Arkiv för kategorin arbetsplatsen

Smidiga processer bästa jobberfarenheten i år

Det är nu tredje året jag är på SVT vilket innebär att jag kan börja se förändringar ifrån tidigare mönster. Första året händer allt för första gången, andra året är några saker desamma och andra har förändrat sig och det tredje året går det att vara riktigt aktivt delaktig i att förändra det som inte fungerar så bra som man vet att det kan vara.

Det har varit en hel del stökiga beställnings- och projektprocesser på svt’s interaktivavdelning. Vi har i varje team minst två inflöden av uppgifter att göra – ett flöde av nyutveckling – projekt där vi tillsammans utformar och producerar, och ett flöde av redaktionellt behovsorienterade uppgifter – t ex leveransmottagning från externa produktioner och konfigurationer av lite större programsidor. På det har vi underhåll att sköta… och buggar att fixa. Och ibland mer övergripande tekniska strukturella uppgifter som teknikchefen lägger ut på teamen. Länge har det här varit väldigt rörigt. Under de tidigare två och ett halv åren har vi varit frustrerade, stressade och känt oss underbemannade och inte kunnat leverera enligt förväntningar.

Tack vare de stora förändringar som har skett på flera nivåer under hösten har åtminstone jag haft ett riktigt roligt och lugnt jobb med teamet som bygger på barnkanalen.se. Vad har hänt då?

Definierad tid för olika flöden
Varje team har fått en tydlig fördelning av den totala tiden, där hälften av tiden ska gå till nyutveckling, 25% till tekniskt underhåll och 25% till underhåll i form av löpande uppdateringar utifrån användarbehov. De externa leveranserna och konfigurationerna har släpat kvar på teamet under hösten men ska hanteras av ett separat team.  Med hjälp av trello är det lätt att få överblick över hur mycket tid som läggs på vilken del över tid.

Målstyrd beställning
Vi har haft ett utvecklingsprojekt som sträcker sig från augusti till april. Det projektet beställdes från vår ledning som en målbild utan några detaljer alls i hur det skulle lösas. Jag som utvecklingsansvarig kunde sedan definiera en något mer konkret bild av var vi skulle börja för att bäst uppnå det målet och formulerade fyra ingångsvärden. Dessa ingångsvärden är mitt styrmedel för hela den produkt som teamet sedan bygger. I höstens projekt löd de ingångsvärden som jag upplevde som avgörande för slutleveransen

  • Barn kan hitta och navigera själva
  • Det finns direktvägar tillgängliga från de enheter barnen själva behärskar och har tillgång till
  • Föräldrar kan lämna barnen utan risk för att de ska gå in i olämpligt innehåll
  • Det är lätt för var och en att hitta ett utbud som är relevant

Inga detaljer alltså. Bara checkpunkter – Kan barn navigera själva? Då är vi klara. Check. I och med beställningen i form av ett mål behövs inga beslut tas på diverse nivåer, utan teamet kan ta alla beslut själva och därmed jobba på utan mellantider. Det är också direkt moraliserande att själva ta ansvar för det man producerar.

Pedagogisk projektöversikt
Konceptutvecklaren/projektledaren i nyutvecklingsprojektet visualiserade projektet i olika detaljerade format – en lök för den stakeholder som inte behöver/kan/vill sätta sig in i några detaljer alls men

bild fr fotoakuten.se

bild fr fotoakuten.se

som ändå vill förstå vad man tror ska ingå i projektet för eller senare, en fasindelning med epic-stories insorterade per fas (lökring) och ytterligare en detaljerad prioriteringssortering per fas för att teamet ska veta vad som räknas som fluff och vad som är krav.

Löken visar vi för vår ledning, fasindelningen är för att jag som utvecklingsansvarig ska få en uppfattning om vad vi kommer att hinna på ett ungefär och den detaljerade priosorteringen är för att få balans i teamets detaljarbete.

Regelbunden och strukturerad planning
Varje gång som planningen av någon anledning uteblir eller inte får tillräckligt med fokus eller tid uppstår trassel. Så snart det är otydligt vad som ska göras tappar vi både fart och tid. Balansen i hur mycket eller lite information en story ska innehålla är också svår – utvecklarna hittar lösningen bäst själva, men vill också ha tydlig information om vad som ska lösas – inte alltid självklart. Mest fokus fick vi när vi satte upp ett visst antal saker som var tvungna att bli klara till ett närliggande datum för att vi skulle kunna releasa offentligt – och samtidigt tjatar vi alltid om att det inte går att jobba med scrum mot deadlines…

Lovar bara kärnan, allt annat är bonus
Den typen av deadlines som vi inte vill jobba mot är mer löften till stakeholders av leverans ett visst datum. Det försöker vi komma runt med två metoder.  Redan från början när vi visar ’löken’ förklarar vi att vi bara lovar att leverera den innersta kärnan. Den kärnan ska bestå av det absolut mest väsentliga och avgörande för att användaren ska få en förbättrad upplevelse – det förhöjda värde som jobbar mot det mål som är beställt. Allt annat är bonus. Vi måste se till att arbetet med den kärnan ligger långt innanför den tidsram vi har fått – och sedan kan vi bara överleverera.

När vi någon gång under tiden får fram skisser på vårt arbete visar vi aldrig färdig tilltänkt design eftersom det är omöjligt att veta hur det kommer att se ut på riktigt till slut. Färdig form skapar lätt förväntningar. Istället får stakeholders titta på halvfärdigt arbete och så snart det går förstås på det som går ut i produktion.  På så sätt bli de liksom användarna gladare ju längre vi får förbättra och addera i en iterativ process.

Jag har gjort många roliga projekt tidigare, men det här är det projekt som har flutit bäst av alla jag har deltagit i, och det är en viktig erfarenhet. Jag hoppas förstås att det inte var för bara en period utan att vi har hittat ett sätt gemensamt som fungerar.

Annonser

, , , , , , , ,

1 kommentar

3% kvinnor är Mad Mens arbetsmarknad

Mina föräldrar jobbade på Young&Rubicam när jag var liten. Först hette det Tessab Annonsbyrå, sedan blev det Y&R och mamma hängde kvar ända tills de köpte upp och i Sverige blev Hall och Cederquist, kanske det var 1987. Mamma var sekreterare och pappa var kreatör.

20 år senare höll Spray fest i samma gårdslokaler i Riddargatsbacken som jag hade hängt i som liten. Samma fest – massor av spexiga unga killar i skojsiga kostymer, skummaskin och bråk i dörren. (Förutom megadriftiga utnämnda it-prinsessan Brita Zilg som drev tidningen Darling med ett skönt gäng)

Mad Men är som alla vet en fantastisk serie. Igår hittade jag den svenska spegelbilden i Öppet Arkiv från 1967. Mindre sprit och fritt från förhållanden (i bild i alla fall) men lika mycket skägg, en kvinnlig kollega och härliga spekulationer om vad folk och framför allt kvinnor verkligen behöver. ‘En del måste få hjälp att fixa håret… för att klara sig.’
(Tyvärr får man pga rättighetsskäl inte se innehållet i öppet arkiv någon annanstans än där så håll till godo med länken, http://www.oppetarkiv.se/video/1114144/reklamfolk . )

Om rättighetstänket behöver sig ett lyft, är det ingenting mot vad arbetsmarknaden behöver. I mars i år – 2013, släppte Christina Knight, creative director på INGO, boken Mad Women. I USA är 3% av CD’s kvinnor, i Sverige 16% enligt hennes research. Det saknas kvinnliga förebilder inom reklambranschen och hon har samlat världens mest framstående reklamkvinnor för att lyfta fram en annan historia. Det är inte så lätt att förändra varken historia eller föreställning av vem som är kompetent nog med en bas på 3%. Man kan nästan göra en vild helt ur luften och ändå sannolik uppskattning av att det är ungefär 3% av alla programmerare som är kvinnor också. Det måste bli fler för att det ska bli roligare fester, bättre ideer och större rekryteringsbas. Och för kvinnornas del fler jobbmöjligheter med bättre lönebild.

20130611-100129.jpg

Lämna en kommentar

Fler behöver förstå att programmering är för dem

Att kunna programmera är ur flera aspekter en ekonomisk och kreativ trygghet och frihet.

  • Programmering är idag en mycket efterfrågad och högt avlönad kompetens tack vare att det är för få som har valt att lära sig det, och att det inte är något man lär sig lite på vägen utan att fokusera på att just programmera.
  • I samma takt som det manuella industriarbetet minskar, ökar behovet av programmeringskraft. Programmering är ett mycket säkert val av utbildning om man vill känna sig trygg i att det finns jobb när man går ut skolan.
  • Om man har idéer och kan programmera kan man testa och prototypa dem själv utan att behöva ta in pengar. Istället får man möjligheten att presentera något som finns och som investerare förstår och som de därmed har lättare att investera i.
  • Ju fler som får möjligheten att förverkliga sina produkter desto större möjlighet till variation, innovation och produkter för olika målgrupper borde vi få (så länge som investerare också ser möjligheterna i andra sorters produkter och tänster).

Bilden av vem som kan programmera och vad man gör när man programmerar är fortfarande smal och ensidig. Det lockar en mycket liten del av niondeklassare som ska välja sin gymnasieutbildning, och en ännu mindre andel av dessa är tjejer.

För 20 år sedan hette det att tjejer spelar inte spel och jag var då helt överLittleBigPlanet_PEGI_WMtygad om att det gör de visst om det finns spel med hästar, familjer, styling, sjukhus, bondgårdar eller fotografering i fokus. Det fanns och finns så klart tjejer som spelar alla de mer traditionella spel som fortfarande anses ha högre status (det här måste jag alltid tillägga för annars får jag spö), men många många fler spelar dagligen de ibland sociala spel med lägre trösklar och kortare speltid som har visat sig fungera även för en stor andel killar som inte heller spelade tidigare. På samma sätt är jag övertygad om att tjejer (och många fler killar) visst kan programmera bara den gemene synen på vad man gör och hur man arbetar förändras… och egentligen bara speglar den verklighet som redan är idag.

Programmerare idag sitter mycket sällan själva i sin källare utan att se dagsljus, utan vänner och med att hacka kod som enda intresse. Det finns de som gör det och det får de (måste också alltid tilläggas), men yrkesrollen på större arbetsplatser är, eller bör åtminstone vara social, kreativ och användar- eller problemfokuserad. Koden är en del av slutanvändarens upplevelse när vi bygger tjänster och produkter. Drivkraften för att programmera behöver inte vara allra främst att hacka kod, utan t ex att kunna bygga den produkt man vill se förverkligad.

I nästa vecka ska jag träffa en grupp programmeringslärare på gymnasienivå och se vad de säger om detta. Jag förstod på arrangören från KTH att det inte var en självklarhet att man i skolan tror att man hinner jobba med scrum-metodik och problembaserad inlärning – två faktorer som jag ser som en mycket stor del av den förändrade verkligheten.

mer om tjejer och spel och programmering

Bra eller dåligt med Geekgirl Meetup

Är Minecraft bättre än the Sims

10 tjejgrejor

 

, , ,

1 kommentar

Från konkurrens till nätverk på Digital Knowledge Day

Det var en inspirerande dag på Digital Knowledge Day  #DKD13 på Rival idag under temat hur vi ska komma ifrån att arbeta i silos. Det är tråkigt men skönt att höra att det är ett problem på många företag just nu. Vi håller på att gå från ett sätt att arbeta till ett annat och de gamla organisationerna har svårt att förstå vad som krävs av vem.

Karin Zingmark, presschef på Visat, har lyckats få företaget att ta flera stora steg framåt sedan några år tillbaka med många fallgropar på vägen. Inspirerande och träffande och mycket intressant att höra hur de har löst problem med transparens och framför allt den kulturförändring som även Olle Ahnve från Ericsson pratade om som avgörande för att jobba mindre i silos.

Att plötsligt öppna upp gamla låsta dörrar för att ta emot kundernas frågor är en klassiker. Transparensen avslöjar både för företaget och för dess kunder vad man länge har eftersatt. När man skruvar upp kranen öser plötsligt all den skit som har legat och gömt sig länge ut. Har man inte haft en bra kundsupport eller kontaktyta tidigare blir effekten svårhanterlig om inte organisationen har förberett ordentligt – både med resurser och med processer för att göra de förbättringar som kunderna kräver. Det blir lätt att den på företaget som sitter närmast kunden är den som bäst förstår deras krav och att man genom att ge de svar som önskas plötsligt sitter fångad i ett ansvar man inte själv ska bära. Företaget måste vara moget att hantera feedbacken från kunderna och att inte bara säga rätt utan också göra det.

Transparensen avslöjar också företagskulturen. Anställdas missnöje sipprar lätt ut och i Viasats fall blev det synligt att de hade oärliga säljare med metoder som inte motsvarade vad de ville stå för eller uppnå. Det är förstås inte de sociala medierna det då är fel på, utan det är företaget som får en utmaning serverad att bita i.

Vill man att företaget ska vara tillgängligt, personligt, att de anställda ska vara företagets ansikte utåt, vara närvarande och att de anställda ska kunna röra sig i sociala medier utan att känna att de gör fel är en enkel policy för hur man ska förhålla sig till sitt företag i sociala medier ett enkelt grepp.

Do’s
Vi svarar på frågor
Vi är ärliga med vilka vi är och vad vi heter
Vi ber om synpunkter
Vi har en positiv och bemötande ton

Dont’s
Vi talar inte illa om våra konkurrenter

Erfarenheter från viasat

Erfarenheter från viasat

Vi avslöjar inte företagshemligheter
Vi undviker ironi och sarkasm

Skönt – sedan kan man twittra säkert.

En stor fråga under dagen var just hur man ska få en ledning som i många fall har en gedigen men till viss del daterad erfarenhet av organisation och arbetsprocesser, att förstå de nya behoven. Viasats modell att koppla ett flertal tydliga punkter till verksamhetsmål med en ansvarig person för varje mål känns som ett drömscenario. Viasat ska ha de mest professionella säljarna, vara bäst på kundsupport, ha en aktiv dialog med kunderna, vara bäst på sport etc etc, och samtliga i ledningsgruppen äger var sin punkt i manifestet. Mätningar görs 2 gånger per år och alla aktiviteter görs för att uppnå verksamhetsmålen. Ordning och reda, inga frågetecken om varför man gör vad.

Christofer Brugge pratade om att vi måste lära oss att inte sälja in enkla, linjära projekt med tydlig början och slut eftersom webbprojekt nästan aldrig ser ut så. Jag hade äran att få kommentera övriga talare i en panel på eftermiddagen och la till att agila processer för mig är en nyckel till många av problemen kring resurser, satsningar och komplexitet. Börja litet som kostar litet och addera, justera, modifiera allt eftersom utifrån kundens verkliga behov och beteenden. Just det agila arbetssättet är dock svårt för den traditionella organisationen att förstå och acceptera. Man är van vid att få beställningar levererade komletta och färdiga utan vidare underhåll. Det här är en stor utmaning åtminstone för oss på SVT.

Ingrid Nauclér förespråkade att bygga tjänster som behövs på riktigt och att den linjära funnel vi ofta ritar upp kan göra oss blinda för att hitta de bästa lösningarna. Jag tror funneln med tydliga nyckeltal är bra för att knyta till strategiska åtgärder och aktiviteter, men också för att tydliggöra hos vem eller vilken avdelning ansvaret för det kontinuerliga arbetet med att öka eller bevara de olika nyckeltalen ligger. Tanken som Ingrid presenterade behöver ligga mer övergripande. Istället för att hänga upp större skyltar för att kunden inte hittar rätt perrong vilket skulle kunna vara en åtgärd för att öka konverteringen av resenärer som kommer i tid, kan en bättre lösning ligga redan innan resenären kommer till stationen – med en karta och vägbeskrivning i ett mobilt meddelande tidigare samma dag. TACK Ingrid för det tankesättet, jag tar det med mig!

, , , , , ,

Lämna en kommentar

Mammor snackar releaseförfaranden

Idag hände något helt nytt. Jag tog en promenad med grannen – en mamma till något av barnens klasskamrater. Det har jag gjort många gånger förut, men det har aldrig tidigare hänt att jag har pratat releaseförfaranden med någon av mammorna i området. Efter att vi hade avhandlat marsvinspassning och hämtningar och lämningar med eller utan pulka kom vi in på om vi på svti pratar om releaser eller deployment. Det visade sig att mitt mammasällskap jobbar som release manager tidigare på SAS och nu på SEB. På vilka dagar releasar ni? undrade hon.

Framåt fikat kom min man in i samtalet också – de båda releasar varannan vecka på torsdagar. Fredagar vill man ju inte releasa på om något går fel som man måste åtgärda direkt. Vi på SVTi är stolta över att kunna releasa varje vecka, men på tisdagar – om vi av någon anledning inte kan releasa på tisdagen hinner vi fixa det till torsdagen och får till en release då. Däremot har vi haft problem med ansvarstagande vid varje release. Det går på rullande schema från team till team, ett nytt team har ansvaret varje vecka, och då har inte alltid de övriga teamen intresse och fokus på att se till att allt fungerar. Det är just det mamman här har som tjänst – att äga releasen och säkerställa att alla team har förstått vad den kod de ska släppa ut kommer att innebära för alla parter – och vad det kommer att innebära för alla parter om det inte blir en release.

I den här diskussionen ingår naturligtvis frågan om hur testningen fungerar. Hos oss finns det en testare per team som utifrån protokoll går igenom alla funktioner som är kritiska. När vi bygger svt.se responsive resulterar det i enormt mycket testning – på alla plattformar, med en uppsjö av browsrar i olika versioner. På SAS viktavvägningssystem fick det helt enkelt inte finnas buggar eftersom det inte går att riskera att planet blir för tungt…

Testare är således ett mycket viktigt yrke. Och release manager likaså.

Tack för kaffet.

Lägger i efterhand till barnteamets ex scrum master Yassal Sundmans detaljerade inlägg om den knackiga vägen till bättre releaseförfaranden på SVTi.

Pet-Guinea-Pig-marsvin_framifran

, , ,

8 kommentarer

På rätt plats med rätt team

Jag är så glad att jag efter nyår kommer att fortsätta jobba med en responsive sajt. Att barnkanalen.se och svt.se från och med nu kan jobba framåt strategiskt med både webb- och mobil närvaro, och att vi inte står kvar sist på perrongen och slänger oss på ett tåg vilket som helst i panik.

För två år sedan när jag först började som konceptutvecklare på svt var jag osäker på vad tv-huset skulle erbjuda för utmaningar. Jag är rätt ointresserad av tv, det finns andra som gör det bra, men det jag kan och vill göra är att bygga interaktivitet, platser och tjänster. Det har hittills inte varit tv. Det stod då klart och tydligt att flash skulle ha svårt att överleva och det hade jag lagt ner en del tankekraft på redan, men utmaningarna med att bygga allt tillgängligt för alla plattformar var jag mer oinsatt i. Teamet på svti hade precis påbörjat arbetet att parallellt byta cms och samtidigt bygga det responsive. Det var segt till en början. Första projektet drog ut på tiden och skapade frustration när det sedan inte gick för efterföljande projekt att återanvända rakt av.

Sedan har vi indelade i produktteam byggt modul för modul i Escenic. Strategin har varit att inte planera för allt i förväg, utan att bygga bara för det som är det mest aktuella behovet. Flera gånger har vi konstaterat att när ytterligare behov ska tillgodoses har vi fått tänka och göra om. Det blev bra till slut. Lite för lite tid, och lite för lite resurser, som överallt och alltid, men jösses vad den här avdelningen på ca 70 pers har levererat – utan bonusar, utan exakta leveranskrav, utan ens julfest. Det finns ett gäng magiska guldägg på avdelningen och ytterligare ett gäng helt fantastiska konsulter som har passerat, som alla lyssnar främst på användarna – på vad de säger och gör. Det har varit ett fantastiskt teamarbete.

Under de två år som har gått har äntligen tv hunnit ikapp… typ allt annat. Det är där det händer nästa år. Svt’s utbud är alltid mer än bra och givetvis förutsättningen för en välbesökt sajt och tittarintresse, men det som händer nu är tv utan broadcast eller som ett komplement till broadcast – interaktiv, som en plats bland andra platser och som tjänst online.

Nu hoppas jag bara att organisationen ska ta ny form så snabbt som möjligt så att vi får fortsätta jobba framåt. Det finns så oerhört mycket att göra.

Lämna en kommentar

Making Money on Media, The Conference

Utöver den på The Conference genomgående upptäckten av hur viktigt det är att lära känna användarna vilket numera känns som en självklarhet, visade Rebecka Miskin i sessionen Making Money on Media, hur den nya kunskap de på Hearst Magazine har om det som tidigare hette läsare, har vidgat koncepten från tidningar eller tv-program, till en hel uppsättning av olika sorters underhållning för olika tillfällen och olika behov. När användaren av Garden Living sitter vid datorn under jobbtid har man ett webberbjudande i kortformat, på helgen när användaren vill vara utan dator arrangeras trädgårdsmässor och vid den tid som användaren vill sitta framför tv’n sänder man en tv-show om trädgårdar. De satsar på att äga varje vaken stund i målgruppens liv, på den plattform som användaren helst använder sig av för tillfället.

Lucy Kung, professor, researcher och strategisk och organisatorisk rådgivare till mediaföretag hade samlat ihop sina viktigaste poänger till en mycket intressant föreläsning. Hennes forskning på företag som bbc och andra stora mediehus utmanar de traditionella organisationerna och gör det svårt för t ex erfarna investerare och styrelser som ska bidra med sin kunskap
– att du kan något nu betyder inte att du kan något i framtiden, snarare tvärtom. Den som kan tror för mycket och utmanar inte frågorna.
– det är inte den starkaste som överlever, det är den som är mest adaptiv, föränderlig och flexibel
– det är stor skillnad mellan mediala marknaden och produkter, det som har fungerat och inte för en produkt går inte att använda som erfarenhet i utvecklingen av affärsmodeller och strategier för medier online.

Lucy har två principer att jobba med
iterativ – vi fick se exempel på hur the guardian har gått från en enda publiceringsprocess till att explorativt testa många olika vägar, en del funkar andra inte. Hon råder oss att släppa ut mängder av små, inte för kostsamma projekt och se vilka som fastnar. Jag har tidigare sett modellen att testa en nya helt obeprövade koncept men som har tagit mycket kraft och mycket pengar och kan avråda från det, det är svårt att hålla andan uppe när de går i stöpet.
hybridity – här fick x-factor stå exempel för just det som Rebecka senare beskrev med Living Garden – en mängd olika plattformar och produkter i ett helhetskoncept.

Vad gällde organisationen var Lucys råd för att skapa den innovation som behövs att ge stora mandat utan att kräva någonting. Ledaren ska slänga in den övergripande visionen som uppdrag, gå därifrån och inte komma tillbaka förrän teamet vill presentera något. Teamet ska få fokusera på sina ideer, slippa management med processer och vara tillåtna att byta riktning mitt i produktionen utan repressalier. Alexander Kjerulf menade i sin presentation som följde att vi t om inte får glömma att fira misstagen. Mer om det senare.

Lucy avslutade med att peka ut vanliga hinder för innovation i företag. Antingen kan man marknaden eller produkter. Man gör en ny produkt för en existerande marknad eller en gammal produkt för en ny marknad. Hinder som ofta står i vägen för innovation, fyndet av nya marknader eller nya produkter kan vara att det saknas kanaler och forum för nya ideer att nå rätt öra, att man inte mäter och analyserar metrics på rätt sätt och att man har för komplexa icke tillåtande procedurer som inte är öppna för experimenterande.

Det har pratats ett tag nu om hur vi måste kväsa hierarkier genom cross funktionella autonoma team, öppna kommunikationsflöden och tillåtande inställning. Min erfarenhet är att det lätt blir ännu mer möten för att kommunikationen ska spridas, att de små autonoma teamen trots allt behöver löpande information om resterande ramverk i den snabbt föränderliga organisationen och tekniska plattformen. Jag upplever också att team gärna vill få respons från ledare på att de är på rätt väg, att de känner sig övergivna och osedda när det inte finns ledare och att misstagen helst ska begås på kortare projekt då det uppstår stor frustration och känsla av meningslöshet när alltför långa, kostsamma och krävande projekt läggs åt sidan. Det går att göra förbättringar för att dessa problem ska minska. Ledare kan bli bättre på att ge tydligt utformade visioner och målsättningar att jobba mot och visualisera och lyfta fram vad man gemensamt har lärt sig av misstagen som ett steg framåt mot nästa försök.

3 kommentarer