Jonathan Hise Kaldma gör konstspel och är interaktionsdesigner till yrket. Jag blev nyfiken och bjöd in honom att komma och berätta om hur han tänker kring sina konstspel och om användarvänlighet. Vi utvecklare, redaktörer och konceptutvecklare som träffade honom idag blev inte bara inspirerade av Jonathans spel utan minst lika mycket av honom själv som multi-all-konstnär inom digital utveckling. Det var fantastiskt att få träffa och lyssna på någon som har tänkt så oerhört mycket, men inte stannat där, utan med skyhöga kvalitetskrav har producerat allt i sina spel själv. Och det är antagligen det lättaste sättet att få göra precis det spel man själv vill göra, till de plattformar som det fungerar bäst för och inte alla. Och utan att fundera över vem målgruppen är, utan låta målgrupperna hitta spelet.
Vad Jonathan lyckades förklara var den smala linjen mellan ‘lek/spel’ och konst. När han berättade om sitt spel ‘Flight of the Fireflies‘ klarnade det bit för bit hur han medvetet arbetar för att försätta användaren i ett tillstånd av reflektion och/eller en viss känsloupplevelse. Ett traditionellt spel har ofta som mål att underhålla och engagera men sällan att skapa reflektion.
De utgångsförhållanden som Jonathan har baserat spelet på visade oss på hur spelet mer är en blandning av film- och spelteknik. Han har lagt vikt på 1) en härlig känsla att interagera 2) en story, inte en plott 3) en tematik som i sig hjälper användaren att reflektera samt 4) oförutsägbarhet. Just oförutsägbarheten kändes avgörande. Det gör att spelet inte blir tråkigt, utan tvärtom spännande, intressant och fängslande.
Jag kommer börja läsa in mig på notgames efter den här dagen, och fundera mer på vad konstspel är och kan vara. Det har alltid stört mig med konst som får betraktaren att känna sig dum för att man inte fattar och Jonathan citerade någon jag inte minns vem, men alltid kommer ha med i åtanke, och som tydligt sammanfattar varför ett spel kan vara konst
‘Konst får oss att känna oss mindre ensamma’
Malin Ströman 