Arkiv för kategorin innovation
Varför har vi i Sverige så många starka it-startups?
Skrivet av malinstroman i genus, innovation, mars 2, 2013
Vi tjatar om att det saknas undervisning i programmering i skolorna ännu år 2012 trots att framtidens arbetsmarknad är bensäker för just utvecklare och att det är en stor makt att kunna utveckla idéer själv vare det är prototyper eller färdiga produkter eller tjänster. Att kunna programmera är en nyckelkunskap som de som är intresserade av borde få möjligheten att stärka så tidigt som möjligt.
För 15 år sedan låg mitt intresse i att inspirera fler tjejer till att programmera, just för att få den makt det innebär och för att vi kommer att få se nya och andra produkter på marknaden med fler kvinnliga utvecklare. Idag har mitt fokus förskjutits till att alla barn borde få möjligheten att lära sig att programmera innan andra intressen har tagit överhanden. Idag fick jag en bra motfråga – Varför har vi i Sverige, trots avsaknaden av programmering i undervisningen, ändå så många starka it-startups – ofta med unga programmerare i huvudrollen?
Daniel Ek fick frågan om den svenska grogrunden för it-startups i en intervju nyligen och jag tror som han att en bidragande orsak är att vi i Sverige var väldigt tidiga med att förse alla svenskar med en dator och en uppkoppling, men också att vi har ett starkt behov av att nå utanför Sveriges gränser. Vi är ett litet litet land med tillgång till all information om världen som drivkraft till att tänka större än bara Sverige. Med Internet når vi nyfiket och girigt hela världen. Är vi kanske tom lite skönt naiva – ‘kan de i USA kan väl jag’ – utan att fundera på utmaningen med en liten marknad kontra den stora?
Vi är också ett land som trots vår konformism uppmanas att tänka utanför lådan och klara oss själva för att bäst överleva och där tilltron till teknisk kunskap är större än till en kostym. Är man ung och bra på något kan man också våga ta risker, vare sig man är ensam eller har familj runt omkring sig. Det finns ett statligt skyddsnät som man som ung kan lita på kommer att ge en nya chanser om man misslyckas.
Jag är i alla fall övertygad om att det är inte bara duktiga programmerare vi har i Sverige utan lika starka affärsutvecklare och entreprenörer.
Och så en liten kommentar om att just Daniel Ek antagligen inte bara är en duktig programmerare och entreprenör. Jag har aldrig träffat en så socialt begåvad eller handlingskraftig kille heller och kanske att hela han är rätt ovanlig överlag…
Vad blir framtidens Curiosity?
Skrivet av malinstroman i innovation, community, framtiden, gamification, februari 17, 2013
Att klicka på ett ägg en miljon gånger för att knäcka det är en genialisk lek om man riktar den till en elva-åring. De har tid och uppskattar humorn och drivs
allmänt av nyfikenhet. Min elvaåring klickar just nu för fullt och långsamt men säkert sträcker sig en spricka tvärs över ägget. Men även en elvaåring kräver a) att det resulterar i en överraskning, det funkar inte så snart som slutet är avslöjat b) det kommer en liten belöning. SO WHAT? efter en miljon klick är inte humor utan en besvikelse. En supergullig kycklingunge som säger pip och som man hade kunnat skicka som present till en enda kompis hade varit en äkta belöning som dessutom spred leken vidare – om kycklingen hade varierats med hundra slumpmässiga andra små söta djur. Tamago är egentligen en rolig och målgruppssäker idé, men utan de speltriggers som hade krävts för att upplevelsen ska bli bra.
En bättre spelupplevelse i samma anda är Curiosity. Speldesignern Peter Molyneux släppte den 6e november i höstas en digital kub. Tusentals människor är fortfarande inne varje dag för att klicka bort brickor eller pixlar på kuben. Över tre miljoner spelare har hittills knackat. Lager efter lager avslöjar nya mönster och formationer, men målet är att någon endaste person ska bli den som klickar bort den sista brickan och då ska något fantastiskt hända.
Till att börja med fnyste jag åt Curiosity. Jag blev lite trött på tanken att få folk att klicka på brickor som spelidé. Men när min fd kollega berättade mer blev jag nyfiken på vilka det är som knackar brickor – vad är drivkraften? Varför gör man det?
- Till att börja med är det spännande att se hur många snabbt blir kreativa i meningslösa uppgifter. De skapar sina egna mönster och skriver saker pixel för pixel så att den som zoomar in riktigt nära på kuben kan se olika meddelanden och formationer. Det görs matematiska beräkningar av hur långt tid det kommer ta att ta sig till slutet och det byggs bottar som utför jobbet åt en.
- Det kollaborativa målet är förstås en bidragande faktor i spelet – medvetenheten om att det är fleratusen inne på samma kul och att man tillsammans hackar och hackar för att ta sig inåt snabbare. Att spela själv hade gått för långsamt.
- Många söker efter något att döda tid med på tunnelbanan, något som inte kräver tankeverksamhet och som går att börja och avsluta precis när som helst.
- Det finns förstås de som är som spelets titel indikerar, nyfikna. Jag misstänker att många av dem ger upp någon gång och ersätts av nya spelare. De flesta misstänker just nu att slutet inte kan vara fullt så omvälvande som det är uttalat varvid drivkraften minskar lite ju längre man hackar. Det behöver inte alls vara de som var först med att spela som är med ända till slutet.
- Det finns en del speldesign som skapar progression på vägen. Varje klick genererar ett mynt som kan spenderas för att hacka snabbare på olika sätt. Och själva avskalningen är ju i sig en progression inåt mot målet.
Jag är tveklöst nyfiken på vad som gömmer sig längst in i Curosity, men än mer nyfiken på när vi kommer att se en liknande uppgift som leder till något verkligt och viktigt. När ger varje klick en krona till föräldralösa barn? När genererar varje objekt jag återvinner en peng att lägga på kollektivtrafik samtidigt som vi ser i realtid hur gifter som släpps ut i Östersjön minskar (om de nu hade haft ett samband vilket de inte har, bara en löst formulerad idé)? Vem kommer lyckas med att bygga en beroendeframkallande och spännande spelupplevelse där vi självmant ägnar vår tid åt något viktigt – utan att tänka på det?
Erbjudanden via face recognition
Skrivet av malinstroman i framtiden, innovation, september 12, 2012
Jag kan inte tro att människan som sådan vill låta sitt ansikte registreras för att få lite erbjudanden. Jag tycker ju att Groupon är irriterande nog. Men om jag erbjöds kundtjänst utifrån behov tack vare face recognition…
<p><a href=”http://vimeo.com/47133014″>Check-In with Your Face</a> from <a href=”http://vimeo.com/redpepper”>redpepper</a> on <a href=”http://vimeo.com”>Vimeo</a>.</p>Wearable design technology och DIY på the Conference
Skrivet av malinstroman i innovation, produktutveckling, tillgänglighet, september 1, 2012
Förra årets keynote speakers på the Conference lyfte fram hur forskningen redan nu tar vårt behov av respons steget vidare inom life logging, hur möjligheten att registrera och mäta allt vi gör kan användas för att förändra/förbättra oss själva på olika sätt. Det handlar inte längre om att filma allt man gör med en kamera (vilket i sig innebär en hel del frågetecken med inkräktande på andras integritet med mer), utan än mer om att kvantifiera sig själv, sin aktivitet, sitt matintag, sitt blodtryck, sina hjärnvågor. RunKeeper och Nike+ kanske är de mest utbredda tjänsterna som har anammats av så gott som alla jag känner (se många fler här). Då kändes Dave Asprey som bara fortsätter göra sådant som hans hjärna ger positiva utslag på avlägset men redan nu kan vi köpa Nikes armband Fuel som registrerar förbrända kalorier, steg och tid och som många andra appar spelifierar aktiviteten för att jag ska förbättra mina resultat.
En naturlig vidareutveckling är just att mätverktygen sys in i kläder och accessoarer eller i andra i vardagen tillgängliga former (och säkerligen även i kroppen). Ett par av årets keynote speakers behandlade just teknik i nya vardagliga format, i människans händer och inte främst i forskningens. I år stod främst konsten och den egna handen i centrum.
Sydkoreanske konstnären Hojun Song är antagligen ett geni fast det är osäkert om han skulle gå med på det själv.
‘Hojun Song is a cutting-edge, tech-obsessed Korean artist breaking boundaries with his passion for telling stories through technology. From building open-source satellites to constructing The Strongest Weapon in the World, the visionary leans on his engineering background to project mediations on society via his tactile installations. It’s clear that Song hopes to instill a sense of empowerment in the world, through the DIY nature and uplifting undertones in each of his works.’
Vi fick bl a se hans äpple som kräver uppmärksamhet för att rodna, det starkaste vapnet i världen (en manick som håller i en kärnvapenexplosion och då fortsätter att sända ut en röst som säger ’I love you’ och därmed har vunnit), ett självmordssmycke med radium (som lätt som en plätt gick att beställa på nätet och importera via post) och den första självbyggda och självuppsända satelliten – det ultimata DIY projektet. Förutom vackra tankar, fint iscensättande av dem och en fantastisk humor att förmedla dem med, är Song lika mycket entreprenör som Zappos grundare Tony Hsieh. Historien om satellitprojektet påminner mycket om Hsiehs berättande om hur mycket han har offrat, satsat och framför allt hur mycket pengar han har lyckats inbringa för att genomföra sitt projekt och mycket riktigt har han själv också upptäckt att ’Selling t-shirts is harder than launching a satellite’.
Också Kate Hartman visade med humor och allvar sin konst och forskning kring ‘wearable design technology‘. Galna mössor som väcker interaktivitet, kläder som ändrar färg och form utifrån humör, plantor som ringer upp och ber om vatten och bälten som skickar ett fosters sparkar vidare till en mormor på avstånd. Jag är sedan tidigare oerhört nyfiken på vad man kan göra själv med en LilyPad och fick se en mängd exempel. Jag har hört rykten om brandmansuniformer med förstärkt armstyrka vid behov och det går lätt att spåna vidare på barnkläder som slår larm om de hamnar under vatten med mera med mera.
Anna Haupt visade sin genialiska produkt Hövding som är en av de första kommersiellt gångbara av sitt slag – en hjälm eller krockkudde som fälls ut runt huvudet endast vid hård stöt. Det fiffigaste tyckte jag nästan var att hjälmen sänds tillbaka till företaget när den en gång har fällts ut för att via inbyggt chip förse dem med all information om krocken – en sorts black box, varvid försäkringsbolaget förser ägaren med en ny – en teknik som borde finnas i varenda hjälm oavsett funktion.
Making Money on Media, The Conference
Skrivet av malinstroman i arbetsplatsen, innovation, produktutveckling, team, augusti 24, 2012
Utöver den på The Conference genomgående upptäckten av hur viktigt det är att lära känna användarna vilket numera känns som en självklarhet, visade Rebecka Miskin i sessionen Making Money on Media, hur den nya kunskap de på Hearst Magazine har om det som tidigare hette läsare, har vidgat koncepten från tidningar eller tv-program, till en hel uppsättning av olika sorters underhållning för olika tillfällen och olika behov. När användaren av Garden Living sitter vid datorn under jobbtid har man ett webberbjudande i kortformat, på helgen när användaren vill vara utan dator arrangeras trädgårdsmässor och vid den tid som användaren vill sitta framför tv’n sänder man en tv-show om trädgårdar. De satsar på att äga varje vaken stund i målgruppens liv, på den plattform som användaren helst använder sig av för tillfället.
Lucy Kung, professor, researcher och strategisk och organisatorisk rådgivare till mediaföretag hade samlat ihop sina viktigaste poänger till en mycket intressant föreläsning. Hennes forskning på företag som bbc och andra stora mediehus utmanar de traditionella organisationerna och gör det svårt för t ex erfarna investerare och styrelser som ska bidra med sin kunskap
- att du kan något nu betyder inte att du kan något i framtiden, snarare tvärtom. Den som kan tror för mycket och utmanar inte frågorna.
- det är inte den starkaste som överlever, det är den som är mest adaptiv, föränderlig och flexibel
- det är stor skillnad mellan mediala marknaden och produkter, det som har fungerat och inte för en produkt går inte att använda som erfarenhet i utvecklingen av affärsmodeller och strategier för medier online.
Lucy har två principer att jobba med
iterativ – vi fick se exempel på hur the guardian har gått från en enda publiceringsprocess till att explorativt testa många olika vägar, en del funkar andra inte. Hon råder oss att släppa ut mängder av små, inte för kostsamma projekt och se vilka som fastnar. Jag har tidigare sett modellen att testa en nya helt obeprövade koncept men som har tagit mycket kraft och mycket pengar och kan avråda från det, det är svårt att hålla andan uppe när de går i stöpet.
hybridity – här fick x-factor stå exempel för just det som Rebecka senare beskrev med Living Garden – en mängd olika plattformar och produkter i ett helhetskoncept.
Vad gällde organisationen var Lucys råd för att skapa den innovation som behövs att ge stora mandat utan att kräva någonting. Ledaren ska slänga in den övergripande visionen som uppdrag, gå därifrån och inte komma tillbaka förrän teamet vill presentera något. Teamet ska få fokusera på sina ideer, slippa management med processer och vara tillåtna att byta riktning mitt i produktionen utan repressalier. Alexander Kjerulf menade i sin presentation som följde att vi t om inte får glömma att fira misstagen. Mer om det senare.
Lucy avslutade med att peka ut vanliga hinder för innovation i företag. Antingen kan man marknaden eller produkter. Man gör en ny produkt för en existerande marknad eller en gammal produkt för en ny marknad. Hinder som ofta står i vägen för innovation, fyndet av nya marknader eller nya produkter kan vara att det saknas kanaler och forum för nya ideer att nå rätt öra, att man inte mäter och analyserar metrics på rätt sätt och att man har för komplexa icke tillåtande procedurer som inte är öppna för experimenterande.
Det har pratats ett tag nu om hur vi måste kväsa hierarkier genom cross funktionella autonoma team, öppna kommunikationsflöden och tillåtande inställning. Min erfarenhet är att det lätt blir ännu mer möten för att kommunikationen ska spridas, att de små autonoma teamen trots allt behöver löpande information om resterande ramverk i den snabbt föränderliga organisationen och tekniska plattformen. Jag upplever också att team gärna vill få respons från ledare på att de är på rätt väg, att de känner sig övergivna och osedda när det inte finns ledare och att misstagen helst ska begås på kortare projekt då det uppstår stor frustration och känsla av meningslöshet när alltför långa, kostsamma och krävande projekt läggs åt sidan. Det går att göra förbättringar för att dessa problem ska minska. Ledare kan bli bättre på att ge tydligt utformade visioner och målsättningar att jobba mot och visualisera och lyfta fram vad man gemensamt har lärt sig av misstagen som ett steg framåt mot nästa försök.
Förtroende trend på the Conference
Skrivet av malinstroman i community, innovation, produktutveckling, augusti 23, 2012
Temat för de två dagarna på The Conference i Malmö var Human Behaviour och How to Make it Happen. Det ord jag uppfattade flest gånger var TRUST.
Första dagen blev vi kanske mest förbryllade över att företag fortfarande inte har förstått det större värdet i att berätta om vilka detaljer man är riktigt bra på, vad man har testat på vägen och vad man har lärt sig, istället för en generell beskrivning av en fantastisk tjänst eller produkt.
Tricia Wang och Mark Kaigwas presentationer av drivkrafterna för utvecklingen av människors beteende i Kina respektive Afrika förhöjde dagen för mig.Tricia menade att just möjligheten att skapa förtroende är en drivkraft där teknik och sociala media har stor potential att erbjuda lösningar, medan det i Afrika, enligt Mark, redan finns en grundläggande kultur av tilltro och förtroende och där betalningsmöjligheter är den stora drivkraften. Kenyanen spenderar redan i dag i genomsnitt 111 min om dagen med sin mobil och flera av de varumärken som har svårt i konkurrens med t ex Apple i västvärlden har gjort starka markeringar i den afrikanska utvecklingen. Marks presentation blev också en bra uppdatering och bekräftelse av förra årets talare, Barry Coetzee.
Tidigare samma dag hade Vinay Gupta, co-founder av WhipCar.com, betonat förtroende som nyckelfaktor för deras kärnverksamhet – privat biluthyrning, Sofia Svanteson menade att behöver kunna ha förtroende för interaktionsdesignen och nästa morgon tryckte även Rebecka Miskin, Digital Strategy Director på Hearst Magazines UK, på vikten av att bygga ett varumärke som skapar förtroende. Det finns egentligen bara en anledning till att jag ska välja ett paketerat utbud i ett konstant flöde av nyheter, och det är förtroendet för just det varumärkets urval och åsikter.
Jag hade den diskussionen över en lunch med några kollegor tidigare i veckan och vi var långt ifrån överens, men jag tror att jag åtminstone i dagsläget hade valt en digital version av min morgontidning om den kom till samma eller lägre pris än pappersversionen, av flera orsaker. Jag vill undvika tidningshögen och återvinningsproceduren, jag kan tänka mig ett rofyllt färdigpaketerat format på morgonen istället för den galna blandade feeden och jag litar på att ett specifikt varumärke ska förse mig med en packe gemensamma samtalsämnen till fikat.
I det kinesiska caset som presenterades behövde resultatet av välgörande donationer visualiseras trovärdigt för att fler donationer skulle göras, interaktionsdesign kan vara avgörande inför en kärnvapenolycka och i bilpolen handlade modellen om att skapa förtroende för urvalet potentiella som kan tänkas hyra ens bil. Helt olika områden, men ändå samma behov och drivkraft.
VP of Product, Stardoll
Skrivet av malinstroman i community, innovation, produktutveckling, april 18, 2012
När finska Liisa, 58, sjukpensionerades startade hon sajten paperdolheaven.com. En av Liisas fem söner hjälpte henne att bygga en mall till de interaktiva klippdockor som hon ville göra. Hon hade bestämt sig för att göra dockorna hon klippte ut kläder till som liten fast interaktiva på Internet. Mette-Marit var en av de första, och sedan gjorde hon en ny kändis och la upp en efter en. 2003 gav kändisnamnen bra söktrafik och snart hade hon en konstant växande och återkommande skara följare. Det fanns inget liknande i Västvärlden och konceptet var urgammalt, beprövat, älskat och framgångsrikt och fungerade lika bra i sitt digitala format. Efter inte så lång tid blev projektet för stort för Liisa och hennes son och samtidigt som de ville sälja sajten, fanns det köpare.
Mattias fick uppdraget att dra igång ett företag där jag var nummer två att bli anställd efter Henrik Thorstensson. Jag var tjej och därmed till att börja med rätt ensam om att förstå tjusningen med pappersdockorna på riktigt. Med ett ständigt växande designteam och ett contentteam byggde vi en plats där unga tjejer kunde utforska sin identitet och sina drömmar i trygghet. De följande fem åren var Stardoll min baby som jag kände utan och innan. Jag visste när Stardoll mådde bra eller dåligt. Jag visste både vad användarna och vad organisationen ville ha och behövde och var en del av att nära och vårda produkten från noll till 60 miljoner medlemmar. Vägen framåt såg däremot inte likadan ut för alla och när Facebook gjorde sitt segertåg 2009/2010 med väl integrerade, gamifierade konverteringsprocesser blev detta tydligt. Samtidigt växte min uppfattning om team som en summa av samtliga deltagares kunskaper och expertis sig starkare och jag ville jobba mer agilt och mindre hierarkiskt. Jag slutade på Stardoll i mars 2010.
Efter att ha följt resultatet av otaliga omprövningar av strategier och tester och lärdomar av startsidor, betalflöden och releaser är jag oerhört trygg online.
Och ja (alla undrar) – Liisa ritar fortfarande ansikten till dockorna på Stardoll som nu har över 160 miljoner medlemmar.
Tillit och Ramverk för innovationsförmåga
Skrivet av malinstroman i innovation, produktutveckling, team, februari 25, 2012
Jag fick en mycket anonym och icke informativ inbjudan till ett runda bordet samtal på Vinnova i slutet av december. Jag googlade Vinnova
VINNOVA är Sveriges innovationsmyndighet och ska öka konkurrenskraften hos forskare och företag i Sverige. Vår uppgift är att främja hållbar tillväxt i Sverige genom finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling av effektiva innovationssystem.
Det lät spännande utan att jag hade en aning om vad det var vi skulle göra eller varför jag var inbjuden. Det visade sig vara ett femtiotal personer från diverse företag som träffades under en dag och i olika gruppformat diskuterade vad som krävs för att en organisation ska ha en stark innovationsförmåga.
Vi kom från SEB, Volvo, Alfa Laval, WSP AB, Strandkliniken, Stora Enso, Scania, Avalon Innovation, Fiber Optic Valley, ASSA ABLOY, Saab, Triple Steelix, Centigo, Ecofin, Transformator, Sweco, BeFo, SECRAB, Luleå tekniska universitet, Kandel Group, Ericsson, Sparbanken ABB, Incessus, LOOOP, Pfizer, Arla, Skogfors, Skånes Livsmedelsakademi, LogicaSivers, IMA, Cultmedia Information, Innventia, SCA R&D, AstraZeneca och så jag från SVTi och tidigare Stardoll.
Min morgon började tillsammans med en raketforskare, en hr-chef från SEB och en organisationskonsult. Det hade jag inte trott när jag vaknade den morgonen. I små och stora grupper diskuterade vi
Ledarskap, organisation och kultur
Tre teman dominerade diskussionerna på den första frågeställningen
- processer för att testa, prototypa, a/b-testa och mognadsfasbedöma lyftes fram, för många som en väg till modet att våga göra nytt.
Chefer säger att de vill främja innovation men fan den som kommer med idéer – helst vill man bara få köra på så som man har bestämt och ingen ska säga något på vägen.
- sammanfattningen ovan från en deltagare ledde vidare till önskan om transparens och tydlighet för att de anställda ska ha samma ramverk och förståelse att verka inom som ledningen och på så sätt kunna tajma nya idéer rätt. Och därmed få gehör och rätt att genomföra.
- dialog med ledningen – att ge cheferna information om vad de anställda behöver för att kunna jobba framåt och tvärtom – vad cheferna behöver av teamet.
Gränsöverskridande samarbeten
Utrymme för entreprenörstypen var det som slutligen blev kärnan i gruppernas gemensamma diskussioner. Två tydliga problem för detta är att
- en fristående part behöver få tillit och mandat, vilket kan vara svårt med flera beställare och stake holders
- i den traditionella organisationen är inte entreprenörstypen särskilt populär utan mest besvärlig. Den typ som önskas och främjas är den som utför det som står på att-göra-listan utan att ifrågasätta eller komma med egna kreativa idéer och tillägg.
Mätning och styrning av innovation
Egentligen var alla rätt överens om att det är riktigt svårt att mäta innovation på ett vettigt sätt, mycket beroende på att tajming är en svårmätt parameter, samt att antalet innovationer inte på något sätt påvisar framgång.
Efter dagen grävde jag vidare på Vinnovas sida och hittade en rad intressanta publikationer, där bl a mätning kommenteras spännande
Effektivisering och förbättringar respektive förnyelse och innovation är två radikalt olika processer och bör också mätas och följas upp på helt olika sätt. Medan en effektivisering bör leda till en förbättrad lönsamhet i årets resultat, kan en förnyelseprocess i stället leda till ökade kostnader och därmed försämrad lönsamhet på kort sikt. Förnyelse och innovation syftar till en utveckling av företagets affärsmodell så att en framtida högre lönsamhet kan säkras men också till att säkra företagets position gentemot konkurrenterna. Effektivisering och förnyelsearbete bör således följas upp med radikalt olika uppföljningsparametrar.
Två återkommande nyckelord följde med mig hem efter dagen TILLIT och RAMVERK.



