Arkiv för kategorin tillgänglighet

Trello – att-göra-verktyget för allt att göra

Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag  övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)

Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.

Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.

Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.

När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.

trello

trello

Annonser

, , , ,

3 kommentarer

Krypande upptäckare till yrket

Det var bitvis lite rörigt på jobbet under 2012. Inte så konstigt inser jag när jag läser vår teknikchef Franks sammanfattning av året på SVTi. Nytt CMS, byte av CDN-leverantör och byte av driftansvar på ett år. Korta termer som innebar ett gigantiskt arbete.

Parallellt med dessa tekniska utmaningar byggde vi också en helt responsive sajt – något som inte så många i världen tidigare hade byggt. All HTML, CSS och Javascript som låg i det nya CMS’et slängdes ut och ersattes med ett helt nytt sätt att tänka.  Just nu finns det några stora byggen ute, men för två år sedan när vi började fanns det inte mycket erfarenhet att hämta från andra, utan det blev en hel del upptäckter på vägen. Vi bygger för tillgänglighet, men ur det kommer för mig kanske den största aha-upplevelsen – den utökade tiden det tar att testa på alla plattformar med alla browsrar. Jag drömmer om regressionstester på nätterna för att testningsträsket ska lätta. Att bygga responsive tar tid.

Den stora utmaningen för barnkanalen.se nu är att göra riktigt smart responsiveness – att få de olika mobila lägena att bli så lika native-appar som möjligt medan de tar mer form och yta i anspråk i de större lägena. Det är inte egentligen likheten med native-appar som är målbilden, utan att erbjuda den tighta, slimmade och enkla navigation som en native-app ofta erbjuder – därför att man har byggt dem mobile first. Där vill jag inte påstå att vi är ännu.

Men så är det ju också mer än ‘bara’ video och layout som ska vara responsive. Spel, pyssel och annan interaktivitet ska också fungera på alla plattformar. Och där blir det tricky igen. De tillgängliga alternativen till flash är inte så långt utvecklade ännu. Vi har under året prövat oss fram i så små steg som möjligt med små fristående generiska html5-applikationer som vi kan arbeta redaktionellt med – en målarbok och ett quizz. Det är knepigt att få ljud att direktsynka vid interaktion och likaså att komma ifrån ett visst eftersläp i snabbare interaktion, men det går, det vet vi nu. Det visste vi inte innan. Alternativet är att porta en flash-produktion till android- och iOS-appar. Blir begränsningarna för stora med den responsiva lösningen är det nästa steg att pröva.

Emellanåt känns det som att vi kryper och hoppas på att vi snart lär oss att gå. Samtidigt är det fantastiskt roligt att inte veta – att upptäcka – och mest vara bra på ett förhållningssätt.

– Vad ska du bli när du blir stor då lilla vän?
– Upptäckare – och bra på ett förhållningssätt tänker jag.

 

 

, , , , ,

2 kommentarer

Mammor snackar releaseförfaranden

Idag hände något helt nytt. Jag tog en promenad med grannen – en mamma till något av barnens klasskamrater. Det har jag gjort många gånger förut, men det har aldrig tidigare hänt att jag har pratat releaseförfaranden med någon av mammorna i området. Efter att vi hade avhandlat marsvinspassning och hämtningar och lämningar med eller utan pulka kom vi in på om vi på svti pratar om releaser eller deployment. Det visade sig att mitt mammasällskap jobbar som release manager tidigare på SAS och nu på SEB. På vilka dagar releasar ni? undrade hon.

Framåt fikat kom min man in i samtalet också – de båda releasar varannan vecka på torsdagar. Fredagar vill man ju inte releasa på om något går fel som man måste åtgärda direkt. Vi på SVTi är stolta över att kunna releasa varje vecka, men på tisdagar – om vi av någon anledning inte kan releasa på tisdagen hinner vi fixa det till torsdagen och får till en release då. Däremot har vi haft problem med ansvarstagande vid varje release. Det går på rullande schema från team till team, ett nytt team har ansvaret varje vecka, och då har inte alltid de övriga teamen intresse och fokus på att se till att allt fungerar. Det är just det mamman här har som tjänst – att äga releasen och säkerställa att alla team har förstått vad den kod de ska släppa ut kommer att innebära för alla parter – och vad det kommer att innebära för alla parter om det inte blir en release.

I den här diskussionen ingår naturligtvis frågan om hur testningen fungerar. Hos oss finns det en testare per team som utifrån protokoll går igenom alla funktioner som är kritiska. När vi bygger svt.se responsive resulterar det i enormt mycket testning – på alla plattformar, med en uppsjö av browsrar i olika versioner. På SAS viktavvägningssystem fick det helt enkelt inte finnas buggar eftersom det inte går att riskera att planet blir för tungt…

Testare är således ett mycket viktigt yrke. Och release manager likaså.

Tack för kaffet.

Lägger i efterhand till barnteamets ex scrum master Yassal Sundmans detaljerade inlägg om den knackiga vägen till bättre releaseförfaranden på SVTi.

Pet-Guinea-Pig-marsvin_framifran

, , ,

8 kommentarer

Frigörelsen från dumburkens monopol på vår slötid

Nu är vi på väg. Det går så fort plötsligt. Från att alldeles nyligen ha fastnat i omöjliga argumentationer och hopplösa försök att övertyga om den kommande framtiden så vet alla det – vårt sätt att konsumera underhållning är redan nu annorlunda… från i somras.

Att se på film hemma istället för på bio har vi väl gjort sedan åttiotalet – när vi vill och utan reklam. Det mer intressanta med tv när vi vill och även var vi vill är att det innebär att vi kan göra allt annat när vi vill också. Vilken frihet! Julafton är sedan länge tillbaka mycket mer flexibel än när vi var små för att det går att se Disneyfilmer annat än bara kl 15.00 en dag om året. Nu är även familjens fredagsmys inte längre upplagt utifrån tv-tablån utan vi kan äta middagen när den blir klar och se något tillsammans och äta chips därefter. Det är svårt dock att hitta något som alla tänker se eftersom vi nu har för vana att alltid välja vad vi själva helst vill göra. Det finns ingen anledning att kompromissa. Vill syrran se Nemo kan brorsan spela på surfplattan, mamma kan skriva en bloggpost och pappa läsa lite mejl på mobilen. Det blir än viktigare och än svårare att ta fram programkoncept till fredagkvällen som på riktigt engagerar hela familjen för att vi ska få till det där önskade fredagsmyset. Det blir också än viktigare att hela tiden kunna erbjuda mer av något som tittaren vill se (eller göra). Intressesorterat, zappvänligt med rullande sändningar som man kan ramla in i och sökbart på nyckelord. Själv vill jag gärna se något som någon vän har sett så att vi kan prata om det, uppröras, tycka olika om, tycka lika.

Det känns som att jag får en massa frigjord tid… fast egentligen får jag kanske bara mer tid till att slösurfa eller slöspela istället för att dumtitta. Det finns i och för sig undersökningar som visar att det nästan inte rör sig det minsta i hjärnan när vi ser på tv (eller när vi sitter på en lektion i ett klassrum) medan både spel och surfande aktiverar skallen så jag känner mig som en vinnare. Jag tror det blir en positiv utveckling för mänskligheten.

20130124-223454.jpg

4 kommentarer

På rätt plats med rätt team

Jag är så glad att jag efter nyår kommer att fortsätta jobba med en responsive sajt. Att barnkanalen.se och svt.se från och med nu kan jobba framåt strategiskt med både webb- och mobil närvaro, och att vi inte står kvar sist på perrongen och slänger oss på ett tåg vilket som helst i panik.

För två år sedan när jag först började som konceptutvecklare på svt var jag osäker på vad tv-huset skulle erbjuda för utmaningar. Jag är rätt ointresserad av tv, det finns andra som gör det bra, men det jag kan och vill göra är att bygga interaktivitet, platser och tjänster. Det har hittills inte varit tv. Det stod då klart och tydligt att flash skulle ha svårt att överleva och det hade jag lagt ner en del tankekraft på redan, men utmaningarna med att bygga allt tillgängligt för alla plattformar var jag mer oinsatt i. Teamet på svti hade precis påbörjat arbetet att parallellt byta cms och samtidigt bygga det responsive. Det var segt till en början. Första projektet drog ut på tiden och skapade frustration när det sedan inte gick för efterföljande projekt att återanvända rakt av.

Sedan har vi indelade i produktteam byggt modul för modul i Escenic. Strategin har varit att inte planera för allt i förväg, utan att bygga bara för det som är det mest aktuella behovet. Flera gånger har vi konstaterat att när ytterligare behov ska tillgodoses har vi fått tänka och göra om. Det blev bra till slut. Lite för lite tid, och lite för lite resurser, som överallt och alltid, men jösses vad den här avdelningen på ca 70 pers har levererat – utan bonusar, utan exakta leveranskrav, utan ens julfest. Det finns ett gäng magiska guldägg på avdelningen och ytterligare ett gäng helt fantastiska konsulter som har passerat, som alla lyssnar främst på användarna – på vad de säger och gör. Det har varit ett fantastiskt teamarbete.

Under de två år som har gått har äntligen tv hunnit ikapp… typ allt annat. Det är där det händer nästa år. Svt’s utbud är alltid mer än bra och givetvis förutsättningen för en välbesökt sajt och tittarintresse, men det som händer nu är tv utan broadcast eller som ett komplement till broadcast – interaktiv, som en plats bland andra platser och som tjänst online.

Nu hoppas jag bara att organisationen ska ta ny form så snabbt som möjligt så att vi får fortsätta jobba framåt. Det finns så oerhört mycket att göra.

Lämna en kommentar

Wearable design technology och DIY på the Conference

Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.

En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.

Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.

‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’

Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.

Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.

Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Betala först när man vet vad det är värt

Här om dagen deltog jag i en workshop för att brainstorma affärsmodell och målgrupp för en online-tjänst. Här är mina käpphästar som jag numera testar alla online-tjänster mot.

  • Börja med att kolla in Pinterest, Etsy, Polyvore, Slide Share och Kahn’s Academy. Och så YouTube förstås, men det finns nog ingen längre som inte har kollat in YouTube redan. Det borde inte finnas någon som inte känner till de övriga heller om man har en online produkt man vill sälja. Var och en av dessa har en eller flera huvudingredienser som gör att det inte är en slump att de fungerar bra.
  • De riktar sig till massan och låter var och en skapa eller följa sin egen nördcommunity med kanaler, följare och ledare.

  • De blir populära först när det finns content att titta på. Man måste släppa verktyget fritt för användarna att utforska och producera. Det är content som inspirerar andra till både egna idéer och förståelse för vad man ska och kan göra.
  • Det går fortare att skapa förståelse och spridning om content fylls på så snabbt som möjligt. Anställ folk för att fylla på.
  • Tjänsterna blir roligare ju fler som är där. Alla vill bli sedda och användare bjuder in vänner om deras chans att visa sin kunskap eller identitet ökar.
  • Ta inte betalt förrän användaren är övertygad om värdet – då vill han/hon betala utan prut. Ge 30 gratisanvändningar för att låta användaren bygga upp en värdefull följarbas. När det är dags att betala är det billigt för det värde användaren får i form av sin fanbase.

Det finns mycket mer att fundera över utifrån dessa himmelska koncept, men det här var lite av det mer generella.

Lämna en kommentar