Inlägg taggade storytelling

Gemensamma berättelser är människans superkraft

Efter att länge ha trott att naturen är full av gudomliga väsen, och ytterligare en tid då Gud har ansetts vara allsmäktig, har vetenskapen lett oss att tro allt mindre på gudar och allt mer på att människan är den högst stående varelsen, upphöjd över djur, natur och andra eventuella krafter. Vi är allt mindre troende och allt mer humanister. Vi tar nu steg för steg från Gud som den enda domaren, till att på egen hand bedöma först vita män som de viktigaste varelserna, sedan vita manliga barn och med tiden även alla andra män och pojkar och till slut även kvinnor och flickor som lika viktiga. De flesta är numera överens om att människor är mer värda än djuren.

Men allt detta är bara påhitt påminner Yuval Noah Harari oss om i Homo Deus – The brief history of tomorrow. Det är likt pengar en kollektiv fantasi som bygger på att många tror på den. Vi föds in i en kulturellt bestämd ordning, som även om förändring går långsamt, går att förändra. Den är inte på riktigt och och det är just den förmågan, konsten att berätta historier och att återberätta dem, som är människans enda superkraft. Det är möjligheten att berätta och tro på en gemensam fiktiv idé som har lett oss fram till det vi är idag.

Ekonomiska system är lika fiktiva, en kollektiv uppfattning. Det var svårt för Columbus att få investeringar i sin första resa, men efter att denna och fler hade lyckats var det många som var villiga att satsa pengar på att de skulle återkomma med stora skatter. Ett kapitalistiskt system var påbörjat.

Credit finansed new discoveries, discoveries led to colonies, colonies provided profits, profits build trust, and trust translated into more credits.

Och likaså etik, menar Harari provocerande, är en sorglig historia av underbara idéer som ingen kan leva upp till.

Most Christians did not imitate Christ, most Buddhists failed to follow Buddha, and most Confucians would have caused Confusious a temper tantrum.

Men kapitalismen verkar vara ett starkt koncept som är lättare att uppfylla målen för. Kapitalismen verkar vara den första religion där människor verkligen gör det som förespråkas.

The new ethic promises paradise on condition that the rich remain greedy and spend their time making more money, and that the masses give free rein to their cravings and passions – and buy more and more.

Vad Harari leder oss fram till att kunna förstå, är att det sätt vi ser människan på inte är beständigt. Religioner av olika slag sorterar och värderar oss. Som humanister har vi sorterat oss högst på skalan, men om det kommer något annat som ger mer eller annat värde, om människan blir värdelös, kan ordningen ändras.

Harari förutser två varianter av framtiden, ett där människan använder tekniken för att förbättra, förstärka, förlänga fysiska och mentala förmågor och liv. Vi är med stor sannolikhet den sista generationen att leva ett naturligt långt liv. Våra barn har stor chans att leva till de är 150 och med tiden kommer människan att kunna köpa sig evigt liv. En kan väl ändå tänka sig att det inte gäller alla, utan att det krävs god ekonomi.

Det andra spåret är att AI överträffar människan och att om vi inte har något specifikt värde att erbjuda kommer vi återigen att jämställas med djuren. I den versionen är det svårt att förstå vad vi sysselsätter oss med, och med tiden kanske vi i bästa fall helt faller tillbaka till fridfullt självförsörjande hushåll.

Homo sapiens has no natural rights, just as spiders, hyenas and chimpanzees have no natural rights.

I som första bok (i serien), Sapiens, redovisar Harari för hur människan som ras inte på ett Darwinistiskt sätt verkar utvecklas för bästa möjliga sannolikhet att överleva, utan utifrån mer slumpmässiga processer, och att det ser ut som att vi inte är på rätt väg. Odling och domestisering av djuren bidrog till mer jobb, mer sjukdomar, mer girighet, mer hierarkier, större krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer kunskap, mer krig, mer sjukdomar, mer forskning, mer teknik, mer förorening osv.

Häromdagen när Marielle Franco blev skjuten till döds tänkte jag att det är kört. Det finns ingen ordning. Den som jobbar sig till chansen att förändra och påverka, blir effektivt bortsorterad – inte bara i Brazilien utan överallt, av Trump, Putin, kungar, fundamentalister… Om en inte följer några grundetiska regler är det omöjligt att få till förbättring. Om människor inte längre låter sig samlas under någon gemensam värdering (berättelse, saga, historia) av vad vi tror är rätt och fel, så finns det bara väldigt många människor som bor på en jord där det också bor en massa andra djur. De fiktiva gemensamma idéerna är den enda superkraft vi har.

franco  https://edition.cnn.com/2018/03/16/americas/brazil-politician-killing/index.html

Annonser

, , , , ,

Lämna en kommentar

En storslagen kultur för storslagna medarbetare

Kraften hos en storslagen kultur – den kan göra varenda person i företaget bättre.

Ur Google från insidan, Eric Schmidt och Jonathan Rosenberg

Videon nedan är från en Netlight-konferens när samtliga deras konsulter samlades för peppiga presentationer och föreläsningar på konserthuset i höstas. Det är kollegor som man väl ändå måste tro har lagt ganska mycket tid på att öva och repetera och planera och iscensätta en show som får alla i rummet att känna att de nog är på det rätta stället, med de rätta kollegorna. Vem skulle inte vilja jobba med så här modiga, engagerade och talangfulla teamworkers? Riktigt bra anställda lockar ännu bättre anställda.

, , , ,

Lämna en kommentar

Sagan om risktagande entreprenörer

Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.

Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.

Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.

Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.

Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.

Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.

, , , , ,

Lämna en kommentar

Vi skapar berättelser för att inte bli galna

För att kunna skapa bra erbjudanden behöver vi förstå våra användares drivkrafter. Varför tittar vi på TV blir frågan för mig rätt ofta. Tidsfördriv räcker inte som svar, för när det bara är tidsfördriv är det inte roligt. Det räcker inte heller med att man vill vara uppdaterad eller att kunna dela upplevelser med varandra. Det är den djupare drivkraften jag letar efter, som gör att vi vänder oss till just video-tittning… eller till att läsa en bok… eller till att lyssna på radio – när man har tråkigt, eller vill dela upplevelser. Varför lyssnar vi på berättelser? Vilka berättelser är roliga? Vilket behov möter och täcker historier i våra liv – oavsett om det är nyheter, fakta eller drama?

John Yorke avhandlar i Into the Woods – How stories work and why we tell them, vad storytelling är och varför det är viktigt för oss. Han förklarar

’Bad writing explains; good writing shows.’

Vi behöver få pussla ihop delar till en helhet utifrån våra egna erfarenheter och förkunskaper, och utmanas inte när information är för rak och tydlig. Bra historier, de där som fångar vårt intresse, sätter våra hjärnor i arbete. De försätter oss i ‘flow‘. Vi fokuserar på berättelsen och tappar bort tiden och omvärlden när vi utmanas att förstå. Är det för komplicerat orkar vi inte fortsätta lyssna eller titta, och är det för banalt eller rakt på sak blir vi inte utmanade, utan istället uttråkade. Det är ju lite konstigt och till och med lite sorgligt att traditionell journalistik, utbildning och information har kunnat ägna sig åt att tala om för alla vad som är sant, rätt och fel så länge och jag tänker att det är en befrielse med Internet och sociala media som ställer helt nya krav när användaren har så stora valmöjligheter. I den enorma mängd av innehåll som Internet har vinner det personliga tilltalet, överraskningarna, motsättningarna frågorna och det oväntade över det förmyndigande.

”Explanation kills drama, as does the impulse to make everything everyone says immedieately clear”

Yorke reflekterar vidare över hur man bygger karaktärer som vi behöver för att tro på för att vilja skapa pusslet av vår historia. Han menar att karaktärer behöver ha en fasad som till och från faller isär för att vara verklig. Det behövs två sidor – fasaden och personen, för att den ska vara trovärdig. Det här, menar han, kommer ur en motsägelse inom oss människor. Yorke beskriver hur vi alla har den djuriska självbevarelsedriften inom oss, samtidigt som vi har förmågan att tänka rationellt. Vi håller oss rationellt till vår agenda, men tappar kontrollen ibland när driften att premiera oss och de våra tar över.

There is a contradiction within us all. We are all animals yet we are al capable of rationality. We all have our own personal survival to ensure, yet we all have to live in society.

Han påpekar hur frånvaron av identitet tillåter det inre djuret att göra och säga saker vi inte kan när kravet på rationellt tänkande finns med. I internetforum behöver vi t ex inte ta ansvar för våra uttryck. När vi skalar bort behovet av att vara tolerant inför andra får vi se den ilska och okontroll som finns där också.

Seeking safety, ironically, entails repressing these other desires, consciously or unconsciously, so that one can live within a group. Unbridled sexual desire, or a thirst for revenge, simply isn’t compatible with the consesnus on which societies tend to depend. Such desires therefore have to be repressed, creating a conflict between the way we want to be seend and the deeper feelings we are reluctant to admit to both in others and in ourselves.

Poängen i det här är att karaktärer varken är intressanta eller trovärdiga när de enbart berättar vem de är – vi vet alla att det bara är en sida av personligheten. En karaktär är bara spännande när vi får se hur den beter sig. Vi älskar det vi sympatiserar med och beundrar och avskyr eller ömkar det vi inte uppskattar. Den kommer till liv genom sitt eget rätt ocensurerade beteende. Inte konstigt att youtubers och bloggare har mycket större attraktionskraft än de flesta andra berättelser vi har sett hittills. Genom alla den verkliga personens egenskaper måste vi skapa vår egen relation till dem, vi måste lägga pusslet själva, vilja ha varje pusselbit för att förstå nästa del. TV-serier har länge svarat på dessa behov men det är svårt att få karaktärerna i tv-serier att kännas verkliga över tid.

”How do they create change in a world where their characters must always stay the same?”

För att behålla dynamiken i en serie, för att den ska förbli samma serie, kan karaktärerna inte förändras. De åldras inte så att vi tänker på det, de flyttar knappt, de glömmer alla trauman och lär sig aldrig något av det som hände. Antingen är de med eller inte. Det kan vara en fruktansvärd flygolycka där man förlorar barn eller kollegor ena veckan för att två veckor senare låta livet fortsätta som vanligt med nya intriger. Det finns däremot något oerhört lockande för tittaren av en tv-serie och det är löftet om lösning.

Truth without hope is as unbearable as hope without trust

Serier visar ett tryggt och säkert familjeliv som utsätts i varje avsnitt, men de jobbar tillsammans för att övervinna faran. De lyckas alltid. Det är en tröst att se och tro att det, hur otroligt det än är, alltid finns ett lyckligt slut på allt. Det ger oss hopp.

Ytterligare kan historier fungera som träning för verkliga livet – att få se scener i förväg och få förslag på hur man hanterar dem.

Slutligen anger Yorke en grundläggande anledning som känns oerhört spännande att tänka mer på. Vi människor försöker skapa historier av precis allt för att förstå verkligheten – för att skapa ordning och kunna återberätta den för andra men också för att förstå konflikten mellan djur och rationellt tänkande människa vi har inom oss. Som engagerade tittare upplever vi i våra egna huvuden vad den vi tittar på upplever och då förstår vi.

Kärlek är att riva sönder tapeter.

The Kulshov Effect innebär att tittaren/läsaren/lyssnaren blir ledd att utifrån egen intresse vilja förstå mer. Hjärnan försöker förstå kopplingen mellan kärlek och sönderrivna tapeter och börjar direkt att jobba. Motsättningarna eller frågorna sätter oss i arbete. Jag relaterar till det jag vet, får direkt bilder i huvudet som jag försöker pussla ihop. Jag vill förstå, vill få ordning, vill vara klok.

’When two opposites are juxtaposed correctly, an explosion occurs, and story comes alive… As such, its structure – because it generates conflict and the desire for its resolution – is fundamentally dramatic.’

Mental hälsa är att kunna hålla ordning.

Stories act as a map for us, a pathway to greater individualism and consequent mental health.

, , , , ,

Lämna en kommentar