Guiden på Moderna Museets pågående Kusama-utställning bad oss titta på den vita stora tavlan. Allt det vita är sammansatt av prick efter prick. En vit tavla gjord av vita prickar. Utan guiden hade jag gått förbi den och varit obrydd. Vad händer när vi upprepar någonting, frågade han oss. Det som första gången var nytt och annorlunda, kanske t o m skrämmande, tappar udden ju mer det upprepas. Dramatiken mattas ut, upprepning skapar till slut en vana.

Kusama utplånade upplevelsen av sina hallucinationer genom att upprepa dem. Hon plattade till dem, gjorde dem till mindre dramatiska och mindre ovanliga. Gjorde dem vanliga.

Exposure increases the ease of processing. The more we see, hear and touch it, the more confortable we become with it, and the less threatening it is, skriver Adam Grant i Originals – How Non-Conformists Move the World.

Men istället för upprepning som självhjälp pratar han om hur vi kan hjälpa andra att våga acceptera eller ens höra en helt ny idé. Det som är helt nytt är svårbegripligt, dramatiskt och skrämmande.

En ny idé behöver presenteras manga gånger. Ju mer komplex, desto fler gånger. Upprepning är att göra det onaturliga till naturligt, det omvälvande till det självklara. Nya idéer behöver få mogna, inte alltid själva idén, utan i mottagarens medvetande. En idé som mottas med stående ovationer vid första presentationen är kanske inte ens tillräckligt nya. De kanske bara speglar det alla redan vet.