Arkiv för kategorin produktutveckling
Sagan om risktagande entreprenörer
Skrivet av malinstroman i genus, innovation, mångfald, produktutveckling, juli 24, 2016
Tjejer tar inte risker på samma sätt som en del killar. Jag har ingen vetenskap och inte heller några fakta bakom det uttalandet. Det är en helt personlig reflektion efter att ha träffat kvinnliga entreprenörer de senaste tjugo åren som aldrig tänker storskaligt. De tänker sig att bygga en app eller ha försäljning på en webbsida eller starta en butik eller sy babymössor och sälja på mammaträffar. De tänker att de ska driva företaget själva med högst en halvtids anställd för att avlasta de enklaste och mest monotona uppgifterna. De har en bra och ofta ny idé som de vill genomföra men är inte beredda att ta några risker för att det ska hända, varken ekonomiska risker eller risker i form av att hamna i en pinsam situation gentemot skatteverk eller personal eller vänner. Sällan har jag hört en kvinnlig grundare förklara att hennes företag ska bli det största eller bästa av sitt slag i världen. Ofta har jag hört manliga entreprenörer säga det. Beror det på dåligt självförtroende? Nja, visst kan det vara så att tanken aldrig ens har slagit dem, men många gånger när jag har pressat dem på hur de ska kunna skala upp sin idé, vill de helt enkelt inte. De är inte beredda att skapa den sortens företag som kräver den sortens jobb, den sortens ekonomiska risktagande eller den sortens kommersiella satsning. Det stämmer inte med bilden av dem själva. De är ingen skrävlande storföretagare. De vill bara förverkliga sin idé.
Men jag vet också att en helt ny idé kan rulla fram långsamt och växa sig större och större allteftersom den visar sig vara en riktigt bra idé. Behovet visade sig kanske vara större än man anade av det som erbjuds, eller så gick driften och leveranserna att lösa lätt medan betalviljan är stor. Det är så många parametrar som är så svåra att bedöma i förväg hur mycket research man än gör.
Det skulle alltså inte alltid behöva vara så att den kvinnliga företagaren ser en enorm satsning framför sig för att hon ska få det mindre kapital hon behöver för att köra igång sitt företag, bara investerarna kunde urskilja potentialen i en innovativ eller god idé. Och det är tänkbart att det hade varit lättare för den kvinnliga företagaren att växa i takt med företaget, att skala upp steg för steg allteftersom det sker. Men som alltid får man ju bäst förtroende för de som är som en själv, det är det man har lättast att bedöma eftersom man vet hur det fungerar. Och investerare är ofta män som själva en gång blint har satsat allt, sprungit målmedvetet från dag ett mot ett bestämt mål, och lyckats.
Att springa målmedvetet med en idé mot ett bestämt mätbart mål känns allmänt som en usel idé idag när alla förutsättningar – tekniska, ekonomiska, marknadsmässiga, samhälleliga – förändras varje månad, varje vecka, varje dag. Att ha ett relevant (viktigt och omfattande) problem som man brinner för att lösa och några teser att testa låter smartare om det är innovation man är ute efter.
Intressant är också Adam Grants egen foskning som lägger grunden för hans bok Originals – How Non Confromists Move the World. Grant går till botten med varför han vid en pitch inte såg potentialen i en start up som sedan snabbt växte sig mycket framgångsrik. Han menar att han var förblindad av just grundarnas vaga fokus, deras vid-sidan-om-jobb och säkerhetslösningar vid eventuellt fallerande. När han började titta på hur framgångsrika företag har växt fram menar han att den viktigaste faktorn för framgångsrika start ups inte primärt är risktagande, utan risktagande på det område som företaget innoverar inom i kombination med att företaget har flera andra möjligheter som säkerhet. De start ups med högsta sannolikhet för framgångsrikt utfall lägger inte alla ägg i samma korg utan sprider ut dem. De framgångsföretag där grundarna satsade allt, belånade sig, sålde sitt boende och lurade till sig anställda utan täckning för löner, låter så mycket häftigare (och att satsa 20 av sina egna 40 miljoner räknas inte som risktagande i det här sammanhanget…). De är mycket mer spännande hjältesagor som också har spritt sig som en kravbild för framgång, men som kanske inte är den vanligaste utan tvärtom, ett undantag.
Det finns antagligen mer forskning på framgångsfaktorer för start ups, jag ska leta vidare och se vad som går att hitta. Jag tror verkligen att vi hade fått se nya idéer och fler framgångsrika företag om mångfalden i företagandet ökade, om fördelningen av miljoner från investerare inte alltid gick till självsäkra killar vars meriter är uppbackade av samma lika. Det vore intressant att få bättre koll på vad som leder till framgång och vad som inte gör det.
Att bygga platser istället för containers
Skrivet av malinstroman i community, mångfald, produktutveckling, tillgänglighet, januari 3, 2015
Redan för femton år sedan deltog jag i Patrik Hernwalls sällskap på Pedagogiska Institutionen i Stockholm i diskussioner om huruvida det fanns platser på Internet eller om man måste kunna befinna sig fysiskt på ett ställe för att det ska kunna definieras som en plats. Jag byggde tillsammans med vänner MOOar- MUD Object Oriented, textbaserade virtuella världar i vilka användare ofta befann sig under anonym identitet med avatarer. Precis som Nonny de la Pena återskapar journalistiska situationer som vi kan gå in i med en fullständigt realistisk upplevelse av att befinna sig på plats, byggde vi världar av poesi eller av Strindbergs 1800-talsStockholm i Röda Rummet. Den egna upplevelsen blir mycket starkare och därmed lättare att förstå och minnas än vad någon annans återberättade upplevelse är. Man är själv en del av platsen och upplevelsen när man är där.
När vi surfar omkring på nätet är vi där. Vi är med. Vi rör oss i ett virtuellt parallellt universum av platser och tjänster som vi befinner oss på. Och ju mer vi kan visa vår identitet och få den bekräftad, desto större del av platsen är vi. Och desto mer är platsen min plats, en plats för mig. Istället för att bygga containers med innehåll som vi leder användaren till vill vi skapa upplevelsen av en plats för att skapa en stark förståelse och minnesbild – för att användaren ska förstår vårt erbjudande och vilja komma tillbaka.
Hur gör vi det? Hur låter vi användaren känna att det är dennes plats, en plats som responderar, som erbjuder det som hen vill ha och behöver och som helst av allt knappt existerar utan sina användare? Vi låter användaren lägga till eller se sig själv i tjänsten eller på sajten. Det finns mängder av olika sätt att låta besökaren personalisera en plats eller tjänst, små och stora features. Vi behöver inte alls bygga världsmetaforer för att skapa upplevelsen av delaktighet, av att vara synlig och av att kunna påverka.
I valet bland alla möjligheter gäller det att ha koll på varför man gör det och vad man förväntar sig att det ska leda till för att förstå vilket värde det tillför vem. Det finns så många features, men bara de som levererar något för respektive användare är relevanta, övriga blir lätt förvirrande och svårförståeliga. De överflödiga skapar en plats för alla, men inte för mig. Det finns mängder av olika sorters användare med olika drivkrafter. Den som besöker för första gången, den som har använt tjänsten länge, den som kommer in på morgonen, den som kommer inte på kvällen, den som använder surfpatta, den som använder dator eller mobil osv.
Inställningar för färger, bakgrund, textstorlek, lättläslighet, intressen, sortering av innehåll utifrån tema, ålder, land är ofta en bra inkörsport för den nyanlände. En del inställningar vill vi gärna välja själva för att ha kontroll över för att optimera vår upplevelse, medan andra ger bättre effekt om de utgår från ip-adress – t ex språk, eller från sökordshistorik – t ex föreslaget innehåll. Att få skapa en personlig avatar eller personliga inställningar brukar vara ett lätt sätt att ta sig in i en tjänst/plats, och även en anledning till att komma tillbaka. Efter att ha lagt in mig själv och min identitet har jag dessutom redan spenderat en ansenlig del av min tid där och då har tjänsten/platsen redan börjat levererat värde.
Historik i form av t ex att det syns spår där jag har varit (mina uppladdade bilder, egenskapat innehåll, markerade länkar), att jag lätt hittar tillbaka till det jag har tittat på/köpt/interagerat med tidigare eller att jag kan fortsätta där jag var sist kan, förutom själva användarvänligheten, ge mig en upplevelse av att jag finns. Det syns avtryck från och jag får respons på min närvaro och jag får förstås en anledning att komma tillbaka när jag inte behöver börja om från start igen. Tjänsten är min. Den fungerar utifrån min upplevelse.
Att leverera relevant innehåll utifrån t ex lands/språktillhörighet, säsong, högtider och sökord är en sak, men algoritmer från data på parallella och tidigare besök är mer omdiskuterat huruvida det ger en positiv eller negativ upplevelse. Om inte algoritmerna är intelligenta träffar de lätt fel och blir dåliga säljförsök. Med koll på användares drivkrafter bör det dock gå att få till det så att det levererar något som besökaren vill ha. En anonym redaktör från företaget är sällan en relevant avsändare av ett tips, förslag eller fråga, men kändisar, experter eller vänner som jag själv har valt som guider, eller som presenteras via insamlad data kan träffa rätt med stöd av ytterligare insamlad data. X antal av dina vänner tycker si eller så, har sett den här, lyssnar på… det här är den låt som din vän x (som du har haft mest interaktion med den senaste veckan) lyssnar mest på just nu – eller sneakers hen har köpt… nyheter om kändis x (som är med i programmet du såg tidigare i veckan)… experten x berättar om fenomenet y (som du läste en artikel om tidigare idag).
Inte lika kul utan vänner
Den vanligaste anledningen till att vilja lägga till features för personalisering antar jag är att man vill att användaren ska komma tillbaka. Vi kan bygga in trick för att ta in besökarens email-adress för att kunna skicka påminnelser om att vi finns – en rätt ohyfsad modell – några blir glatt påminda av ett till mejl i boxen men många andra blir trötta bara av åsynen. Det är också ofta ett tråkigt steg på vägen in där många nyanlända droppar av. Det pratas nu om hur de sociala spelen optimerar den nya användarens 45 första klick. Får man förstagångsbesökaren att engagera sig så djupt i upplevelsen har man dem fast, då kommer de att komma tillbaka, förmodligen redan nästa dag, eller kanske tidigare till och med.
Min erfarenhet från tidigare interaktiva upplevelser är att vänner är den uteslutande viktigaste faktorn för att en nytillkommen användare ska komma tillbaka. Länge på Stardoll kom nya medlemmar in till sitt tomma rum med en naken docka utan pengar och utan kläder. När hon tittade på sin vänner-sida fick hon veta att ’Du har inga vänner’. Med tiden insåg vi att vi förstås måste göra det möjligt för den nya användaren att utföra den lek som var tänkt att utföras – hon behövde pengar, kläder och möbler redan från start (tänk de 45 första klicken)- men mest av allt var vi tvungna att se till att hon snabbt och lätt kunde hitta ’vänner’. Citationstecknet betyder att det inte nödvändigtvis behövde vara vänner från verkliga livet, utan bara att man som person hade knutit ihop sig med andra användare som bekräftade ens existens och som identifierade sig som en vän räckte.
Det finns en anledning till att alla sociala plattformar börjar vår väg in i deras tjänster med att låta oss koppla ihop oss med våra vänner från andra valfria online-forum. Samma anledning som att de vänder ut och in på sig själva för att komma på roliga features som blir roligare ju fler kompisar jag bjuder in. Bjuda in, bjuda in, bjuda in. Att bli inbjuden av en kompis är mycket mer trovärdigt än att bli inbjuden av företaget/varumärket själv. Att låta sina nöjda användare göra jobbet är mer effektivt och billigare än att låta sociala media-redaktörer eller marknadsförare kämpa för att tracka och locka. Vänner innebär gemensamma samtalsämnen, trygghet, förtroende, relevans, men också en känsla av att vara tvungen att ställa upp och återgälda, att inte svika eller bara försvinna och gå upp i rök. Det är inte bara ett sätt att nyrekrytera utan likväl att få frekvent återkommande användare.
Vi bygger relationer – inte så mycket med varumärken eller företag och tjänster, som med vänner när vi rör oss online – kanske mer så än i den fysiska världen. Det är lättare att nå många fler på nätet än utanför och många vänner är mycket mer närvarande och tillgängliga, men visuella varumärken har också väsentligt lägre symbolvärde. I den fysiska verkligheten styrs uppfattning om oss utifrån hur vi ser ut och vad vi har på oss, medan online är det mindre synligt. Vi har ingen anledning att bygga relationen med varumärken längre, eller att identifiera oss med dem, om de inte levererar något annat extra värde för just mig. Känslan av delaktighet eller delägarskap är avgörande.
De flesta av oss är sociala varelser i det mesta vi gör, och har det som en av våra främsta drivkrafter även om vi inte tänker så mycket på det. Andra sätter t ex ’att vinna’, ’att förstå’ eller ’att bemästra’ före allt annat, men den allra största delen av oss som hänger på nätet vill främst kunna prata med vänner om vad vi ser, hör, läser, tänker, spelar, tycker och känner. I fikarummet på jobbet, på parmiddagen, i online föräldraforum, med likasinnade eller oliksinnade. Vi har ofta olika drivkrafter som styr samtalen, men samtalen och vår identitet i dessa är det som är viktigt för oss, det som utvecklar oss och får oss att känna oss tillfredsställda.
Det är lätt att få en instrumentell eller funktionsinriktad syn på sin tjänst eller plats i jakten på fler frekventa användare som konsumerar ens erbjudande, men för besökaren är det mer en känsla av att befinna sig på rätt ställe. Och det är aldrig roligt att vara ensam, utan vänner, med endast ett företag och dess uppenbara bundsförvanter som vägledare. Vi vill gärna se oss själva som självstyrda individer, samtidigt som vi inte klarar av att hantera för stora och osorterade mängder innehåll och funktioner. Balansen däremellan är en värld som erbjuder det jag behöver och som jag har verktygen eller kunskapen att hantera i en lagom balans. Det är en evig utmaning att hitta den balansen för så många användare som möjligt. Den utmaningen är aldrig perfekt, aldrig färdig.
Hur man får glada användare, medarbetare och beställare
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, innovation, produktutveckling, team, tillgänglighet, maj 13, 2014
Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.
- Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
- Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?’
- Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’. När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
- Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
- Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?
När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de
Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?
När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?
Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi
- lyssnar på och engagerar våra användare
o börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.
o testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.
o mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.
o releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.
- sätter tydliga mätbara mål
o får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.
o gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.
- levererar en kvalitativ produkt i slutändan
o Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.
Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten. Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.
Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.
Fler behöver förstå att programmering är för dem
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, framtiden, genus, mångfald, produktutveckling, maj 9, 2013
Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.
- Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
- I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
- Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
- Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).
Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.
För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt över
tygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.
Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.
I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.
mer om tjejer och spel och programmering
Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup
Är Minecraft bättre än the Sims


modeller, logisk förståelse, fysik, kemi, trädgårdsskötsel.




