Arkiv för kategorin team

Smidiga processer bästa jobberfarenheten i år

Det är nu tredje året jag är på SVT vilket innebär att jag kan börja se förändringar ifrån tidigare mönster. Första året händer allt för första gången, andra året är några saker desamma och andra har förändrat sig och det tredje året går det att vara riktigt aktivt delaktig i att förändra det som inte fungerar så bra som man vet att det kan vara.

Det har varit en hel del stökiga beställnings- och projektprocesser på svt’s interaktivavdelning. Vi har i varje team minst två inflöden av uppgifter att göra – ett flöde av nyutveckling – projekt där vi tillsammans utformar och producerar, och ett flöde av redaktionellt behovsorienterade uppgifter – t ex leveransmottagning från externa produktioner och konfigurationer av lite större programsidor. På det har vi underhåll att sköta… och buggar att fixa. Och ibland mer övergripande tekniska strukturella uppgifter som teknikchefen lägger ut på teamen. Länge har det här varit väldigt rörigt. Under de tidigare två och ett halv åren har vi varit frustrerade, stressade och känt oss underbemannade och inte kunnat leverera enligt förväntningar.

Tack vare de stora förändringar som har skett på flera nivåer under hösten har åtminstone jag haft ett riktigt roligt och lugnt jobb med teamet som bygger på barnkanalen.se. Vad har hänt då?

Definierad tid för olika flöden
Varje team har fått en tydlig fördelning av den totala tiden, där hälften av tiden ska gå till nyutveckling, 25% till tekniskt underhåll och 25% till underhåll i form av löpande uppdateringar utifrån användarbehov. De externa leveranserna och konfigurationerna har släpat kvar på teamet under hösten men ska hanteras av ett separat team.  Med hjälp av trello är det lätt att få överblick över hur mycket tid som läggs på vilken del över tid.

Målstyrd beställning
Vi har haft ett utvecklingsprojekt som sträcker sig från augusti till april. Det projektet beställdes från vår ledning som en målbild utan några detaljer alls i hur det skulle lösas. Jag som utvecklingsansvarig kunde sedan definiera en något mer konkret bild av var vi skulle börja för att bäst uppnå det målet och formulerade fyra ingångsvärden. Dessa ingångsvärden är mitt styrmedel för hela den produkt som teamet sedan bygger. I höstens projekt löd de ingångsvärden som jag upplevde som avgörande för slutleveransen

  • Barn kan hitta och navigera själva
  • Det finns direktvägar tillgängliga från de enheter barnen själva behärskar och har tillgång till
  • Föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll
  • Det är lätt för var och en att hitta ett utbud som är relevant

Inga detaljer alltså. Bara checkpunkter – Kan barn navigera själva? Då är vi klara. Check. I och med beställningen i form av ett mål behövs inga beslut tas på diverse nivåer, utan teamet kan ta alla beslut själva och därmed jobba på utan mellantider. Det är också direkt moraliserande att själva ta ansvar för det man producerar.

Pedagogisk projektöversikt
Konceptutvecklaren/projektledaren i nyutvecklingsprojektet visualiserade projektet i olika detaljerade format – en lök för den stakeholder som inte behöver/kan/vill sätta sig in i några detaljer alls men

bild fr fotoakuten.se

bild fr fotoakuten.se

som ändå vill förstå vad man tror ska ingå i projektet för eller senare, en fasindelning med epic-stories insorterade per fas (lökring) och ytterligare en detaljerad prioriteringssortering per fas för att teamet ska veta vad som räknas som fluff och vad som är krav.

Löken visar vi för vår ledning, fasindelningen är för att jag som utvecklingsansvarig ska få en uppfattning om vad vi kommer att hinna på ett ungefär och den detaljerade priosorteringen är för att få balans i teamets detaljarbete.

Regelbunden och strukturerad planning
Varje gång som planningen av någon anledning uteblir eller inte får tillräckligt med fokus eller tid uppstår trassel. Så snart det är otydligt vad som ska göras tappar vi både fart och tid. Balansen i hur mycket eller lite information en story ska innehålla är också svår – utvecklarna hittar lösningen bäst själva, men vill också ha tydlig information om vad som ska lösas – inte alltid självklart. Mest fokus fick vi när vi satte upp ett visst antal saker som var tvungna att bli klara till ett närliggande datum för att vi skulle kunna releasa offentligt – och samtidigt tjatar vi alltid om att det inte går att jobba med scrum mot deadlines…

Lovar bara kärnan, allt annat är bonus
Den typen av deadlines som vi inte vill jobba mot är mer löften till stakeholders av leverans ett visst datum. Det försöker vi komma runt med två metoder.  Redan från början när vi visar ’löken’ förklarar vi att vi bara lovar att leverera den innersta kärnan. Den kärnan ska bestå av det absolut mest väsentliga och avgörande för att användaren ska få en förbättrad upplevelse – det förhöjda värde som jobbar mot det mål som är beställt. Allt annat är bonus. Vi måste se till att arbetet med den kärnan ligger långt innanför den tidsram vi har fått – och sedan kan vi bara överleverera.

När vi någon gång under tiden får fram skisser på vårt arbete visar vi aldrig färdig tilltänkt design eftersom det är omöjligt att veta hur det kommer att se ut på riktigt till slut. Färdig form skapar lätt förväntningar. Istället får stakeholders titta på halvfärdigt arbete och så snart det går förstås på det som går ut i produktion.  På så sätt bli de liksom användarna gladare ju längre vi får förbättra och addera i en iterativ process.

Jag har gjort många roliga projekt tidigare, men det här är det projekt som har flutit bäst av alla jag har deltagit i, och det är en viktig erfarenhet. Jag hoppas förstås att det inte var för bara en period utan att vi har hittat ett sätt gemensamt som fungerar.

Annonser

, , , , , , , ,

1 kommentar

Mitt jobb som superhjälte

Storm och Cyclops är fångade i ett torn och då är det ju så skönt att ha en eller ett par superkrafter att plocka fram som alltid passar perfekt för tillfället. Storm drar igång ett oväder som får tegelstenarna att lyfta och sedan kan de lätt ta sig ut och bekämpa Magneto ännu en gång.

Jag har alltid velat ha superkrafter och har aldrig tvekat om vilken det skulle vara. Att kunna teleportera sig och därmed slippa långa stillasittande resor och miljöförstöring är den bästa kraft jag kan tänka mig. Det finns otaliga fördelar i vardagslivet med att kunna ta sig från en plats till en annan på mindre än en sekund. Vad livet hade varit lätt!

Nu har jag ännu inte sett röken av någon telepatisk förmåga. Istället jobbar jag som Invisible Woman… När jag väl kom på den liknelsen känns jobbet så mycket coolare, som att jag gör riktig nytta och är väldigt bra på att göra sånt som Sue Storm (inte att blanda ihop med Storm i X-Men) gör mest.

Det var nu i veckan som detta gick upp för mig när jag förklarade för min scrum master att även om de inte ser så mycket av mig så ska de veta att jag skyddar dem som med en kraftsköld mot alla möjliga attacker både från ovan, från sidan och under ifrån. Jag håller ledningen (rymdrasen skrulls) på avstånd genom att föreslå strategier och kontinuerligt redovisa hur vi följer dem för att vi ska få fortsätta fokusera på det behöver göra. Avdelningscheferna måste få reda på de hinder och problem som hotar arbetsron och alla programchefer (undervattensmannen) och deras redaktioner (mullvadsmannen) behöver få förstå beställningsprocesser och värdet och nyttan av interaktivitet så att de kan komma på de allra bästa idéerna.

Jag träffar alla parter så ofta jag kan och håller dem samtidigt med hjälp av en megasuperstark energisköld borta från det team som i lugn och ro får fortsätta bygga på bästa möjliga upplevelse för barn och deras föräldrar. Det är ofta utmattande att hålla skölden intakt och ibland bryter någon igenom den. Uthålligheten är precis som i spelet Avenger Alliance 3/5. Hälsa 3/5. Attack 2/5. Försvar 4/5. Träffsäkerhet: 4/5 och förmågan att ducka är 5/5. Rätt all around alltså men gör inte så stor skada. Mitt jobb i ett nötskal.

Jag har tidigare i livet haft titlar som Knowledge Engineeer och VP of Product. Nu skulle jag gärna byta min i webbranchen feltolkningsbara titel Utvecklingansvarig mot Superhjälte.

invisible woman

3 kommentarer

Appar och agilt på kidscreen

Robert Safian började dagen på iKids med att introducera sig själv som någon som inte kan något, likställt med att han har inga siffror att redovisa, han är bara journalist. Som editor på Fast Company Magazine har han sedan länge insett att data och analys är det viktigaste som finns när man arbetar med digitala media. Övriga talare pratade inte särskilt mycket om dataanalys vilket skiljer den här konferensen åt från andra it-konferenser runt om i världen under förra året och året som kommer. Men så är ikids, precis som förväntat, inte längst fram i tidslinjen av erfarenheter av innovativ interaktiv produktion. Marknaden med barn som målgrupp är ny. Den öppnade sig på riktigt för ett par år sedan när barn började få en surfplatta i händerna och när iTunes erbjöd en lukrativ affärsmodell. iOS appar är överlägset den största inkomstbringande källan i barnproduktionsgenren. Det är lätt att betala, man vet vem man betalar till och har förtroende för avsändaren.

Safians budskap var att i en tid av ekonomiskt och innovativt kaos måste allt och alla vara adaptiva. Både affärsmodeller, produkter och organisation måste vara ’fluid – agile – changing’ och vi jobbar med FIO-jobs – Figure it Out jobb. Det vet vi, men det tål att upprepas så att andra branscher som inte har hört det tillräckligt många gånger inkluderas.

Han lyfte också tre av Steve Jobs flaggor

1) det finns inget utrymme längre för Don Drapers (min formulering), produktmiljön är så komplex att team måste bestå av många olika sorters människor med helt olika kompetenser som gärna också ska kombineras på sätt som man inte ens vet vad det ska generera

2) någon sorts Don Drapers ska dock fokusera på frontlinjen, hen måste lyssna in allt och alla, pussla ihop och se framtiden för att leda rätt väg

3) och slutligen – gå inte bort dig, fokusera på det du är allra bäst på och gör inte mängder av sidospår.

Det var intressant att höra Scott Chambers, SVP Sesame Street, berätta om hur de ännu bara kan drömma om att skapa kompletta cross-media-strategier där man t ex tar fram en produktidé eller karaktär och maximerar den på samtliga plattformar. Istället är processen nu mer ett urval från fristående pitchar där de förslag som är engagerande och kommersiellt gångbara blir valet. Anledningen är framför allt problemet med att organisera upp ett team på 315 man till att ingå i en sådan strategi. Precis som alla andra, prövar Sesame Street sig fram med olika organisatoriska modeller för att dela kunskap effektivt och testar frekvent sina produkter på barn under produktion för att lära sig hur de använder de olika plattformarna. De är helt enkelt i en lärprocess ännu på väg mot de stora strategiska möjligheterna.

Alison Bryant från PlayScience hade värdefull kunskap att dela – statistik och undersökningar av föräldrars uppfattningar om spel. T ex 30% av spelande sker på dator, 19% på konsoll och övrigt på mobil. Det är en väsentlig och oerhört snabb förändring från ett år tillbaka. Killar spelar mer på konsoller än tjejer och tjejer spelar mer på datorn (flashspel som Moviestarplanet och ClubPenguin). Olika surf- och lärplattor och smartphones har lite olika spridning över världen, men genomgående är betalningsbenägenheten och tiden man spelar mycket högre på iPad än något annat device. Amerikanska och kinesiska föräldrar kan tycka att det är helt ok med annonser i appar, medan tyska föräldrar tycker att det är en värdefull fördel om det inte finns annonser – något man kan betala för.

Matt Clark, Zoodles, varnade slutligen för att luta sig för mycket på Apple och iTunes och menade att den typen av plattformar alltid är konkurrensutsatta, vilket i sig innebär att det kommer att ske förändringar – förändringar för att förbättra vinst, förändringar för att stärka sin position gentemot andra aktörer och förändringar för att vinna eller äga användare. Ju fler appar det finns på en plattform desto svårare är det också att bli hittad och tjäna pengar, vilket i sig är en drivkraft för alternativ. Också själva grundekonomin för en plattformsleverantör är en vansklig framtidsmodell. Plattformar vill skapa ekosystem där andra ställer sig i beroendeställning genom att bygga sin affärsmodell där. Ju fler som står i beroendeställning desto lättare blir det för plattformen att hävda sig, höja avgifter, ändra premisserna.

Det var ett par sessioner till som ska få mer utrymme senare.

2 kommentarer

Mångdubbelt så bra på 5 minuter

Jag deltog som coach på presentationer på Hyper Island igår. Grupper i olika storlekar har i uppgift av Beata Wickbom att bilda en temporär byrå tillsammans, med namn, profil, arbetsprocess och målbild, för att få real cases att arbeta med. Byråerna startades för någon vecka sedan och nu skulle de sälja in sig själva till oss som lyssnade. Det är helt naturligt att man plockar fram power pointen och stolpar ner alla värdeord och principer och kunskaper man definierar i bullets på sida efter sida. Och så går en eller två ur gruppen fram och läser vad som står i Power Pointen.

Därefter ruskades så gott som alla grupper om av responsen – jag köper det inte. Ni har berättat om allt som är mindre viktigt än det jag köper – er själva. Några blev frustrerade av feedbacken, andra nervösa tror jag. De flesta grupperna ombads att ta fem minuter tillsammans och utifrån vad vi hade pratat om börja om, utan power point och ge oss vad vi ville ha.

På fem minuter kan otroligt mycket hända. Grupperna tvingas snabbt definiera vad som är absolut viktigast att få fram och hur detta ska kunna framföras utan textmassor. Allas kreativitet går på högvarv i totalt fokus och engagemang. De måste hitta en akut lösning tillsammans. De kan inte annat än att lita på varandra, ta en rejäl risk och göra något de inte hade gjort om de hade planerat allt ett par dygn i förväg.

Den grupp som gjorde entré med minst engagemang och mest frustration återkom med en häpnadsväckande intensitet och energi. Med tre meningar från tre olika gruppmedlemmar lyckades de träffa oss i hjärtat, skapa ett avtryck och få oss nyfikna och fulla av frågor. Jag trodde på dem, minns dem och tog reda på allt jag som kund behövde veta utifrån egen drivkraft och önskan.

Flera grupper var minst lika bra i sina presentationer. Det är alltid imponerande att se när någon antar en utmaning, vågar vända 90 grader om och levererar.

, , , ,

Lämna en kommentar

Trello – att-göra-verktyget för allt att göra

Vi har under året som gick prövat olika agila metoder och verktyg för att det ska stämma överens med den arbetsgrupp och de flöden vi har. Vi bytte scrum mot kanban på grund av att det var svårt att uppskatta varje sprint i en ständigt lärande process och att det var svårt att jobba i fasta sprintar när det var svårt att tidsuppskatta. Vi löste att vårt team är stort och innefattar såväl konceptutvecklare som tekniska utvecklare, id, designer och redaktörer med delade retrospectives – ett för utvecklarfokus och ett konceptuellt/redaktionellt och så träffas vi en kvart på slutet för att stämma av vad som lyfts särskilt i varje grupp. Funkar. (Själv är jag  övertygad om att just den kombinationen är en viktig del av att bygga bra. Vi har två målgrupper – redaktörer och användare – och med det här stora teamet skapar vi förståelse och kunskap vi annars hade haft svårt att fånga upp snabbt.)

Men den förändring som jag upplever uppskattades mest var bytet från JIRA till trello. Trello visualiserar processen. Arbetet blir just så spellikt som scrum och kanban är – med tydliga delmoment, progression och målbilder – och så är tavlan äntligen tillgänglig överallt, när som helst – det går att visualisera för alla.

Nu använder vi trello till allt möjligt – övergripande roadmaps, förväntningar över tid, konceptutvecklarnas todo-listor, dekorera kontoret-uppgifter. Allt får en lapp (story), varje lapp får en ägare och alla lappar sätts i rätt kolumn med rätt rubrik – länkade till den information som behövs och med deadline-datum. Alla kan se vad vi gör, ingen kan missa.

Vår process nu är att varje utforskning får en EPIC-lapp som till slut kan innehålla väldigt mycket, allt från grundfunktionalitet till drömmar som kanske aldrig kommer att realiseras. När en EPIC är klar flyttas den från kolumnen Koncept/ID till en To Do-kolumn. Därifrån bryter vi ut mindre epics, del för del allt eftersom de prioriteras för utveckling. Slutligen när det är dags att utveckla bryts denna ned till minsta möjliga stories, någon ska till design-kolumnen och andra direkt till utveckling – det kan bli många. Flödet är alltså sällan linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka – och det är helt ok. För det funkar.

När man jobbar på så små delstories märker man dock att det är lätt att tappa helhetsbilden. Det gäller att påminna om att varje liten story är en del i en större helhet som kommer att skapa något fantastiskt för användaren när det väl är ute. Många små delar syns inte när de deployas, de bara finns där och kan verka obetydliga. Det här är just nu den största utmaningen – vi måste sätta ut tydliga milstolpar så att vi får fira.

trello

trello

, , , ,

3 kommentarer

Mammor snackar releaseförfaranden

Idag hände något helt nytt. Jag tog en promenad med grannen – en mamma till något av barnens klasskamrater. Det har jag gjort många gånger förut, men det har aldrig tidigare hänt att jag har pratat releaseförfaranden med någon av mammorna i området. Efter att vi hade avhandlat marsvinspassning och hämtningar och lämningar med eller utan pulka kom vi in på om vi på svti pratar om releaser eller deployment. Det visade sig att mitt mammasällskap jobbar som release manager tidigare på SAS och nu på SEB. På vilka dagar releasar ni? undrade hon.

Framåt fikat kom min man in i samtalet också – de båda releasar varannan vecka på torsdagar. Fredagar vill man ju inte releasa på om något går fel som man måste åtgärda direkt. Vi på SVTi är stolta över att kunna releasa varje vecka, men på tisdagar – om vi av någon anledning inte kan releasa på tisdagen hinner vi fixa det till torsdagen och får till en release då. Däremot har vi haft problem med ansvarstagande vid varje release. Det går på rullande schema från team till team, ett nytt team har ansvaret varje vecka, och då har inte alltid de övriga teamen intresse och fokus på att se till att allt fungerar. Det är just det mamman här har som tjänst – att äga releasen och säkerställa att alla team har förstått vad den kod de ska släppa ut kommer att innebära för alla parter – och vad det kommer att innebära för alla parter om det inte blir en release.

I den här diskussionen ingår naturligtvis frågan om hur testningen fungerar. Hos oss finns det en testare per team som utifrån protokoll går igenom alla funktioner som är kritiska. När vi bygger svt.se responsive resulterar det i enormt mycket testning – på alla plattformar, med en uppsjö av browsrar i olika versioner. På SAS viktavvägningssystem fick det helt enkelt inte finnas buggar eftersom det inte går att riskera att planet blir för tungt…

Testare är således ett mycket viktigt yrke. Och release manager likaså.

Tack för kaffet.

Lägger i efterhand till barnteamets ex scrum master Yassal Sundmans detaljerade inlägg om den knackiga vägen till bättre releaseförfaranden på SVTi.

Pet-Guinea-Pig-marsvin_framifran

, , ,

8 kommentarer

På rätt plats med rätt team

Jag är så glad att jag efter nyår kommer att fortsätta jobba med en responsive sajt. Att barnkanalen.se och svt.se från och med nu kan jobba framåt strategiskt med både webb- och mobil närvaro, och att vi inte står kvar sist på perrongen och slänger oss på ett tåg vilket som helst i panik.

För två år sedan när jag först började som konceptutvecklare på svt var jag osäker på vad tv-huset skulle erbjuda för utmaningar. Jag är rätt ointresserad av tv, det finns andra som gör det bra, men det jag kan och vill göra är att bygga interaktivitet, platser och tjänster. Det har hittills inte varit tv. Det stod då klart och tydligt att flash skulle ha svårt att överleva och det hade jag lagt ner en del tankekraft på redan, men utmaningarna med att bygga allt tillgängligt för alla plattformar var jag mer oinsatt i. Teamet på svti hade precis påbörjat arbetet att parallellt byta cms och samtidigt bygga det responsive. Det var segt till en början. Första projektet drog ut på tiden och skapade frustration när det sedan inte gick för efterföljande projekt att återanvända rakt av.

Sedan har vi indelade i produktteam byggt modul för modul i Escenic. Strategin har varit att inte planera för allt i förväg, utan att bygga bara för det som är det mest aktuella behovet. Flera gånger har vi konstaterat att när ytterligare behov ska tillgodoses har vi fått tänka och göra om. Det blev bra till slut. Lite för lite tid, och lite för lite resurser, som överallt och alltid, men jösses vad den här avdelningen på ca 70 pers har levererat – utan bonusar, utan exakta leveranskrav, utan ens julfest. Det finns ett gäng magiska guldägg på avdelningen och ytterligare ett gäng helt fantastiska konsulter som har passerat, som alla lyssnar främst på användarna – på vad de säger och gör. Det har varit ett fantastiskt teamarbete.

Under de två år som har gått har äntligen tv hunnit ikapp… typ allt annat. Det är där det händer nästa år. Svt’s utbud är alltid mer än bra och givetvis förutsättningen för en välbesökt sajt och tittarintresse, men det som händer nu är tv utan broadcast eller som ett komplement till broadcast – interaktiv, som en plats bland andra platser och som tjänst online.

Nu hoppas jag bara att organisationen ska ta ny form så snabbt som möjligt så att vi får fortsätta jobba framåt. Det finns så oerhört mycket att göra.

Lämna en kommentar