar med

beepboop

hjärtat på rätta stället och massor av humor som gör roliga saker för barn och föräldrar. Det är bara då man kan lyckas med en spelifierad app för att ge sitt barn stjärnor att samla för gott beteende...

Men det de gör bäst kanske ändå är det de har lång erfarenhet av – att låta barn får sätta in sitt eget ansikte i en mängd roliga situationer – i videos, i spel, i lekar och i utbildning. Fast bara deras videos är underbara som de är även utan ansikten

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Helst gratis och annars av värde, Digital Kids Conference

Noemie Dupuy på BUDGE Studios som gör appar åt stora varumärken som Dora utforskaren och Jordgubbslisa, delade med sig på Digital Kids Conference, av vad de har lärt sig är bästa sättet för att monetarisera en app

PRISET är det viktigaste i app store. De lägsta prisnivåerna genererar inte tillräckligt mycket pengar, det finns för få barn i de smala målgrupperna för att det ska gå runt. Istället tar de på Budge Studios 60-100 kr per app vilket ställer höga krav på innehållet i apparna. De måste vara bra och engagera. (Det behövs ett starkt varumärke också vill jag tillägga). Hon pratade om 10-30 minuter som en mycket framgångsrik timespent per besök, siffror som inte låter väldigt höga i webbvärlden.
– För att engagera måste de var ENKLA
KOPIERA och gör bättre, det är mindre riskfyllt att låna av framgångsrika koncept och förbättra dem än att göra allt nytt från början.
– Få TESTARES feedback innan release. Det är omöjligt att veta vad som kommer att fungera utan att ha testat mycket först.

In app purchases var inte på tal alls eftersom hon menade att de var ute efter att skapa upplevelser som barn och föräldrar är nöjda med. Följande talare gav henne rätt i detta. Stephanie Azzarone, Child’s Play Communications har gjort research på amerikanska mammors önskemål i app store. Bla annat önskade de appar som lär ut värderingar men inte som uppfostrar. De vänder sig i princip enbart till andra mammor och mammors bloggar för att få veta vilka appar de bör ladda ner och köpa. Väl i app store går de i första hand på featured apps, sedan på most popular och sist på editors choice. Jag är inte helt övertygad om att det i Sverige är som i USA att det är främst mammor som köper appar till barnen och i Sverige tror jag helt utan belägg att många vänder sig till en pappablogg i första hand…

Mammor föredrar kreativa appar framför TV-tittning. ’Engaging in learning activities, not zooming out in front of the TV’. De låter främst de minsta barnen använda appar när de reser, en mindre andel när de är hemma och behöver göra något och en liten andel när som helst hemma. De är också missnöjda med hur mycket skit det finns i app store och blir irriterade när de har laddat ner en app som visar sig vara dålig. Helst vill de att alla appar ska vara gratis och inte ha in-app-purchases…

, , , , ,

2 kommentarer

Leksakstrender 2014, Digital Kids Conference

Reyne Rice, trendanalytiker bl a för leksaker, presenterade 4 trender som hon med ett globalt team ser bland barn världen över. 

RETROMANIA: Furby, Ninja Turtles, Smurfar, Uno, Transofrmers, Hello Kitty, L

EGO, tamagochi och snygga leksaker i trä som känns äkta och genuina.

 MINI IS KING: små och ihopfällbara leksaker för att få plats i små hem. Världen blir mer urban och allt fler bor i små lägenheter där LEGO mini figures, Lala Loopsie och appar får plats.

FIT 4 LIFE: Lek som lär för framtiden – stickning, snickarfit4lifemodeller, logisk förståelse, fysik, kemi, trädgårdsskötsel.

TECH TOYS: Robot Turtles, Skylanders, datorer som blir allt vanligare allteftersom priserna blir lägre.

Hon såg även hur vi i utbildningssammanhang tydligare än tidigare anammar det man kallar STREAM istället för STEM – STEM står för Science Technology Engineering och Mathematics. Sedan ett par år tillbaka har man pratat om att lägga till A för Art och R för Robotics. Även i Sverige har det det sista året pratats mer om Dataslöjd t ex och även Maker-rörelsen är en del av den här riktningen.

Trender som jag vidare tolkar utifrån mässan som nu var, är att barn och genus inte bara är ett hett diskuredtoolsssionsämne i Sverige utan minst lika aktuellt i USA. Det var en hel paneldebatt dagen innan jag kom som jag tyvärr missade. De kommentarer som kom i slutsummeringen sist på dag två provocerade mig däremot ordentligt. ‘Vi har tagit en grupp tjejer och satt i ett rum med bilar, och en grupp killar i ett rum med dockor och snart hade vi killar som använde dockor som vapen och tjejer som nattar gevär.‘ Oerhört låg nivå från en trendpanel. Leksakstillverkarna verkar däremot ha tagit grepp om saken och den större andelen leksaker gick i neutralitetens tecken och i flera fall även i den aktiva förändringens. Red Toolbox satsar på verktyg för alla. Låter som en smart idé.

En annan synlig trend är verkligen de tekniska leksakerna. Det var en hel sektion av mässan som visade en god mängd prylar som inte bara var robotar som rör sig på kommando utan även den sort barn (eller vuxna) utforskar kreativt. Coolast av allt var Modular Robotics – små fyrkantiga delar som sätts ihop magnetiskt och som i rätt ordning leder ström för att t ex bli en ficklampa eller en bil på hjul.

cubelets_robot1

Mer roliga tekniska leksaker var
Tangible Play – ett set med geometriska figurer som ger respons när man pusslar ihop dem rätt utifrån ett mönster på iPaden.
Wowwee‘s robot MiP är lite söt att balansera på ett hjul med hjälp av kontrollen på mobilen
– Vi har alla tänkbara speltillbehör hemma – fiskspön, maraccas, dansmattor, bilratt och mer – så jag måste nog ändå tycka att Rumble Fists är lite kul, även om det inte är en långlivad lek
– Mycket omtalad under mässan var Vuforia – Qualcomms soft ware som tillåter app-tillverkare att skapa augmented reality spel, modeller och upplevelser.
IQ-key är lite som Modular Robotics men med lite mer figurativa moduler och koppling till batteri.
Uboooley måste man se videon till – det är ett gosedjur som föräldrarna laddar i realtid med den funktion barnet behöver eller vill ha för tillfället. Den kan bli en ficklampa, ett spel eller en diskussion…
LaserPegs – egentligen mest ett byggset som lyser, men figurerna blir fina

lazerpegs

En gigantisk trend som ingen egentligen identifierade är avsaknaden av spelindustrin på leksaksmässan. SkyLanders och LEGO är allas förebilder, men ingen annan (Mattel undantaget) verkar ha kommit på att slå ihop sig med spelindustrin på riktigt. Samtidigt står Michael Cai, Senior VP av Research på Interpret, och redovisar att av 126 miljoner barn 6-12 år som de har undersökt världen över är 97 miljoner aktiva Internetanvändare och av dem är 86% gamers. Data från januari 2014 visar att den stora merparten spelar konsollspel (44 miljoner), 20 miljoner spelar free-to-play typ ClubPenguin och MovieStarPlanet och 22 vs 23 miljoner spelar på smartphone vs tablets. Den sista kategorin har ökat med 64% det senaste halvåret. Frågar man barnen anger den största andelen att tablets är deras främsta spelplattform.

En uppskattad modell hos föräldrar, menar Cai, som också konverterar minst lika bra som ouppskattade free-to-play/in-app-purchases är smart toys såsom SkyLanders där föräldrar har kontroll över kostnaden och själva vill och väljer att konsumera underhållning till sina barn. (Smart toys är dock en betalmodell som inte är aktuell för mindre app tillverkare dock). Cai avrådde å det starkaste från in-app purchases och säger att det inte är en modell att räkna med (tror han indikerar att det har stor chans att bli olagligt, jag ska skriva mer om COPPA senare) utan avråder starkt – tänk om!

kidstablets

communitys

, , , , , , , , ,

1 kommentar

Netflix säkrast på Digital Kids Conference

The Digital Kids ConferenceToy Fair i New York i veckan, öppnades av Netflix’s VP of Product Innovation, Todd Yellin som utan tvekan hade barnmålgruppen i fokus i stora delar av sitt arbete. Barn och deras föräldrar är viktiga för den framtida överlevnaden. Barnen ska ha en fortsatt stark relation med ens produkt och varumärke och föräldrarna ska slussa in dem.

Yellin öppnade med att återge rädslorna vi ser i förhållande till barn och tillgängligheten. Det var tydligt att Netflix får stå till svars för att barn allt oftare konsumerar video i ensamhet istället för i familjegrupp, och att han själv ser det som en del i den utveckling som vi inte kan hejda. Tablets och Smart TV är de största plattformarna för barns videokonsumtion.

Vidare beskrev han den oro som uttrycks för att vi lämnar så mycket data efter oss online. Han började med att förklara att det väl bara är till godo då vi kan rikta reklam så mycket bättre och att det blir alla gladare av. Men det är inte Netflix infallsvinkel på datainsamling. Framtiden är att veta exakt vad folk vill ha, men den optimala andelen annonser på TV är förstås noll. Data ska användas för att erbjuda den bästa möjliga produkt och upplevelse, anpassad så långt det går utifrån varje enskild tittare och därigenom kan man ta betalt med prenumerationer. Här nämndes LEGO’s senaste film för första gången av många den här dagen – en reklamfilm i spelfilmsformat – och bra sådan, där målgruppen vill betala för och se den. Förra året på Kids Screen var det Angry Birds som alla beundrade för hur de lyckades överföra de populära spelkaraktärerna till merchandize. Alla ville göra en Angry Birds. I år är det LEGO-filmen som är objektet för allas beundran.

För många år sedan när jag jobbade med Stardoll överraskades vi av att vi när vi efter ett år eller så introducerade prenumerationer som erbjöd virtuell valuta att köpa specifika saker för, överöstes av 11-åriga tjejer som uppmanade oss att lägga till annonser på sajten och låta det vara gratis för alla istället. Vi fick också veta att det både mammor och barn skulle vilja betala för var virtuella kläder från riktiga varumärken. Häromdagen menade min 10-åriga dotter att det värsta möjliga man skulle kunna jobba med måste vara reklam – att göra skit och försämra den önskade upplevelsen för andra. Det senare bekräftades också på Digital Kids Conf av Peter Robinson, Head of Research på Dubit, som inledde hela sin presentation med att förklara att ’Ads on Internet sucks’ och att ’pushmarketing is not the future’. Barn verkar ha blivit reklammätta bara under de sista 10 åren? Har gratisalternativ och bättre betalmodeller visat hur upplevelserna ska vara och höjt förväntan och kravställningen?

Yellin vill ta sig vidare i sin presentation till vad Netflix faktiskt gör och säger ’Let’s focus on the kids’… och så mumlar han något som jag tycker att vi i vårt arbete med barn säger mycket ofta – ’… not that it’s any different from grown ups, but…’ . Netflix, precis som vi på SVT, pratar mycket om hur barn kräver speciella gränssnitt och visualiseringar – fast egentligen vet vi att vuxna skulle uppskatta samma utformning i de allra flesta fall.

Netflix framgång i barngruppen menar Yellin är tack vare

– fokus på tablets och
– A/B testning som leder till rätt beslut
… t ex till den ’säkra’ barnkategorin
… och till en ’gate’ i starten – ett val av att titta barn eller vuxen

De testade även helt andra spår med gräll grafik, redaktionell presentation och fartfylld design inspirerad av konkurrenter som disney.com och nickelodeon.com. Den typen av design sänkte antalet tittade titlar/besök. Att ha spelaren integrerad på sidan med annan information synlig var så distraherande att barnen inte tittade alls och de hade svårt att förstå navigationen.

netflix_barn

Yelling fick frågor om planer för att inkludera tittarna i dialog eller interaktion med varandra eller på digitala leksaker, och han svarade att det är video som de kan och är bäst på och att inget annat ligger på deras önskelista för tillfället.

Jag frågade om de ser behov av att göra lokala anpassningar och efter en enorm lovebomb till Sverige (han och hans familj hade hälsat på nyligen och svenskar älskar barn) menade han att de A/B testar på lokala marknader hela tiden, men att de inte gör anpassningar för små avvikelser utan hellre håller produkten enhetlig och ren. Innehållsmässigt är det däremot ett stort behov.

YouTube såg han nog inte riktigt som en konkurrent eftersom de är annonsbaserade och innehållet är helt okontrollerat. Senare under dagen beskrev Peter Robinson, Dubit, hur ungdomars sökningar på just trailers och serier har ökat stort det senaste året, vilket förstås bör vara något att fundera över för Netflix.

Piratkopiering erkände han som ett stort problem, och ser att lösningen är att göra innehållet tillgängligt för så många som möjligt och produkten värd att betala för.

Vad gäller content partnerships menade han att det inte tänkbart då det skulle förstöra personaliseringsmodellen. Det måste finnas ett förtroende för att det som rekommenderas är relevant för mig och att det inte finns en betald avsändare.

, , , , , , , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Spelifierad dricks

Sett på café i London sist jag var där.

gamified tips

 

 

, ,

Lämna en kommentar

Olika spelartyper i samma rum

Min kollega bjöd in mig att prata gamification med det team på svti som bygger SVT Nyheter i veckan. Det började med att någon försiktigt ifrågasatte de drivkrafter som gör att så väldigt många människor gärna spelar ett spel som Candy Crush eller Farmville – han skulle själv aldrig vilja spela den typen av spel. Nu visste jag att vi i rummet hade en kollega som har spelat till långt mer än level 421 i Candy Crush och det vet jag förstås eftersom han ligger före mig. Denna kollega var också en gång fly förbannad över att King.com, just när han hade gjort alla levlar, la till nya! Han hade precis klarat spelet, och så fuskade de genom att lägga till fler så att han inte längre var färdig… och var tvungen att fortsätta. Kollegan personifierade för de övriga i rummet att det verkligen finns en spelartyp som går in för att nå till slutet av spelet, de vill se sin progression och målet är bara att de ska spela klart. Vi kan kalla dem achievers.

Någon annan reflekterade då över att han när han spelar måste leta igenom allt, öppna alla dörrar, pröva alla möjligheter, bygga på höjden och bredden oavsett om han verkligen tror att det är så spelet är designat. Han är en explorer.

Den största mängden människor är inte endast det ena eller det andra men de sociala drivkrafterna är stora hos en stor andel av oss. Att jämföra sig med andra människor, ha en status, få bli sedd av andra eller att se andra driver den stora massan att vilja delta i något och många som spelar Farmville bryr sig mycket mindre om det ekonomiska spelet än både det skapande (explorativa) och sociala. Ett väl designat spel kan svara på flera olika drivkrafter och låta dem som spelar uppleva skilda saker.

Den första – skeptiska kollegan – insåg under samtalet att han hade haft samma sätt att spela som Candy Crush-manikern när han var i tolvårsåldern, men att han hade bestämt sig för att så mycket tid ville han inte lägga på spel. Han är en strikt achiever med självinsikt kunde vi konstatera.

Ett par dagar senare kom en av deltagarna och förklarade att det här var en ögonöppnare för honom i resten av livet. Han packar en diskmaskin i samma anda, den ska optimeras till perfektion. Vårt samtal slutade i att om han hade tydligare mätbara mål att uppnå på jobbet skulle han säkert vara mycket mer effektiv. Det är kanske dags att spelifiera arbetsplatsen, men det är viktigt att komma ihåg att designa den för alla olika spelartyper.

, , ,

Lämna en kommentar