Inlägg taggade åsikter

Att lyssna på någon annan eller på sig själv

Jag hade precis öppnat WordPress för att börja skriva om fredagen på Mediedagarna i Göteborg, MEG13. Jag pratade allra sist på dagen i en paneldebatt om det som jag lägger mest tanketid på just nu – hur barnen visar oss framtidens media. Fokuset var egentligen hur public service barnutbud ska kunna förbli relevant och vi tyckte väl att Darja Isaksson, Johan Grafström, Kristina Colliander och jag fick upp en något så när energisk diskussion kring tv on demand, rättigheter, nya valmöjligheter för barn och familj och annat. Nu hade jag tänkt att skriva lite istället om Lizz Winstead som jag lyssnade på tidigare på dagen – en makalös kvinna (inte minst eftersom hon uppenbarligen var hetro) och politisk satiriker och därtill medskapare och fd huvudförfattare till the Daily Show med mera med mera. Det gick upp för mig varför jag älskar the Daily Show och jag fick en ny feministisk idol internationella kvinnodagen till ära.

Då drog något igång på Twitter. Men vad i… hela fridens namn. Maria Sveland berättar om hur hon senare samma kväll satt i panel på Gräv13 som gick parallellt på samma plats, och hur en mycket upprörd Janne Josefsson där tog rummet i besittning för att uttrycka hur mycket han ogillar… något som Maria gör… som kanske har att göra med att hon är feminist eller kvinna eller bara jävligt irriterande allmänt eller att hon har tagit för mycket utrymme i media eller något annat. Janne är ju en mycket respekterad man och fler paneldeltagare följde hans exempel. Sofia Miriamsdotter verkar till slut ha tyckt att det fick räcka och det verkar vara fler som upplevde situationen som stötande. Och allt detta hade kunnat tolkas på olika sätt om inte… Täppas Fogelberg lägger ut en respons som inte kan misstolkas. En förminskning, en bagatellisering av situationen och av de mer utsatta personerna som talar sitt tydliga språk – scenen i fråga är inget som har brytt hans hjärna, ingenting han bryr sig om. Det gick honom förbi. Han sov tryggt i natt.

Bra för dig Täppas! Människor är bestörta över en kulturell och politisk samhällsstruktur som de inte accepterar och till och med tycker att du är en del av – och du väljer att blunda. Är det ditt jobb att blunda… eller inte?

Tillbaka till min nya idol Lizz och the Daily Show och Saturday Night Live. Lizz menar att dessa shower fungerar ypperligt som nyhetsförmedlare – att deras tittare enligt undersökningar har bättre koll på nyheter och omvärldsbevakning än vad Fox News’ tittare har. Med satir och humor kan de orädda granska, kritisera och visualisera politiker, medier och deras strategier – samma politiker och strategier som nyheterna visar upp utan att ifrågasätta. Övrig media lånar istället bilder från de satiriska showerna och visar upp som humoristiska inslag. Viktigt är att även publiken ifrågasätts på samma orädda sätt – Vad tänkte ni som röstar så här? Vi blir tvungna att tänka själva, reflektera, hitta en egen ståndpunkt. Det är klart att förtroendet blir högre för den typen av nyheter för dem som ser dem – de serveras ett underlag att fundera utifrån och inte en paketerad publikfriande sanning. Lizz poängterade att vi genom att titta på den vanliga rapporteringen kan förstå varför folk är så dumma (ja hon är satiriker, hon får säga sån’t, hon verkar gärna säga sån’t för att få oss att haja till).

Tillbaka till svenska medier igen. Varför tittar jag inte på Uppdrag Granskning? frågade någon mig under fredagen. För att jag inte gillar att få en sanning serverad av någon jag inte har fullt förtroende för, lyckades jag till slut formulera. Jag har inte tänk på det förut, men så är det. Och nu vet jag att det är en bra anledning.

jon-stewart-rick-sanchez-joke-night-of-too-many-stars

, , , , , , , ,

3 kommentarer

Klar att spel kan vara konst…

Jonathan Hise Kaldma gör konstspel och är interaktionsdesigner till yrket. Jag blev nyfiken och bjöd in honom att komma och berätta om hur han tänker kring sina konstspel och om användarvänlighet. Vi utvecklare, redaktörer och konceptutvecklare som träffade honom idag blev inte bara inspirerade av Jonathans spel utan minst lika mycket av honom själv som multi-all-konstnär inom digital utveckling. Det var fantastiskt att få träffa och lyssna på någon som har tänkt så oerhört mycket, men inte stannat där, utan med skyhöga kvalitetskrav har producerat allt i sina spel själv. Och det är antagligen det lättaste sättet att få göra precis det spel man själv vill göra, till de plattformar som det fungerar bäst för och inte alla. Och utan att fundera över vem målgruppen är, utan låta målgrupperna hitta spelet.

Vad Jonathan lyckades förklara var den smala linjen mellan ‘lek/spel’ och konst. När han berättade om sitt spel ‘Flight of the Fireflies‘ klarnade det bit för bit hur han medvetet arbetar för att försätta användaren i ett tillstånd av reflektion och/eller en viss känsloupplevelse. Ett traditionellt spel har ofta som mål att underhålla och engagera men sällan att skapa reflektion.

De utgångsförhållanden som Jonathan har baserat spelet på visade oss på hur spelet mer är en blandning av film- och spelteknik. Han har lagt vikt på 1) en härlig känsla att interagera 2) en story, inte en plott 3) en tematik som i sig hjälper användaren att reflektera samt 4) oförutsägbarhet. Just oförutsägbarheten kändes avgörande. Det gör att spelet inte blir tråkigt, utan tvärtom spännande, intressant och fängslande.

Jag kommer börja läsa in mig på notgames efter den här dagen, och fundera mer på vad konstspel är och kan vara. Det har alltid stört mig med konst som får betraktaren att känna sig dum för att man inte fattar och Jonathan citerade någon jag inte minns vem, men alltid kommer ha med i åtanke, och som tydligt sammanfattar varför ett spel kan vara konst

‘Konst får oss att känna oss mindre ensamma’

Flight of the Fireflies kostar 28 kr på iTunes.

, , , , , ,

1 kommentar

Bra eller dåliga spel och tv-program

De typiska facebook-spelen anses av gamers vara riktiga skitspel. Vi pratar CityVille, Farmville, PetSociety osv osv. Det är ju inte ens riktiga spel. De är bara replikor på varandra och kräver ingen kunskap av spelarna, det är bara att göra. Men om miljontals människor från hela världen uppskattar spelen, människor som annars aldrig tidigare har spelat spel och som är många fler än de som har kunnat ta till sig de spel som har funnits tillgängliga sedan typ 1980 – är det facebook-spelen eller de tidigare spelen som är dåliga då?

Det här är samma diskussion som pop-konsten på 60-talet. Ett foto som är färglagt, en konservburk, en stulen bänk – är det bra eller dålig konst?

Samma diskussion som public service tv-program. Public service får bara göra bra tv. Är det den folk tittar på, eller den som några få vill att de ska titta på?

, ,

1 kommentar