Arkiv för kategorin tillgänglighet

Frigörelsen från dumburkens monopol på vår slötid

Nu är vi på väg. Det går så fort plötsligt. Från att alldeles nyligen ha fastnat i omöjliga argumentationer och hopplösa försök att övertyga om den kommande framtiden så vet alla det – vårt sätt att konsumera underhållning är redan nu annorlunda… från i somras.

Att se på film hemma istället för på bio har vi väl gjort sedan åttiotalet – när vi vill och utan reklam. Det mer intressanta med tv när vi vill och även var vi vill är att det innebär att vi kan göra allt annat när vi vill också. Vilken frihet! Julafton är sedan länge tillbaka mycket mer flexibel än när vi var små för att det går att se Disneyfilmer annat än bara kl 15.00 en dag om året. Nu är även familjens fredagsmys inte längre upplagt utifrån tv-tablån utan vi kan äta middagen när den blir klar och se något tillsammans och äta chips därefter. Det är svårt dock att hitta något som alla tänker se eftersom vi nu har för vana att alltid välja vad vi själva helst vill göra. Det finns ingen anledning att kompromissa. Vill syrran se Nemo kan brorsan spela på surfplattan, mamma kan skriva en bloggpost och pappa läsa lite mejl på mobilen. Det blir än viktigare och än svårare att ta fram programkoncept till fredagkvällen som på riktigt engagerar hela familjen för att vi ska få till det där önskade fredagsmyset. Det blir också än viktigare att hela tiden kunna erbjuda mer av något som tittaren vill se (eller göra). Intressesorterat, zappvänligt med rullande sändningar som man kan ramla in i och sökbart på nyckelord. Själv vill jag gärna se något som någon vän har sett så att vi kan prata om det, uppröras, tycka olika om, tycka lika.

Det känns som att jag får en massa frigjord tid… fast egentligen får jag kanske bara mer tid till att slösurfa eller slöspela istället för att dumtitta. Det finns i och för sig undersökningar som visar att det nästan inte rör sig det minsta i hjärnan när vi ser på tv (eller när vi sitter på en lektion i ett klassrum) medan både spel och surfande aktiverar skallen så jag känner mig som en vinnare. Jag tror det blir en positiv utveckling för mänskligheten.

20130124-223454.jpg

4 kommentarer

På rätt plats med rätt team

Jag är så glad att jag efter nyår kommer att fortsätta jobba med en responsive sajt. Att barnkanalen.se och svt.se från och med nu kan jobba framåt strategiskt med både webb- och mobil närvaro, och att vi inte står kvar sist på perrongen och slänger oss på ett tåg vilket som helst i panik.

För två år sedan när jag först började som konceptutvecklare på svt var jag osäker på vad tv-huset skulle erbjuda för utmaningar. Jag är rätt ointresserad av tv, det finns andra som gör det bra, men det jag kan och vill göra är att bygga interaktivitet, platser och tjänster. Det har hittills inte varit tv. Det stod då klart och tydligt att flash skulle ha svårt att överleva och det hade jag lagt ner en del tankekraft på redan, men utmaningarna med att bygga allt tillgängligt för alla plattformar var jag mer oinsatt i. Teamet på svti hade precis påbörjat arbetet att parallellt byta cms och samtidigt bygga det responsive. Det var segt till en början. Första projektet drog ut på tiden och skapade frustration när det sedan inte gick för efterföljande projekt att återanvända rakt av.

Sedan har vi indelade i produktteam byggt modul för modul i Escenic. Strategin har varit att inte planera för allt i förväg, utan att bygga bara för det som är det mest aktuella behovet. Flera gånger har vi konstaterat att när ytterligare behov ska tillgodoses har vi fått tänka och göra om. Det blev bra till slut. Lite för lite tid, och lite för lite resurser, som överallt och alltid, men jösses vad den här avdelningen på ca 70 pers har levererat – utan bonusar, utan exakta leveranskrav, utan ens julfest. Det finns ett gäng magiska guldägg på avdelningen och ytterligare ett gäng helt fantastiska konsulter som har passerat, som alla lyssnar främst på användarna – på vad de säger och gör. Det har varit ett fantastiskt teamarbete.

Under de två år som har gått har äntligen tv hunnit ikapp… typ allt annat. Det är där det händer nästa år. Svt’s utbud är alltid mer än bra och givetvis förutsättningen för en välbesökt sajt och tittarintresse, men det som händer nu är tv utan broadcast eller som ett komplement till broadcast – interaktiv, som en plats bland andra platser och som tjänst online.

Nu hoppas jag bara att organisationen ska ta ny form så snabbt som möjligt så att vi får fortsätta jobba framåt. Det finns så oerhört mycket att göra.

Lämna en kommentar

Wearable design technology och DIY på the Conference

Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.

En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.

Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.

‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’

Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.

Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.

Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Betala först när man vet vad det är värt

Här om dagen deltog jag i en workshop för att brainstorma affärsmodell och målgrupp för en online-tjänst. Här är mina käpphästar som jag numera testar alla online-tjänster mot.

  • Börja med att kolla in Pinterest, Etsy, Polyvore, Slide Share och Kahn’s Academy. Och så YouTube förstås, men det finns nog ingen längre som inte har kollat in YouTube redan. Det borde inte finnas någon som inte känner till de övriga heller om man har en online produkt man vill sälja. Var och en av dessa har en eller flera huvudingredienser som gör att det inte är en slump att de fungerar bra.
  • De riktar sig till massan och låter var och en skapa eller följa sin egen nördcommunity med kanaler, följare och ledare.

  • De blir populära först när det finns content att titta på. Man måste släppa verktyget fritt för användarna att utforska och producera. Det är content som inspirerar andra till både egna idéer och förståelse för vad man ska och kan göra.
  • Det går fortare att skapa förståelse och spridning om content fylls på så snabbt som möjligt. Anställ folk för att fylla på.
  • Tjänsterna blir roligare ju fler som är där. Alla vill bli sedda och användare bjuder in vänner om deras chans att visa sin kunskap eller identitet ökar.
  • Ta inte betalt förrän användaren är övertygad om värdet – då vill han/hon betala utan prut. Ge 30 gratisanvändningar för att låta användaren bygga upp en värdefull följarbas. När det är dags att betala är det billigt för det värde användaren får i form av sin fanbase.

Det finns mycket mer att fundera över utifrån dessa himmelska koncept, men det här var lite av det mer generella.

Lämna en kommentar

En relevant, bra och tillgänglig verktygslåda för lägre stressnivå

Vi fick en enkät med frågor om vi kände oss stressade på jobbet. Hur bra sover du på skalan ett till fem? Hur många timmar övertid jobbar du varje vecka? Har du regelbundna avstämningar med din chef?

Jag jobbar på en arbetsplats som ställer väldigt lite krav på leverans jämfört med kommersiella it-företag (jo, jag vågar göra den generaliseringen). Jag jobbar i en riktigt trevlig human, respektfull och verklighetsrelaterad miljö. Det finns aldrig något tvång att jobba övertid och det är ingen som ens blinkar när man tar ut föräldradagar eller vabbar eller jobbar hemifrån. Det är bara det att det inte går att jobba hemifrån. Våra verktyg är låsta till arbetsplatsen. Statistik, gemensamma servrar, min kalender och mejlen är ibland helt omöjliga och ibland väldigt svåra att få tillgång till hemifrån, vilket skapar stress trots den fria och öppna inställning som genomsyrar arbetsplatsen i övrigt.

Det tar dessutom mellan 6 och 25 minuter att starta upp datorn på morgonen tack vare synkroniseringar av interna system. Jag kan inte ladda ner de verktyg som skulle underlätta mitt arbete väsentligt, så som t ex Skype som jag skulle kunna göra mig lättillgänglig för externa parter även om telefonen inte fungerar för tillfället. Istället landar minsta lilla fråga i den oändligt växande mejlboxen.

Bra verktyg och flexibla möjligheter att anpassa verktygslådan utifrån personliga behov är väsentligt idag för att vi inte ska bli stressade.

, , ,

Lämna en kommentar

Vad kan lärprocesser hämta från spelmekanik?

Jag träffade finurliga, driftiga och visionära Terese Raymond för ett år sedan när vi på Signerat.se hyrde in oss på det kontor som hon då satt på och en lunch fastnade vi i ett underbart samtal om den ELD-metod som hon coachade i – en metod för att låta eleven förstå sitt eget lärande. (Läs gärna mer under länken.)

I höstas drev Terese nyfikenhet för spelmekanismer i lärandeprocesser fram en ansökan till .SE om möjligheten att genomföra en förundersökning tillsammans med lärare och några rådgivare på ämnet och nu är vi igång.

Hur många XP (experience points) innehåller Lgr11 och Gy11? är en förstudie som syftar till att skapa förutsättningar för en webbaserad plattform där elever kan överskåda sitt lärande i ett grafiskt gränssnitt som använder sig av mekanismer från spel. Tanken är att använda delar av spelvärlden för att få eleverna att dokumentera, utforska och reflektera över sitt lärande och sin kompetensutveckling.

Idag gick det första nyhetsbrevet ut – anmäl dig för att få det här och var en del av projektet på sidan eller i dialogcaféer!

Webbsändning tillsammans med Spelbildning
Måndagen den 20 februari livesändes ett samtal om spelifierat lärande mellan Richard Gatarski, Frida Monsén och Terese Raymond. Sändningen är en del av Richard Gatarskis initiativ Spelbildning. Ämnet var Gamification i skolan med fokus på individuella utvecklingsplaner. Läs mer och se webbsändningen

Rapport från projektets första möte
Äntligen! Nu har projektgruppen träffats och koordinerat vårens insatser. Vi samtalade främst om projektplanen i relation till vårens aktiviteter men hann även diskutera begreppet spelifierat lärande. Läs sammanfattande anteckningar från mötet

Workshop på Vittra Telefonplan
Den 23 februari arrangerar Vittra Telefonplan en workshop med tema: en spelifierad IUP med utgångspunkt i Lgr11. Workshopen är praktisk och ska identifiera spelmekanismer som lärarkollegiet finner intressanta att arbeta med samt vilka förmågor i Lgr11 som de inledningsvis ska fokusera på. Huvudfrågor:
– Vilka spelmekanismer kan vara intressanta att arbeta med för att öka elevers motivation i skolan?
– Vilka övergripande förmågor i Lgr11 skulle vara intressanta att arbeta med och visualisera i en spelifierad IUP?
– Hur skulle ett spelifierat uppdrag utifrån dessa förmågor kunna se ut? Läs mer och diskutera frågorna!

Läs om projektet på spelifieralarande.se/blogg/ >>

Pelle Pedagog (Per Falk) skriver om sin kommande workshop här >>

, ,

1 kommentar

Artificiell kommunikation

Artificiella dialoger kan vara knepiga. För mig är det högst imponerande att Artificial Solutions som jag jobbade på under ett par år fortfarande blomstrar och lever idag. Jag var först eller andra anställd på företaget som startades 2001. Det fanns ett par olika plattformar för att bygga upp en ‘intelligent’ språkbas i som vi testade, vidareutvecklade och fyllde med grunden till de mest obskyra dialoger.

Chattbottar som stöd och komplement till kundtjänst var nytt och oprövat och det är klart att man måste testa, men jag har ännu svårt att förstå intresset i att chatta med en databas som visualiseras med ett 3D-ansikte istället för att använda en vanlig sökfunktion. Annat än till att testa hur botten svarar på hädelser och inviter förstås. Chattbottarna måste naturligtvis ha bevisat sig kunna hjälpa till på något sätt, annars skulle ju inte Apple erbjuda Siri. Jag som har sådana där fingrar som inte riktigt tar på touch screens anar att det har med tillgängligheten att göra. IKEA tog tvärtom nyligen bort sin efter många års trogen tjänst.

,

Lämna en kommentar

Könsneutrala världar av poesi

Som avslutningsprojekt på Multimedia Pedagogik-teknik för många år sedan (2000) byggde jag och tre kollegor en textbaserad virtuell värld – en sk MOO (Mud Object Oriented) – av poesi. Världen bemästrades med enkla kommandon med vilka jag tog mig fram, interagerade och skapade.

Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

Edith Södergran

Det var fascinerande att se scenarier målas upp i huvudet beskrivna i endast ord, som en bok men med mig själv som deltagare i handlingen. Ännu mer spännande var det att möta på besökare från hela världen som utforskade den poetiska världen och byggde den vidare med egna ord.

kommando [klättra upp i trädet]

Däruppe, vilket lövverk
Solen skiner, jorden stannar
En lugn stund, ett andetag

Inför avslutningen bjöd vi hit grundarna till den Open Source vi utvecklade i – Associate Professor Cynthia Haynes och Assistant Professor Jan Rune Holmevik. Jag tror det var roligt även för dem att se hur deras verktyg användes på ett helt oväntat och nytänkande sätt.

Det som började som ett studentprojekt fortsatte vidare i ett eget företag som vi kämpade tillsammans med under ett år. På stipendiepengar producerade vi en sexuundervisningsMoo för RFSU, vi hade gymnasie- och högstadielärare med egna klasser inne i Poemoo och vår tidigare rektor Göran Lange genomförde en hel tiopoängskurs i filosofi i en av våra MOOar, men jag kan fortfarande idag inte säga om vi var för tidiga eller för sena med våra världar. Gränssnittet var för knepigt för ovana datoranvändare och är det än idag, men jag är glad att vi utforskade det som vi gjorde och vi fick ovärderliga erfarenheter av sociala digitala platser.

Under filosofikursen var samtliga deltagare anonyma hela kursen igenom. De gick in, skapade sig en avatar med ett nick, jobbade i grupper i den virtuella världen utan att avslöja vem de var och examinerades virtuellt av rektorn utan att han hade deras riktiga namn. Klassen var totalt 40 studenter jämnt fördelade i kön. 2 tjejer valde att byta kön under den anonyma kursen. Ingen kille bytte kön.

,

Lämna en kommentar

Avslut och frilansstart

Raka vägen från ett uppdrag på CSR i praktiken ramlade jag för ett år sedan in som konceptutvecklare i barnteamet på SVTi. Sara Ohlsson var den engagerade och hängivna produktägare som sedan ett halvår tillbaka drev nova-projektet med Dobermans hjälp. Nova var ett projekt, en arbetsmetodik, för att ta fram kunskap om hur barn använder webben. Syftet med arbetet var att kunna bygga världens bästa barnwebb.

Första dagen på jobbet släppte teamet det första steget arbetet hade resulterat i – ett barnramverk som samlar alla barnsidor på svt.se på samma ställe – en egen fristående produkt. Samma dag släpptes även Saras egen bok ‘Jag är tyvärr död och kommer inte till skolan idag‘. Stämningen i teamet var skyhög.

Mitt första projekt var en webbunik satsning med Elin Ek som karaktären Gloria. Ur det lärde vi oss att en blogg inte blir populär för att det heter blogg, utan för dess innehåll, kontakt med läsare, personlig avsändare och frekvens av uppdateringar.

Därefter inledde jag ett härligt samarbete med Lilla Aktuellt och med Lilla Sportspegeln. Jag hade uppdraget att strukturera om deras befintliga sidor och innehåll enligt nya nova-principer och resultatet var så lyckat det kunde bli utan någon som helst nyutveckling. Inför det stundande bytet av cms låg ingen utveckling i det gamla polopoly. Antalet sidvisningar niodubblades.

I och med detta cms-byte och en rad tråkiga sjukdomsfall i teamet skars mycket påbörjat arbete bort under hösten. Planerna vi hade för både Barda och Minimello blev minimerade. Under våren åkte jag tåg kors och tvärs över Sverige för att träffa redaktioner i Falun, Malmö och Växjö och jag träffade och studerade många barn – i alla olika åldrar, döva, samiska, internetvana eller ovana. Under hösten fick tyvärr det arbetet stanna av och energinivån i teamet dippade.

Sara lämnade sin tjänst till Erik som lämnade den till helt nytillkomne ex tv4veteranen Thomas som delade uppgiften som tillförordnad produktägare för barnteamet med tjänsten som produktägare för allmäntv-utbudet på webben. Under hösten har vi jobbat fram miniminivåer på prioriterade responsiva moduler till nya cms’et Escenic – tråkiga ord och termer men riktigt roligt att bygga något riktigt bra från grunden. Till min lycka tog vi in en knivskarp usability designer som blev det där bästa komplementet till mitt jobb. Björn blev kollegan som jackar i precis där jag själv tar slut och tillsammans gör vi bra saker.

Det slog mig tidigt hur public service värdena är närvarande både i utbudet och även internt i organisationen. Jag har deltagit i zebra-projekt för mångfaldsarbete i media och FUNKA-utvärderingar för tillgänglighet för alla. Jag påbörjade research för en teckenspråkig interaktiv produktion redan under våren och träffade under hösten åttaåringar på Manillaskolan som gav ytterligare insikter om teckenspråkiga barns behov. Även ett samiskt spel som släpps under våren 2012 föll in under mina vingar. Mycket av det arbete som är så viktigt men som aldrig går att motivera med kommersiella mål är prioriterat på SVT – en dröm för en humanistisk konceptutvecklare.

I december mejlade jag mest filer mellan olika parter och letade saknade filer för att vi skulle kunna få ut ett flertal inköpta speltitlar. Jag bevakade inköp för att tidigt kunna önska tillgängliga spel i kontrakten. Jag hoppas vi får se dem på svt.se/barn/spel ett efter ett under våren. Min andra scrummaster gick på pappaledighet och en av våra strålande redaktörer drog till Barcelona några månader. Jag pratade communitys i direktsändning i Lilla Aktuellt Skola.

Den sista januari var min sista dag. Det är mycket sorgligt att inte få träffa alla strålande kollegor varje dag. Emil som ständigt bjussar på sin egen kreativa photoshophumor, Feminsistiska Fanny som gjorde improviserad och spontan stand-up för utvecklarna, Johanna som ger allmänt hopp om att framtiden är ljus när det finns unga människor som hon, hela det briljanta konceptutvecklarteamet som har tagit mig milsteg framåt i kunskapspåfyllning, Linda som har energin som krävs, vår statistikstjärna Uddståhl som är som jag – och det är så kul att hitta sådana på arbetsplatsen också, ALLA fina utvecklare som är så välkomnande och tar sig tid att tålmodigt skapa förståelse för vad de gör och kräver.

Den första februari startade Labyrinten ett nytt programformat, med tillhörande spel

som jag kommer att vara grymt nyfiken på statistiken på eftersom jag precis hann få det färdigt för implementation innan jag slutade. Jag kommer också att spana nyfiket efter Kunskapskanalens kommande sida och det vore roligt att se redaktörerna presentera galor med ett nytt verktyg någon gång i framtiden.

Det tog mig ett halvår att greppa det ografiska statistikverktyget comscore, liksom att förstå vad meta, vision, klippsymfonier, responsive och resurscenter är. Jag hittar nu till UR, nyhetshavet, bolibompaköket och alla konferensrum. Jag hoppas att jag kommer få tillfälle i framtiden att plocka fram de kunskaperna igen.

Från och med nu frilansar jag!

, , , ,

1 kommentar