Inlägg taggade feminism

Två kvinnoporträtt från andra världskriget

Jag läser gärna kvinnoporträtt och blev nyfiken på två kvinnor från andra världskriget. Jag visste ingenting om dem, men att vara gift med Joseph Goebbels väcker automatiskt en del frågetecken. Och en världsdiva är per se normbrytande och därmed intressant läsning.

Magda Goebbels (f 1901) tog livet av sig och sex av sina sju barn – Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun – dagen efter Hitlers självmord i samma bunker. Frågan i boken är förstås – vad kunde leda henne dit?

Värmländska extroverta flickan Sara (f 1907 d 1981) tog sig via Ernst Rolfs och Karl Gerhards revyer raka vägen vidare till att ersätta megadivan Marlene Dietrich som Tysklands största idol och mest dyrkade filmstjärna. Redan innan hon hade gjort en enda film. Var det rätt eller fel av svenskar och européer efter andra världskriget att fördöma henne som nazistsympatisör? Var det rätt eller fel att förlåta henne några år senare?

Det handlar om två kvinnor som båda två under andra världskriget gjorde sig beroende av och nära Tysklands gapiga propagandaminister.

När Zarah Leander kom till Tyskland var hon som en uppenbarelse från en annan värld. Ni måste förstå, de flesta tyska kvinnor sminkade sig knappt och gick aldrig ut utan huvudbonad år 1937. Och så kom denna vamp från Sverige med rödblonda svallande lockar, långa lösögonfransar och en ogudaktig mörk ögonskugga. Oerhört. Männen blev hänförda, kvinnorna fascinerades.

Magda verkar också till viss del ha haft svårt att rätta sig i den tyska nyordningen. Efter första världskriget öppnades både kvinno- och genusroller upp för nya möjligheter. Genom sitt inträde i arbetslivet kunde kvinnor nu tjäna egna pengar, klä sig för ett mer rörligt liv, röka, köra bil och rösta. Magdas käraste som ung var jude och hon engagerade sig politiskt för den sionistiska saken. Hon blev dock uppraggad av en äldre framgångsrik affärsman, Gunther Quandt, och sannolikt var det pengar och status, en klassresa, som lockade henne till att gifta sig. I äktenskapet ingick två barn från den tidigare bortgångna frun och snart en egen son. De adopterade ytterligare två barn vars föräldrar omkommit. Magda tog ensam (med tjänare förstås) hand om alla barnen och hemmet.

Tio år senare hade hon tröttnat på att det tråkiga hemmafrulivet och såg till att genom otrohet tvinga fram skilsmässa. Men även om hon saknade sammanhang går det ändå inte att förstå varför nazistpartiet lockade från början. Från första gången hon såg Goebbels mässa, var hon betuttad, men inte bara i honom, utan än mer i Hitler.

Hitler själv skulle likt påven visa att han hängav sig åt Tyskland och ingen annan, men han behövde en Tredje rikets första dam som förebild och den rollen ville han att Magda skulle ta. Hon ville vara en del av propagandan för den ariska kärnfamiljen, modern som sköter hem och barn, trots att hon hade utövat och förkastat den rollen för egen del. Föll hon för de coola lite farliga killarna och spänningen i det eller vad hände? Det är begripligt att hon (med trotsig ögonskugga) trivdes med att bli beundrad av folket och spelade en roll för det, men det finns ingen riktig god förklaring till varför hon inte accepterade alla flyktmöjligheter för henne och barnen vid Tysklands kapitulation. Hon såg bara inte något rimligt liv utan Hitler som ledare.

Zarah uppfyllde med råge regimens avsikter med henne. Det gällde inte bara intäkterna, utan även den verklighetsflykt hon erbjöd biobesökarna: I de tusentals tyska biosalongerna satt män som svärmade för Zarah och kvinnor som drömde om att vara lika vackra som hon. Där satt också de homosexuella männen och dyrkade den svenska stjärnan, hon som med sin sensualism, sin resliga kropp och sitt röda hår stod så långt från tidens kvinnoideal. Med sin mörka röst uttryckte hon en själens smärta. De kände igen sig i hennes lidande, det påminde om deras eget utanförskap.

Även Zarah antog medvetet rollen i propagandan. Det är inte säkert att hon visste vilken roll hon tog. Goebbels var ganska klyftig och duperade ett helt folk med just drömfilmsstrategin. Det är också högst möjligt att hon som ensamstående försörjande tvåbarnsmamma främst av allt höll fokus på bästa möjliga ekonomiska potential och karriärsutveckling. Kanske var hon affärskvinna före allt annat. Men med tanke på alla de övriga tillfällen, utöver sitt filmkontrakt, som hon tackade nej till, det konstanta trasslet hon bibehöll för att hon inte gick med i fackförbundet (likställt med nazistpartiet), försäkringen om att kunna återvända till Sverige och att hålla barnen utanför junta och tysk skola, är det solklart att hon visste precis vad som pågick i landet hon jobbade för.

Den som fick så höga gager, till största delen i utländsk valuta, kan inte utan orsak kallas profitör. Hon var strålande propaganda för ministeriet med samma namn. För dem var också filmstjärnan ett medel att nå sina ändamål.

Jag föreställer mig att Magda och Zarah är två begåvade kvinnor som utan att förstå sin roll i en historia som ännu inte har nått sitt slut, under sju års tid möjligtvis tänker att de utnyttjar systemet för egen vinnings skull, för att nå sina mål. De får leva livet, hyllas och beundras av precis alla och blundar för sina bidrag i den hemska helhet som de inte ens sympatiserar med, eller snarare motsätter sig. Och från allra första stund är det för sent att ändra sig. Svaret är kanske så enkelt som att de sålde sig till djävulen.

Kanske vi har motsvarigheter i vår online-utveckling idag som blir obegripliga först i framtiden.

Magda Goebbels – en biografi

Se på mig – en biografi över Zarah Leander

 

 

Annonser

, , , , ,

Lämna en kommentar

Att lyssna på någon annan eller på sig själv

Jag hade precis öppnat WordPress för att börja skriva om fredagen på Mediedagarna i Göteborg, MEG13. Jag pratade allra sist på dagen i en paneldebatt om det som jag lägger mest tanketid på just nu – hur barnen visar oss framtidens media. Fokuset var egentligen hur public service barnutbud ska kunna förbli relevant och vi tyckte väl att Darja Isaksson, Johan Grafström, Kristina Colliander och jag fick upp en något så när energisk diskussion kring tv on demand, rättigheter, nya valmöjligheter för barn och familj och annat. Nu hade jag tänkt att skriva lite istället om Lizz Winstead som jag lyssnade på tidigare på dagen – en makalös kvinna (inte minst eftersom hon uppenbarligen var hetro) och politisk satiriker och därtill medskapare och fd huvudförfattare till the Daily Show med mera med mera. Det gick upp för mig varför jag älskar the Daily Show och jag fick en ny feministisk idol internationella kvinnodagen till ära.

Då drog något igång på Twitter. Men vad i… hela fridens namn. Maria Sveland berättar om hur hon senare samma kväll satt i panel på Gräv13 som gick parallellt på samma plats, och hur en mycket upprörd Janne Josefsson där tog rummet i besittning för att uttrycka hur mycket han ogillar… något som Maria gör… som kanske har att göra med att hon är feminist eller kvinna eller bara jävligt irriterande allmänt eller att hon har tagit för mycket utrymme i media eller något annat. Janne är ju en mycket respekterad man och fler paneldeltagare följde hans exempel. Sofia Miriamsdotter verkar till slut ha tyckt att det fick räcka och det verkar vara fler som upplevde situationen som stötande. Och allt detta hade kunnat tolkas på olika sätt om inte… Täppas Fogelberg lägger ut en respons som inte kan misstolkas. En förminskning, en bagatellisering av situationen och av de mer utsatta personerna som talar sitt tydliga språk – scenen i fråga är inget som har brytt hans hjärna, ingenting han bryr sig om. Det gick honom förbi. Han sov tryggt i natt.

Bra för dig Täppas! Människor är bestörta över en kulturell och politisk samhällsstruktur som de inte accepterar och till och med tycker att du är en del av – och du väljer att blunda. Är det ditt jobb att blunda… eller inte?

Tillbaka till min nya idol Lizz och the Daily Show och Saturday Night Live. Lizz menar att dessa shower fungerar ypperligt som nyhetsförmedlare – att deras tittare enligt undersökningar har bättre koll på nyheter och omvärldsbevakning än vad Fox News’ tittare har. Med satir och humor kan de orädda granska, kritisera och visualisera politiker, medier och deras strategier – samma politiker och strategier som nyheterna visar upp utan att ifrågasätta. Övrig media lånar istället bilder från de satiriska showerna och visar upp som humoristiska inslag. Viktigt är att även publiken ifrågasätts på samma orädda sätt – Vad tänkte ni som röstar så här? Vi blir tvungna att tänka själva, reflektera, hitta en egen ståndpunkt. Det är klart att förtroendet blir högre för den typen av nyheter för dem som ser dem – de serveras ett underlag att fundera utifrån och inte en paketerad publikfriande sanning. Lizz poängterade att vi genom att titta på den vanliga rapporteringen kan förstå varför folk är så dumma (ja hon är satiriker, hon får säga sån’t, hon verkar gärna säga sån’t för att få oss att haja till).

Tillbaka till svenska medier igen. Varför tittar jag inte på Uppdrag Granskning? frågade någon mig under fredagen. För att jag inte gillar att få en sanning serverad av någon jag inte har fullt förtroende för, lyckades jag till slut formulera. Jag har inte tänk på det förut, men så är det. Och nu vet jag att det är en bra anledning.

jon-stewart-rick-sanchez-joke-night-of-too-many-stars

, , , , , , , ,

3 kommentarer