Ett litet steg i taget går snabbare än ett stort

I våras fick jag några timmar med en chefscoach av jobbet. Det är en lyx att få ägna ett par dagar till att bara prata om och gräva i sig själv. När jag tittar tillbaka i anteckningarna tror jag också att det gav en del effekt.

Det jag verkligen har jobbat med under hösten är att inte bara hjälpa mina anställda att göra ett progressivt och effektivt jobb, utan även mina chefer och andra i omgivningen. Istället för att försöka tvinga på dem det jag kommer med har jag övat mig på att identifiera vilken hjälp de behöver för att ta sig framåt. I det lärde jag mig t ex att allt måste vara enkelt, annars blir den som inte vet rädd och då kommer vi ingen vart, och att ett litet steg i taget går mycket snabbare än ett stort. Det här kan man väl säga att jag har upptäckt trehundrafemtio gånger tidigare, men med en god coachs stöd kunde jag definiera det, skriva ned det och försöka jobba på det aktivt. Ibland funkar mantran.

Coachen hjälpte mig också att definiera att jag tack vare en rätt gränslös tonårsmiljö där jag inte kunde förstå mitt sammanhang, har behov av att förstå och se hela pusslet. Jag är van vid att vara utan ramverk och helt orädd för att attackera det om det inte verkar stabilt. Jag behöver ha förtroende för att allt runt omkring mig verkar för rätt målbild. Mycket frustration har kokat i mig när jag inte känner mig säker på att det jag gör är en effektiv del i en större helhet och det jag fick formulera var att ‘jag behöver prata mer om ramverket, hur det jobbar för målen’. Det är ingen idé att utmana det, det fungerar sällan.

Det visade sig vara enkelt. Jag får prata om precis hela ramverket så mycket jag vill, och många är lika intresserade som jag. Och ju mer vi pratar om det, desto mer förtroende får vi för att vi vill ungefär samma sak.

Jag kunde också rota fram orsaken till min ovilja att vara utelämnad till och beroende av dålig styrning. Det är en privat fight förstås. Vem som helst som har haft en förälder som har svikit vet ju att ledare inte är att lita på. Istället klarar jag mig själv. Det är nästa års övning – att försöka ta av mig den skylten och be mer om hjälp.

Ur anekdoten om min köksdominanta man som jag tidigt insåg inte behöver min hjälp i matlagningen, lyckades coachen locka den roligaste personliga egenskapen som effektiviseringsfascist. Det någon annan gör behöver inte jag göra. Jag vilar mig tills någon måste hoppa in, och då gör jag det allt vad jag kan. Det gör att jag är 100% av eller på och det finns inget mellanläge. Det stämmer så bra så. Sådan kan jag lugnt fortsätta vara.

Annonser

, , , , , , ,

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: