Inlägg taggade drama

Två kvinnoporträtt från andra världskriget

Jag läser gärna kvinnoporträtt och blev nyfiken på två kvinnor från andra världskriget. Jag visste ingenting om dem, men att vara gift med Joseph Goebbels väcker automatiskt en del frågetecken. Och en världsdiva är per se normbrytande och därmed intressant läsning.

Magda Goebbels (f 1901) tog livet av sig och sex av sina sju barn – Helga, Hildegard, Helmut, Hedwig, Holdine och Heidrun – dagen efter Hitlers självmord i samma bunker. Frågan i boken är förstås – vad kunde leda henne dit?

Värmländska extroverta flickan Sara (f 1907 d 1981) tog sig via Ernst Rolfs och Karl Gerhards revyer raka vägen vidare till att ersätta megadivan Marlene Dietrich som Tysklands största idol och mest dyrkade filmstjärna. Redan innan hon hade gjort en enda film. Var det rätt eller fel av svenskar och européer efter andra världskriget att fördöma henne som nazistsympatisör? Var det rätt eller fel att förlåta henne några år senare?

Det handlar om två kvinnor som båda två under andra världskriget gjorde sig beroende av och nära Tysklands gapiga propagandaminister.

När Zarah Leander kom till Tyskland var hon som en uppenbarelse från en annan värld. Ni måste förstå, de flesta tyska kvinnor sminkade sig knappt och gick aldrig ut utan huvudbonad år 1937. Och så kom denna vamp från Sverige med rödblonda svallande lockar, långa lösögonfransar och en ogudaktig mörk ögonskugga. Oerhört. Männen blev hänförda, kvinnorna fascinerades.

Magda verkar också till viss del ha haft svårt att rätta sig i den tyska nyordningen. Efter första världskriget öppnades både kvinno- och genusroller upp för nya möjligheter. Genom sitt inträde i arbetslivet kunde kvinnor nu tjäna egna pengar, klä sig för ett mer rörligt liv, röka, köra bil och rösta. Magdas käraste som ung var jude och hon engagerade sig politiskt för den sionistiska saken. Hon blev dock uppraggad av en äldre framgångsrik affärsman, Gunther Quandt, och sannolikt var det pengar och status, en klassresa, som lockade henne till att gifta sig. I äktenskapet ingick två barn från den tidigare bortgångna frun och snart en egen son. De adopterade ytterligare två barn vars föräldrar omkommit. Magda tog ensam (med tjänare förstås) hand om alla barnen och hemmet.

Tio år senare hade hon tröttnat på att det tråkiga hemmafrulivet och såg till att genom otrohet tvinga fram skilsmässa. Men även om hon saknade sammanhang går det ändå inte att förstå varför nazistpartiet lockade från början. Från första gången hon såg Goebbels mässa, var hon betuttad, men inte bara i honom, utan än mer i Hitler.

Hitler själv skulle likt påven visa att han hängav sig åt Tyskland och ingen annan, men han behövde en Tredje rikets första dam som förebild och den rollen ville han att Magda skulle ta. Hon ville vara en del av propagandan för den ariska kärnfamiljen, modern som sköter hem och barn, trots att hon hade utövat och förkastat den rollen för egen del. Föll hon för de coola lite farliga killarna och spänningen i det eller vad hände? Det är begripligt att hon (med trotsig ögonskugga) trivdes med att bli beundrad av folket och spelade en roll för det, men det finns ingen riktig god förklaring till varför hon inte accepterade alla flyktmöjligheter för henne och barnen vid Tysklands kapitulation. Hon såg bara inte något rimligt liv utan Hitler som ledare.

Zarah uppfyllde med råge regimens avsikter med henne. Det gällde inte bara intäkterna, utan även den verklighetsflykt hon erbjöd biobesökarna: I de tusentals tyska biosalongerna satt män som svärmade för Zarah och kvinnor som drömde om att vara lika vackra som hon. Där satt också de homosexuella männen och dyrkade den svenska stjärnan, hon som med sin sensualism, sin resliga kropp och sitt röda hår stod så långt från tidens kvinnoideal. Med sin mörka röst uttryckte hon en själens smärta. De kände igen sig i hennes lidande, det påminde om deras eget utanförskap.

Även Zarah antog medvetet rollen i propagandan. Det är inte säkert att hon visste vilken roll hon tog. Goebbels var ganska klyftig och duperade ett helt folk med just drömfilmsstrategin. Det är också högst möjligt att hon som ensamstående försörjande tvåbarnsmamma främst av allt höll fokus på bästa möjliga ekonomiska potential och karriärsutveckling. Kanske var hon affärskvinna före allt annat. Men med tanke på alla de övriga tillfällen, utöver sitt filmkontrakt, som hon tackade nej till, det konstanta trasslet hon bibehöll för att hon inte gick med i fackförbundet (likställt med nazistpartiet), försäkringen om att kunna återvända till Sverige och att hålla barnen utanför junta och tysk skola, är det solklart att hon visste precis vad som pågick i landet hon jobbade för.

Den som fick så höga gager, till största delen i utländsk valuta, kan inte utan orsak kallas profitör. Hon var strålande propaganda för ministeriet med samma namn. För dem var också filmstjärnan ett medel att nå sina ändamål.

Jag föreställer mig att Magda och Zarah är två begåvade kvinnor som utan att förstå sin roll i en historia som ännu inte har nått sitt slut, under sju års tid möjligtvis tänker att de utnyttjar systemet för egen vinnings skull, för att nå sina mål. De får leva livet, hyllas och beundras av precis alla och blundar för sina bidrag i den hemska helhet som de inte ens sympatiserar med, eller snarare motsätter sig. Och från allra första stund är det för sent att ändra sig. Svaret är kanske så enkelt som att de sålde sig till djävulen.

Kanske vi har motsvarigheter i vår online-utveckling idag som blir obegripliga först i framtiden.

Magda Goebbels – en biografi

Se på mig – en biografi över Zarah Leander

 

 

Annonser

, , , , ,

Lämna en kommentar

Vi skapar berättelser för att inte bli galna

För att kunna skapa bra erbjudanden behöver vi förstå våra användares drivkrafter. Varför tittar vi på TV blir frågan för mig rätt ofta. Tidsfördriv räcker inte som svar, för när det bara är tidsfördriv är det inte roligt. Det räcker inte heller med att man vill vara uppdaterad eller att kunna dela upplevelser med varandra. Det är den djupare drivkraften jag letar efter, som gör att vi vänder oss till just video-tittning… eller till att läsa en bok… eller till att lyssna på radio – när man har tråkigt, eller vill dela upplevelser. Varför lyssnar vi på berättelser? Vilka berättelser är roliga? Vilket behov möter och täcker historier i våra liv – oavsett om det är nyheter, fakta eller drama?

John Yorke avhandlar i Into the Woods – How stories work and why we tell them, vad storytelling är och varför det är viktigt för oss. Han förklarar

’Bad writing explains; good writing shows.’

Vi behöver få pussla ihop delar till en helhet utifrån våra egna erfarenheter och förkunskaper, och utmanas inte när information är för rak och tydlig. Bra historier, de där som fångar vårt intresse, sätter våra hjärnor i arbete. De försätter oss i ‘flow‘. Vi fokuserar på berättelsen och tappar bort tiden och omvärlden när vi utmanas att förstå. Är det för komplicerat orkar vi inte fortsätta lyssna eller titta, och är det för banalt eller rakt på sak blir vi inte utmanade, utan istället uttråkade. Det är ju lite konstigt och till och med lite sorgligt att traditionell journalistik, utbildning och information har kunnat ägna sig åt att tala om för alla vad som är sant, rätt och fel så länge och jag tänker att det är en befrielse med Internet och sociala media som ställer helt nya krav när användaren har så stora valmöjligheter. I den enorma mängd av innehåll som Internet har vinner det personliga tilltalet, överraskningarna, motsättningarna frågorna och det oväntade över det förmyndigande.

”Explanation kills drama, as does the impulse to make everything everyone says immedieately clear”

Yorke reflekterar vidare över hur man bygger karaktärer som vi behöver för att tro på för att vilja skapa pusslet av vår historia. Han menar att karaktärer behöver ha en fasad som till och från faller isär för att vara verklig. Det behövs två sidor – fasaden och personen, för att den ska vara trovärdig. Det här, menar han, kommer ur en motsägelse inom oss människor. Yorke beskriver hur vi alla har den djuriska självbevarelsedriften inom oss, samtidigt som vi har förmågan att tänka rationellt. Vi håller oss rationellt till vår agenda, men tappar kontrollen ibland när driften att premiera oss och de våra tar över.

There is a contradiction within us all. We are all animals yet we are al capable of rationality. We all have our own personal survival to ensure, yet we all have to live in society.

Han påpekar hur frånvaron av identitet tillåter det inre djuret att göra och säga saker vi inte kan när kravet på rationellt tänkande finns med. I internetforum behöver vi t ex inte ta ansvar för våra uttryck. När vi skalar bort behovet av att vara tolerant inför andra får vi se den ilska och okontroll som finns där också.

Seeking safety, ironically, entails repressing these other desires, consciously or unconsciously, so that one can live within a group. Unbridled sexual desire, or a thirst for revenge, simply isn’t compatible with the consesnus on which societies tend to depend. Such desires therefore have to be repressed, creating a conflict between the way we want to be seend and the deeper feelings we are reluctant to admit to both in others and in ourselves.

Poängen i det här är att karaktärer varken är intressanta eller trovärdiga när de enbart berättar vem de är – vi vet alla att det bara är en sida av personligheten. En karaktär är bara spännande när vi får se hur den beter sig. Vi älskar det vi sympatiserar med och beundrar och avskyr eller ömkar det vi inte uppskattar. Den kommer till liv genom sitt eget rätt ocensurerade beteende. Inte konstigt att youtubers och bloggare har mycket större attraktionskraft än de flesta andra berättelser vi har sett hittills. Genom alla den verkliga personens egenskaper måste vi skapa vår egen relation till dem, vi måste lägga pusslet själva, vilja ha varje pusselbit för att förstå nästa del. TV-serier har länge svarat på dessa behov men det är svårt att få karaktärerna i tv-serier att kännas verkliga över tid.

”How do they create change in a world where their characters must always stay the same?”

För att behålla dynamiken i en serie, för att den ska förbli samma serie, kan karaktärerna inte förändras. De åldras inte så att vi tänker på det, de flyttar knappt, de glömmer alla trauman och lär sig aldrig något av det som hände. Antingen är de med eller inte. Det kan vara en fruktansvärd flygolycka där man förlorar barn eller kollegor ena veckan för att två veckor senare låta livet fortsätta som vanligt med nya intriger. Det finns däremot något oerhört lockande för tittaren av en tv-serie och det är löftet om lösning.

Truth without hope is as unbearable as hope without trust

Serier visar ett tryggt och säkert familjeliv som utsätts i varje avsnitt, men de jobbar tillsammans för att övervinna faran. De lyckas alltid. Det är en tröst att se och tro att det, hur otroligt det än är, alltid finns ett lyckligt slut på allt. Det ger oss hopp.

Ytterligare kan historier fungera som träning för verkliga livet – att få se scener i förväg och få förslag på hur man hanterar dem.

Slutligen anger Yorke en grundläggande anledning som känns oerhört spännande att tänka mer på. Vi människor försöker skapa historier av precis allt för att förstå verkligheten – för att skapa ordning och kunna återberätta den för andra men också för att förstå konflikten mellan djur och rationellt tänkande människa vi har inom oss. Som engagerade tittare upplever vi i våra egna huvuden vad den vi tittar på upplever och då förstår vi.

Kärlek är att riva sönder tapeter.

The Kulshov Effect innebär att tittaren/läsaren/lyssnaren blir ledd att utifrån egen intresse vilja förstå mer. Hjärnan försöker förstå kopplingen mellan kärlek och sönderrivna tapeter och börjar direkt att jobba. Motsättningarna eller frågorna sätter oss i arbete. Jag relaterar till det jag vet, får direkt bilder i huvudet som jag försöker pussla ihop. Jag vill förstå, vill få ordning, vill vara klok.

’When two opposites are juxtaposed correctly, an explosion occurs, and story comes alive… As such, its structure – because it generates conflict and the desire for its resolution – is fundamentally dramatic.’

Mental hälsa är att kunna hålla ordning.

Stories act as a map for us, a pathway to greater individualism and consequent mental health.

, , , , ,

Lämna en kommentar