Arkiv för kategorin innovation

Varför har vi i Sverige så många starka it-startups?

Vi tjatar om att det saknas undervisning i programmering i skolorna ännu år 2012 trots att framtidens arbetsmarknad är bensäker för just utvecklare och att det är en stor makt att kunna utveckla idéer själv vare det är prototyper eller färdiga produkter eller tjänster. Att kunna programmera är en nyckelkunskap som de som är intresserade av borde få möjligheten att stärka så tidigt som möjligt.

För 15 år sedan låg mitt intresse i att inspirera fler tjejer till att programmera, just för att få den makt det innebär och för att vi kommer att få se nya och andra produkter på marknaden med fler kvinnliga utvecklare. Idag har mitt fokus förskjutits till att alla barn borde få möjligheten att lära sig att programmera innan andra intressen har tagit överhanden. Idag fick jag en bra motfråga – Varför har vi i Sverige, trots avsaknaden av programmering i undervisningen, ändå så många starka it-startups – ofta med unga programmerare i huvudrollen?

Daniel Ek fick frågan om den svenska grogrunden för it-startups i en intervju nyligen och jag tror som han att en bidragande orsak är att vi i Sverige var väldigt tidiga med att förse alla svenskar med en dator och en uppkoppling, men också att vi har ett starkt behov av att nå utanför Sveriges gränser. Vi är ett litet litet land med tillgång till all information om världen som drivkraft till att tänka större än bara Sverige. Med Internet når vi nyfiket och girigt hela världen. Är vi kanske tom lite skönt naiva – ‘kan de i USA kan väl jag’ – utan att fundera på utmaningen med en liten marknad kontra den stora?

Vi är också ett land som trots vår konformism uppmanas att tänka utanför lådan och klara oss själva för att bäst överleva och där tilltron till teknisk kunskap är större än till en kostym. Är man ung och bra på något kan man också våga ta risker, vare sig man är ensam eller har familj runt omkring sig. Det finns ett statligt skyddsnät som man som ung kan lita på kommer att ge en nya chanser om man misslyckas.

Jag är i alla fall övertygad om att det är inte bara duktiga programmerare vi har i Sverige utan lika starka affärsutvecklare och entreprenörer.

Och så en liten kommentar om att just Daniel Ek antagligen inte bara är en duktig programmerare och entreprenör. Jag har aldrig träffat en så socialt begåvad eller handlingskraftig kille heller och kanske att hela han är rätt ovanlig överlag…

Annonser

,

Lämna en kommentar

Vad blir framtidens Curiosity?

Att klicka på ett ägg en miljon gånger för att knäcka det är en genialisk lek om man riktar den till en elva-åring. De har tid och uppskattar humorn och drivs

tamago

Tamago

allmänt av nyfikenhet. Min elvaåring klickar just nu för fullt och långsamt men säkert sträcker sig en spricka tvärs över ägget. Men även en elvaåring kräver a) att det resulterar i en överraskning, det funkar inte så snart som slutet är avslöjat b) det kommer en liten belöning. SO WHAT? efter en miljon klick är inte humor utan en besvikelse. En supergullig kycklingunge som säger pip och som man hade kunnat skicka som present till en enda kompis hade varit en äkta belöning som dessutom spred leken vidare – om kycklingen hade varierats med hundra slumpmässiga andra små söta djur. Tamago är egentligen en rolig och målgruppssäker idé, men utan de speltriggers som hade krävts för att upplevelsen ska bli bra.

En bättre spelupplevelse i samma anda är Curiosity. Speldesignern Peter Molyneux släppte den 6e november i höstas en digital kub. Tusentals människor är fortfarande inne varje dag för att klicka bort brickor eller pixlar på kuben. Över tre miljoner spelare har hittills knackat. Lager efter lager avslöjar nya mönster och formationer, men målet är att någon endaste person ska bli den som klickar bort den sista brickan och då ska något fantastiskt hända.

Till att börja med fnyste jag åt Curiosity. Jag blev lite trött på tanken att få folk att klicka på brickor som spelidé. Men när min fd kollega berättade mer blev jag nyfiken på vilka det är som knackar brickor – vad är drivkraften? Varför gör man det?

Curiosity

Curiosity – what’s inside the Cube?

– Till att börja med är det spännande att se hur många snabbt blir kreativa i meningslösa uppgifter. De skapar sina egna mönster och skriver saker pixel för pixel så att den som zoomar in riktigt nära på kuben kan se olika meddelanden och formationer. Det görs matematiska beräkningar av hur långt tid det kommer ta att ta sig till slutet och det byggs bottar som utför jobbet åt en.

– Det kollaborativa målet är förstås en bidragande faktor i spelet – medvetenheten om att det är fleratusen inne på samma kul och att man tillsammans hackar och hackar för att ta sig inåt snabbare. Att spela själv hade gått för långsamt.

– Många söker efter något att döda tid med på tunnelbanan, något som inte kräver tankeverksamhet och som går att börja och avsluta precis när som helst.

– Det finns förstås de som är som spelets titel indikerar, nyfikna. Jag misstänker att många av dem ger upp någon gång och ersätts av nya spelare. De flesta misstänker just nu att slutet inte kan vara fullt så omvälvande som det är uttalat varvid drivkraften minskar lite ju längre man hackar. Det behöver inte alls vara de som var först med att spela som är med ända till slutet.

– Det finns en del speldesign som skapar progression på vägen. Varje klick genererar ett mynt som kan spenderas för att hacka snabbare på olika sätt. Och själva avskalningen är ju i sig en progression inåt mot målet.

Jag är tveklöst nyfiken på vad som gömmer sig längst in i Curosity, men än mer nyfiken på när vi kommer att se en liknande uppgift som leder till något verkligt och viktigt. När ger varje klick en krona till föräldralösa barn? När genererar varje objekt jag återvinner en peng att lägga på kollektivtrafik samtidigt som vi ser i realtid hur gifter som släpps ut i Östersjön minskar (om de nu hade haft ett samband vilket de inte har, bara en löst formulerad idé)? Vem kommer lyckas med att bygga en beroendeframkallande och spännande spelupplevelse där vi självmant ägnar vår tid åt något viktigt – utan att tänka på det?

2 kommentarer

Krypande upptäckare till yrket

Det var bitvis lite rörigt på jobbet under 2012. Inte så konstigt inser jag när jag läser vår teknikchef Franks sammanfattning av året på SVTi. Nytt CMS, byte av CDN-leverantör och byte av driftansvar på ett år. Korta termer som innebar ett gigantiskt arbete.

Parallellt med dessa tekniska utmaningar byggde vi också en helt responsive sajt – något som inte så många i världen tidigare hade byggt. All HTML, CSS och Javascript som låg i det nya CMS’et slängdes ut och ersattes med ett helt nytt sätt att tänka.  Just nu finns det några stora byggen ute, men för två år sedan när vi började fanns det inte mycket erfarenhet att hämta från andra, utan det blev en hel del upptäckter på vägen. Vi bygger för tillgänglighet, men ur det kommer för mig kanske den största aha-upplevelsen – den utökade tiden det tar att testa på alla plattformar med alla browsrar. Jag drömmer om regressionstester på nätterna för att testningsträsket ska lätta. Att bygga responsive tar tid.

Den stora utmaningen för barnkanalen.se nu är att göra riktigt smart responsiveness – att få de olika mobila lägena att bli så lika native-appar som möjligt medan de tar mer form och yta i anspråk i de större lägena. Det är inte egentligen likheten med native-appar som är målbilden, utan att erbjuda den tighta, slimmade och enkla navigation som en native-app ofta erbjuder – därför att man har byggt dem mobile first. Där vill jag inte påstå att vi är ännu.

Men så är det ju också mer än ‘bara’ video och layout som ska vara responsive. Spel, pyssel och annan interaktivitet ska också fungera på alla plattformar. Och där blir det tricky igen. De tillgängliga alternativen till flash är inte så långt utvecklade ännu. Vi har under året prövat oss fram i så små steg som möjligt med små fristående generiska html5-applikationer som vi kan arbeta redaktionellt med – en målarbok och ett quizz. Det är knepigt att få ljud att direktsynka vid interaktion och likaså att komma ifrån ett visst eftersläp i snabbare interaktion, men det går, det vet vi nu. Det visste vi inte innan. Alternativet är att porta en flash-produktion till android- och iOS-appar. Blir begränsningarna för stora med den responsiva lösningen är det nästa steg att pröva.

Emellanåt känns det som att vi kryper och hoppas på att vi snart lär oss att gå. Samtidigt är det fantastiskt roligt att inte veta – att upptäcka – och mest vara bra på ett förhållningssätt.

– Vad ska du bli när du blir stor då lilla vän?
– Upptäckare – och bra på ett förhållningssätt tänker jag.

 

 

, , , , ,

2 kommentarer

Erbjudanden via face recognition

Jag kan inte tro att människan som sådan vill låta sitt ansikte registreras för att få lite erbjudanden. Jag tycker ju att Groupon är irriterande nog. Men om jag erbjöds kundtjänst utifrån behov tack vare face recognition…

<p><a href=”http://vimeo.com/47133014″>Check-In with Your Face</a> from <a href=”http://vimeo.com/redpepper”>redpepper</a&gt; on <a href=”http://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

, , ,

Lämna en kommentar

Wearable design technology och DIY på the Conference

Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.

En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.

Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.

‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’

Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.

Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.

Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.

, , , , , , ,

Lämna en kommentar

Making Money on Media, The Conference

Utöver den på The Conference genomgående upptäckten av hur viktigt det är att lära känna användarna vilket numera känns som en självklarhet, visade Rebecka Miskin i sessionen Making Money on Media, hur den nya kunskap de på Hearst Magazine har om det som tidigare hette läsare, har vidgat koncepten från tidningar eller tv-program, till en hel uppsättning av olika sorters underhållning för olika tillfällen och olika behov. När användaren av Garden Living sitter vid datorn under jobbtid har man ett webberbjudande i kortformat, på helgen när användaren vill vara utan dator arrangeras trädgårdsmässor och vid den tid som användaren vill sitta framför tv’n sänder man en tv-show om trädgårdar. De satsar på att äga varje vaken stund i målgruppens liv, på den plattform som användaren helst använder sig av för tillfället.

Lucy Kung, professor, researcher och strategisk och organisatorisk rådgivare till mediaföretag hade samlat ihop sina viktigaste poänger till en mycket intressant föreläsning. Hennes forskning på företag som bbc och andra stora mediehus utmanar de traditionella organisationerna och gör det svårt för t ex erfarna investerare och styrelser som ska bidra med sin kunskap
– att du kan något nu betyder inte att du kan något i framtiden, snarare tvärtom. Den som kan tror för mycket och utmanar inte frågorna.
– det är inte den starkaste som överlever, det är den som är mest adaptiv, föränderlig och flexibel
– det är stor skillnad mellan mediala marknaden och produkter, det som har fungerat och inte för en produkt går inte att använda som erfarenhet i utvecklingen av affärsmodeller och strategier för medier online.

Lucy har två principer att jobba med
iterativ – vi fick se exempel på hur the guardian har gått från en enda publiceringsprocess till att explorativt testa många olika vägar, en del funkar andra inte. Hon råder oss att släppa ut mängder av små, inte för kostsamma projekt och se vilka som fastnar. Jag har tidigare sett modellen att testa en nya helt obeprövade koncept men som har tagit mycket kraft och mycket pengar och kan avråda från det, det är svårt att hålla andan uppe när de går i stöpet.
hybridity – här fick x-factor stå exempel för just det som Rebecka senare beskrev med Living Garden – en mängd olika plattformar och produkter i ett helhetskoncept.

Vad gällde organisationen var Lucys råd för att skapa den innovation som behövs att ge stora mandat utan att kräva någonting. Ledaren ska slänga in den övergripande visionen som uppdrag, gå därifrån och inte komma tillbaka förrän teamet vill presentera något. Teamet ska få fokusera på sina ideer, slippa management med processer och vara tillåtna att byta riktning mitt i produktionen utan repressalier. Alexander Kjerulf menade i sin presentation som följde att vi t om inte får glömma att fira misstagen. Mer om det senare.

Lucy avslutade med att peka ut vanliga hinder för innovation i företag. Antingen kan man marknaden eller produkter. Man gör en ny produkt för en existerande marknad eller en gammal produkt för en ny marknad. Hinder som ofta står i vägen för innovation, fyndet av nya marknader eller nya produkter kan vara att det saknas kanaler och forum för nya ideer att nå rätt öra, att man inte mäter och analyserar metrics på rätt sätt och att man har för komplexa icke tillåtande procedurer som inte är öppna för experimenterande.

Det har pratats ett tag nu om hur vi måste kväsa hierarkier genom cross funktionella autonoma team, öppna kommunikationsflöden och tillåtande inställning. Min erfarenhet är att det lätt blir ännu mer möten för att kommunikationen ska spridas, att de små autonoma teamen trots allt behöver löpande information om resterande ramverk i den snabbt föränderliga organisationen och tekniska plattformen. Jag upplever också att team gärna vill få respons från ledare på att de är på rätt väg, att de känner sig övergivna och osedda när det inte finns ledare och att misstagen helst ska begås på kortare projekt då det uppstår stor frustration och känsla av meningslöshet när alltför långa, kostsamma och krävande projekt läggs åt sidan. Det går att göra förbättringar för att dessa problem ska minska. Ledare kan bli bättre på att ge tydligt utformade visioner och målsättningar att jobba mot och visualisera och lyfta fram vad man gemensamt har lärt sig av misstagen som ett steg framåt mot nästa försök.

3 kommentarer

Förtroende trend på the Conference

Temat för de två dagarna på The Conference i Malmö var Human Behaviour och How to Make it Happen. Det ord jag uppfattade flest gånger var TRUST.

Första dagen blev vi kanske mest förbryllade över att företag fortfarande inte har förstått det större värdet i att berätta om vilka detaljer man är riktigt bra på, vad man har testat på vägen och vad man har lärt sig, istället för en generell beskrivning av en fantastisk tjänst eller produkt.

Tricia Wang och Mark Kaigwas presentationer av drivkrafterna för utvecklingen av människors beteende i Kina respektive Afrika förhöjde dagen för mig.Tricia menade att just möjligheten att skapa förtroende är en drivkraft där teknik och sociala media har stor potential att erbjuda lösningar, medan det i Afrika, enligt Mark, redan finns en grundläggande kultur av tilltro och förtroende och där betalningsmöjligheter är den stora drivkraften. Kenyanen spenderar redan i dag i genomsnitt 111 min om dagen med sin mobil och flera av de varumärken som har svårt i konkurrens med t ex Apple i västvärlden har gjort starka markeringar i den afrikanska utvecklingen. Marks presentation blev också en bra uppdatering och bekräftelse av förra årets talare, Barry Coetzee.

Tidigare samma dag hade Vinay Gupta, co-founder av WhipCar.com, betonat förtroende som nyckelfaktor för deras kärnverksamhet – privat biluthyrning, Sofia Svanteson menade att behöver kunna ha förtroende för interaktionsdesignen och nästa morgon tryckte även Rebecka Miskin, Digital Strategy Director på Hearst Magazines UK, på vikten av att bygga ett varumärke som skapar förtroende. Det finns egentligen bara en anledning till att jag ska välja ett paketerat utbud i ett konstant flöde av nyheter, och det är förtroendet för just det varumärkets urval och åsikter.

Jag hade den diskussionen över en lunch med några kollegor tidigare i veckan och vi var långt ifrån överens, men jag tror att jag åtminstone i dagsläget hade valt en digital version av min morgontidning om den kom till samma eller lägre pris än pappersversionen, av flera orsaker. Jag vill undvika tidningshögen och återvinningsproceduren, jag kan tänka mig ett rofyllt färdigpaketerat format på morgonen istället för den galna blandade feeden och jag litar på att ett specifikt varumärke ska förse mig med en packe gemensamma samtalsämnen till fikat.

I det kinesiska caset som presenterades behövde resultatet av välgörande donationer visualiseras trovärdigt för att fler donationer skulle göras, interaktionsdesign kan vara avgörande inför en kärnvapenolycka och i bilpolen handlade modellen om att skapa förtroende för urvalet potentiella som kan tänkas hyra ens bil. Helt olika områden, men ändå samma behov och drivkraft.

20120823-173359.jpg

10 kommentarer