malinstroman
Head of SVT Kids Online, ex VP of Product at Stardoll, experience from programming chat bots and educational and poetic MOO's. Balancing life between online matters and my 3 kids, their development, school, lives and future. concept and product strategy - agile development - creative solutions - girls’ gaming - gamification - growing organizations - management - digital and creative education.
Hemsida: http://malinstroman.wordpress.com
Nu är vi i sci fi-tiden
Publicerat i framtiden, innovation den augusti 18, 2019
När jag 1993 åkte bil över gränsen in till Monaco upplevde jag det fruktansvärt besvärande att det i det lilla landet fanns kameror precis överallt. Det var en läskig känsla att någon inom det kommande dygnet skulle kunna spela upp exakt vad jag gjorde minut för minut.
’In a future where everything is surveilled by computer vision algorithms, even the patterns on our clothing can be subversive. ’
Vice.com, Aug 15
Fast inte så mycket i framtiden, som nu egentligen. I USA kan den som har kört för fort eller för rött ljus, få hem ett foto på sig själv i bilen, som bevis på brottet, tillsammans med en bot. De hastighetsläsare som finns utspridda över hela landet mäter förstås mycket mer än bara hastighet – som var man är, registreringsinformation, datum och tid. Polis eller stat kan om de vill ha kontroll över vem som kör var och när. Designern och säkerhetsspecialisten Kate Rose har gjort en klädserie med design som smutsar ner den informationen genom att föra in slumpmässiga registreringsnummer i den omfattande datan.
Amazon sells a facial-recognition service, part of a suite of image-analysis features called Rekognition, to customers that include police departments. Another Rekognition service tries to discern the gender of faces in photos.
Wired, 190818
Ewa Nowak har som ett konstprojekt tagit fram ansiktssmycken som förvirrar ansiktsigenkänning, mjukvara som läser av inte bara att du är du, utan även kön, ålder och humör
Fast Company, June 17
Och i Kina samlas diverse data om varje person i landet i en social spårning som påverkar ens möjligheter och begränsningar – data som kombineras med andra kommersiella källor för att bli så omfattande som möjligt. Privata projekt som Sesame Credit, samlar data från 400 miljoner människor, t ex om hur mycket tid de spelar videospel eller om de är föräldrar, berättar tidningen Wired.
The country has developed advanced facial recognition systems that are able to follow people across entire cities. In a show of power at the end of 2017, Chinese officials working in co-operation with BBC News showed how it could track down and find one of the organisation’s reporters within seven minutes. The movements of journalist John Sudworth were monitored as the country’s network of 170 million CCTV cameras was leveraged to follow him.
Wired.co.uk June 19
Karin Boyes fantastiska bok Kallocain från 1939 handlar om ett framtida kugghjulssamhälle där människan i Världsstaten är en resurs som optimeras, men där de egna tysta tankarna och känslorna som inte får finnas brottas med varje medborgare. Hon skriver utopiskt
Tusen klappar kanske i händerna och två håller sig stilla – och då är det de två ändå viktigare än de tusen; självklart, eftersom de två kan betyda två angivare, medan inte en av de tusen lyfter ett finger för att försvara den som fick applåder när han väl är angiven – och hur skulle de för övrigt kunna göra det?

Hur subjektiva upplevelser uppstår är avgörande för mänskligheten
Publicerat i framtiden den augusti 5, 2018
Cogito, ergo sum. Descartes tänkte sig att vårt medvetande är beviset på att vi verkligen finns, att vi inte bara är matematiska formler som beter sig enligt en viss struktur. Hans övertygelse byggde på att han var säker på att Gud finns och att Gud aldrig skulle lura eller bedra oss. Jag tänker, därför finns jag.
Så länge som hjärnan har varit ett svårutforskat organ har det varit lätt att hänvisa det vi vet mycket litet om till Gud och till själen. Vetenskap och religion har inte nödvändigtvis behövt ta ut varandra.
De senaste tio åren har möjligheterna att utforska hjärnan nått stora förbättringar. Läkarna vet nu en hel del om var i hjärnan olika funktioner sker, alltså vilken del av hjärnan det är som jobbar för att lösa vilka uppgifter, och när.
Arbetsminnet spelar en signifikant roll för den effekt som har med intelligens att göra förklarar Torkel Klingberg i Den lärande hjärnan. Arbetsminnet är en starkare prediktor för utveckling av matematik än intelligens. En dator har betydligt starkare arbetsminne än människan, och än mer omfattande kommer det att bli. Vi är helt rökta vad gäller intelligens.
Humans always die due to some technical glitch. If traditionally death was the speciality of priests and theologians, now the engineers are taking over.
Youval Noah Harari, pratar i Homo Deus om två olika framtidsscenarier – en där vi med hjälp av tekniken gör oss själva till odödliga gudar, och en mer sannolik, där människans värde står på spel i förhållande till den överlägsna artificiella intelligens som vi själva kommer att utveckla.
Max Tegmark i sällskap med flera framstående fysiker och filosofer, hävdar vikten av att vi förstår vad vi vill att AI ska vara, så att det som tar form har rätt mål och restriktioner i sin utveckling. Och eftersom det är en ny intelligens vi pratar om, har det nära koppling till hur vår egen hjärna fungerar. När vi utvecklar artificiell intelligens, är det högst relevant att ha koll på vad det är som gör oss människor unika. Om det finns någonting som gör oss unika.
Väsentliga frågor är – kommer det att finnas någon skillnad mellan vår och AI:s intelligens? Har vi ett medvetande som AI kommer att få eller inte? Hur påverkar våra sensoriska förmågor vårt medvetande och vad händer om ett AI inte har samma, kanske t o m andra sensoriska upplevelser? Vad vill vi att AI ska göra? Kan vi ge AI etiska restriktioner? Vems etik är det som gäller i sådant fall? Hur länge gäller den etik vi tror är den rätta idag med tanke på hur vår uppfattning om människors, djurs och naturs värde har förändrats över tid? Bryr en intelligent överlägsen art sig som om vad en lågstatusart har att säga?
Max Tegmark beskriver ingående i Liv 3.0 hur någon forskare tänker sig att medvetandet uppstår när Fi – andelen sammanlänkande informationsnoder – är hög nog. Någon annan tror inte det räcker, utan tror att medvetandet är en emergens som likt vågor på vatten är ett beteende som uppstår när tillräckligt många vattenpartiklar samlas. Ytterligare andra tror att medvetandet finns i alla partiklar och att det blir mer och mer komplext ju fler partiklar som kopplas tätt ihop.
Fasta ämnen, vätskor och gaser är alla emergenta fenomen: de är mer än summan av sina delar eftersom de har egenskaper utöver dem som deras partiklar har. De har egenskaper som partiklarna saknar. Så kan medvetandet också vara – i stor grupp har de fler egenskaper utöver sina partiklar. När man sätter ihop en massa partiklar för att skapa allt från vatten till en hjärna uppstår nya fenomen med observerbara egenskaper (Tegmark)
Länge har människan grundat vår självkänsla på idén om människan som särart: övertygelsen om att vi är de smartaste på planeten, och därför både unika och högre stående. Det är klart att det krävs en hel del eftertänksamhet innan vi skapar våra övermän/robotar.
Filosoferna, menar Tegmark, vill kontrastera Homo sapiens (förmågan att tänka intelligent) mot Homo sentiens (förmågan att subjektivt uppleva qualia – en subjektiv upplevelse). Vi vet att vi kan skapa en högre intelligens än oss själva. Nu gäller det att förstå vad vårt medvetande – det som skänker mening med livet – är. Och än är det ingen som vet – rent vetenskapligt.

Ett litet steg i taget går snabbare än ett stort
Publicerat i strategi den januari 5, 2018
I våras fick jag några timmar med en chefscoach av jobbet. Det är en lyx att få ägna ett par dagar till att bara prata om och gräva i sig själv. När jag tittar tillbaka i anteckningarna tror jag också att det gav en del effekt.
Det jag verkligen har jobbat med under hösten är att inte bara hjälpa mina anställda att göra ett progressivt och effektivt jobb, utan även mina chefer och andra i omgivningen. Istället för att försöka tvinga på dem det jag kommer med har jag övat mig på att identifiera vilken hjälp de behöver för att ta sig framåt. I det lärde jag mig t ex att allt måste vara enkelt, annars blir den som inte vet rädd och då kommer vi ingen vart, och att ett litet steg i taget går mycket snabbare än ett stort. Det här kan man väl säga att jag har upptäckt trehundrafemtio gånger tidigare, men med en god coachs stöd kunde jag definiera det, skriva ned det och försöka jobba på det aktivt. Ibland funkar mantran.
Coachen hjälpte mig också att definiera att jag tack vare en rätt gränslös tonårsmiljö där jag inte kunde förstå mitt sammanhang, har behov av att förstå och se hela pusslet. Jag är van vid att vara utan ramverk och helt orädd för att attackera det om det inte verkar stabilt. Jag behöver ha förtroende för att allt runt omkring mig verkar för rätt målbild. Mycket frustration har kokat i mig när jag inte känner mig säker på att det jag gör är en effektiv del i en större helhet och det jag fick formulera var att ‘jag behöver prata mer om ramverket, hur det jobbar för målen’. Det är ingen idé att utmana det, det fungerar sällan.
Det visade sig vara enkelt. Jag får prata om precis hela ramverket så mycket jag vill, och många är lika intresserade som jag. Och ju mer vi pratar om det, desto mer förtroende får vi för att vi vill ungefär samma sak.
Ur anekdoten om min köksdominanta man som jag tidigt insåg inte behöver min hjälp i matlagningen, lyckades coachen locka den roligaste personliga egenskapen som effektiviseringsfascist. Det någon annan gör behöver inte jag göra. Jag vilar mig tills någon måste hoppa in, och då gör jag det allt vad jag kan. Det gör att jag är 100% av eller på och det finns inget mellanläge. Det stämmer så bra så. Sådan kan jag lugnt fortsätta vara.
En ny idé behöver upprepas
Publicerat i innovation den juli 25, 2016
Guiden på Moderna Museets pågående Kusama-utställning bad oss titta på den vita stora tavlan. Allt det vita är sammansatt av prick efter prick. En vit tavla gjord av vita prickar. Utan guiden hade jag gått förbi den och varit obrydd. Vad händer när vi upprepar någonting, frågade han oss. Det som första gången var nytt och annorlunda, kanske t o m skrämmande, tappar udden ju mer det upprepas. Dramatiken mattas ut, upprepning skapar till slut en vana.
Kusama utplånade upplevelsen av sina hallucinationer genom att upprepa dem. Hon plattade till dem, gjorde dem till mindre dramatiska och mindre ovanliga. Gjorde dem vanliga.
Exposure increases the ease of processing. The more we see, hear and touch it, the more confortable we become with it, and the less threatening it is, skriver Adam Grant i Originals – How Non-Conformists Move the World.
Men istället för upprepning som självhjälp pratar han om hur vi kan hjälpa andra att våga acceptera eller ens höra en helt ny idé. Det som är helt nytt är svårbegripligt, dramatiskt och skrämmande.
En ny idé behöver presenteras manga gånger. Ju mer komplex, desto fler gånger. Upprepning är att göra det onaturliga till naturligt, det omvälvande till det självklara. Nya idéer behöver få mogna, inte alltid själva idén, utan i mottagarens medvetande. En idé som mottas med stående ovationer vid första presentationen är kanske inte ens tillräckligt nya. De kanske bara speglar det alla redan vet.

Sagan om risktagande entreprenörer
Publicerat i genus, innovation, mångfald, produktutveckling den juli 24, 2016
Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.
Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.
Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.
Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.
Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.
Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.
Att skapa ett magiskt rum
Publicerat i mångfald den maj 19, 2016
Tycker du att det värsta som finns är att tala inför grupper- att stå på en scen eller hålla en presentation? Är du superbra på det du kan och gör men tänker ändå att du väl inte har något att berätta för någon? Vi vill att fler tjejer syns och hörs i paneler och på techkonferenser. Det är inte brist på tjejer att tillfråga, men det är tyvärr inte så ovanligt att tjejer tackar nej. Fler tjejer behöver dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper för att fler tjejer ska vilja stå på scen.
Tjugo tjejer mellan 13 och 70 år som kände att den här beskrivningen stämde på dem anmälde sig till ett tillfälle igår kväll när jag utmanade deras rädslor och uppfattningar om sin egen förmåga.
Vi började med att berätta för varandra om var nycklarna på vår nyckelknippa leder. Det kan vara skönt att slippa hävda sin roll i en ny grupp och ofta ger vi en bild av oss själva i form av vad vi har gjort och åstadkommit i livet som om det är någon sorts tävling. Nycklarna berättar rätt mycket om oss och sätter agendan utan att vi behöver prestera.
Sedan var det dags för en fruktansvärt plågsam övning. Vi övade oss att i lära oss rummet och ta det i vår egen besittning genom att vi en och en ställde oss på den lilla scenen under 30 sekunders tystnad. Att stå ensam och tyst på en scen där alla kan se är lite av en skräckupplevelse för den som står där, men egentligen helt ofarligt. 30 sekunder är lite för lång tid för att inte framstå som en underlig paus men det går att vara tyst, samla sig, ta några steg och ta några djupa andetag utan att publiken hinner uppleva tystnad. Under den stunden kan talaren få kontroll över sig själv och över sina åhörare.
Sedan fick var och en skriva ner ett par rader om det hon har störst passion för, om där hennes hjärta är, för att presentera en efter en. Vi lyssnade på varandras berättelser som alltid svävar ut långt över de två nedskrivna raderna, tog emot och ställde frågor och var helt engagerade i varandras fantastiska intressen och erfarenheter i över en timmes tid. För några är det en nästan övermäktig upplevelse att berätta någonting för andra, att gå upp på scenen, att stå där blottad, att veta att man känner mycket men har svårt att få fram det man vill. Men som publik får vi se hur nervositet eller andra känslor skapar trovärdighet. Vi blir imponerade över när någon träder över sina egna gränser, utmanar sig och vi förstår att det är någonting viktigt som ska sägas. Personlighet och känslor tar ner förväntan från att det ska komma perfekta allmängiltiga fakta och vetenskapliga råd och rön, till att vi istället blir överraskade och förväntansfulla över att få förstå vad just den här personen har med sig för erfarenheter och hur den tänker. Människor är alltid olika, och en persons erfarenheter är omöjliga att säga emot. Saker den tänker och precis har förstått kan antingen hjälpa oss att validera vi vet sedan innan, eller ge oss nya perspektiv. Det är alltid värdefullt.
Slutligen fick deltagarna välja en bild bland en större mängd slumpmässiga utprintade foton. Vi övade oss i att våga tala utan power points med nedskriven text som ofta avbryter och förvirrar oss i våra presentationer mer än de hjälper. Deltagarna fick några minuter på sig att förbereda sig och levererade de mest fantastiska berättelser. Med bilders hjälp uppstår kreativa sätt att berätta våra historier, de kan bli till stöd för att låta publiken följa oss i våra tankebanor eller bara som en minnesanteckning för att vi ska komma ihåg vad vi vill säga. Utan textens krav var det också flera som lyfte blicken för att skapa direktkontakt med publiken.
Det finaste betyget i reflektionerna från deltagarna var en av tjejerna som var övertygad om att det var någonting magiskt med rummet. Att det var vårt konferensrum som mina kollegor normalt sett avskyr, som hade en magisk stämning som gjorde att hon kände som hon gjorde. Jag hoppas att hon nu vet att hon själv kan skapa det magiska rummet genom att själv sätta upp reglerna och förväntan inför en presentation.
Det går åt enorma mängder energi för alla som deltar en sådan här kväll, men förhoppningen är att alla ska vakna stolta och ett eller flera steg närmare att tacka ja nästa gång någon frågar om de vill hålla en presentation.
Ju fler ’andra’ som syns desto normalare blir de
Det bästa med att vara tjej på SVTi
Publicerat i arbetsplatsen, genus den mars 18, 2016
Min kvinnliga kollega fick häromdagen frågan i ett studentsammanhang om vad det bästa med att vara tjej på vår avdelning var. Hon svarade precis samma sak som jag tänkte när jag fick höra frågan. Att man aldrig tänker på huruvida man är tjej eller inte.
Att bygga platser istället för containers
Publicerat i community, mångfald, produktutveckling, tillgänglighet den januari 3, 2015
Redan för femton år sedan deltog jag i Patrik Hernwalls sällskap på Pedagogiska Institutionen i Stockholm i diskussioner om huruvida det fanns platser på Internet eller om man måste kunna befinna sig fysiskt på ett ställe för att det ska kunna definieras som en plats. Jag byggde tillsammans med vänner MOOar- MUD Object Oriented, textbaserade virtuella världar i vilka användare ofta befann sig under anonym identitet med avatarer. Precis som Nonny de la Pena återskapar journalistiska situationer som vi kan gå in i med en fullständigt realistisk upplevelse av att befinna sig på plats, byggde vi världar av poesi eller av Strindbergs 1800-talsStockholm i Röda Rummet. Den egna upplevelsen blir mycket starkare och därmed lättare att förstå och minnas än vad någon annans återberättade upplevelse är. Man är själv en del av platsen och upplevelsen när man är där.
När vi surfar omkring på nätet är vi där. Vi är med. Vi rör oss i ett virtuellt parallellt universum av platser och tjänster som vi befinner oss på. Och ju mer vi kan visa vår identitet och få den bekräftad, desto större del av platsen är vi. Och desto mer är platsen min plats, en plats för mig. Istället för att bygga containers med innehåll som vi leder användaren till vill vi skapa upplevelsen av en plats för att skapa en stark förståelse och minnesbild – för att användaren ska förstår vårt erbjudande och vilja komma tillbaka.
Hur gör vi det? Hur låter vi användaren känna att det är dennes plats, en plats som responderar, som erbjuder det som hen vill ha och behöver och som helst av allt knappt existerar utan sina användare? Vi låter användaren lägga till eller se sig själv i tjänsten eller på sajten. Det finns mängder av olika sätt att låta besökaren personalisera en plats eller tjänst, små och stora features. Vi behöver inte alls bygga världsmetaforer för att skapa upplevelsen av delaktighet, av att vara synlig och av att kunna påverka.
I valet bland alla möjligheter gäller det att ha koll på varför man gör det och vad man förväntar sig att det ska leda till för att förstå vilket värde det tillför vem. Det finns så många features, men bara de som levererar något för respektive användare är relevanta, övriga blir lätt förvirrande och svårförståeliga. De överflödiga skapar en plats för alla, men inte för mig. Det finns mängder av olika sorters användare med olika drivkrafter. Den som besöker för första gången, den som har använt tjänsten länge, den som kommer in på morgonen, den som kommer inte på kvällen, den som använder surfpatta, den som använder dator eller mobil osv.
Inställningar för färger, bakgrund, textstorlek, lättläslighet, intressen, sortering av innehåll utifrån tema, ålder, land är ofta en bra inkörsport för den nyanlände. En del inställningar vill vi gärna välja själva för att ha kontroll över för att optimera vår upplevelse, medan andra ger bättre effekt om de utgår från ip-adress – t ex språk, eller från sökordshistorik – t ex föreslaget innehåll. Att få skapa en personlig avatar eller personliga inställningar brukar vara ett lätt sätt att ta sig in i en tjänst/plats, och även en anledning till att komma tillbaka. Efter att ha lagt in mig själv och min identitet har jag dessutom redan spenderat en ansenlig del av min tid där och då har tjänsten/platsen redan börjat levererat värde.
Historik i form av t ex att det syns spår där jag har varit (mina uppladdade bilder, egenskapat innehåll, markerade länkar), att jag lätt hittar tillbaka till det jag har tittat på/köpt/interagerat med tidigare eller att jag kan fortsätta där jag var sist kan, förutom själva användarvänligheten, ge mig en upplevelse av att jag finns. Det syns avtryck från och jag får respons på min närvaro och jag får förstås en anledning att komma tillbaka när jag inte behöver börja om från start igen. Tjänsten är min. Den fungerar utifrån min upplevelse.
Att leverera relevant innehåll utifrån t ex lands/språktillhörighet, säsong, högtider och sökord är en sak, men algoritmer från data på parallella och tidigare besök är mer omdiskuterat huruvida det ger en positiv eller negativ upplevelse. Om inte algoritmerna är intelligenta träffar de lätt fel och blir dåliga säljförsök. Med koll på användares drivkrafter bör det dock gå att få till det så att det levererar något som besökaren vill ha. En anonym redaktör från företaget är sällan en relevant avsändare av ett tips, förslag eller fråga, men kändisar, experter eller vänner som jag själv har valt som guider, eller som presenteras via insamlad data kan träffa rätt med stöd av ytterligare insamlad data. X antal av dina vänner tycker si eller så, har sett den här, lyssnar på… det här är den låt som din vän x (som du har haft mest interaktion med den senaste veckan) lyssnar mest på just nu – eller sneakers hen har köpt… nyheter om kändis x (som är med i programmet du såg tidigare i veckan)… experten x berättar om fenomenet y (som du läste en artikel om tidigare idag).
Inte lika kul utan vänner
Den vanligaste anledningen till att vilja lägga till features för personalisering antar jag är att man vill att användaren ska komma tillbaka. Vi kan bygga in trick för att ta in besökarens email-adress för att kunna skicka påminnelser om att vi finns – en rätt ohyfsad modell – några blir glatt påminda av ett till mejl i boxen men många andra blir trötta bara av åsynen. Det är också ofta ett tråkigt steg på vägen in där många nyanlända droppar av. Det pratas nu om hur de sociala spelen optimerar den nya användarens 45 första klick. Får man förstagångsbesökaren att engagera sig så djupt i upplevelsen har man dem fast, då kommer de att komma tillbaka, förmodligen redan nästa dag, eller kanske tidigare till och med.
Min erfarenhet från tidigare interaktiva upplevelser är att vänner är den uteslutande viktigaste faktorn för att en nytillkommen användare ska komma tillbaka. Länge på Stardoll kom nya medlemmar in till sitt tomma rum med en naken docka utan pengar och utan kläder. När hon tittade på sin vänner-sida fick hon veta att ’Du har inga vänner’. Med tiden insåg vi att vi förstås måste göra det möjligt för den nya användaren att utföra den lek som var tänkt att utföras – hon behövde pengar, kläder och möbler redan från start (tänk de 45 första klicken)- men mest av allt var vi tvungna att se till att hon snabbt och lätt kunde hitta ’vänner’. Citationstecknet betyder att det inte nödvändigtvis behövde vara vänner från verkliga livet, utan bara att man som person hade knutit ihop sig med andra användare som bekräftade ens existens och som identifierade sig som en vän räckte.
Det finns en anledning till att alla sociala plattformar börjar vår väg in i deras tjänster med att låta oss koppla ihop oss med våra vänner från andra valfria online-forum. Samma anledning som att de vänder ut och in på sig själva för att komma på roliga features som blir roligare ju fler kompisar jag bjuder in. Bjuda in, bjuda in, bjuda in. Att bli inbjuden av en kompis är mycket mer trovärdigt än att bli inbjuden av företaget/varumärket själv. Att låta sina nöjda användare göra jobbet är mer effektivt och billigare än att låta sociala media-redaktörer eller marknadsförare kämpa för att tracka och locka. Vänner innebär gemensamma samtalsämnen, trygghet, förtroende, relevans, men också en känsla av att vara tvungen att ställa upp och återgälda, att inte svika eller bara försvinna och gå upp i rök. Det är inte bara ett sätt att nyrekrytera utan likväl att få frekvent återkommande användare.
Vi bygger relationer – inte så mycket med varumärken eller företag och tjänster, som med vänner när vi rör oss online – kanske mer så än i den fysiska världen. Det är lättare att nå många fler på nätet än utanför och många vänner är mycket mer närvarande och tillgängliga, men visuella varumärken har också väsentligt lägre symbolvärde. I den fysiska verkligheten styrs uppfattning om oss utifrån hur vi ser ut och vad vi har på oss, medan online är det mindre synligt. Vi har ingen anledning att bygga relationen med varumärken längre, eller att identifiera oss med dem, om de inte levererar något annat extra värde för just mig. Känslan av delaktighet eller delägarskap är avgörande.
De flesta av oss är sociala varelser i det mesta vi gör, och har det som en av våra främsta drivkrafter även om vi inte tänker så mycket på det. Andra sätter t ex ’att vinna’, ’att förstå’ eller ’att bemästra’ före allt annat, men den allra största delen av oss som hänger på nätet vill främst kunna prata med vänner om vad vi ser, hör, läser, tänker, spelar, tycker och känner. I fikarummet på jobbet, på parmiddagen, i online föräldraforum, med likasinnade eller oliksinnade. Vi har ofta olika drivkrafter som styr samtalen, men samtalen och vår identitet i dessa är det som är viktigt för oss, det som utvecklar oss och får oss att känna oss tillfredsställda.
Det är lätt att få en instrumentell eller funktionsinriktad syn på sin tjänst eller plats i jakten på fler frekventa användare som konsumerar ens erbjudande, men för besökaren är det mer en känsla av att befinna sig på rätt ställe. Och det är aldrig roligt att vara ensam, utan vänner, med endast ett företag och dess uppenbara bundsförvanter som vägledare. Vi vill gärna se oss själva som självstyrda individer, samtidigt som vi inte klarar av att hantera för stora och osorterade mängder innehåll och funktioner. Balansen däremellan är en värld som erbjuder det jag behöver och som jag har verktygen eller kunskapen att hantera i en lagom balans. Det är en evig utmaning att hitta den balansen för så många användare som möjligt. Den utmaningen är aldrig perfekt, aldrig färdig.
Tänk större och gör nu
Publicerat i framtiden den september 5, 2014
För ett par veckor sedan gick the Conference av stapeln i Malmö. Det har varit en givande vecka alla de tidigare år jag har varit där och så även i år. Martin Thörnkvist gör alltid ett fantastiskt jobb med att genom keynote-speakers sätta in publiken i ett kontext som trots att presentationerna däremellan kan handla om vad som helst, ändå bygger upp en röd tråd genom två hela dagar.
I år fick illustratören och rebellen eller kanske aktivisten, Molly Crabapple öppna med att låta oss fundera över vad illustration är värt i dagens snabba medieproduktions- och konsumtionstempo, och över vad man kan använda en förmåga som att kunna teckna till. Hur man kan lyfta sin specifika talang till något som levererar något värdefullt för människoliv, för världsmedvetandet, hur enkel den än kan verka. Och framför allt att det är läge att göra det i den kaotiska värld vi har runt omkring oss.
The meatspace is not necessarily true – Molly Crabapple
Vi träffade Juliana Rotich som har deltagit i att grunda Ushahidi, en open source plattform för att mappa information från hela världen, en öppen kanal för människor att rapportera eller berätta om situationer, ett verktyg för att skapa en samlad bild av och transparens i information kring olika fenomen. Hon beskrev även den existerande värld som även är avgörande för framtida maktförhållanden, där internetuppkoppling är nyckeln till frihet. Nell Watson ritade istället upp en värld som den kommer se ut under artificiell intelligens’ makt inom 40 år och Emily Best beskrev en vision av en framtid där röster och information kontrolleras och ägs av ett eller flera företag.
Maybe we’d like to believe that humans are too complex to copy, but maybe we’re not… amir rubin
Bara på ett år har ett antal olika framtidsscenarier där demokrati hela mänskligheten är under starkt hot växt fram. Det är läge att sluta lägga vår tid och energi på meningslösa små appar som får oss att må bättre som individer. Det är läge att tänka större. Hur kan vi ägna oss åt riktigt viktiga saker? Hur kan vi bidra till att säkra att kunskap och information är fri, att den når ut och att allas röster är lika värda?
The future is unpredictable, yet we must act now – Emily Best