Arkiv för kategorin framtiden

Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day

Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day  #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.

Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.

Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.

Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.

Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.

Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton

Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter

Erfarenheter från viasat

Erfarenheter från viasat

Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm

Skönt – sedan kan man twittra säkert.

En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.

Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.

Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Vad blir framtidens Curiosity?

Att klicka på ett ägg en miljon gånger för att knäcka det är en genialisk lek om man riktar den till en elva-åring. De har tid och uppskattar humorn och drivs

tamago

Tamago

allmänt av nyfikenhet. Min elvaåring klickar just nu för fullt och långsamt men säkert sträcker sig en spricka tvärs över ägget. Men även en elvaåring kräver a) att det resulterar i en överraskning, det funkar inte så snart som slutet är avslöjat b) det kommer en liten belöning. SO WHAT? efter en miljon klick är inte humor utan en besvikelse. En supergullig kycklingunge som säger pip och som man hade kunnat skicka som present till en enda kompis hade varit en äkta belöning som dessutom spred leken vidare – om kycklingen hade varierats med hundra slumpmässiga andra små söta djur. Tamago är egentligen en rolig och målgruppssäker idé, men utan de speltriggers som hade krävts för att upplevelsen ska bli bra.

En bättre spelupplevelse i samma anda är Curiosity. Speldesignern Peter Molyneux släppte den 6e november i höstas en digital kub. Tusentals människor är fortfarande inne varje dag för att klicka bort brickor eller pixlar på kuben. Över tre miljoner spelare har hittills knackat. Lager efter lager avslöjar nya mönster och formationer, men målet är att någon endaste person ska bli den som klickar bort den sista brickan och då ska något fantastiskt hända.

Till att börja med fnyste jag åt Curiosity. Jag blev lite trött på tanken att få folk att klicka på brickor som spelidé. Men när min fd kollega berättade mer blev jag nyfiken på vilka det är som knackar brickor – vad är drivkraften? Varför gör man det?

Curiosity

Curiosity – what’s inside the Cube?

– Till att börja med är det spännande att se hur många snabbt blir kreativa i meningslösa uppgifter. De skapar sina egna mönster och skriver saker pixel för pixel så att den som zoomar in riktigt nära på kuben kan se olika meddelanden och formationer. Det görs matematiska beräkningar av hur långt tid det kommer ta att ta sig till slutet och det byggs bottar som utför jobbet åt en.

– Det kollaborativa målet är förstås en bidragande faktor i spelet – medvetenheten om att det är fleratusen inne på samma kul och att man tillsammans hackar och hackar för att ta sig inåt snabbare. Att spela själv hade gått för långsamt.

– Många söker efter något att döda tid med på tunnelbanan, något som inte kräver tankeverksamhet och som går att börja och avsluta precis när som helst.

– Det finns förstås de som är som spelets titel indikerar, nyfikna. Jag misstänker att många av dem ger upp någon gång och ersätts av nya spelare. De flesta misstänker just nu att slutet inte kan vara fullt så omvälvande som det är uttalat varvid drivkraften minskar lite ju längre man hackar. Det behöver inte alls vara de som var först med att spela som är med ända till slutet.

– Det finns en del speldesign som skapar progression på vägen. Varje klick genererar ett mynt som kan spenderas för att hacka snabbare på olika sätt. Och själva avskalningen är ju i sig en progression inåt mot målet.

Jag är tveklöst nyfiken på vad som gömmer sig längst in i Curosity, men än mer nyfiken på när vi kommer att se en liknande uppgift som leder till något verkligt och viktigt. När ger varje klick en krona till föräldralösa barn? När genererar varje objekt jag återvinner en peng att lägga på kollektivtrafik samtidigt som vi ser i realtid hur gifter som släpps ut i Östersjön minskar (om de nu hade haft ett samband vilket de inte har, bara en löst formulerad idé)? Vem kommer lyckas med att bygga en beroendeframkallande och spännande spelupplevelse där vi självmant ägnar vår tid åt något viktigt – utan att tänka på det?

2 kommentarer

Topp 10 take aways från kidscreen

Mina topp 9 take aways från kidscreen är…

1. Barntvbranschen har precis börjat titta på digitala media. Som alltid när man arbetar med en produkt är man frustrerad över att man inte hinner leverera allt man vill så fort som man vill, men ingen annan i branschen har kommit längre. De talare vi har sett denna vecka har också haft genomgående dålig koll på tekniska möjligheter och utmaningar. Vi får se framöver vad det kommer att innebära för tv-branschen. Jag hade velat höra mer idéer till lösningar på just detta.

2. Personalisering står högst på agendan för både marknadsförare, tjänster, plattformar och merchandising. De förändringar som kommer att ske när vi inte kan kontrollera var och när innehåll konsumeras – när inte alla tittar samtidigt – kommer att påverka samtliga dessa parter.

3. Det är otydligt vad man bör mäta och varför för alla parter. Det pratas om engagemang, partnerskap och kraften att fungera i flera olika format på olika plattformar, men ingen verkar veta måttenheterna för detta.

4. Det är stort app-fokus i barnbranschen tack vare betalningsviljan på iTunes, inte minst via mobila device.

5. Barn och unga föräldrar är mer benägna att vilja betala för bra innehåll än äldre målgrupper. Äldre målgrupper är vana vid att allt finns gratis, medan yngre gärna betalar för en bättre upplevelse och ett kvalitativt innehåll, plus att det finns en vana vid att betala för appar över lag. Barn önskar sig också appar, interaktiva spel och tjänster i större utsträckning än tidigare på bekostnad av fysiska leksaker. (Donna Sabine, Ipsos Kids undersökningar).

6. Rovio med Angry Birds framgångssaga är alla merchandisers stora förebild, den perfekta modellen för att ta en interaktiv upplevelse till andra medier.

7. Branschen verkar se på barn och ungdomar som helt nya okända varelser som måste undersökas och analyseras som om de inte hade någonting med tidigare generationer att göra. Stora slutsatser som att ’Det tonåringar har främst i huvudet är frågan Vem är jag? görs utifrån enorma undersökningar.’

8. Barnsäkerhet i sociala medier finns på allas agenda. Några förbiser den totalt och går in för in-app-köp och YouTube-kanaler, medan andra utvecklar barnsäkra browsrar, än dock bara på engelska, varför de är svåra att utvärdera för svenska marknaden.

9. Paneler behöver riktigt bra moderering för att de ska bli livfulla och ge fakta och information som är intressant.

10. Humor är ett universalspråk. Det funkar för alla överallt och när som helst. Jag hade glömt det. Måste börja tänka mer på det.

, , , ,

2 kommentarer

King Content år 2023

Onsdagen på kidscreen startade med hur videotittandet ser ut år 2023. Som idag ungefär blir summeringen av Leigh Anne Brodskys, Finn Arnesens, Elie Dekel och Scott Chambers gemensamma svar. Fast vi tittar inte på broadcast utan online. Finn från Hasbro som ansvarar för att ta Hasbros leksaker vidare till andra former, hade en del klarsynta förutsägelser också. Han, liksom de andra, pratade mycket om vikten av innehållet – att Content still is King, men såg metataggningen som en av de viktigaste avdelningarna i företaget om tio år. Han poängterade hur viktigt det blir att presentera rätt innehåll för rätt publik, att det viktigaste blir att skapa ett personaliserat innehåll och att även annonsavdelningen helt bygger på den information, den statistik, man får ut ur den personaliserade användningen av innehållet. Det finns redan i dag flera företag som bygger sin affär främst på Facebook som är mästare på detta ska kanske tilläggas. Det finns annonsavdelningar som jobbar likt börsmäklare, med att utifrån lajvanalys öka eller minska annonseringen i olika kanaler och som fokuserar på att just få ut rätt annons till rätt segment. Kanske att Leigh Anne med ansvar för Peanuts Worldwide (Snobben) i nya format, känner till detta, eller inte, då hon klagade över att analysen ofta är sen och att hon måste förlita sig på fingertoppskänsla. Vi är nog som Finn menade bara i lindan av personaliserat ’tv-tittar-innehåll’ och det finns mycket att lära från t ex Googles sökningar, YouTubes kanaler och Facebooks annonsering.

Ytterligare menade Finn att Marknadsföringsavdelningen inte längre finns kvar år 2023. Den är ersatt av the Getting Attention department.

Scott från Sesame Street som i måndags pratade om hur de prövar sig fram, tänkte sig att det om tio år kommer att finnas software för vem som helst att kunna skapa bra innehåll med, att vi kommer se tusentals producenter, men att de alla kommer att behöva stöd med att skapa karaktärer och bra historier. Alla har tekniken, men det är svårt att skapa bra innehåll. Det är nog att ta lite lättvindigt på tekniken och dessutom en falsk förhoppning om att utvecklingen och innovationen ska stagnera. Det har många gånger tidigare förutspåtts att tekniken kommer vara lätt för alla, men den har bara blivit mer komplex och den som kan tekniken idag har makten att kunna genomföra något innovativt alls. Jag gissar att Scott tänker på video som ett format som kommer att bestå i det nuvarande fasta format som inte behöver anpassas till olika browsrar, plattformar och device.

king kong

Alla fyra i dagens panel pekar ut att barnen just nu växer upp med ett helt nytt verktyg som ingen av oss har haft access till som små, och Finn gav oss början av en tråden att nysta på. Jag saknade funderingar på hur lifelogging, lifehacking, varje användares dag samt gamification kan komma att påverka videons digitala framtid. Elie från Saban skrattade lite åt att  vi väl ändå inte kommer att se en liten kapsel

med informationsinsamling i huden på någon och där tog det stopp. Jag tror det finns en hel del att tänka vidare kring där. Vi behöver kanske våga föreställa oss beteenden, behov och aktiviteter som idag känns konstiga och kanske tom frånstötande för att se en glimt av framtiden. Vem trodde för tio år sedan att inte bara u

nga utan stora delar av jordens befolkningen flera gånger om dagen skulle skriva vad de åt,

hade på sig och för sig på en plattform där alla i världen kan se och kommentera?

 

, , , ,

Lämna en kommentar

Slottfrihet

Idag satt jag i ett toppsuperhemligt möte. Det handlade om tablåsättning. Det här med fokuset på slottar var en helt ny värld för mig när jag började på TV för två år sedan. På Stardoll ansvarade jag länge för ett massivt detaljerat årsschema med releaseplanen för allt innehåll – dockor, kampanjer, klädkollektioner, möbler, mönster till egna designer, inspirationssidor med mera. Antalet av allt som gick ut gick att optimera utifrån responsen på de dagliga releaserna. Släppte vi för lite saker skrek användarna att vi måste släppa mer. Släppte vi för mycket syntes inte merarbetet i den virtuella försäljningen. Vi visste med tiden vilken färg, stil och typ av innehåll som sålde bäst och sämst, hur ofta vi behövde överraska, när vi skulle relatera till verkligheten, och när vi skulle erbjuda fantasi. Statistiken var min bästa vän i tävlingen mot oss själva. Som ett verkligt inköp och efterfrågan kombinerat med ett modemagasin.

På tv är man begränsad till slottar. Det går inte att optimera broadcast utifrån efterfrågan. Andelen tittare jämfört med andra kanaler är livsviktiga. Det finns inte fler minutrar än dygnet erbjuder och det är bara några få timmar som den stora publiken kan bänka sig framför tv-apparaterna och det program som bäst tajmar målgruppens behov vinner.

Men nu går det. Nu finns utrymmet online att jobba med variation, flexibilitet, tidsobundenhet och optimering på. Ekonomi och rättigheter är alltjämt begränsningar, men utrymmet finns för att erbjuda så mycket man kan till de målgrupper man vill nå. En ny värld står som ett blankt oskrivet papper.

tv-tablå

, , , ,

Lämna en kommentar

Hur fredagsmyser vi utan tv?

Responsen på gårdagens inlägg om frigörelsen från dumburken handlar mest om fredagsmyset – vi saknar att familjen samlas kring något gemensamt. Hemma hos oss plockar vi fram kortleken när vi vill umgås, men då kan förstås inte fyraåringen vara med. Han får sitta med iPaden under tiden. Inte heller blir det på fredagkvällar då vi är för trötta.

Fredagsmys har blivit en svensk tradition som vi ogärna vill bli utan. I Allt för Sverige blev i alla fall jag lite påmind om att det är en rätt trevlig stund som skiljer sig från många andra länders fredagkvällar där farsor äger tv’n för att titta på sport. @karllinder tipsade igår om passup.se som har förstått vikten av vårt fredagsmys och som erbjuder hjälp. Låter lite fånigt tills man hör vad man kan få hjälp med – kylt vitt vin & räkor, tacos med alla tillbehör, senaste dvd:n, dukning med levande ljus, helgstädat hem och renbäddade sängar. OMG vad man vill ha precis det fixat på fredagkvtacosällen! Bara för grannen att komma över med sina barn tänker jag – så kan de kolla på tv medan vi fredagsmyser. Ju fler desto mysigare om man nu slipper städa och fixa.

Idag hängde jag med en pappaledig kollega från svtplay hela dagen för att pumpa honom på allt han kan om barnutbudet i alla de vod-tjänster som han och hans familj har testat de senaste nio månaderna. Det som utmärkte sig mest var deras behov av just en tjänst som förenklar och möjliggör familjemyset – filmer, svensk dubb och möjligheten för hela familjen att delta i att välja film eller program. Familjen med tre barn under sju år splittras inte en kväll utan behöver istället kunna enas, och det verkar inte som att det finns minsta lilla alternativ till tv/video. Snart kommer han dock ha äldre barn som själva väljer vad de vill se och då är han liksom vi andra tvungen att börja leta nya sätt att förena familjen på fredagkvällen. Alla tips och förslag är välkomna – vad gör vi på fredagsmyset när vi inte vill se samma tv-program längre?

 

 

 

, ,

Lämna en kommentar

Frigörelsen från dumburkens monopol på vår slötid

Nu är vi på väg. Det går så fort plötsligt. Från att alldeles nyligen ha fastnat i omöjliga argumentationer och hopplösa försök att övertyga om den kommande framtiden så vet alla det – vårt sätt att konsumera underhållning är redan nu annorlunda… från i somras.

Att se på film hemma istället för på bio har vi väl gjort sedan åttiotalet – när vi vill och utan reklam. Det mer intressanta med tv när vi vill och även var vi vill är att det innebär att vi kan göra allt annat när vi vill också. Vilken frihet! Julafton är sedan länge tillbaka mycket mer flexibel än när vi var små för att det går att se Disneyfilmer annat än bara kl 15.00 en dag om året. Nu är även familjens fredagsmys inte längre upplagt utifrån tv-tablån utan vi kan äta middagen när den blir klar och se något tillsammans och äta chips därefter. Det är svårt dock att hitta något som alla tänker se eftersom vi nu har för vana att alltid välja vad vi själva helst vill göra. Det finns ingen anledning att kompromissa. Vill syrran se Nemo kan brorsan spela på surfplattan, mamma kan skriva en bloggpost och pappa läsa lite mejl på mobilen. Det blir än viktigare och än svårare att ta fram programkoncept till fredagkvällen som på riktigt engagerar hela familjen för att vi ska få till det där önskade fredagsmyset. Det blir också än viktigare att hela tiden kunna erbjuda mer av något som tittaren vill se (eller göra). Intressesorterat, zappvänligt med rullande sändningar som man kan ramla in i och sökbart på nyckelord. Själv vill jag gärna se något som någon vän har sett så att vi kan prata om det, uppröras, tycka olika om, tycka lika.

Det känns som att jag får en massa frigjord tid… fast egentligen får jag kanske bara mer tid till att slösurfa eller slöspela istället för att dumtitta. Det finns i och för sig undersökningar som visar att det nästan inte rör sig det minsta i hjärnan när vi ser på tv (eller när vi sitter på en lektion i ett klassrum) medan både spel och surfande aktiverar skallen så jag känner mig som en vinnare. Jag tror det blir en positiv utveckling för mänskligheten.

20130124-223454.jpg

4 kommentarer

På rätt plats med rätt team

Jag är så glad att jag efter nyår kommer att fortsätta jobba med en responsive sajt. Att barnkanalen.se och svt.se från och med nu kan jobba framåt strategiskt med både webb- och mobil närvaro, och att vi inte står kvar sist på perrongen och slänger oss på ett tåg vilket som helst i panik.

För två år sedan när jag först började som konceptutvecklare på svt var jag osäker på vad tv-huset skulle erbjuda för utmaningar. Jag är rätt ointresserad av tv, det finns andra som gör det bra, men det jag kan och vill göra är att bygga interaktivitet, platser och tjänster. Det har hittills inte varit tv. Det stod då klart och tydligt att flash skulle ha svårt att överleva och det hade jag lagt ner en del tankekraft på redan, men utmaningarna med att bygga allt tillgängligt för alla plattformar var jag mer oinsatt i. Teamet på svti hade precis påbörjat arbetet att parallellt byta cms och samtidigt bygga det responsive. Det var segt till en början. Första projektet drog ut på tiden och skapade frustration när det sedan inte gick för efterföljande projekt att återanvända rakt av.

Sedan har vi indelade i produktteam byggt modul för modul i Escenic. Strategin har varit att inte planera för allt i förväg, utan att bygga bara för det som är det mest aktuella behovet. Flera gånger har vi konstaterat att när ytterligare behov ska tillgodoses har vi fått tänka och göra om. Det blev bra till slut. Lite för lite tid, och lite för lite resurser, som överallt och alltid, men jösses vad den här avdelningen på ca 70 pers har levererat – utan bonusar, utan exakta leveranskrav, utan ens julfest. Det finns ett gäng magiska guldägg på avdelningen och ytterligare ett gäng helt fantastiska konsulter som har passerat, som alla lyssnar främst på användarna – på vad de säger och gör. Det har varit ett fantastiskt teamarbete.

Under de två år som har gått har äntligen tv hunnit ikapp… typ allt annat. Det är där det händer nästa år. Svt’s utbud är alltid mer än bra och givetvis förutsättningen för en välbesökt sajt och tittarintresse, men det som händer nu är tv utan broadcast eller som ett komplement till broadcast – interaktiv, som en plats bland andra platser och som tjänst online.

Nu hoppas jag bara att organisationen ska ta ny form så snabbt som möjligt så att vi får fortsätta jobba framåt. Det finns så oerhört mycket att göra.

Lämna en kommentar

Erbjudanden via face recognition

Jag kan inte tro att människan som sådan vill låta sitt ansikte registreras för att få lite erbjudanden. Jag tycker ju att Groupon är irriterande nog. Men om jag erbjöds kundtjänst utifrån behov tack vare face recognition…

<p><a href=”http://vimeo.com/47133014″>Check-In with Your Face</a> from <a href=”http://vimeo.com/redpepper”>redpepper</a&gt; on <a href=”http://vimeo.com”>Vimeo</a&gt;.</p>

, , ,

Lämna en kommentar