Arkiv för kategorin team

Hur man får glada användare, medarbetare och beställare

Efter delaktighet i många olika sorters webbproduktion har jag med tiden sett några återkommande fenomen.

  1. Arga användare. De är arga för att något inte fungerar som det ska, för att de ville att vi skulle ha byggt något annat, för att de är tvungna att betala. Summa summarum har ofta blivit en våldsam upprorsstämning där rösterna skalla ’It’s not fair, it’s not worth it!!!’.
  2. Uppgivna utvecklare och team. Teamen används som en fabrik som får en specifikation som de ska utföra. De vet inte varför och förstår inte vad poängen är. De är inte det minsta varken stolta eller nöjda med det de har byggt. De undrar bara ’Why on earth are we doing this?
  3. Uppgivna utvecklare 2. Halvvägs in i projekt dyker det upp önskningar om lite nya saker som utvecklarna svarar att det är helt omöjligt att producera. Mantrat låter ’Vi måste vara med tidigare i processen’.  När de har varit med tidigare i processen har de ofta suttit tysta och inte kunnat bidra.
  4. Idéer utan effekt. Anställda kommer fyllda med energi och vill visa en idé som de har prototypat på kvällstid – idéer som nästan alltid är helt oanvändbara, som inte kommer att generera ett skit för företaget hur trevliga de än må vara. Idéerna genomförs aldrig och medarbetarna känner sig obesvarade och slutar komma med goda idéer alls.
  5. Pengar kastas i sjön. Enorma satsningar på stora team som producerar nya spännande produkter under lång lång tid och när projekten releasas… om de releasas alls… floppar de. Hur vet man att man gör rätt sak?

När jag backar tillbaka de frågorna till rotorsaken lyder de

Hur ska vi kunna garantera en kvalitetsprodukt i slutändan?
Hur ska vi utnyttja kunskaperna hos varje team-medlem på bästa sätt?
Hur ska vi få alla att fokusera på rätt mål?
Hur vet vi att vi gör rätt sak?

När jag började på Barnkanalen, SVT, för tre år sedan dök jag rakt in i att det väl beprövade och framgångsrika konceptet broadcast stod inför totala beteendeförändringar i och med mobila device. Det behövdes större grepp än att ändra tablåläggningen. Vi fick uppdraget att skapa bästa möjliga barnspelarupplevelse online. En av de stora utmaningarna i detta är att vi i vårt public service-uppdrag jobbar för att vara tillgängliga för just nu 260 olika browserversioner, för iOS, Android och Windows phone på samtliga olika device. Det är svårt att få det bra och hålla standard för samtliga. Dessutom skulle vi nu lägga mycket tid och arbete på en helt ny tjänst, vilket alltid är läskigt. Hur vet vi som sagt, att vi gör rätt sak?

Den här gången har inget av de tidigare mantran och frågetecknen uppstått. Vi

  • lyssnar på och engagerar våra användare

o   börjar med att göra research på och prata med målgrupperna och summerar några insikter att utgå ifrån. Det visade sig t ex att barnspelaren endast skulle erbjuda hela program och inte klipp och att den skulle ligga placerad på barnkanalen.se och inte i svtplay för att det skulle vara möjligt att bygga på bästa sätt för målgrupperna.

o   testar med användare varje vecka. Alla i teamet deltar när de kan och vill för att se hur barn interagerar med det som ska byggas eller har byggts. Vi har även haft testfamiljer som har sänt in sin feedback från hemmiljön, såväl som vi har besökt familjer i deras hem.

o   mäter allt som går att mäta och justera löpande utifrån den faktiska användarresponsen.

o   releasar så snart det går att releasa själva kärnerbjudandet och lägger ut allt löpande därefter. Det blir små kontinuerliga förbättringar av användarens upplevelse och i bästa fall upplever de att vi svarar på deras önskningar.

  • sätter tydliga mätbara mål

o   får en beställning i form av ett mål, t ex ökad timespent eller dubbelt så många återkommande besök per unik besökare. Beställaren önskar sig inga funktioner eller färdiga skisser och teamet löser på egen hand hur målet ska uppnås utifrån alla de detaljkunskaper som krävs för att det ska bli på bästa sätt. På så sätt engageras alla i teamet inte bara tidigare i processen, utan hela tiden, i varje liten detalj. Alla i teamet får också god förståelse varför vi gör det vi gör och kan komma med bästa möjliga idéer som har stor chans att realiseras.

o   gissar nästan aldrig, och när vi gissar följer vi upp och justerar utifrån den mätbara responsen. Tyckande är irrelevant, det är bara vad användartester och statistiken från tjänsten säger som talar om vad vi ska göra. Vi gör små justeringar, releasar och mäter eller testar effekten.

  • levererar en kvalitativ produkt i slutändan

o   Vägen till god kvalitet är förstås i grunden att göra rätt saker, men också att se till att det fungerar bra, att det är buggfritt. Släpper vi kod dagligen låter vi inte bara användarna engageras och delta i produkten, utan vi isolerar buggar som uppstår och kan lätt rulla tillbaka dem utan att stänga ner en hel site. I arbetet med barnplay har ingen behövt jobba nätter och dagar i sträck. Själv åkte jag på semester samma helg som vi skulle lansera appen, sidan har legat ute lajv i flera månader. Den är testad och optimerad och det enda vi väntade på var att Apple skulle få ändan ur vagnen och godkänna den i app store.

Det fina med att jobba mot målbilder istället för färdiga skisser är att vi har lyckats med vår leverans när vi har uppfyllt målbilden, inte när alla features i skissen är på plats. Det tydligaste i arbetet med barnplay var kanske att fler funktioner inte hade levererat mot målet om vi inte hade prioriterat att korta laddnings- och svarstider i interaktionen. Funkar inte det som ska fungera kommer ingen att använda tjänsten.  Då har man valt att göra fel saker, eller rätt fast vid fel tillfälle. Nu kunde vi ägna all av teamets tid till att uppnå de mål som var satta.

Presentation av detta från Handelshögskolan samt Berghs, projektledning av digitala projekt.

 

, , , , , , , ,

1 kommentar

Vi vill bara bygga rätt saker!

Det kostar att bygga appar, interaktiva tjänster och webbplatser. Utvecklare kostar dyra timmar och det är svårt att fånga dem på fasta tjänster. Det är utvecklarnas marknad. Och det tar nästan alltid lite tid att bygga hela digitala erbjudanden. De behov och hål man ser att man kan fylla i januari ett år är ofta realiserat först ett år senare… om man har lagom snabba beställarprocesser. Kanske är det den typen av förutsättningar som gör att de allra flesta av oss som utvecklar webb/app-erbjudanden desperat vill bygga det mest rätta och minst felaktiga. Vi har inte tid att bygga fel saker!!! Och kanske är vi lite responstokiga eftersom allt vi gör går att mäta så detaljerat. Varenda justering ska gå att se förändrade och helst förbättrade mätvärden på, annars är det inte värt det.

Barnplay på Barnkanalen.se har varit ett härligt bygge hittills. Vår konceptutvecklare började tillsammans med vår interaktionsdesigner att testa våra teser för snart ett år sedan. Teserna var att

– barn ska kunna hitta och navigera själva

– det finns direktvägar tillgängliga från de device barnen själva behärskar och har tillgång till

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll

– barn ska presenteras det utbud som är mest relevant för just det barnet

Med de tillgänglighetskrav som SVT har innebär det att detta ska fungera så bra som möjligt för 260 olika browsrar samt alla olika android-enheter, iOS-versioner och för Windows Phone. Det är en utmaning.

För att klara den utmaningen och för att bygga rätt saker var ett ingångsvärde att releasa kod så snart det gick. Vi började med att lägga ut en dold version som vi kunde använda för att låta familjer testa det vi byggde online hemifrån. Flera familjer deltog med feedback och egna filmer från tillfällen i deras hemmiljö med syskon, utan syskon, med trötta barn, glada barn och finurliga barn. Vår interaktionsdesigner träffar barn som är på besök på SVT så gott som varje vecka. Barn i alla åldrar får titta på allt från små detaljer som en uppsättning ikoner till att testa hela funktioner eller hela produkten, men hemmiljöer visar ofta på andra problem som kan vara svåra att upptäcka i kortare stunder på uppmaning.

Nästa steg var att releasa det vi byggde på för publiken så snart det gick. Vi hade i utgångsläget en ‘Program A-Ö-sida’ med bilder på samtliga våra 200 program där varje bild länkade till respektive programsida. Den sidan bytte vi ut så snart som alla programbilder kunde återfinnas i Barnplay och det gick att titta på respektive program direkt på plats med ett klick. Genom att släppa ut vårt bygge så tidigt, och genom att sedan förbättra releasemöjligheterna allt eftersom så att vi idag kan släppa ut vår kod dagligen, får vi kontroll över vilken kod det är som orsakar problem när en bugg uppstår. Det är inte heller någon som under hela tiden har behövt sitta och jobba långa nätter inför någon release eftersom allt redan är releasat och fungerar.

Det fina med att släppa ut det vi bygger på tidigt är också att vi får en bättre insikt i vad vi verkligen behöver lägga tiden på – nya features eller förbättra det som ligger ute. En stor del av arbetet har handlat om att förbättra de funktioner som finns så att alla barn är nöjda med upplevelsen. Små barn har ännu inte lärt sig att det inte hjälper att hetsklicka. De klickar och klickar och klickar och klickar med energiska små fingrar och då gäller det att responsen i gränssnittet svarar på de frenetiska små klicken. Det är mycket viktigare än att vi lägger till ytterligare en funktion.

Resultatet vi nu är framme vid är att barn kan

– hitta och navigera själva

– det finns direktvägar på de device barnen har tillgång till och själva behärskar

– föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll.

De skrivkunniga kan också snabbt hitta till det innehåll de var ute efter genom att söka, och favoritfunktionen i appen ger en lätt väg till respektive barns egna favoriter, men där finns mycket kvar att jobba på för att varje barn ska ha en så personlig upplevelse som möjligt.

En funktion la vi också till i slutet utifrån många föräldrars önskemål – autoplay av avsnitt för att föräldrar inte ska behöva komma till surfplattan och starta ett nytt avsnitt gång på gång, utan att barnet istället kan se många avsnitt av Fåret Shaun i rad utan att avbrytas. Vi har också sett att det blir en bättre tittarupplevelse för barnet som därmed kan själv lite bättre.

Nu är det bara att fortsätta att mäta, testa och justera för att förhoppningsvis lägga tid och kraft på rätt saker.

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Olika spelartyper i samma rum

Min kollega bjöd in mig att prata gamification med det team på svti som bygger SVT Nyheter i veckan. Det började med att någon försiktigt ifrågasatte de drivkrafter som gör att så väldigt många människor gärna spelar ett spel som Candy Crush eller Farmville – han skulle själv aldrig vilja spela den typen av spel. Nu visste jag att vi i rummet hade en kollega som har spelat till långt mer än level 421 i Candy Crush och det vet jag förstås eftersom han ligger före mig. Denna kollega var också en gång fly förbannad över att King.com, just när han hade gjort alla levlar, la till nya! Han hade precis klarat spelet, och så fuskade de genom att lägga till fler så att han inte längre var färdig… och var tvungen att fortsätta. Kollegan personifierade för de övriga i rummet att det verkligen finns en spelartyp som går in för att nå till slutet av spelet, de vill se sin progression och målet är bara att de ska spela klart. Vi kan kalla dem achievers.

Någon annan reflekterade då över att han när han spelar måste leta igenom allt, öppna alla dörrar, pröva alla möjligheter, bygga på höjden och bredden oavsett om han verkligen tror att det är så spelet är designat. Han är en explorer.

Den största mängden människor är inte endast det ena eller det andra men de sociala drivkrafterna är stora hos en stor andel av oss. Att jämföra sig med andra människor, ha en status, få bli sedd av andra eller att se andra driver den stora massan att vilja delta i något och många som spelar Farmville bryr sig mycket mindre om det ekonomiska spelet än både det skapande (explorativa) och sociala. Ett väl designat spel kan svara på flera olika drivkrafter och låta dem som spelar uppleva skilda saker.

Den första – skeptiska kollegan – insåg under samtalet att han hade haft samma sätt att spela som Candy Crush-manikern när han var i tolvårsåldern, men att han hade bestämt sig för att så mycket tid ville han inte lägga på spel. Han är en strikt achiever med självinsikt kunde vi konstatera.

, , ,

Lämna en kommentar

Appar och agilt på kidscreen

Robert Safian började dagen på iKids med att introducera sig själv som någon som inte kan något, likställt med att han har inga siffror att redovisa, han är bara journalist. Som editor på Fast Company Magazine har han sedan länge insett att data och analys är det viktigaste som finns när man arbetar med digitala media. Övriga talare pratade inte särskilt mycket om dataanalys vilket skiljer den här konferensen åt från andra it-konferenser runt om i världen under förra året och året som kommer. Men så är ikids, precis som förväntat, inte längst fram i tidslinjen av erfarenheter av innovativ interaktiv produktion. Marknaden med barn som målgrupp är ny. Den öppnade sig på riktigt för ett par år sedan när barn började få en surfplatta i händerna och när iTunes erbjöd en lukrativ affärsmodell. iOS appar är överlägset den största inkomstbringande källan i barnproduktionsgenren. Det är lätt att betala, man vet vem man betalar till och har förtroende för avsändaren.

Safians budskap var att i en tid av ekonomiskt och innovativt kaos måste allt och alla vara adaptiva. Både affärsmodeller, produkter och organisation måste vara ’fluid – agile – changing’ och vi jobbar med FIO-jobs – Figure it Out jobb. Det vet vi, men det tål att upprepas så att andra branscher som inte har hört det tillräckligt många gånger inkluderas.

Han lyfte också tre av Steve Jobs flaggor

1) det finns inget utrymme längre för Don Drapers (min formulering), produktmiljön är så komplex att team måste bestå av många olika sorters människor med helt olika kompetenser som gärna också ska kombineras på sätt som man inte ens vet vad det ska generera

2) någon sorts Don Drapers ska dock fokusera på frontlinjen, hen måste lyssna in allt och alla, pussla ihop och se framtiden för att leda rätt väg

3) och slutligen – gå inte bort dig, fokusera på det du är allra bäst på och gör inte mängder av sidospår.

Det var intressant att höra Scott Chambers, SVP Sesame Street, berätta om hur de ännu bara kan drömma om att skapa kompletta cross-media-strategier där man t ex tar fram en produktidé eller karaktär och maximerar den på samtliga plattformar. Istället är processen nu mer ett urval från fristående pitchar där de förslag som är engagerande och kommersiellt gångbara blir valet. Anledningen är framför allt problemet med att organisera upp ett team på 315 man till att ingå i en sådan strategi. Precis som alla andra, prövar Sesame Street sig fram med olika organisatoriska modeller för att dela kunskap effektivt och testar frekvent sina produkter på barn under produktion för att lära sig hur de använder de olika plattformarna. De är helt enkelt i en lärprocess ännu på väg mot de stora strategiska möjligheterna.

Alison Bryant från PlayScience hade värdefull kunskap att dela – statistik och undersökningar av föräldrars uppfattningar om spel. T ex 30% av spelande sker på dator, 19% på konsoll och övrigt på mobil. Det är en väsentlig och oerhört snabb förändring från ett år tillbaka. Killar spelar mer på konsoller än tjejer och tjejer spelar mer på datorn (flashspel som Moviestarplanet och ClubPenguin). Olika surf- och lärplattor och smartphones har lite olika spridning över världen, men genomgående är betalningsbenägenheten och tiden man spelar mycket högre på iPad än något annat device. Amerikanska och kinesiska föräldrar kan tycka att det är helt ok med annonser i appar, medan tyska föräldrar tycker att det är en värdefull fördel om det inte finns annonser – något man kan betala för.

Matt Clark, Zoodles, varnade slutligen för att luta sig för mycket på Apple och iTunes och menade att den typen av plattformar alltid är konkurrensutsatta, vilket i sig innebär att det kommer att ske förändringar – förändringar för att förbättra vinst, förändringar för att stärka sin position gentemot andra aktörer och förändringar för att vinna eller äga användare. Ju fler appar det finns på en plattform desto svårare är det också att bli hittad och tjäna pengar, vilket i sig är en drivkraft för alternativ. Också själva grundekonomin för en plattformsleverantör är en vansklig framtidsmodell. Plattformar vill skapa ekosystem där andra ställer sig i beroendeställning genom att bygga sin affärsmodell där. Ju fler som står i beroendeställning desto lättare blir det för plattformen att hävda sig, höja avgifter, ändra premisserna.

Det var ett par sessioner till som ska få mer utrymme senare.

2 kommentarer

Mångdubbelt så bra på 5 minuter

Jag deltog som coach på presentationer på Hyper Island igår. Grupper i olika storlekar har i uppgift av Beata Wickbom att bilda en temporär byrå tillsammans, med namn, profil, arbetsprocess och målbild, för att få real cases att arbeta med. Byråerna startades för någon vecka sedan och nu skulle de sälja in sig själva till oss som lyssnade. Det är helt naturligt att man plockar fram power pointen och stolpar ner alla värdeord och principer och kunskaper man definierar i bullets på sida efter sida. Och så går en eller två ur gruppen fram och läser vad som står i Power Pointen.

Därefter ruskades så gott som alla grupper om av responsen – jag köper det inte. Ni har berättat om allt som är mindre viktigt än det jag köper – er själva. Några blev frustrerade av feedbacken, andra nervösa tror jag. De flesta grupperna ombads att ta fem minuter tillsammans och utifrån vad vi hade pratat om börja om, utan power point och ge oss vad vi ville ha.

På fem minuter kan otroligt mycket hända. Grupperna tvingas snabbt definiera vad som är absolut viktigast att få fram och hur detta ska kunna framföras utan textmassor. Allas kreativitet går på högvarv i totalt fokus och engagemang. De måste hitta en akut lösning tillsammans. De kan inte annat än att lita på varandra, ta en rejäl risk och göra något de inte hade gjort om de hade planerat allt ett par dygn i förväg.

Den grupp som gjorde entré med minst engagemang och mest frustration återkom med en häpnadsväckande intensitet och energi. Med tre meningar från tre olika gruppmedlemmar lyckades de träffa oss i hjärtat, skapa ett avtryck och få oss nyfikna och fulla av frågor. Jag trodde på dem, minns dem och tog reda på allt jag som kund behövde veta utifrån egen drivkraft och önskan.

Flera grupper var minst lika bra i sina presentationer. Det är alltid imponerande att se när någon antar en utmaning, vågar vända 90 grader om och levererar.

, , , ,

Lämna en kommentar

Trello – att-göra-verktyget för allt att göra

Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag  övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)

Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.

Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.

Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.

När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.

trello

trello

, , , ,

3 kommentarer

Mammor snackar releaseförfaranden

Idag hände något helt nytt. Jag tog en promenad med grannen – en mamma till något av barnens klasskamrater. Det har jag gjort många gånger förut, men det har aldrig tidigare hänt att jag har pratat releaseförfaranden med någon av mammorna i området. Efter att vi hade avhandlat marsvinspassning och hämtningar och lämningar med eller utan pulka kom vi in på om vi på svti pratar om releaser eller deployment. Det visade sig att mitt mammasällskap jobbar som release manager tidigare på SAS och nu på SEB. På vilka dagar releasar ni? undrade hon.

Framåt fikat kom min man in i samtalet också – de båda releasar varannan vecka på torsdagar. Fredagar vill man ju inte releasa på om något går fel som man måste åtgärda direkt. Vi på SVTi är stolta över att kunna releasa varje vecka, men på tisdagar – om vi av någon anledning inte kan releasa på tisdagen hinner vi fixa det till torsdagen och får till en release då. Däremot har vi haft problem med ansvarstagande vid varje release. Det går på rullande schema från team till team, ett nytt team har ansvaret varje vecka, och då har inte alltid de övriga teamen intresse och fokus på att se till att allt fungerar. Det är just det mamman här har som tjänst – att äga releasen och säkerställa att alla team har förstått vad den kod de ska släppa ut kommer att innebära för alla parter – och vad det kommer att innebära för alla parter om det inte blir en release.

I den här diskussionen ingår naturligtvis frågan om hur testningen fungerar. Hos oss finns det en testare per team som utifrån protokoll går igenom alla funktioner som är kritiska. När vi bygger svt.se responsive resulterar det i enormt mycket testning – på alla plattformar, med en uppsjö av browsrar i olika versioner. På SAS viktavvägningssystem fick det helt enkelt inte finnas buggar eftersom det inte går att riskera att planet blir för tungt…

Testare är således ett mycket viktigt yrke. Och release manager likaså.

Tack för kaffet.

Lägger i efterhand till barnteamets ex scrum master Yassal Sundmans detaljerade inlägg om den knackiga vägen till bättre releaseförfaranden på SVTi.

Pet-Guinea-Pig-marsvin_framifran

, , ,

8 kommentarer

Making Money on Media, The Conference

Utöver den på The Conference genomgående upptäckten av hur viktigt det är att lära känna användarna vilket numera känns som en självklarhet, visade Rebecka Miskin i sessionen Making Money on Media, hur den nya kunskap de på Hearst Magazine har om det som tidigare hette läsare, har vidgat koncepten från tidningar eller tv-program, till en hel uppsättning av olika sorters underhållning för olika tillfällen och olika behov. När användaren av Garden Living sitter vid datorn under jobbtid har man ett webberbjudande i kortformat, på helgen när användaren vill vara utan dator arrangeras trädgårdsmässor och vid den tid som användaren vill sitta framför tv’n sänder man en tv-show om trädgårdar. De satsar på att äga varje vaken stund i målgruppens liv, på den plattform som användaren helst använder sig av för tillfället.

Lucy Kung, professor, researcher och strategisk och organisatorisk rådgivare till mediaföretag hade samlat ihop sina viktigaste poänger till en mycket intressant föreläsning. Hennes forskning på företag som bbc och andra stora mediehus utmanar de traditionella organisationerna och gör det svårt för t ex erfarna investerare och styrelser som ska bidra med sin kunskap
– att du kan något nu betyder inte att du kan något i framtiden, snarare tvärtom. Den som kan tror för mycket och utmanar inte frågorna.
– det är inte den starkaste som överlever, det är den som är mest adaptiv, föränderlig och flexibel
– det är stor skillnad mellan mediala marknaden och produkter, det som har fungerat och inte för en produkt går inte att använda som erfarenhet i utvecklingen av affärsmodeller och strategier för medier online.

Lucy har två principer att jobba med
iterativ – vi fick se exempel på hur the guardian har gått från en enda publiceringsprocess till att explorativt testa många olika vägar, en del funkar andra inte. Hon råder oss att släppa ut mängder av små, inte för kostsamma projekt och se vilka som fastnar. Jag har tidigare sett modellen att testa en nya helt obeprövade koncept men som har tagit mycket kraft och mycket pengar och kan avråda från det, det är svårt att hålla andan uppe när de går i stöpet.
hybridity – här fick x-factor stå exempel för just det som Rebecka senare beskrev med Living Garden – en mängd olika plattformar och produkter i ett helhetskoncept.

Vad gällde organisationen var Lucys råd för att skapa den innovation som behövs att ge stora mandat utan att kräva någonting. Ledaren ska slänga in den övergripande visionen som uppdrag, gå därifrån och inte komma tillbaka förrän teamet vill presentera något. Teamet ska få fokusera på sina ideer, slippa management med processer och vara tillåtna att byta riktning mitt i produktionen utan repressalier. Alexander Kjerulf menade i sin presentation som följde att vi t om inte får glömma att fira misstagen. Mer om det senare.

Lucy avslutade med att peka ut vanliga hinder för innovation i företag. Antingen kan man marknaden eller produkter. Man gör en ny produkt för en existerande marknad eller en gammal produkt för en ny marknad. Hinder som ofta står i vägen för innovation, fyndet av nya marknader eller nya produkter kan vara att det saknas kanaler och forum för nya ideer att nå rätt öra, att man inte mäter och analyserar metrics på rätt sätt och att man har för komplexa icke tillåtande procedurer som inte är öppna för experimenterande.

Det har pratats ett tag nu om hur vi måste kväsa hierarkier genom cross funktionella autonoma team, öppna kommunikationsflöden och tillåtande inställning. Min erfarenhet är att det lätt blir ännu mer möten för att kommunikationen ska spridas, att de små autonoma teamen trots allt behöver löpande information om resterande ramverk i den snabbt föränderliga organisationen och tekniska plattformen. Jag upplever också att team gärna vill få respons från ledare på att de är på rätt väg, att de känner sig övergivna och osedda när det inte finns ledare och att misstagen helst ska begås på kortare projekt då det uppstår stor frustration och känsla av meningslöshet när alltför långa, kostsamma och krävande projekt läggs åt sidan. Det går att göra förbättringar för att dessa problem ska minska. Ledare kan bli bättre på att ge tydligt utformade visioner och målsättningar att jobba mot och visualisera och lyfta fram vad man gemensamt har lärt sig av misstagen som ett steg framåt mot nästa försök.

3 kommentarer

Tillit och Ramverk för innovationsförmåga

Jag fick en mycket anonym och icke informativ inbjudan till ett runda bordet samtal på Vinnova i slutet av december.

VINNOVA är Sveriges innovationsmyndighet och ska öka konkurrenskraften hos forskare och företag i Sverige. Vår uppgift är att främja hållbar tillväxt i Sverige genom finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling av effektiva innovationssystem.

Det lät spännande utan att jag hade en aning om vad det var vi skulle göra eller varför jag var inbjuden. Det visade sig vara ett femtiotal personer från diverse företag som träffades under en dag och i olika gruppformat diskuterade vad som krävs för att en organisation ska ha en stark innovationsförmåga.

Vi kom från SEB, Volvo, Alfa Laval, WSP AB, Strandkliniken, Stora Enso, Scania, Avalon Innovation, Fiber Optic Valley, ASSA ABLOY, Saab, Triple Steelix, Centigo, Ecofin, Transformator, Sweco, BeFo, SECRAB, Luleå tekniska universitet, Kandel Group, Ericsson, Sparbanken ABB, Incessus, LOOOP, Pfizer, Arla, Skogfors, Skånes Livsmedelsakademi, LogicaSivers, IMA, Cultmedia Information, Innventia, SCA R&D, AstraZeneca och så jag från SVTi och tidigare Stardoll.

Min morgon började tillsammans med en raketforskare, en hr-chef från SEB och en organisationskonsult. Det hade jag inte trott när jag vaknade den morgonen. I små och stora grupper diskuterade vi

Ledarskap, organisation och kultur
Tre teman dominerade diskussionerna på den första frågeställningen

– processer för att testa, prototypa, a/b-testa och mognadsfasbedöma lyftes fram, för många som en väg till modet att våga göra nytt.

Chefer säger att de vill främja innovation men fan den som kommer med idéer – helst vill man bara få köra på så som man har bestämt och ingen ska säga något på vägen.

– sammanfattningen ovan från en deltagare ledde vidare till önskan om transparens och tydlighet för att de anställda ska ha samma ramverk och förståelse att verka inom som ledningen och på så sätt kunna tajma nya idéer rätt. Och därmed få gehör och rätt att genomföra.

– dialog med ledningen – att ge cheferna information om vad de anställda behöver för att kunna jobba framåt och tvärtom – vad cheferna behöver av teamet.

Gränsöverskridande samarbeten
Utrymme för entreprenörstypen var det som slutligen blev kärnan i gruppernas gemensamma diskussioner. Två tydliga problem för detta är att
– en fristående part behöver få tillit och mandat, vilket kan vara svårt med flera beställare och stake holders
– i den traditionella organisationen är inte entreprenörstypen särskilt populär utan mest besvärlig. Den typ som önskas och främjas är den som utför det som står på att-göra-listan utan att ifrågasätta eller komma med egna kreativa idéer och tillägg.

Mätning och styrning av innovation
Egentligen var alla rätt överens om att det är riktigt svårt att mäta innovation på ett vettigt sätt, mycket beroende på att tajming är en svårmätt parameter, samt att antalet innovationer inte på något sätt påvisar framgång.

Efter dagen grävde jag vidare på Vinnovas sida och hittade en rad intressanta publikationer, där bl a mätning kommenteras spännande

Effektivisering och förbättringar respektive förnyelse och innovation är två radikalt olika processer och bör också mätas och följas upp på helt olika sätt. Medan en effektivisering bör leda till en förbättrad lönsamhet i årets resultat, kan en förnyelseprocess i stället leda till ökade kostnader och därmed försämrad lönsamhet på kort sikt. Förnyelse och innovation syftar till en utveckling av företagets affärsmodell så att en framtida högre lönsamhet kan säkras men också till att säkra företagets position gentemot konkurrenterna. Effektivisering och förnyelsearbete bör således följas upp med radikalt olika uppföljningsparametrar.

Två återkommande nyckelord följde med mig hem efter dagen TILLIT och RAMVERK.

, , , , ,

Lämna en kommentar